Foucault – Makt och disciplin

Michel Foucault var under fyra år i slutet på femtiotalet lektor vid Uppsala Universitet. Där gjorde han en del av sina undersökningar till den numera klassiska Vansinnets historia[1]. De svenska arkiven över dårhusen och fattighusen är relativt välbevarade. När han sen försökte lägga fram undersökningen som doktorsavhandling blev han avrådd av professorn i idéhistoria, Sten Lindroth. Den höll tydligen inte det svenska måttet. Istället fick han lägga fram avhandlingen i Frankrike och kunde då göra detta för den högsta franska doktorsgraden.Michel Foucault

Som radikal student bröt han tidigt med auktoritära kommunismer. I flera intervjuer[2] och texter kritiserar han maktövergreppen i östländerna, bland annat inom mentalvården[3]. Intressant är exempelvis hans tes att användningen av mentalvård som straff inte är en olycklig förening mellan annars fristående medicinska och polisiära funktioner. Det är snarare en intensifiering av funktioner som redan finns både inom polisväsendet och i den medicinska världen.

Senare som professor i filosofi engagerade Foucault sej för fångarnas rättigheter i Frankrike. I samband med detta engagemang gav han ut Övervakning och straff, där han undersöker den tidiga moderniseringen av straff i västerlandet under sexton- och sjuttonhundratalet. Fokus lägger han på disciplinens framväxt och utbredning.

Introduktion

Efter genomgången av Foucaults teorier om disciplin och makt prövar jag hans analys mot en egen undersökning av ett dussintal fängelser. Främst i slutet undersöker jag vilka konsekvenser hans undersökningar får för motståndsarbete. För att pröva hans slutsatser använder jag mej av ickevåldsrörelsens erfarenheter. Rörelsen använder sej av civil olydnad. Ickevåldsgrupper har praktisk erfarenhet av motstånd som griper in i den makt och de makttekniker Foucault undersöker. Syftet med denna läsning av Foucault är att utveckla verktyg för motstånd i demokratier.

Michel Foucault undersöker problemet med sanning, problemet med makt och problemet med individuellt uppförande och beteende[4]. I sin sista intervju menade han att dessa tre erfarenhetsområden bara kan förstås i relation till varandra, inte oberoende av varandra. Han beklagade att beteendet saknas i hans tidigare böcker som Vansinnets historia och Övervakning och straff. Det är inte bara makttekniker för dominans som hjälper oss att begripa makt. Vi behöver också greppa jagets tekniker för att behärska sej själv[5].

I Vansinnets historia finns drag av dialektiskt tänkande. Motsägelser ses i denna tradition som något vilket upplöses i framställningen eller som mystifieras och får fungera som orsak[6]. En del filosofier kring motsägelser försöker visa att det paradoxala egentligen inte är en motsägelse. I andra filosofier görs motsägelsen till den yttersta drivkraften, som i Marx och Hegels historiefilosofier.

Några år senare lämnar Foucault det dialektiska tänkandet och visar att en sak skall beskrivas för sin egen skull utan att dialektiskt försöka upphäva den, eller att förvandla den från verkan till orsak. Motsättningar är ingen mystisk yttersta kraft.

I sin forskning är Foucault överhuvudtaget försiktig med att peka ut orsaken till makt och förändringar. Han har svårt för teorier som hävdar att något är förutbestämt eller teorier som söker personliga eller psykologiska skäl till historiska handlingar.

Och han är speciellt kritisk till försöken att peka ut den enda Orsaken, alltså vad man brukar kalla reduktionism. Om man exempelvis frågar efter orsakerna till Gulag, alltså förvaltningen av tvångslägren i Sovjet, så framstår den lätt som en sjukdom, ett misstag. Ett undantag i Sovjets historia. Foucault menar att man istället behöver fråga vilken nytta hade makthavarna av Gulag, vilka strategier tjänade dessa läger[7]. Gulag ska inte ses som något avvikande utan som något vilket hade en skapande funktion. Det blir därför farligt att se Gulag som en parentes i socialismens historia. Det går inte för socialister att undvika maktproblemet genom att ironisera över, eller kritisera, Sovjet, och på så sätt tro sig fria den egna fria och sanna socialismen.

För att begripa Gulag behöver vi undersöka vad det var som gjorde det möjligt för vissa att göra motstånd. Vad gav dessa människor mod att riskera döden för friheten? Makt kan bara begripas med hjälp av motståndet.

Inte heller strukturerna får fungera som den yttersta Orsaken. Även om Michel Foucault ständigt undersökte språkets och symbolernas strukturer hävdar han själv att han aldrig varit strukturalist[8]. Strukturerna blir inte totala. De uppstår snarare som en avgränsning till något annat. Detta något annat som är utanför strukturerna blir väsentligt för att förstå strukturerna.

I sina undersökningar letar han efter det som skiljer. Han söker de historiska brotten snarare än kontinuitet och utveckling. Han delar därför inte upp historien i epoker. Här uppstår ett vanligt missförstånd. Foucaults undersökningar av disciplin förutsätts handla om en disciplinär epok som följs av en kontrollerande epok. Det är lätt att läsa Foucault på det sättet om man snabbt bläddrar genom hans böcker. Han förstår ju skeden just genom att jämföra vad som hände före och vad som händer efter[9]. Så historiska brott och avvikelser bör begripas utan att vi tänker oss stora boxar som är utlagda på rad genom historien.

Dessutom vänder han sej från de maktteorier som använder sej av ägandets metafor, kontraktsmodellen eller erövringsmodellen. Makt ska inte heller reduceras till utbyte, produktion och kommunikation, även om sådant givetvis kan kombineras med makt. Trots sin kritik frigör han sej inte själv helt från sådana metaforer. Han menar exempelvis att maktutövning alltid kostar[10]. Det finns en ekonomisk kostnad som exempelvis byggnadskostnader. Men det finns också en politisk kostnad. Förtryck kan leda till revolt. Och revolter kostar. Den billigaste makten vore därför om man bevakade sej själv. Makthandlingar förs i så fall över till folk själva: självbevakning, och självbestraffning. Att folk själva står för makten byggs in som strävan och utopi, en sorts motsats till diktatormakt och regeringsmakt. Det gör makt billigare och effektivare.

Han utmanar traditionella föreställningar om makt genom att avstå från skiljandet mellan vad som är egennytta och vad som är oegennyttigt. Han vänder sej mot subjektets överhöghet, mot bilden av makthavaren. Det går därför inte heller att reducera makt till en beundran för mästaren.

Om Niccolò Machiavelli hävdar att staten kunde erövras av en furste och utnyttjas genom olika tekniker[11] menar Foucault att regerandets konst övergår till att stärka staten[12] inte furstens eller presidentens makt.

Makt och motstånd

Boka kurs till er organisation

Ingrip i makt, våld och härskartekniker. Hur bygger motstånd samtidigt befrielse?

Kursledaren Per Herngren är utsedd till Årets Folkbildare i Sverige. Han har gett ut tio böcker på fyra språk. War Resisters International utvalde honom bland världens mest erfarna ickevåldstränare. Hans kurser och texter utgår gärna från Foucaults teorier om makt.

Han har utbildat i konfliktingripande sedan 1985 i Europa, Centralasien, Mellanöstern samt i Syd- och Centralamerika.

Boka kurs till er organisation

Kontakt

Öppna kurser i ickevåldsmotstånd konfliktingripande och civilkurage

 Den som torterar, fängslar eller dödar någon får inte automaktiskt makt. Makt vore det däremot om man fick den torterade att prata, att lyda[13]. Makt förutsätter till skillnad från tvång en möjlighet att vägra.

Makt cirkulerar. De fungerar som kedjor[14] snarare än som stora sfärer. Kedjorna krokar fast sig i varandra och skapar på så sätt nätverk av handlingar. 

Individerna både utövar makt och underordnas den. Makt är alltid där, bekämpad eller bejakad. Det produceras ständigt lydnad och olydnad.

Det går inte att ställa sej utanför makten. Det går inte att frigöra sej genom att leva på marginalen[15]. Att försöka leva utanför maktens strukturer är inte motstånd utan ett sätt att slippa se att man är omsluten och intrasslad i makt.

Han föreslår flera hypoteser som bör prövas: Det finns inga fria utrymmen dit makten inte når. Maktrelationer är sammanvävda med andra relationer; som sexualitet, familj, produktion och vänskap. I dialog med radikala feminister[16] har han exempelvis hävdat att våldtäkt faktiskt kopplar våld och sexualitet och inte bör reduceras till enbart maktutövning.

Alla dessa maktrelationer korsar varandra. Makt går därför inte att finna hos en sida. Inte heller i dualismen eller dialektiken mellan mäktiga och maktlösa. Maktrelationer är myller av metoder och strategier snarare än i tjänst hos en makthavare. De går inte att ha makt. Det går inte att stoppa in makten i ett skåp, låsa och ta fram den vid behov. Tron på makthavare fungerar som en form av vidskepelse som döljer makten.

När makt uppstår skapas möjlighet[17] till motstånd. Vi kan aldrig bli totalt insnärjd i makten. Foucault öppnar hela tiden upp för möjligheter och lanserar inte någon cynisk pessimism kring makt och motstånd.

Motståndet finns inte på någon annan plats än makten. Motståndet agerar på samma plats. Precis som makten är dessutom motståndet mångfaldigt och använder sej samtidigt av globala och lokala strategier. Motstånd behöver faktiskt vara så rörligt, så flexibelt, så uppfinningsrikt, så produktivt, så organiserat och så stabilt som makten.

Protest misstar sig

Protestgrupper gör misstag i sina maktanalyser: De missförstår motståndets form. De vänder sig mot.

Att vända sig mot något fängslar protesten i ett maktspel mellan motståndare. Konflikten måste stärkas för att nå ett omslag. När protestgrupper anammar motsatsernas logik pekas det som avviker, lokaliserar och begränsar motsättningarna ut som kontraproduktivt.

För den protest som negerar och vänder sig mot blir befrielse störande och slöseri med tid. Motståndet får inte börja med befrielse, istället knuffas befrielsen bort till en avlägsen framtid.

Ett närliggande misstag är idén om den vekaste länken. En aktion anses hos vänstergrupper ibland bara ha värde om den riktas mot maktens svaga sidor. Eller mobiliseras när makten är försvagad.

Båda dessa misstag kommer från att man använder sej av en motsatsernas dialektik för att förstå motstånd. Men motsatsernas logik, att en konflikt vid en tidpunkt skulle bli så stark att revolutionen bryter ut, fungerar inte som en princip för motstånd. Det går inte att stoppa in kampen i denna artonhundratals modell, enligt Foucault.

Motsatsernas dialektik trakasserar dessutom varje lokal aktion med följande dilemma: Antingen slår du mot något som kan rasera hela systemet. Eller ifall makten är stark riskerar du att motståndaren absorberar din attack. Det gör att protesten tenderar att leda till passivitet och lydnad.

Övertro på opinion

Ett tredje misstag kommer från mer reformatoriska rörelser. Det är att tillskriva opinionen för stor makt. Opinion blev tidigt del av myten om samhällskontraktet. Reformatorerna glömde förutsättningarna för att överhuvudtaget skapa opinion. Den materiella formen för opinionen blev press och publicering, och senare bio och television. Opinionens media fångades därmed materiellt i maktens och ekonomins mekanismer.

Det ska inte förstås konspiratoriskt. Makthavare har inte kontroll över massmedia. Foucault ger alternativ till föreställningen om att några haver makt. Det är snarare så att makttekniker kontrollerar medierna. Själva kunskapssökandet hos massmedierna stärker makten. Den sanning som medier lyfter fram blir verktyg för makt.

Med Foucault får vi alltså vända på resonemanget. Istället för att makthavare styr massmedia är det snarare så att massmedia servar makten med redskap. Massmedia delar med sig av verktyg för makt.

Brott och kopplingar snarare än identitet

Här får vi bara kort reda ut ett vanligt missförstånd om Michel Foucault. Han  studerar relationer mellan makt och kunskap. En uppfattning som tillskrivits honom är dock att kunskap är makt eller att makt är kunskap. Sådan reduktionism är missvisande[19]. Det är just problemet med relationen som är det intressanta för honom. Om kunskap och makt vore identiska skulle det inte finnas någon relation eller något problem att studera.

Missförståndet kan nog till viss del bero på att Michel Foucault själv ibland blir oklar och motsägelsefull. I en intervju[20] 1978 menade han att vetenskapen utövar makt. Vetenskapen är bokstavligen en makt som tvingar en att säga vissa saker. Sanning är utan tvekan en form av makt. I andra sammanhang betonar han dock snarare relationer mellan makt och motstånd, makt och sanning. Han undersöker kopplingar och brott mellan ordningar.

Bortom instrumentell makt

Makt i traditionell samhällsvetenskap analyserar hur ett subjekt har en effekt på ett objekt. Kunskap behövs i så fall för att makten ska kunna välja den makthandling som påverkar objektet. Kunskapssökandet är i traditionella maktteorier till för att ett maktsubjekt ska få veta vad som kan påverka maktobjektet. Kunskap reduceras därmed till ett instrument. Med hjälp av kunskap, mål och avsikt förklaras handlingar och makt som instrumentella och målrationella. Makthavare  behöver i så fall fakta och sanning som medel för att nå ett avsiktligt mål.

Foucaults undersökningar av makt gör sig dock inte beroende av subjektets förståelse, avsikt eller vilja. Istället vänder han på relationen. Han menar att sanning och sanningssökande är beroende av makt. Makt är med och skapar sanning. Hmm, räcker det för att bli av med subjektet?[21] Njaee, Foucault avfärdar inte subjektet eller individen. Istället visar han hur subjektet och individen blir till, bland annat som maktmetoder.

Snarare än att försöka begripa hur individer (personer, organisationer) rationellt använder kunskap för att uppnå makt undersöker Foucault hur kunskapen blir indragen som del av makten. Så istället för att förklara världen genom aktörer och deras avsikter förklaras världen genom ett myller av maktrelationer, både samtida och historiska. Aktörer med mål och avsikter är del av detta myller, men den målrationella aktören är inte den yttersta och avgörande orsaken.

Foucaults analys gör sig oberoende av aktörer med avsikt och mål bland annat med hjälp av strukturer. Strukturer kan förklara händelser utan att tillskrivas en speciell mening. Mening kan uppstå, brytas och förändras, men allt har inte en bakomliggande mening för makten eller för aktören. Maktstrukturer gör sig oberoende av om en aktör redovisar en avsikt. På så sätt tar han sig ur fixeringen vid syfte och mål. 

Forskning producerar makt

Foucaults undersökningar står inte utanför makten. Forskaren kan inte ställa sig bredvid det den undersöker. Giltigheten i Foucaults undersökningar blir del av de maktkomplex han undersöker.

Han låter sig dock inte dras in i det individualistiska kravet på forskare att behöva redovisa värderingar och politisk avsikt. Tvånget att behöva bekänna och rättfärdiga kritik av makt ersätts av historiska förklaringar som inte värderar eller utvärderar. (Historiska förklaringar hos Foucault ska inte blandas ihop med att reducera förklaringen till historien.) Forskaren behöver inte försvara avsikten med sin kritik. Genom att inte värdera och utvärdera kan forskaren kritiskt analysera händelsers historia utan att behöva tränga in och avslöja sitt eget eller någon annans mystiska inre. Det befriar forskaren från att tvingas söka efter den bakomliggande meningen eller viljan, både hos forskningen och hos objektet för forskningen.

Men att analysera makt som avsaknad av mål, och att undersöka meningslösheten hos makten, skapar en fara. Kan Foucault ta sej ur sin egen mening? Försöket att analysera giltighet som en del av ett maktkomplex borde väl undergräva hans undersökningar och teorier[22]. Är inte hans maktteori om sanning giltig? Blir hans teorier beroende av makt för att bli sanna? Vad har han för anledning att kritisera vetenskapens anspråk på att äga en värderingsfri sanning om han inte själv redovisar någon anledning? Så varför lyfter han överhuvudtaget upp motstånd? Varför kämpar han för befrielse? Det måste väl bygga på värderingar?

Men Foucault försöker aldrig ta sig ur den mening han skapar. Min läsning av Foucault är att han kritiserar föreställningar om en inre mening, en bakomliggande mening eller en övergripande mening. Men han bejakar att mening, avsikt och vilja produceras. Så han avfärdar inte mening vare sig i forskningen eller i det som undersöks. Det han kritiserar är föreställningar att något ligger bakom eller att forskningen står på en speciell grund. Vi bör därför undvika att leta efter något bakomliggande skäl eller yttersta argument för att legitimera Foucaults kritik. Hans undersökningar tvingas istället att producera legitimitet, inte före eller bakom utan mitt i undersökningen. Varje kapitel i hans böcker ger en effektiv kritik av makt, eller så misslyckas han. Det finns ingen inledande eller avslutande hänvisning till något annat som ska legitimera texten. 

Hans kritik gör anspråk på att vara effektiv. Han visar att vänsterns kritik av ideologier, värderingar, medvetande och motiv knappast berör makten[23]. Den disciplinära makten berör kroppen mer än huvudet. Det är inte hjärnan som är kontrollerad. Det finns inget större behov för makten att kontrollera medvetandet. Det är kroppen som ska disciplineras. Sen får man tycka vad man vill om att bli kontrollerad. Det är kroppen som kan göra motstånd. Medvetandet kan tycka, protestera eller klaga, men den disciplinära makten är mer intresserad av kropp och rum.

Inte heller kunskapssökandet är så intressant att förstås som en medvetandehandling  – en process som bara sker i medvetandet. Sökandet efter sanning är en praktik som förkroppsligas i vetenskapen, i domstolarna, i medierna.

Kropp och medvetande kan inte skiljas helt från varandra. Men det är inte så att det ena orsakar det andra. Det finns inte någon mekanisk eller dialektisk koppling däremellan. Varken i enheten mellan kropp och själ eller i motsättningen mellan dem finner vi Orsaken till varför vi handlar eller tänker som vi gör. Den mest medvetne och kritiske kan också vara den mest lydige. Och den omedvetne kan vara en ihärdig motståndskämpe.

För en motståndsgrupp skulle detta betyda att den främst bör skapa vanor och praktiker snarare än att upplysa och medvetandegöra. Motståndet blir i så fall främst fokuserat på träning, experimenterande, återkommande handlingar, traditioner, pulser, rytmer, reflexer, vanor och institutioner. Inte aha-upplevelsen utan den regelbundna vanan blir det centrala i en motståndskamp.

Det specifika snarare än det generella

För att förstå motstånd fungerar det inte att skapa en generell systematisk teori. Istället behöver teorin analysera det specifika i maktens mekanismer. Teori blir då snarare instrument än helhetssystem. Den undersöker logiken i det specifika. Detta görs steg för steg genom reflektioner om givna situationer. Och genom att även undersöka imitationer, släktskap, relationer och historiska kopplingar. Händelser är aldrig enskilda, unika händelser.

Michel Foucault studerar makt genom dess mikrofysik[24]. Makt är inte en substans[25] med vissa egenskaper. Makten kan inte heller härledas till hierarkins topp utan verkar genom otaliga, vardagliga mikromakter och maktlogiker. Makt är tekniker och strategier.

Makt är inte en egendom som någon kan ha. Det går inte att lägga beslag på makt. Makthavare blir i så fall en myt.

Makt är kamp som möts av motstånd. Maktrelationer är ständigt spända och aktiva. Motståndet tar spjärn mot dess grepp. Varje maktteknik skapar nya möjligheter till motstånd[26]. Vid oväntade punkter uppstår kraftmätningar. Makt sprids ut som punkter. Punkterna kopplar sig men de skapar aldrig enhet eller totalitet. Det går därför inte att lokalisera makten till generella relationer mellan kön, klasser, raser eller mellan stat och medborgare.

Det är dessutom vanligt att maktförhållanden tillfälligt omkastas. Kampen är lokal. Den kan leda till lokala segrar fast grannen inte ens hunnit påbörja kampen. Här bryter Foucault med föreställningen om stora, mäktiga ordningar som omsluter oss. Omstörtandet av mikromakterna lyder inte under lagen allt eller intet. Det myllrar av revolutioner och kontrarevolutioner. Revolutioner sker inte en gång för alla genom att en ny kontroll tar över eller genom att makten kollapsar och förstörs.

Herdens makttekniker

Herden har makt över en flock snarare än ett land. Denne letar upp varje bortsprunget lamm, tar hand om det och vårdar det. Samtidigt kan herden plötsligt ta beslut om att slakta och äta upp lammet. Detta gör den inte av elakhet utan snarare som en självklarhet. Kärleken till det enskilde lammet i flocken blir inte mindre inför slakten. Slakten är snarare en akt fylld av kärlek och omvårdnad än något som ska vara grymt och elakt. Foucault kallar detta för herde-makt eller pastoral makt.

Räknar vi antalet offer ligger kristenheten högt när det gäller dödande i jämförelse med andra ordningar. Kristenheten uppfann det rättfärdiga kriget. Leninister och gerillagrupper översatte rättfärdigheten till det rättvisa kriget. Och liberaler översatte rättfärdigheten till det nyttiga kriget (utilitaristiska, konsekvensetiska kriget). En herde skulle känna igen den renhet och vördnad som föregår en genuint militär attack idag – för den goda sakens skull.

Från krig till individualism

Flera makttekniker som skapar individer och tar hand om dem har växt fram ur pastoral makt[27]. Platon vägrade dock tro i Staten att politikern skulle kunna handla som en herde och ta sej tid till att sitta ner hos den sjuke, ge denne omvårdnad och omsorg. Kristendomen hävdar däremot ett herdeförhållande till varje individ. Herden gör individen beroende av herden[28]. Flocken består av individer. Flocken blir på så sätt en bieffekt av individerna. Det är inte tillräckligt för herden att ha kunskap om hela flocken. Herdens kunskap behöver därför bli specifik och individuell.

Den pastorala makten utvecklades genom den judiskt-kristna traditionens patriarker och fortsatte att existera som en organisatorisk vision under medeltiden. En vision som praktiserades av präster, munkar och nunnor. Den pastorala makten finslipades och blev alltmer avancerad och sofistikerad. Bekännelse och självinsikt togs senare över av psykologer, media och organisationskonsulter.

Patriark är en som vet bättre vad som är bra för dig. Förmynderi och paternalism har i patriarkatet sitt ursprung i omtänksamhet snarare än illvilja. Det patriarkala samhället är en form av herde-makt. Härskandet och herraväldet hamnar därför i konflikt med det patriarkala. Härskandet försöker dock exploatera och utnyttja patriarkatet. Herraväldet parasiterar gärna på patriarkatet. Motsättningen mellan dem kamoufleras till enhet. Men herraväldet är expert på att förtrycka men det har svårare att producera lydnad, alltså makt. Patriarkatet och herdens makt utvecklade effektivare verktyg för makt, lydnad som produceras av själva lydnaden.

Det var inte bara herdens patriarkala omsorg som producerade individualistisk makt. Straffandet förändrades från kollektiva spektakel till individualistisk självdisciplinering.

Kroppen straffas

Efter att Damiens hade gjort sin avbön för attentatet mot Ludvig XV skulle han knipas med glödande tänger[29]. Handen som hade hållit i kniven skulle brännas med svaveleld och i såren skulle smält bly, kokande olja och brinnande tjära hällas. Därefter skulle hans kropp slitas i stycken av fyra hästar.

Gazette d´Amsterdam bekräftar att han slutligen slets i stycken. “Detta tog lång tid, ty de hästar som användes var inte vana att dra; istället för fyra fick man därför spänna sex stycken, och när inte det heller visade sig tillräckligt, blev man tvungen att skära av senorna och hacka sönder lederna för att skilja den olyckliges lår från bålen… Det påstås att inte en enda hädelse kom över hans läppar trots att han alltid flitigt nyttjat svordomar”.

Trots att avrättningarna under nittonhundratalet varit minst lika fantasifulla som under sjuttonhundratalet går det att peka ut väsentliga skillnader. Straffen hade sedan medeltiden varit offentliga skådespel. Den torterades kropp användes för att manifestera makt. Bödeln åskådliggjorde makten med hjälp av kroppen.

Tortyren var ett medel att manifestera sanningen. Manifesterandet av pinan, makten och sanningen möttes i tortyren[30]. Tortyren blev symbolisk. Den var en politisk ritual. Den var medlet för makten att ge sej tillkänna.

Brottslingens brott angrep inte bara offret. Det var en attack på härskaren[31]. Rätten att straffa var en aspekt av härskarens rätt att föra krig mot fienden. Straffet var svärdets rätt. Härskarens oinskränkta makt över liv och död kallades i den romerska rätten merum imperium.

Huvudpersonen under avrättningsritualen var inte brottslingen utan folkhopen. Folkhopens närvaro var nödvändig. Den skulle skrämmas till skräck genom att visa hur ursinnigt makten gick fram över den olydige. Folkhopen var också garanten för att straffet hade gått rätt till, att det överhuvudtaget hade ägt rum.

Samtidigt kunde folkhopen under skådespelets gång vägra att acceptera den straffande makten. De hindrade ofta en avrättning eller åtminstone uttryckte sitt misshag med domen[32].

I städerna hakade folket på fångtåget[33]. På så sätt förvandlades avrättningarna till en karneval där rollerna blev ombytta. Vakter och domare smädades och brottslingen upphöjdes till hjälte. Glädjeutbrott snarare än ånger kännetecknade dessa tåg. Fångar och medborgare smyckade sej med band, flätad halm, blommor och linne. Istället för ånger väckte straffet stolthet.

Små detaljrika pamfletter, med brottslingens historia fram till det fantastiska slutet, spreds och var mycket populära. Både brottslingens mod eller eventuella tårar misstänkliggjorde lagen. Till och med brottslingens ånger gjorde denne till hjälte och även helgon.

Tänka på straff – själen straffas

Ett problem att lösa under sjuttonhundratalet var hur man skulle beröva brottslingarna deras tvivelaktiga gloria. Vilka medel fanns det att stoppa hjältesagorna, pamfletterna, flygbladen och få det folkliga berättandet att tystna. Folkets diktare skulle sälla sej till förnuftets missionärer och förvandlas till uppfostrare[34]. Varje straff behövde bli en sedelärande berättelse.

Effektiviteten hos straffet skulle inte bygga på det intryck det gjorde hos någon åskådare utan på dess konsekventa tillämpning, vissheten att man blev straffad för vissa handlingar[35].

Kroppen reduceras efterhand till ett mellanled i berövandet av brottslingens mänskliga rättigheter. Straffet blir istället en ekonomi där insatsen är rätten till egendom och frihet[36]. Straffsystem vände sej alltmer till själen än till kroppen. Själen blev kroppens fånge. Straffet verkade på medvetandet. Det påverkade tanken, hjärtat och viljan.

Före upplysningen dömdes de dömda ofta till förvisning eller böter[37]. Många fick kroppsliga tilläggsstraff som skampåle eller spöstraff. Under andra hälften av sjuttonhundratalet protesterar människor mot tortyren. Reformatorer föreslår nya mer humana straff. De kvalfulla avrättningarna avslöjar tyranni, måttlöshet, hämndlystnad och härskarnas tillfredsställelse med att straffa.

Straff-reformatorerna visar att tortyren underblåser både kungens och folkets våld. I takt med att tortyren minskar byggs straffsystemet istället upp av fängelser. Fängelse är mörker, våld och misstanke. Men det är avskiljt från det offentliga torget. Det stimulerar inte åskådarna till nya mer fantasifulla brott.

Att fängelserna skulle fylla nästan hela utrymmet mellan dödsstraffen och de lindriga straffen var dock inte reformatorernas tanke. De ville koppla straffet mer symboliskt till gärningen. Fängelse sågs av flera som uttryck för furstemakt, despotism och maktmissbruk[38]. Fängelse strider mot principen om individuellt straff eftersom hela familjen drabbas. Nej, fängelserna borde jämnas med marken, enligt flera reformatorer.

Istället utvecklades fängelserna till ett hemlighetsfullt, materiellt och symboliskt uttryck för lagens makt att straffa. Fängelse ska inte ens ses som straff. Dess roll är att ta kroppen i pant[39]. I fängelset försäkrar man sej om någon.

Fängelse tar makt

Sedan sextonhundratalet minskar våldsbrotten och avlöses av egendomsbrott[40]. Stöld och bedrägeri tränger undan mord och överfall. Sluga, skickliga brottslingar tar över efter de stora laglösa förbrytarbanden.

Lagen utövas alltmer noggrant och utsträcks även till småförbrytelser. Utvecklingen går mot en finmaskig, finjusterad och tätmaskig kontroll. Tidigare hade maktens centralisering gjort den svag. Kungen gavs för mycket makt. Makten var dåligt fördelad. Den var koncentrerad till ett begränsat antal punkter[41]. Makten förökades genom att istället spridas ut. Makten blev mer konsekvent, likformig och generell. Det generella behövdes för att decentralisera lagen. Reformerandet av straffet ledde till en mer fördelad och regelbunden kontroll. Reformatorerna befriade sej från furstens dominans och tryck.

Den tidigare nyckfullheten och laglösheten bekämpades. Förordningar hade utfärdats gång på gång utan att de kunde tillämpas på grund av massiv ohörsamhet[42]. Maktens försumlighet och maktlöshet skulle bekämpas med straffreformer.

Den folkliga laglösheten kom under sjuttonhundratalet dessutom in i en kris. Vissa menade att bönderna led mer av landsstrykarnas utpressning än av feodalherrarnas krav[43]. Våldsbrotten minskade och trängdes undan av de allt oftare förekommande egendomsbrotten. Nya investeringar i maskiner och stora lagerlokaler krävde en mer konsekvent kontroll.

Rätten att straffa tjänade inte längre härskarens hämnd utan det nya samhällssystemets försvar. Brottslingen blev återigen ett medel som kunde straffas för att förebygga brott.

Detta straffande blev avvägt i en straffets ekonomi. Servan, en av reformatorerna på sjuttonhundratalet, hävdade att brott och straff måste vara starkt förbundna med varandra[44].

Den som skapat en kedja av idéer i medborgarens huvuden kan man skryta med att man är deras herrar. En enfaldig despot får slavar att lyda genom att belägga dem med bojor. En verklig statsman binder medborgaren ännu starkare genom deras egna idéer. Bojorna blir dessutom starkare om medborgaren tror att idéerna är deras egna. Dessa idéer behöver fästas vid förnuftet. Mäktiga riken vilar på hjärnans mjuka fibrer.

Straffkonsten skulle alltså vila på föreställningsteknologi[45]. Tekniken går ut på att skapa föreställningspar som har motsatta värden, ont-gott, olydnad-straff. Till skillnad från härskarens terror skulle det nu vara så lite godtycke som möjligt.

Drivfjädern i denna maktmekanism bör utformas som egennyttan, föreställningar om behag och obehag, fördelar och nackdelar. Idealet vore även att brottslingen blev nyttig för alla. Den skyldige kunde underkastas ett slaveri och bli i tjänst hos staten.

Om den dömdes kropp tidigare var kungens ägodel blev den i reformatorernas drömmar snarare kollektivets tillgång. Vägbyggen, skyltar… Fången fick bli allas vår nyttige slav. Den dömde skulle skapa både inkomster och tecken på makt. Nyttan kunde vara både ekonomisk och symbolisk. Lagbokens tecken förvandlades genom brottslingen till verklighet[46]. Målet var att själva tanken på brottet skulle fungera som tecken på straff.

Den nya strafftekniken på sjuttonhundratalet kunde sammanfattas i sex grundregler[47]. Minsta möjliga straff. Maximal föreställningskraft, där straffets idé eller föreställningen om smärta, snarare än smärtan, ger resultat. Straffets effekt bör vara störst hos dem som inte begått något fel. Straffet skulle genom vissheten kopplas till brottet så att varje tanke på brott också var en tanke på straff. Straffet måste specificeras och kopplas till en klassifikation av brott. Straffet bör även kopplas till sanningen, inga halva bevis skulle kunna leda till halva straff. Antingen var den misstänkte brottsling, eller så inte.

Straffet blev underkastat sanningen. Denna sanning söktes med hjälp av undersökningsmetoder, lagtolkningar och domstolsförhandlingar. Men det uppstår genast en spänning eftersom rättvisan i sin praktik relaterar sej till en mer allmängiltig sanning än vad den själv skapat genom lagen.

Härskaren förlorar härmed sin betydelse. Det blir snarare lagen än fursten som är närvarande i straffet[48].

Foucault undersöker hur lagen tar makt från fursten, möjligen kan hans metod användas för att undersöka hur fången och lagen även blir verktyg för hur gruppen, organisationen och byråkratin tränger undan och ersätter furstens centralmakt. Förutom att kommunicera ett budskap och att skapa vinst kan nyttjandet av fången skapa en förmåga att göra vad som ska göras, genomföra institutionens eller organisationens mål, att ta de “relevanta” besluten och att följa dem, att backa upp “rätt” person, att bekräfta och stärka gruppens normer. I fängelset började psykologer och kuratorer ge ömhet och stöd till fången, detta sker när fången befinner sig i en exploaterande relation till fängelsebyråkratin. Fången är med och återskapar organisation och byråkrati, både praktiskt och symboliskt. Hur fången är med och återskapar sin egen underordning kunde sedan överföras till arbetsplatser, byråkratier och organisationer.

Skapandet av maktverktyg kommer givetvis inte ensidigt från straff och fångenskap. Straffet lånar verktyg från byråkrati, kyrkor och företag. Verktyg för hur makt skapas på arbetsplatser förs över till fängelser. Maktverktygen översätts på innovativa sätt mellan organisationer och institutioner. Detta imiterande kan skapa illusionen av ett stort, enhetligt maktsystem.

Domstolarna förökar sig

Om straffet blir mer själsligt än kroppsligt kan domarna inte längre bara sitta i rätten. Även psykologer och socialarbetare får funktionen av domare.

Foucault undersöker utvecklingen av psykiatrin och finner hur maktmetoder översätts mellan domstolar, straff, psykiatri och vetenskap. Genom att studera vansinnet går det att förstå förnuftet. Om medeltidens dårar bodde kvar i byns utkanter eller sattes på skepp och skickades iväg så placerades de med tiden istället i centrum[49]. Interneringen till anstalter som började på 1600-talet var en polisiär handling[50]. Först senare fick den också en medicinsk innebörd. I och med läkarens intåg fick förnuftets kamp bemästra vansinnet[51]. Vansinnet blev klassificerat, organiserat och ordnat. Det oförnuftiga skulle med hjälp av psykoanalysen och vetenskapen förklaras och alltså bli förnuftigt[52].

Psykologiska vetenskaper vävdes samman med rättssystemen. Bara en liten del av straffproceduren är rättslig. Olika uppsättningar av domstolar frågar inte så mycket efter vem som har förövat brottet utan vad är de själsliga och andliga orsakerna till brottet[53]. Vad står bakom? Är det instinkten, det omedvetna, miljön eller arvet? Kunskapen blir en förutsättning för makt.

Maktens tekniker har var för sej en lång historia. Det nya på 1700-talet är att samordningen och generaliseringen uppnår en sådan nivå att makt och kunskap regelbundet förstärker varandra i en växelverkan[54]. Ökningen av makt ökar också kunskapen om individerna. Och kunskap användes alltmer för att producera makt.

Med hjälp av kunskapen kan makt sättas in sparsamt, exakt och effektivt. Kunskap blir medel för kontroll. Vetskapen blir ett fastställande av vad som ska gälla. En bekräftelse av makten. Vetskapen att någon vet förvandlar mej dessutom till min egen vakt. 

Rättvisan kan inte längre bara åberopa sej själv. Den måste kvalificeras på nytt av ett vetande. Frågan “Varför?” blir en del av rättskipningen.

Kunskap mot makt

Men!? frågar jag mej, Att domare frågar efter varför är inte mina erfarenheter. I de politiska rättegångar jag deltagit i som anklagad för civil olydnad så undviker åklagare och domare vanligtvis frågan: Varför gjorde ni det? Istället steriliseras brottet. “Har du varit på platsen? Utförde du handlingen?” När de åklagade försöker ge skäl till den civila olydnaden så stoppar åklagare och domare det. Förklaringen har förvandlats från maktmedel för rättsordningen till medel för motstånd.

Så när varför producerar motstånd undviker ibland rättsordningen frågan om varför göra motstånd.

Straffsystemet innehåller sin egen motsägelse. Om straffets fastställande vänds mot makten söker den andra medel. Straffet producerar dubbeltydighet och motsägelser som också kan användas för befrielse.

Straff är politiskt medel

Michel Foucault lyfter fram fyra ansatser för att undersöka straffmekanismer[55].

  1. Det går inte att koncentrera undersökningen på förtryckets verkningar.
  2. Straff är politiskt snarare än en enkel följd av någon rättsregel.
  3. Humanismen kan inte helt skiljas från straffrättens historia.
  4. Själens entré inom straffsystemet ska kopplas till förändringar i det sätt kroppen innesluts i maktförhållandena.

Metoderna för straff bör studeras utifrån en kroppens politiska teknologi. Straff kan inte heller förstås som en enbart negerande företeelse. Den är inte i första hand till för att hindra brott. Makt är inte bara förbud och lagar[56], inte bara det som säger nej.

Förbudsmakt skapar en dubbel subjektivitet. Någon säger ja till förbudet och någon annan protesterar och säger nej till förbud. Man får felaktigt uppfattningen att den som protesterar och säger nej till ett förbud eller bryter mot det också tagit avstånd och sagt nej till makten. Nej får funktionen av ett ja till lagen. Protester mot förbud är med och bygger lag. Även själva regelbrottet återskapar lagen. Brottslingen bekräftar och sätter igång lagen.

Denna dubbla dynamik hos det negativa gäller även straffet. Straffets förbud mot något tenderar att stärka det som förbjuds. Ifall straffet bara blir ett nej till en viss handling bekräftar och stärker straffet den handlingen. Förbudsivrare hamnar i en pardans med det de vill förbjuda.

Straffet förlorar makt ifall den fastnar i negationen, förbudet. För att skapa makt behöver straff få en skapande effekt. Straff behöver producera nytta.

Därför kan ett ensamt rättssystem inte bli tillräckligt. Nytta skapas inte genom att sätta gränser utan när man fås att göra något. Gränser är till för att hindra. Disciplin är till för att skapa.

För att begripa makt måste man helt enkelt sluta att beskriva makten helt i negerande termer som uteslutande, förtryckande, våldsam, hämmande, censurerande, abstraherande, alienerande, maskerande och döljande[57].

Med hjälp av reformatorerna gick makt alltmer från att vara negerande till att bli skapande. Om spetälskan inspirerade uteslutning som maktmetod så inspirerade pesten och dess stränga karantän istället skapandet av disciplin.

Michel Foucault menar att det politiska greppet över kroppen är med sina invecklade, ömsesidiga relationer kopplad till dess ekonomiska utnyttjande. Till stor del blir det med kraften att producera som kroppen får förbindelser med makt. Kroppen är inte användbar för modern makt om den inte är både produktiv och beroende[58].

Disciplinera kroppen

Reformatorerna lyfte fram den själsliga makten, men samtidigt började korrektionsanstalterna själva utforma nya tekniker för kontroll. Dessa inriktade sej återigen på kroppen[59]. Tiden, rummet, gesterna, vardagens sysslor blev medel att manipulera individen. Själen, attityderna och föreställningarna blev inte tillräckliga. Kontrollen behövde bli exakt. Övningar, tidscheman, obligatoriska rörelser, regelbunden verksamhet blev mer användbara för fängelserna än de tecken och symboler som användes gentemot medborgaren. Föreställningar eller kroppslig manipulation blev två områden där makttekniker utvecklades.

Michel Foucault undersöker hur makt blev effektivare med bevakning än att stifta exempel genom straff[60]. Denna process är central om man ska förstå maktens historia. Makten började alltmer verka i och genom den sociala kroppen än genom styrning ovanifrån.

Just genom att lämna den juridiska sfären lyckas makten bli verkligt skapande och effektiv. Disciplinera och dressera producerar effektivare makt.

Sammanfattningsvis så möts under sjuttonhundratalet tre maktteknologier: Kroppen som används av härskaren för att genom pinor och plågor uttrycka dennes makt. Själen som med sina föreställningar manipuleras. Och kroppen som dresseras.

Skola och fabrik tar metoder från kriget

Dresseringen utvecklas speciellt av krigsmaskineriet för att kontrollera soldaten[61]. Eller snarare för att soldaten skulle kontrollera sig själv. Hållningen, sättet att marschera, ställningarna, uttrycker symboliskt den perfekta maktmaskinen. Bondlurken, pojkvaskern drivs ur kroppen och in träder stolt soldaten.

Disciplinen blir snart en allmän form för herravälde. Skolan och fabriken, fängelset och sjukhuset förvandlar sig alltmer till disciplinmaskiner.

Disciplinen skiljer sej från relationerna länsherre-vasall, bonde-dräng, herre-slav genom att den inte kontrollerar via arbetets frukter. Den kontrollerar snarare genom bevakning av detaljer. Disciplinen blir en hymn tillägnad de små tingen. Som med de nya maskinernas precision smälter nytta och disciplin ihop.

Disciplinen fördelar individerna i rummet. För detta utnyttjas flera tekniker[62]: Det blir vanligt att använd slutna miljöer. Utrymmen utformas för att bryta samband med andra områden. Och individerna lokaliseras till specifika platser som är funktionellt utplacerade. Platsen och rangen definierar och klassificerar individen för att göra denne utbytbar och användbar.

Tid omvandlas till maskineri

Tidsschema används för att kontrollera arbetsuppgifter, men också för att återskapa rytmer och regelbundenhet[63]. Handlingar struktureras av tid så de blir exakta utan att energi slösas. Det som stör, hindrar eller distraherar tas bort för att öka tidens kvalitet. Mönster får kroppen att göra rätt rörelser under varje del av förloppet. Kroppen och rörelsen fungerar ihop samtidigt som kroppen får en bestämd relation till föremålet. Tiden bestämmer vilka ytor och föremål de olika kroppsdelarna ska vidröra. Genom disciplinen görs tiden mer och mer nyttig.

Tiden kan plockas isär och sammanfogas på nytt, som att sätta ihop en maskin. Tiden delas upp i successiva eller alternativt parallella segment som var och ett ger sitt eget lilla resultat. Dessa ytterligt enkla beståndsdelar organiseras i ett analytiskt schema vars slutpunkt är ett bestämt mål. Uppfyllandet av målet ska sen kontrolleras. Om det handlar om skolan så sker kontrollen genom prov eller förhör. För att makt ska förvandlas till ordningar organiseras serier av serier – som leder till examen eller till en färdig produkt.

Genom att kombinera olika serier kan skilda taktiker utformas. Om kriget sågs som politikens fortsättning via strategin[64], så blir politiken en fortsättning av krigsmakten via taktiken. Skolan, industrin, sjukvården kunde då lära sig av krigsmaskineriet.

Disciplinen används alltmer för helt andra syften än att erövra. Disciplinen blir därmed inte triumferande utan snarare blygsam och misstänksam. De oansenliga metoderna kontrollerar genom sina detaljerade, ekonomiska konsekvenser.

Från fängelse till mikrobestraffningar

Disciplinens metoder är hierarkiska, bevakande, normaliserande och belönande. Men det är inte chefen eller styrelsen som kontrollerar utan hela den hierarkiska maktapparaten[65].

Sanktioner mot disciplinbrott normaliseras. Smärre fördelar förloras. Den olydige förödmjukas. Denne anar kanske en viss likgiltighet, en kyla. Det kan räcka med en fråga. Allra minsta obetydliga förseelse blir straffbar. Hela den disciplinära apparaten genomsyras av möjligheter till straff, ofta så obetydliga att ingen skulle uppfatta något släktskap med fängelsesystemet.

För produktion är disciplinen effektivare än hotet. Varje disciplinärt straff korrigerar direkt. Straffet samspelar intimt med belöningen. Belöningar finslipas och används allt oftare än bestraffningar.

Disciplinens ekonomi är ständig beräkning. Beräkning av förskott och skulder, av plus- och minusbetyg, av goda och dåliga resultat.

Snarare än att den skyldige ska sona sitt straff används små direkta ingrepp[66]. Prestationer skiljs från varandra och kopplas till fält för jämförelse och värderande. Och individerna skiljs från varandra genom positioner, platser och hierarkier. Hierarkin alstrar i sin tur värden och normer som producerar konformitet.

Slutligen sätts, enligt Foucault, en yttre gräns för det normala, så att det onormala definieras ut. Hmm, undrar jag, det är väl främst så att det normala producerar gravitation, dragningskraft. Det normala skapar en magnetism mer än att fungera som uteslutande stängsel. Disciplinen definierar in både det normala och det onormala. Det onormala normaliseras och görs till medel för att definiera det normala.

Disciplinen skiljer sej från rättskipningen  – med undantag från fängelsesystemet inre disciplin –  genom att den verkar mer direkt genom företeelser som kan iakttas snarare än en uppsättning regler man ska komma ihåg. Disciplinen graderar och hierarkiserar snarare än skapar motsättningen tillåtet-förbjudet. Disciplinen producerar normen snarare än regeln.

Normen präntas in genom ständig examination[67] av eleven, patienten eller arbetaren. Istället för att demonstrera makt så ska den som kontrolleras synas. Den disciplinära lydnaden tränger undan mäktigheten som huvudperson i dramat.

Makten gör sej osynlig genom att själv se. Examinationen särskiljer och individualiserar med något litet noggrant ihopskrivet arkiv, en mapp eller ett fält i en databas. Tillsammans med arkivet gör examinationen individen till ett fall, ett ärende.

Om lagen ska försöka framkalla någon sorts rättvisa är disciplinen snarare en anti-rättvisa[68]. Uppgiften är att införa oöverkomliga asymmetrier och utesluta ömsesidigheten. De juridiska systemen använder sej av universella normer medan disciplinen karakteriserar, klassificerar och specialiserar.

Disciplinen agerar aldrig som ensam maktteknik. Disciplinen hamnar tidigt i resonans med hur lust och olust, lycka och olycka görs till makttekniker.

Lust och egennytta

Jeremy Bentham (1748-1832) pekas ut som utilitarismens grundare. Begreppet kommer från det latinska uttrycket utilitas som betyder nytta. Teorin hävdar att den handling är etiskt riktig som ger mest nytta eller värde. Utilitarismens slagord; största möjliga lycka för största möjliga antal, kommer från Jeremy Bentham själv. Han menar att människan i grunden strävar efter att uppnå lust och att undgå smärta. Lust blir då det värde som räknas.

Hans syn på lust och smärta skulle kunna ses som den teoretiska utgångspunkten för disciplinens tekniker. Utilitarismen i sin tur skulle eventuellt kunna begripas som ideologisk maktmetod för att legitimera disciplinen.

– Men, hävdar någon, så här fungerar inte människan. Vi är inte styrda bara av piskan och moroten.

Problemet är inte att Bentham hade fel. Problemet är snarare att han hade alltför rätt. Disciplinens tekniker med smärta och lust fungerar i sin envisa lågmälda ihärdighet. Vi tränar oss att följa lyckan och undvika smärtan.

Panoptikon

I ett försök att reformera fängelserna konstruerade Jeremy Bentham en modell för den disciplinära tekniken. Han kallade skapelsen för panoptikon  – från grekiskan pan som betyder allt och opticon, som rör seendet.

panoptikon
Klassiskt panoptikon

All-seendet skulle vara konstruerat som en ring i vars mitt ett torn skulle resa sej. Tornet skulle vara försett med stora fönster som vetter mot insidan av ringen. Den ringformade byggnaden delas upp i celler som är försedda med två öppningar; ett inåt mot tornet och ett utåt som släpper in ljus. Övervakaren i tornet kan då se silhuetterna som rör sej inne i cellen. Burarna individualiserar. Varje individ är ständigt synlig. Principen är motsatsen till fängelsehålan[69]. Fängelsehålans mörker var ju på sitt sätt ett skydd mot vakternas blickar.

Bakom persienner och väggar kan inte övervakaren ses. Den ständiga övervakningen slipper att ständigt övervaka. Det kan hända det finns en vakt som ser. Vetskapen att man kan övervakas ger den huvudsakliga effekten. Individen ska vara säker på att hon eller han alltid kan iakttas[70].

Sidoväggarna i det panoptiska fängelset hindrar individerna att kontakta sina grannar. Individerna får inte överblick och de kan inte kommunicera med varandra. Den disciplinerade syns men ser inte själv[71]. Det finns därför ingen risk för komplotter eller kollektiva uppror. Kollektiviteten avskaffas och ersätts med individer.

Men makten själv blir avindividualiserad[72]. Maktens princip är inte en person utan en genomtänkt fördelning av kroppar, ytor, ljus och blickar. Panoptikon för in makten i människornas vardagliga liv. Den blir ett maskineri där alla är fångade[73].

Naturligtvis har vi inte alla samma position. Men överordnad position gör inte att man själv står över makten. Ledare kan inte hantera makten hur som helst och de kan inte smita undan från den. Att leda är att lyda.

Den monarkiska maktens dominans trängs alltmer bort av nya maktordningar. Det existerar ingen absolut punkt eller plats på vilken makten vilar. Även om en viss maktordning utformas som pyramid så är inte spetsen maktens källa. De olika nivåerna i hierarkin ger varandra ömsesidigt stöd och ömsesidig kontroll[74]. Det går alltså inte att hävda att en grupp, ett kön eller en klass har skapat dessa makttekniker. Det är snarare de lokala och specifika maktordningarnas behov som skapat maktmetoderna.

Till skillnad från all-seendet är den negativa blockerande makten hindrande. Den ska förbjuda medan panoptikon ska skapa[75]. Tidig karantändisciplin koncentrerade sej på att hejda en pest, en smitta, ett uppror från att spridas medan nyare discipliner snarare producerar.

Även om all-seendet tränger undan gamla makttekniker är all-seendet bara en bland en uppsjö av makttekniker som produceras[76]. Själv tycker jag det därför blir missvisande att prata om en disciplinär epok eller att ett disciplinärt samhälle uppstår.

Om Benthams panoptikon var urtypen för disciplinär seende-teknik så utvecklades den genom register, arkiv och enkäter. Denna utbredning av de disciplinära institutionerna var den synliga delen av ett isberg. Tre djupgående processer kan urskiljas; omvändelse, spridning och förstatligande:

Disciplinen fick en omvänd funktion. Den gick från neutralisering av faror till ett producerande av nytta. Disciplinen skapade enhet genom individualisering. Armén blev ingen folkhop utan en kraft som kom ur just enheten. Disciplinen ökade var och ens färdigheter.

Disciplinen spred maktens mekanismer. Mekanismerna fick till och med en tendens att avinstitutionaliseras. Den massiva kompakta disciplinen upplöstes i smidiga kontrollförfaranden som kunde överföras till andra områden. Inga luckor fick uppstå. Foucault talar[77] om ett disciplinärt samhälle[78].

De disciplinära mekanismerna förstatligades. Tidigare hade privata och religiösa grupper ansvarat för den sociala disciplinens funktioner. Polisen, skolan, de allmänna sjukhusen tog över mycket av detta. Men disciplinen kan inte identifieras med vissa institutioner. Den är mer en typ av makt. En uppsättning tekniker. Den användes exempelvis alltmer av familjen för att uppfostra barn.

Dessa makttekniker ska svara mot tre kriterier[79]: Maktutövningen ska vara minimalt kostsam. Ekonomiskt genom att minska utgifterna och politiskt genom att uppträda diskret och förbli osynlig. Andra kriteriet är maximum intensitet och utbredning, utan bakslag eller luckor. Sista kriteriet är att varje del av systemets beståndsdelar ska öka sin foglighet och nytta.

Men disciplinen skapar hela tiden motstånd[80]. Den måste därför kunna behärska de motkrafter som bildas just tack vare mångfalden och utbredningen. Den ska neutralisera kontramakter som uppstår genom disciplinens dubbelhet, som alltså ger den disciplinerade möjlighet till motstånd[81]. Men koncentration av makten skulle inte vara en lösning för disciplinen. Den begagnar sej av själva mångfalden. Maktrelationerna ska utspelas inom mångfalden inte ovanför den. Detta är en förutsättning för diskretion och osynlighet.

Återigen antyder Foucault att även motståndet måste mångfaldigas, precis som disciplinen. Motstånd måste ske lokalt, och jämnt och ständigt mot disciplinens direkta decentraliserade praktik. Motståndet kommer att kunna ta kraft just från disciplinen. Motståndet blir en vardaglig vana som makten till viss del skapar och gör möjlig.

Utbyte

 Det disciplinära straffet, det moderna fängelsesystemets teknik, har som vi sett brett ut sej långt utanför lagen. Detta har gjort straff naturligt. Toleranströskeln sänks.  Straffandets omåttlighet blir utplånat ur vår åsyn. Straffet ser ut att vara fritt från varje överdrift och våld. Våldet normaliseras. Fängelset framställs bara som en gradvis ökning av maktens disciplinära intensitet.

Om vi återigen träder in i fängelset: Den moraliska och ekonomiska självklarheten hos fängelsestraffet kommer från att det mäts i dagar vilka motsvarar förbrytelsen[82]. Föreställningen att man betalar sin skuld till samhället kommer från en utbytesteori där ett antal dagar motsvarar brottets värde. På så sätt blir fängelset naturligt precis som mätningen av tid i pengar uppfattas som naturligt.

Men principerna för fängelset är flera: Isoleringen ska bryta orsakerna till brottet och samtidigt individualisera fången. Avskildheten gör att man kan utöva en maximalt intensiv makt som inte är möjligt på många andra ställen. Arbetet å andra sidan ska förutom gottgörelsen också syfta till en bättring av fången[83]. Dessutom är arbetet i sej disciplinärt utformat[84]. Förutom dressyrfunktionen har arbetet två andra funktioner. Det är symboliskt och producerande. Men den producerande funktionen är i fängelserna ofta lika med noll[85]. En meningslös och innehållslös ekonomisk form skapas. Förutom maskinmänniskor formas också proletärer.

Frågan är om inte Foucault här undervärderar den ekonomiska betydelsen av arbetet i fängelserna. I Danburys federala fängelse i Connecticut där jag satt något år finns en industri som producerar kablar till kärnvapen och rymdskytteln. Den största delen av underhållet och administrationen av fängelset sköttes dessutom av fångar. Detta sparade in stora summor på själva driften av fängelset, samtidigt som det fanns möjlighet att göra en viss vinst på tillverkningsindustrin i fängelset. Möjligen har dock inbesparingar i driftkostnaderna större betydelse för fängelseekonomin än industrierna. De skulle bli oöverstigliga om inte fångarna drev fängelserna själva.

En förutsättning för ett effektivt fängelse är att domslutet ska kunna omprövas av fängelseadministrationen. Vissa av domstolens funktioner överförs. Villkorlig frigivning, permissioner och öppna anstalter är medel för disciplin. Överföringen av dessa domstolsfunktioner ansågs nödvändiga för att kunna driva fängelset. Den juridiska domen skulle bara vara en för-dom. Fängelset behövde sin självständighet från lagen. Det centrala kontrollrummet blev systemets kärna eftersom det inte gick att lita på vakterna. De behövde disciplineras precis som fångarna.

Tillfälliga skärpningar och successiva lättnader är en del av fängelseförloppet. I Genève tillämpades redan 1825 ett progressivt straffsystem: Det var en avdelning där fångarna prövades, en annan där de straffades och en tredje för de som var på bättringsvägen. Ett annat sådant system innehöll fyra perioder; en skrämselperiod utan arbete och kontakter, en arbetsperiod, en period för moraliskt uppbyggande där direktören hade enskilda samtal med fången, och sist en period med gemensamt arbete.

All-seendet idag

 Har fängelserna byggts upp som panoptikon? Är de byggda för en bevakningsdisciplin? Eller används främst andra makttekniker? Den erfarenhet jag har är från ett dussintal fängelser, de flesta i USA. I Sverige och England har jag bara varit inlåst på polishus och i häkten. Men även fylleceller har något att berätta om disciplin.

Det första jag la märke till när jag blev inlåst på polishuset i Eskilstuna var att vakterna hade de ett litet titthål i celldörren. Cellen var utformad så att det inte fanns några hörn man kan stå bakom när någon kikade in genom hålet. Man kan inte heller själv släcka lampan. Att vakterna släcker lamporna har också varit regeln i de andra undersökta fängelserna.

En vanlig konstruktion i USA är så kallade cellblock. Dessa kan vara utformade som två korridorer med celler emellan. Varje cell har galler ut mot korridoren. Vakterna kan på så sätt se rätt igenom från båda hållen när de går i korridoren. Cellerna har skiljeväggar sinsemellan för att minska kontakten mellan cellerna. Men varje cell kan härbärgera ett dussintal fångar som ju då istället har en intensiv kontakt med varandra.

Den mer traditionella panoptikonkonstruktionen där en enda fångvaktare kan se vad som händer i varje cell används mer när fångarna behöver vara inlåsta i ensamceller. Dessa staplas på varandra och genom att varje cell har ett galler utåt och är upplyst på dagtid, går det att överblicka ett stort antal celler samtidigt. Även ett sådant här cellhöghus kallas för cellblock.

En annan vanlig konstruktion i de överfyllda fängelserna i USA är sovsals-celler. I en sådan sovsal bor kanske femtio eller hundra fångar. I Danburys federala fängelse hade en fånge cirka två kvadratmeter i genomsnitt. Den ytan kan vara ganska representativ för andra motsvarande fängelser i USA.

Dessa sovsalar tycks inte fungera som panoptikonsystem. I och för sej inspekteras och räknas fångarna regelbundet och vakterna kan när som helst göra en razzia. Men vakternas räder kan ofta förutses och de har knappast den disciplinerande effekten på fångarnas beteende och rörelser som ett panoptikon.

Inspektionerna tycks dock räcka för att fångarna själva ska bygga upp en form av panoptikon där fångarna bevakar varandra. Genom ett detaljerat pricknings- eller anmärkningssystem som räknas över till skalor kan straff och belöningar delas ut nästan direkt. Genom kollektiva straff kan ett effektivt all-seende byggas upp. Under veckoinspektionen i Danbury fick hela sovsalen anmärkningar om någon inte bäddat enligt reglementet. Sovsalarna rangordnades och veckan därpå släpptes de ut för middag och rastning i samma ordning. Inlåsningstiden kunde skilja en och en halvtimme mellan de olika salarna. Detta betydde mycket för en del fångar. De blev därför upprörda på oss som förstörde för hela salen och råkade göra fel. En lag- och tävlingsanda kunde upprättas och vissa salar vaxade och bonade golvet varje dag för att få så bra placering som möjligt.

Vid något grövre förseelser än felbäddning får man individuella anmärkningar. Dessa bestämmer sen vilka möjligheter man har att avancera från toppbädd till bottensäng, från sovsal med 90 fångar, en telefon och toaletter utan dörrar till sovsal med femtio fångar två telefoner och dörrar till toaletterna. Efter något år kunde man även få slippa att sova i tvåvåningssäng och efter ytterligare något år kunde man få ensamcell. Denna för utomstående betydelselösa klättring värderades mycket högt av oss fångar. Det var en stor kick att efter något år få egen säng.

I varje fängelse fanns ett ställe som kallades för djungeln. Där skulle det vara påfallande många svarta och bögar. Risken för våldtäkt och pennalism ansågs därför vara stor. Om man misskötte sej flyttades man till djungeln. I Danbury fick jag under ett par månader som de flesta nykomlingar bo i djungeln. Jag fick många vänner där och djungeln tycks ofta vara en myt som fångarna använder själva för att stärka statusen på den egna sovsalen. Detta kunde både användas av de som bodde i djungeln och de som bodde i bättre sovsalar. Båda hade sin status.

Fängelsehålan var det officiella straffet i Danbury. Själv satt jag i dessa isoleringsceller bara några dagar. Fängelsehålan var snarare uppbyggt som ett panoptiskt burhöghus än som en mörk håla. Även om man inte såg grannarna kunde man kommunicera med dem genom gallret på cellens framsida. Visst hade man tråkigt i fängelsehålan men det gav onekligen en viss status när man sen träffade sina medfångar igen.

Ytterligare ett rangordnings- och bestraffningssystem var klättringen mellan fängelserna. Ju mindre man hade kvar av straffet och ju mer man skötte sej desto större chans fanns det att komma till en öppen anstalt. Själv har jag aldrig varit i en sådan men utanför vårt fängelse i Danbury fanns en öppen anstalt. Dessa har inte lika många vakter. De bygger på att man vaktar sej själv och varandra. Det kan räcka med en förseelse för att komma till sluten anstalt. Och ansågs man vara en bråkmake fick man åka på tour. En sådan resa från fängelse till fängelse gjorde att man inte hade någon större möjlighet att organisera sitt eget liv eller organisera sina medfångar.

Trots friheten från murar fanns det en tvetydig inställning till de öppna anstalterna. De flesta tycktes anse dem tråkiga. Men de ökade möjligheterna till permission och den ökade friheten gjorde att det var få som tackade nej till att komma dit. De som vägrade sitta på öppna anstalter var ofta de som suttit länge i fängelse och hade sina vänner där. Fångar som med tiden blev institutionaliserade klarade ibland inte heller av de öppna anstalterna.

I de flesta fängelser råder tvångsarbete, eller slaveri om man hellre vill kalla det så, men om man sköter sej kan man få avancera till mer intressanta jobb. Efter vissa tidsperioder och beroende på arbetsinsatsen kunde timlönen i Danbury öka från en krona i timmen till flera kronor. De som tjänade en dollar eller mer tycktes se sej själva som välbeställda. De hade ett stort förtroende hos vakterna och en viss status hos medfångarna.

Om panoptikon är ett all-seende så blir dess ögon främst den kontrollerade själv. Det är genom att skapa vakter av alla eller flertalet som all-seendet blir effektiv disciplin.

All-seendet möts dock hela tiden av motstånd. I varje fängelse jag suttit i  – även de mest slutna anstalterna –  har det funnits möjligheter till exempelvis smuggling. Det är dock så att denna smuggling och andra smärre förseelser kan utnyttjas av vakterna för att kontrollera fångarna[86]. För att inte dra på sej uppmärksamheten och riskera razzia sköter man sej exemplariskt.

Man får nog konstatera att fängelserna i stort lyckats med sin inre disciplin. Det tycks dock vara så att möjligheterna till kontroll minskar ju slutnare anstalten är. När fångarna inte har så mycket att vinna eller förlora kan de sätta gränser för vakterna och till och med ta över vissa beslut. Ju öppnare anstalt desto effektivare disciplin. Men den öppnare effektivare disciplinen fungerar ofta först när fången gått igenom olika faser under sin väg genom fängelsesystemet. När fången har mycket att vinna på att disciplinera sej då är disciplinen som mest effektiv. Moroten är viktigare än piskan.

Om fängelserna lyckats med den interna kontrollen hur går det då med kontrollen av brottsligheten?

Fängelserna organiserar kriminaliteten

 Enligt Michel Foucault[87], minskar inte fängelserna kriminaliteten. De framkallar till och med återfall. De skapar förbrytare genom att skapa en onaturlig, onyttig och farlig existens.

Genom att utsätta fångarna för fysiskt tvång, maktmissbruk och godtycke framkallas en känsla av orättvisa. Fången blir oregerlig genom den disciplin denne utsätts för. Övervakningen och restriktionerna utmanar till brott. Själva villkoren vid frigivandet är gjorda så att de framkallar återfall. Man utlämnas utan både stöd och övervakning.

Fängelset drabbar även familjen på ett sådant sätt att brottsligheten går i arv. Barn blir övergivna. Familjer splittras.

Fängelserna uppmuntrar tillkomsten av en förbrytarkultur, med sin egen solidaritet och hierarki. Fängelsets disciplin blir nödvändig för att brottsligheten ska disciplineras och bli effektiv.

Men inte bara straffet utan själva maktutövandet alstrar dessutom förbrytelse[88]. Spioner, angivare och provokatörer används för att kontrollera partier, föreningar och fackförbund. I fängelserna kan angivare rekryteras. Själv råkade jag ut för flera angivare i fängelset. Dessa avslöjades genom sina specifika frågor. De hade information om oss och frågade detaljerade frågor som tydde på bakgrundsinformation. Dessutom infiltrerades den fredsgrupp som utförde stödarbetet för vår plogbillsaktion 1984 av en brottsling som på så sätt skulle få lägre straff. Han avslöjade sej själv när han inte i eget tycke fick tillräckligt lågt straff.

Att det är relativt lätt att avslöja vissa angivare tyder på att själva vetskapen om att dessa finns har en disciplinerande funktion. Detta fungerar både på organiserad brottslighet och traditionella vänstersekter. Hemlighetsmakeri och misstänksamhet skapar inga folkrörelser.

Om fängelserna inte minskar brottsligheten vad tjänar deras misslyckande till? Vilken nytta gör alla dessa misslyckanden? Fängelset är inte till för att avskaffa lagöverträdelserna utan snarare att skilja ut dem, fördela dem och begagna dem[89]. Lagöverträdelserna inordnas i en allmän underkuvningstaktik. Straffsystemet administrerar i så fall laglösheten, anger toleransgränser, ger friheter, stramar åt och kanaliserar. Straffet sköter brottets ekonomi, förbrytelsernas balansräkning.

Fängelserna förfelar alltså inte sina mål[90]. Laglösheten markeras och blir nyttig och på sitt sätt foglig. Man kan säga att kriminaliteten besegrar laglösheten. Fängelserna lyckas avpolitisera laglösheten. Förbrytelserna specificeras och marginaliseras politiskt. Kriminaliteten är avväpnad. Fängelsernas succé är faktiskt så stor att de slagit ut många andra former av juridiska straff.

Fängelserna gör det möjligt för sociologer, psykologer och statistiker att observera och utnyttja laglösheten. Utan fängelserna skulle denna massiva övervakning och kunskapssamlande vara omöjligt.

Men inte bara vetenskapen utnyttjar fängelserna. Massmedierna kan genom de följetonger som skapas, frossa i blod. Vi får våra syndabockar och kan gotta oss i indignation.

Även fångar själva stöder fängelsesystemet. Foucault citerar fångar som under fängelsesystemets barndom med sina straffkolonier lovordade fängelserna[91].

– Vi skulle föredra att bli slagna men cellen är bättre för oss.

Hur har man burit sej åt för att få folk att acceptera makten att straffa? Och hur kunde man få de bestraffade att acceptera sin lott? Foucault funderar på om det är fängelsets kontinuitet in i vår vardag som gjort att vi accepterat det[92]. Fängelserna fungerar på alla nivåer av olydnad[93]. Vid minsta förseelse kan hotet om fängelse dyka upp.

– Du kommer att sluta i fängelse!

Och vid de allra mest slutna anstalterna noteras den allra minsta avvikelse.

– Jaha! Ej bäddat enligt reglementet!

Både fängelserna och domstolarna breder ut sej i våra samhällen.

Lärar-domaren, läkar-domaren, socialarbetar-domaren återskapar det normalas norm. Kroppen, färdigheterna och prestationerna lyder under normerna. Den examinatoriska rättvisan är allestädes närvarande.

Men fängelset kommer att minska i betydelse när nyttan av en kontrollerad laglöshet upphör och när tillväxten av antalet disciplinära organisationer ökar.

Funderingar om disciplin

Något jag inte hittar i Michel Foucaults texter är hur disciplinen med alla sina tekniker lyckas göra sej självständig från traditionen och kulturen. Den lyckas också göra individens handlande självständig gentemot dennes personlighet. Detta är ett av disciplinens mest geniala drag. Den lyckas klippa beroendebanden till sammanhanget och övervinna den enskildes egenheter. Disciplinen är den mest generaliserande, allmängiltiga makttekniken. Den tycks bara begränsas av hur långt den själv har hunnit utvecklas och kvantiteten på de mänskliga verktyg den har tillgång till.

Under tiden i fängelse funderade jag över hur vi alla nästan utan problem kunde kontrolleras in i minsta detalj. Legosoldater, spioner, maffia, marxister, anarkister, pacifister, ja, nästan alla fångar jag mötte inklusive jag själv, lydde intill absurdum. Men disciplinen upphörde att fungera det ögonblick vi lämnade murarna bakom oss. Detta fenomen tycks Michel Foucault gå förbi. Hans metod koncentreras för mycket på att studera maktens maskineri. Till skillnad från andra former av makt slutar gärna disciplinen att verka i samma ögonblick vi är utom räckhåll för dess finmekaniska kugghjul. När jag kliver ut ur klassrummet eller fabrikslokalen stiger jag också ögonblickligen ut ur disciplinens makt.

Om detta även gäller den disciplin som tränger in i oss via den kulturella kroppsliga dressyren med sin etikett, anständighet och hygien är väl inte lika troligt. I och för sej kunde man hävda att dessa fostrande mekanismer ständigt verkar på oss och att det är svårt att hitta situationer när de upphör att verka. Finns det alltså olika typer av disciplin? Jag skulle vilja pröva att dela upp disciplinen i två avancerade former:

Den ena formar mer våra reflexer och rörelser för respektive situation; affären, kassan, kön, festen, sittning, mötet, grälet avskedet, hemmet, måltiden.

Den andra formen fångar in oss. Den gör människan till en tillfällig krigsmaskin, kunskapsmaskin eller produktionsmaskin. Men den upphör snabbt att verka när man träder utanför dess sfär. En soldat byter blixtsnabbt till att bli kund när den civilklädd kliver in på en pub.

Förmodligen är det den sistnämndas direkta verkan genom rummets och tidens uppdelning i små enkla enheter som gör den så effektiv men samtidigt ständigt beroende av disciplinära impulser. Den första mer fostrande disciplinen är snarare situationsbunden än kopplad till rummet och tiden. Situationen definierar vilken uppsättning av beteenden som ska användas.

Genom improvisation och personlighet så ses denna etiketts- och uppförande disciplin som naturlig. Man är sej själv. När disciplinen är för uppenbar uppfattas man som konstlad, tillgjord pedantisk, fåfäng, eller också har man bacillskräck.

Den franske mentalitets- och attitydhistorikern Philippe Ariès som dog 1984, faktiskt samma år som Michel Foucault, har skrivit flera verk som tar upp etikettens historia. Det skulle vara intressant att mer systematiskt, gå igenom dessa utifrån ett disciplinperspektiv. Michel Foucault tappar bort vissa grundläggande skillnader i disciplinernas olika tekniker genom att klumpa ihop dem.

Makt idag

 När Michel Foucault härlett disciplinen ur lagens praktik tycks han tappa bort den dömande makten[94]. Om disciplin är en uppsättning tekniker man tillfälligt går in i för att skapa och producera, vad är då den förbjudande makten idag? Vad är det som sätter gränser och hinder? Vem utför de polisiära funktionerna? För att få ett första svar har jag gått igenom diskussioner i ett halvt dussin motståndsgrupper. Dessa är helt enkelt valda utifrån att jag känner till dem, så de är inte representativa på något sätt.

Varje aktionsgrupp har menat att lagbrott i form av civil olydnad är användbart för politiska mål. Det som eventuellt hindrar deltagarna att genomföra sina aktioner är bland annat de personliga konsekvenserna. Dessa har bearbetats i varje grupp genom långa samtal. I USA är de långa fängelsestraffen centralt i dessa diskussioner. I Sverige upptäckte ett par grupper tidigt att skadeståndet var ett mycket större problem[95]. Även ängslan över vad som kan hända med arbetet kommer upp.

Vid många tillfällen är familjen ett stöd som gör det möjligt att göra motstånd. Men inte alltför sällan uttrycker deltagare att deras familjer hindrar dem från att delta. Detta kan ske uttryckligen genom att den respektive, barnen, föräldrarna eller något syskon säger ifrån eller uttrycker sitt ogillande. Inför en aktion ringde en aktivists make FBI för att be dem hindra aktionen. Det var dock en udda händelse. När någon vill stoppa en familjemedlem räcker det förmodligen i vanliga fall med ett veto.

Detta veto kan också komma efter en första aktion. Någon i familjen ber om ett löfte att detta ska förbli den enda aktionen. Ofta finns ett starkt stöd för den första aktionen från familjen. Men nya planer möter tidigt starkt motstånd.

Hur dessa konflikter hanteras är svårt att säga. En person krävde att älskaren inte skulle riskera fängelse annars var det slut. Jag känner också till en skilsmässa efter ett två år långt fängelsestraff. Vanligast är nog att familjemedlemmarna kommer fram till kompromisser. Förutom löftet om den enda aktionen har flera aktivister satts i karantän av familjen. De kräver att man gör ett uppehåll. Denna paus sträcks ofta ut och blir permanent.

Lika vanligt som öppna konflikter är det dock att rädslan för att inte vara en god mor eller far eller sambo eller vad det nu kan vara, hindrar aktivister från att delta. Dessa krav behöver inte vara uttalade inom familjen. Vid ett tillfälle blev en kvinna till och med arg på sin man när hon hörde att han skyllde sin ovilja att göra aktion på familjen.

De nya kraven sedan sjuttiotalet på att vara en superfamilj, supermor/far eller supermake/a tycks stärkas inom ickevåldsrörelser och ideella rörelser. Familjen ska komma i första hand. Föräldrarnas misstag får inte upprepas på de egna barnen.

Lösningen för den goda hustrun kan bli att hon bara deltar i aktioner utan personliga risker, alltså civil olydnad som bara leder till böter eller kortare fängelsestraff. Superförälder-kravet blir ytterligare ett medel för att underordna kvinnan.

Även vänner och arbetskamrater kan upplevas som hinder för att göra civil olydnad. Vid flera tillfällen har aktivister visat sej vara mer oroliga för arbetskamraternas reaktioner än chefens. Dessa kan ju eventuellt få mer att göra i samband med aktioner och straff.

Kanske flyttas de polisiära funktionerna i samhället alltmer från de offentliga kontrollinstanserna till den enskilde, familjen och den nära vänkretsen. Det avgörande straffet om man överträder det förbjudna kommer från en själv eller någon som står en nära. Det är snarare farhågan att något ska hända än själva konsekvenserna som är problemet. Själva risktagandet straffas. Man ska inte utsätta andra för obehag eller risker. När juridiska konsekvenser uppstår så ökar självförtroendet och även stödet från familjen kraftigt. Flera har vittnat om att de som varit mycket negativa före aktionen helt har vänt om och givit sitt fulla stöd efter. Undantag skulle eventuellt vara en del av de jag undersökt som drabbats av fleråriga straff i USA. I några sådana fall har fängelsetiden blivit ett reellt problem i sej.

I ett fall i Sverige skulle en kvinnas släkting kunna ha drabbats av aktionen eftersom denne kände flera som arbetade vapenfabriken där en aktion skulle utföras. Kvinnan bestämde sej för att inte delta i aktionen. I ett annat fall hade en man en släkting inne på ett vapenföretag som skulle drabbas av en aktion. Han funderade mycket på vad han skulle göra. Till slut bestämde han sej för att göra aktionen och ordentligt förklara skälen till aktionen för släktingen.

Plikten är en mekanism som sätter gränser för motstånd. Plikterna hierarkiseras så att familjen kommer först, sen arbetet eller studierna. Först efter dessa kan kamp mot krig, förtryck, ojämlikhet eller svält eventuellt få komma. Att inte återskapa denna rangordning anses onormalt. Och det onormala straffas. Men vem bryr sej egentligen om att någon avviker? Jo, det gör den potentielle avvikaren själv och dennes familj. Inte vill man ha en mor som suttit i fängelse! Och inte vill man utsätta sina barn för något sådant!

Men brott mot plikten behöver inte leda till straff från någon annan. Pliktkänslan skapar själv sitt eget straff. Aktivister som riskerar att missa en tenta, ett arbetspass eller ett släktkalas uppfattar inte att de gör ett val när de väljer bort motståndet. Det är så självklart att man ska utföra sin samhälleliga plikt att inget annat kan komma på fråga. Och den samhälleliga plikten är inte att förändra samhället utan att utföra sitt jobb eller delta i examinationer. Jo, det finns giltiga skäl att vara borta från arbetet. Om man är sjuk tar man sjukledigt. Om man ska ut och resa tar man semester. Om man ska studera tar man tjänstledigt. Men dessa ledigheter är redan reglerade och färdigdefinierade. De ska helst inte användas för motstånd…

Familjen och den enskilde själv får en straffande funktion samt en polisiär funktion. Den polisiära funktionen handlar både om ömsesidig kontroll och att se till att den juridiska lagen upprätthålles. Den blir alltså ett verktyg för självstraffandet eller det ömsesidiga straffandet, samtidigt som den ser till att de samhälleliga reglerna följs.

Dagens poliser blir alltmer familjen och du själv. Men lagen är inte tillräckligt specifik. Fler regler och förordningar behövs och dessa skapas inom familjen. Ju fler grupper, organisationer och institutioner som kontrollerar ju mindre behövs fängelserna.

Per Herngren
1991, version 0.6

Läs mer om Foucault

Per Herngrens texter om Michel Foucault.

Fotnoter

[1] Michel Foucault, Vansinnets historia. Lund: Arkiv, 1983.

[2] Diskussion om “Gulag” finns exempelvis i Michel Foucault, Powers and strattegies och Truth and Power i Power/Knowledge Selected Interviews and other Writings 1972-1977.  New York: Pantheon Books, 1980.

[3] Michel Foucault, Confinement, Psychiatry, Prison i Politics, Philosophy, Culture, Interviews and other writings 1977-1984. (L. D. Kritzman red), 1988, 178-210. (Intervjun publicerad första gången 1977).

[4] Michel Foucault, The Return of Morality i Politics, Philosophy, Culture, Interviews and other writings 1977-1984. (L. D. Kritzman red), 1988, s 243, (Intervju publicerad första gången 1984).

[5] Jürgen Habermas, Some Questions Concerning the Theory of Power: Foucault Again i The Philosophical Discourse of Modernity. 1990, s 273.

[6] Michel Foucault, Vetandets Arkeologi. 1972, s 170.

[7] Michel Foucault, Powers and strategies i Power/Knowledge Selected Interviews and other Writings 1972-1977.  New York: Pantheon Books, 1980, s 135-136.

[8] Michel Foucault, Critical Theory/Intellectual History i Politics, Philosophy, Culture, Interviews and other writings 1977-1984. (L. D. Kritzman red), 1988, s 22. (Intervjun publicerad första gången 1983).

[9] Jürgen Habermas, Some Questions Concerning the Theory of Power: Foucault Again i The Philosophical Discourse of Modernity. Cambridge: Polity Press,1990, s 277.

[10] Michel Foucault, The Eye of Power i Power/Knowledge Selected Interviews and other Writings 1972-1977.  New York: Pantheon Books, 1980, s 154-155.

[11] Niccolò Machiavelli, Fursten. Natur och kultur, 1989, s 9.

[12] Michel Foucault, Politics and Reason i Politics, Philosophy, Culture, Interviews and other writings 1977-1984. (L. D. Kritzman red), New York: Routledge, 1988, s 76, (Föredrag hållt 1979).

[13] Michel Foucault, Politics and Reason i Politics, Philosophy, Culture, Interviews and other writings 1977-1984. (L. D. Kritzman red), New York: Routledge, 1988, s 83-84, (Föredrag 1979).

[14] Michel Foucault, The Eye of Power i Power/Knowledge Selected Interviews and other Writings 1972-1977.  New York: Pantheon Books, 1980,  s 98. (Föredrag 14 januari 1976).

[15] Michel Foucault, Powers and strattegies i Power/Knowledge Selected Interviews and other Writings 1972-1977.  New York: Pantheon Books, 1980, s 141-144.

[16] Michel Foucault, Confinement, Psychiatry, Prison i Politics, Philosophy, Culture, Interviews and other writings 1977-1984. (L. D. Kritzman red), 1988, s 202. (Samtal publicerat första gången 1977).

[17] Michel Foucault, Critical Theory/Intellektual History i Politics, Philosophy, Culture, Interviews and other writings 1977-1984. (L. D. Kritzman red), New York: Routledge, 1988, s 22. (Intervjun publicerad första gången 1983).

[18] Michel Foucault, The Eye of Power i Power/Knowledge Selected Interviews and other Writings 1972-1977.  New York: Pantheon Books, 1980, s 161-162.

[19] Michel Foucault, Critical Theory/Intellektual History i Politics, Philosophy, Culture, Interviews and other writings 1977-1984. (L. D. Kritzman red), New York: Routledge, 1988, s 43, (Intervjun publicerad första gången 1983).

[20] Michel Foucault, On Power i Politics, Philosophy, Culture, Interviews and other writings 1977-1984. (L. D. Kritzman red), New York: Routledge, 1988, s 106-107, (Intervju 1978).

[21] Jürgen Habermas, Some Questions Concerning the Theory of Power: Foucault Again i The Philosophical Discourse of Modernity. 1990, s 274-275.

[22] Jürgen Habermas, Some Questions Concerning the Theory of Power: Foucault Again i The Philosophical Discourse of Modernity. Cambridge: Polity Press,1990, s 279.

[23] Jürgen Habermas, Some Questions Concerning the Theory of Power: Foucault Again i The Philosophical Discourse of Modernity. Cambridge: Polity Press, 1990, s 282-283.

[24] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 36-38.

[25] Michel Foucault, Politics and Reason i Politics, Philosophy, Culture, Interviews and other writings 1977-1984. (L. D. Kritzman red), New York: Routledge, 1988, s 83, (Föredrag 1979).

[26] Michel Foucault, The Eye of Power i Power/Knowledge Selected Interviews and other Writings 1972-1977.  New York: Pantheon Books, 1980, s 163.

[27] Michel Foucault, Politics and Reason i Politics, Philosophy, Culture, Interviews and other writings 1977-1984. (L. D. Kritzman red), New York: Routledge, 1988, s 61-85, (Föredrag hållt 1979).

[28] Michel Foucault, Politics and Reason i Politics, Philosophy, Culture, Interviews and other writings 1977-1984. (L. D. Kritzman red), New York: Routledge, 1988, s 68, (Föredrag hållt 1979).

[29] Michel Foucault inleder sin Övervakning och straff med denna berättelse. Lund: Arkiv förlag, 1987, s 9.

[30] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 53, 56, 59.

[31] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 60.

[32] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 73.

[33] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 303-304.

[34] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 132-134.

[35] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 16.

[36] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 18, 24.

[37] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 43, 87.

[38] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 140-141.

[39] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 139.

[40] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 90.

[41] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 95.

[42] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 98.

[43] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 100.

[44] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 122.  Foucaults källa är J M Servan, Discours sur l´administration de la justice criminelle, 1767, s 35.

[45] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 123-129.

[46] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 151.

[47] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 112.

[48] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 130.

[49] Michel Foucault, Vansinnets historia under den klassiska epoken. Lund: Arkiv, 1983. s 46.

[50] Michel Foucault, Vansinnets historia under den klassiska epoken. Lund: Arkiv, 1983. s 57.

[51] Michel Foucault, Vansinnets historia under den klassiska epoken. Lund: Arkiv, 1983. s 293.

[52] Michel Foucault, Vansinnets historia under den klassiska epoken. Lund: Arkiv, 1983. s 296.

[53] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 27.

[54] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 262.

[55] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 32-33.

[56] Michel Foucault, Powers and strattegies i Power/Knowledge Selected Interviews and other Writings 1972-1977.  New York: Pantheon Books, 1980, s 139.

[57] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 227.

[58] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 35.

[59] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 151.

[60] J J Brochier, Prison Talk i Power/Knowledge Selected Interviews and other Writings 1972-1977.  New York: Pantheon Books, 1980, (orginal 1975).

[61] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 159.

[62] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 166-175.

[63] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 175-183.

[64] Carl von Clausewitz, On War. New Jersey: Princeton university press, 1984, s 87.

[65] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 207.

[66] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 214.

[67] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 218-225.

[68] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 260.

[69] Michel Foucault, The Eye of Power i Power/Knowledge Selected Interviews and other Writings 1972-1977.  New York: Pantheon Books, 1980, s 147.

[70] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 235.

[71] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 234.

[72] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 236.

[73] Michel Foucault, The Eye of Power i Power/Knowledge Selected Interviews and other Writings 1972-1977.  New York: Pantheon Books, 1980, s 156.

[74] Michel Foucault, The Eye of Power i Power/Knowledge Selected Interviews and other Writings 1972-1977.  New York: Pantheon Books, 1980, s 159.

[75] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 244-254.

[76] Michel Foucault, The Eye of Power i Power/Knowledge Selected Interviews and other Writings 1972-1977.  New York: Pantheon Books, 1980, s 148.

[77] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 252.

[78] Kanske låter han disciplinen breda ut sej för mycket i sina analyser. Han tar inte upp läro-, erfarenhets- och andra processer som sker i samverkan eller opposition med disciplinen. Den blir alltför kontrollerande. För en utredning av denna begränsning se även Jürgen Habermas, Some Questions Concerning the Theory of Power: Foucault Again i The Philosophical Discourse of Modernity. Cambridge: Polity Press,1990, s 288-289.

[79] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 254.

[80] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 256-257.

[81] Michel Foucault missar något väsentligt i maktens dubbelhet när han inte lyfter fram hur den förutom möjlighet till motstånd också kan ge andra möjligheter som friheter, färdigheter, självdisciplin etc. Se även Jürgen Habermas, Some Questions Concerning the Theory of Power: Foucault Again i The Philosophical Discourse of Modernity. Cambridge: Polity Press, 1990, s 292.

[82] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 271.

[83] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 279.

[84] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 282-287.

[85] Michel Foucault, On Power i Politics, Philosophy, Culture, Interviews and other writings 1977-1984. (L. D. Kritzman red), New York: Routledge, 1988, s 104, (Intervju 1978).

[86] Per Herngren, Handbok i Civil Olydnad. Stockholm: Bonniers, 1990, s 164-165.

[87] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 308-311.

[88] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 325.

[89] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 316.

[90] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s321-323.

[91] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 341.

[92] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 353.

[93] Michel Foucault, Övervakning och straff. Lund: Arkiv, 1987, s 348.

[94] Jürgen Habermas, Some Questions Concerning the Theory of Power: Foucault Again i The Philosophical Discourse of Modernity. Cambridge: Polity Press, 1990, s 290.

[95] Per Herngren, Handbok i Civil Olydnad. Stockholm: 1991, s 162.

2 reaktioner till “Foucault – Makt och disciplin”

Bli kreativ med texten och dela idéer!