Allt fler demokratier har med tiden utvecklats till postdemokrati, enligt Colin Crouch. Postdemokrati uppstår i en organisation när demokratin avvecklar sig själv. Det kan exempelvis ha uppstått när anställd personal, eliter eller maktcentran finslipat olika metoder som med tiden ersätter eller börjar kontrollera demokratin. Colin Crouch är professor vid University of Warwick.
Postdemokrati är en fortsättning av demokratin. Det handlar alltså inte om outvecklad demokrati. Man måste därför skilja på välutvecklade demokratier som går över till postdemokrati gentemot odemokratiska organisationer. Antidemokrati, dåligt utvecklade demokratier eller diktatoriska organisationer är alltså inte postdemokrati. Det som gör Colin Crouchs bok Postdemokrati (2011, original 2005) speciellt intressant är att han tar post- i postdemokrati på allvar. Det är demokratier som utvecklas till postdemokrati.
En organisation utvecklar kanske demokratiska metoder och institutioner som fungerar effektivt. Men som med tiden börjar kontrolleras av andra ordningar, exempelvis centralisering av makten.
Centralisering producerar postdemokrati
Innehåll
Postdemokrati i en folkrörelse kan utvecklas när engagemanget alltmer övergår från lokalföreningar till riksorganisationer, från arbetsgrupper till riksstyrelser, från medlemmar till tjänstemän. Den postdemokratiska utvecklingen kan vara följden av ett tidigare starkt lokalt engagemang. Det tidigare lokala engagemanget blev förutsättningen för att anställa allt fler tjänstemän eller för att fokusera mer på riksomfattande kampanjer. Det stora engagemanget kan strömlinjeforma organisationen vilket i slutändan tar bort engagemanget.
Det är avgörande att man inte förutsätter ett orsakssamband mellan professionellt anställda och postdemokrati. Anställda i många organisationer förstärker engagemanget bland medlemmar och medborgare. Anställda rekryterar organisatörer istället för volontärer. I så fall stärker de anställda delaktigheten. Postdemokrati uppstår istället när anställda lyfter bort verksamheten från medlemmarnas delaktighet och engagemang.
Elliptisk postdemokrati
Inom större folkrörelser och i mäktiga partier trängs ibland det deltagande engagemanget undan. De olika ledarskikten i Crouch forskning ”verkade vara på väg att undanträngas av ett överlappande nätverk av rådgivare, konsulter och lobbyister av olika slag”[1].
Colin Crouch undersöker hur detta skapar elliptisk centralstyrning av organisationen. Maktcentran uppstår därmed både inom organisationen och utanför organisationen. Dessa två punkter formar en ellips. Ellips tar han från elliptiska cirklar och matematiken. Den elliptisk cirkeln styrs från två centrala punkter, två centralmakter, istället för som i koncentriska cirklar från en central punkt, en centralmakt.
Ledningen av organisationen värvas i elliptiska postdemokratier både från medlemmarna och från eliter som inte tillhör organisationen.
En form av elliptisk centralmakt är när flera organisationer rekryterar från en elitistisk sfär av organisationsproffs. Solidaritetsorganisationer, fredsorganisationer och andra radikala organisationer i Stockholm kanske alltmer värvar från varandra till ledande positioner. Alltfler centrala ledare värvas från solidaritetseliter som rör sig i ett speciellt skikt mellan organisationerna.
De postdemokratiska riksorganisationerna producerar därmed ett sorts gemensamt skikt: ett riksskikt. Eller ett plan: riksplanet. Detta riks-skikt gör att delaktigheten i organisationen minskar. Medlemmarna görs istället till sponsorer, åhörare och åskådare.
Postdemokrati som resonans
Ibland ger Colin Crouch möjligen lite konspiratoriska förklaringar till postdemokrati: ”Bakom kulisserna formas politiken i möten mellan representanter för den folkvalda regeringen och en elit som till största delen företräder det privata näringslivets intressen.”[2]
Dynamikerna som leder till postdemokrati i en organisation är i min analys sällan så konspiratoriska. Det är inte kapitalistiska och diktatoriska storföretag som kontrollerar postdemokrati. Istället kan det vara så att storföretag, kapitalism, nationalism, eliter och maktcentran hamnar i resonans med demokratiska organisationer. Resonans är ömsesidig förstärkning. Diktatoriska organisationer och postdemokrati skapar i dessa fall ömsesidig förstärkning. De stärker kraften hos varandra.
Resonans mellan olika maktcentran förstärker centran som står i konflikt med varandra. Det kan till och med vara maktkonflikterna som producerar den ömsesidiga förstärkningen. Detta får samtidigt effekten att demokratin i organisationen fjärmar sig från medlemmars eller medborgares deltagande och engagemang[3].
Resonans mellan konkurrerande maktcentran producerar gärna inlåsning. Skulle en grupp försöka ta sig ur resonansen förlorar den kraft, inte bara sponsorer och bidrag, utan även energi. Resonans kan producera en kraftfull gravitation. Dragkraften som uppstår vid resonans gör att demokratier dras mot maktcentran. I början kan det vara lätt att motstå dragkraften men ju mer gruppen dras in desto svårare blir det att dra sig ur gravitationen.
En mer samhällsomvandlande resonans skulle istället kunna skapa dragkraft mellan radikaldemokratiska organisationer, lokala kollektiv och motståndsgrupper. Man dras med i varandras dans. Och ifall man väljer att dansa med de som är mäktiga eller de som har mycket resurser dras man också med i deras dans.
Med resonans kan vi delvis ersätta förklaringen av postdemokratin från extern påverkan till gravitation och dragkraft. Det är inte så att mäktiga grupper och eliter styr allt som sker. Det är snarare så att demokratier frestas att dras med i de danser olika maktcentran dansar. Vad som är subjekt och objekt blir därmed inte så enkelt som i linjära, mekaniska förklaringar.
Med resonans förklaras postdemokrati som både självskapad och kontrollerad. Det undviker att mekaniskt reducera postdemokrati till att det bara är externa ordningar eller mäktiga system som styr, att organisationen skulle vara helt kontrollerad av exempelvis kapitalismen eller staten.
Dessutom undviker resonans som politiskt och sociologiskt begrepp att reducera en organisation bara till sig själv. Inte ens den bästa demokratin är helt styrd av sin egen demokrati.
Demokratiska organisationer dansar med varandra, och ibland dansar de med diktatoriska företag eller statliga organisationer. Postdemokrati är ingen nödvändig utveckling utan snarare en frestelse eller dragkraft i organisationen.
Vi ska dock inte reducera postdemokrati enbart till resonans. Resonans är en av många avgörande dynamiker som skapar postdemokrati. Ovan tar jag ju exempelvis upp hur centralisering, ellipser och ”riksplanet” producerar postdemokrati.
Per Herngren
2012-02-14, version 0.1.1
Bortom metodologisk nationalism – bilaga
Colin Crouch menar att postdemokrati främst är en följd av en ”enorm koncentration av makt och rikedom till de multinationella företagen, som kan utöva politiskt inflytande utan att egentligen delta i den demokratiska processen”[4].
Crouch fastnar här i metodologisk nationalism och containerföreställningar: han förknippar demokratier med nationalstater. Städer, byar, organisationer och företag skulle därmed befinna sig inuti en demokrati (eller postdemokrati). Demokratin innehåller (contain) i så fall städer, byar, organisationer och landskap. I andra artiklar visar jag mer utförligt hur politiska teoretiker och sociologer sedan sjuttiotalet börjat bryta med metodologisk nationalism och containerföreställningar. Här är bara en kort sammanfattning:
Demokrati är vissa metoder och handlingar samt deras relationer. Demokrati är aldrig sfärer. Demokrati kan därför aldrig bli synonymt med en stat eller en organisation. När jag, i brist på bättre formuleringar, skriver demokratisk organisation menar jag bara de beslut och verksamheter i organisationen som styrs demokratiskt. I alla demokratiska organisationer uppstår ickedemokratiska beslut och ickedemokratiska organisationsformer.
Ifall ett företag väljer diktatoriska former för att styra verksamheter så är företaget diktatoriskt, även om företaget har stolta (och illusoriska) föreställningar om att befinna sig inuti en demokrati.
Genom att bryta med metodologisk nationalism och fantomföreställningar om väldiga demokratiska sfärer (containrar) kan vi analysera regeringar, parlament, Röda Korset, Volvo, Socialdemokratiska partier, moskéer, kyrkor jämlikt, jämte varandra som skilda organisationer snarare än instoppade i varandra. Genom jämlik metod kan vi upptäcka oväntade ojämlikheter och samband som containerföreställningar annars skulle ha dolt.
Jag menar dock att Colin Crouchs analysmetod är användbar för att undersöka hur demokratiska organisationer och grupper går över till postdemokrati. Hur de just genom sina välutvecklade demokratiska metoder lämnar demokratin.
Referens
Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.
Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.
Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.
Judith Butler, Krigets ramar – När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.
Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.
Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.
Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.
Fotnoter
[1] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 12, (original 2005).
[2] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 18, (original 2005).
[3] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 8, (original 2005).
[4] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 8, (original 2005).