Demonstrationståg, marscher och parader har sina historiska rötter från hur härskare visade upp att de krossat sina fiender. Parader demonstrerar styrka och överlägsenhet. Olika varianter utvecklades av krigsherrar i Babylon, härskare i Romarriket och togs senare över av de nya nationalstaterna i Europa.
Arbetarrörelsen tog på sent artonhundratal över denna föreställning om politisk kamp som styrka och överlägsenhet. Marscherandet i demonstrationståg uppvisade hur arbetarna höll på att bli mäktigare och starkare än kapitalisterna. Senare tog olika proteströrelser över demonstrationståget för att visa upp sin styrka. Marscherandet gestaltade massan, majoriteten. ”Se här! Vi är många, vi är starka!”
Demonstrationståg ligger därmed historiskt i resonans med militarism och patriarkalt härskande. Genom att demonstrera sin styrka legitimeras en ny bättre samhällsordning. Styrka skapar ordning.
Demonstrationståg har rötter i hetero, patriarkat och militarism
Innehåll
Utanför operahuset i Göteborg, på morgonen innan Prideparaden 2013 startade, blev den historiska kopplingen till militären och det heterosexuella patriarkatet gestaltat på ett ironiskt sätt av paradvakter. Dessa gick runt och gav order om att alla skulle gå fyra och fyra i bredd. Absolut inte fem. I en queer manifestation skulle alltså alla gå i ”straight line”. Det behövde vara ordning och redan. Inga avvikelser. ’Straight’ var den linje som skulle följas. Tur nog var många olydiga och queerade paraderandet.
Föreställningen som ligger inbyggt i demonstrationer, marscher och parader är att uppvisandet av styrka och disciplin behövs för att förändra världen. Överlägsen styrka gör världen till en bättre värld att leva i.
Judith Butler visar att istället för styrka är sårbarhet, beroende och samarbete förutsättningar för att göra världen mer jämlik och solidarisk. Judith Butler, Sara Ahmed och Karen Barad lyfter fram performativa ingripanden på ett liknande sätt som Mohandas Gandhis lyfter fram satyagraha. Mål och medel blir samma sak. Varje aktion förverkligar målet, igen och igen.
Denna brytning med den instrumentella, mekaniska synen på politik som påverkan på något annat kallas ibland performativ, queerande, satyagraha, ickevåld eller rekursiv. I alla dessa är målet medel, istället för att uppskjuta målet på framtiden.
Karnevalståg bryter med militarismens styrka och disciplin
Karnevalståg består av olika sektioner. Varje sektion följer koreografin i sin dans. Koreografin bygger sällan på en ”straight line”, utan på gycklandet, cirkulerandet, hoppandet, avvikandet. Några av dansarna kanske dansar på ’straight line medan gycklare och demoner cirkulerar runt dessa dansare och stör dem. De queerar den ’straighta’ raka linjen. Demoner och gycklare dansare även ut bland dem som tittar på. Gycklarna queerar alltså både karnevalståget och publiken. Publiken blir inte längre åskådande åskådare utan del av karnevalståget.
Karnevaler varar ofta under längre tid. Ibland i dagar och ibland i månader. Karnevaler blir därmed egna samhällen. Masker och dräkter bryter hierarkier och maktordningar.
Karnevaler är ett sätt att experimentera med jämlikare, roligare och mer välkomnande samhällen.
Karnevaler är performativa: Karnevalen förverkligar målet genom att bli karneval. Målet blir medlet.
Avskaffa demonstrationer och parader
Förslag för politiska manifestioner: Avskaffa parader och demonstrationståg. Ersätt dem med karnevaler, mässor, fester, ockupationer, läger, ’marknader’. Bygg alltid samhällen. Pröva nya samhällsordningar. Experimentera med ickehierarkiska och omsorgsfulla samhällsordningar istället för att fetischera styrka och militärisk kamp. Dessa samhällen lever kanske några timmar eller några månader. Låt dem pulsera. Låt dem återkomma nästa år. Kanske smittar de av sig, kanske mångfaldigar de sig och börjar tränga undan andra mer hierarkiska samhällen.
Per Herngren
2013 06 04, version 0.1
Referens
Ishaan Tharoor, A Brief History Of Military Parades, Time World, Hong Kong, Oct. 01, 2009.
Judith Butler, Krigets ramar – När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.
Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.
Per Herngren, Samhällsförändring är rekursiv – ickelinjär II, 2010.
Per Herngren, Rekursiv demokrati i två steg – demokrati VI, 2012.
Per Herngren, Performativ är inte performance, uppträdande – Judith Butler & Karen Barad, 2012.
Per Herngren, Vad är prekaritet? – Judith Butlers ickevåld IV, 2011.
Per Herngren, Människans ontologi är sårbarhet – Judith Butlers ickevåld I, 2011.
Per Herngren, Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II, 2011.
Per Herngren, Motstånd medagerar – bortom politisk påverkan – Karen Barad IV, 2012.
Parader från Babylon, Romarriket till Preussiska riket
”Generations of rulers have projected their power through displays of strength and awe, going back to humanity’s first civilizations. Ancient Mesopotamian kings lined their cities and citadels with friezes depicting glorious conquests — often using the common visual theme of a giant potentate in front of his army, literally stomping on the heads of his foes. The effect was to boost a monarch’s prestige and cement his political authority. Through the sacred Gate of Ishtar in Babylon, returning warrior kings would march into the city down a passage flanked by 60 giant lion statues on either side, with murals of the gods smiling upon them.
The honorific triumphs of ancient Rome were among the Roman Empire’s most important rites. Victorious generals and emperors would process from the Field of Mars past shrines, and crowds of roaring plebeians toward Rome’s great Temple of Jupiter. Toga-clad senators and the families of prominent patricians followed ahead of conquering ranks of legionaries. Bulls were sacrificed, laurel wreaths donned. Chariots bore the plundered loot of subjugated tribes, and captured barbarians were yanked along in chains. Some of the slaves had instructions to mutter ”Memento mori” (Remember you are mortal) to their captors — an ironic note in a propaganda play designed to bind the Roman public to its leaders.
The legacy of these Roman rites lingered for centuries in Europe. Every Easter in medieval Venice — the seat of what was then a powerful Mediterranean empire — regiments of soldiers, dignitaries and the clergy would file past the city’s famous Basilica de San Marco toward the docks to watch Venice’s ruler, the Doge, board a vessel, sail into the harbor and drop a gold ring into the waters. This very public act symbolized Venice’s divine marriage to the Adriatic Sea, the key to its Doge’s wealth and power.
As empires dissolved into nation-states, these spectacles of power swapped their air of mysticism for a more tangible tone of aggression. The military parade entered the modern era with the crack Prussian army, famed for its lockstep discipline. Armies around the world copied the German kingdom’s methods of mustering and marching, its salutes and drills.”
Ishaan Tharoor, A Brief History Of Military Parades, Time World, Hong Kong, Oct. 01, 2009.