Sovjet visade olydnadens effektivitet

Det var en gång ett land som till fulländning hade utvecklat konsten att styra. Det var inget annat land som så effektivt kunde kontrollera sitt folk. Vanligtvis behövde de styrande inte använda våld. Medborgarna lydde ändå. Ledarna använde åtminstone inte så mycket våld som de använt på den tiden de inte varit riktigt säkra på sin makt.

En dag tröttnade folket på att lyda. De ville bestämma själva. Först pratade de bara om att få bestämma men sen började de faktiskt ta egna beslut. Det gick några år och människorna vågade göra mer och mer. Ledarna lät folket hållas så länge guldet och alla soldaterna var i deras händer.

Men så en dag tyckte några av ledarna att folket gått alldeles för långt. De stängde in den gamle orkeslöse presidenten och sa till soldaterna att nu skulle det bli ordning och reda precis som på den gamle goda tiden. Länderna runt omkring tyckte situationen var lite besvärlig men väntade och avvaktade eftersom det ju kunde finnas en chans att det stora landet nu äntligen kunde få lite ordning på sina skulder. Guld var nämligen en bristvara i världen.

Motparten välkomnades till befrielsen

Men vad var det som hände i vårt stora grannland? Äldre kvinnor hjälptes upp på stridsvagnar och bjöd soldaterna på bröd. Flera av soldaterna vägrade sen att fortsätta attackera sina landsmän. Folket skyddade det ryska parlamentet med sina kroppar. Bilarbetarna i Moskva skickade, enligt Eduard Sjevardnadze, varje dag några tusen personer till parlamentet. Strejker bröt ut. Utegångsförbud ignorerades. Radiostationer sände trots censur. Enskilda tjänstemän på alla nivåer valde att inte lyda.

Makt är lydnad

Delrepubliker förklarade för den förvånade juntan att de helt enkelt inte lydde dem. Istället uppmanade Jeltsin folket till “passivt motstånd och civil olydnad”. Republiker tog dessutom själva över viktiga funktioner som exempelvis kommunikation. Några utropade sej som självständiga nationer. Här kan man verkligen prata om inomparlamentarisk civil olydnad.

Flygvapnet och delar av armén vägrade lyda order. Ett av KGB:s elitförband  – Alfa –  vägrade att storma det ryska parlamentet. Istället la de sej ner i en gymnastiksal för att markera sin olydnad.

Gissningsvis gjorde inte många fler än hundra tusen människor direkt civil olydnad. Då räknar jag även med presidenter, höga tjänstemän och soldater som på eget initativ vägrat lyda order. Ändå lyckas man på tre dagar stoppa en kupp i det land som haft den effektivaste kontrollen över sina medborgare.

I våras hjälpte jag till att träna Litauer för civil olydnad. Kursen varade knappt en vecka och vi kunde bara visa de erfarna deltagarna exempel på hur man kan skydda sej mot provokatörer, hur man kan organisera aktioner där alla deltagarna är tränade, hur man kan lösa konflikter i en motståndsgrupp, hur man kan förbereda aktioner med hjälp av rollspel etc. Vi hade inga färdiga lösningar på hur detta skulle överföras till Litauen. Deltagarna fick själva översätta vår kurs till deras förhållanden.

I somras deltog jag i Holland i ett internationellt tränarmöte. Tränare i civil olydnad och ickevåld från Sydafrika, Filippinerna, Indien, USA och Sovjet deltog. Tränare i Indien berättade att de höll tiomånaderskurser. En folkhögskolelärare i Bohuslän hade lett en ettårsutbildning i civilt motstånd.

Tränarna från Sovjet berättade hur de ihärdigt tränat kanske ett par hundra människor fram till idag. Förmodligen spelade dessa bara en marginell roll på gatorna i Moskva. Kanske lyckades de stoppa någon provokatör och lugna ner några som annars skulle tappat fattningen.

Man lyckades faktiskt stoppa kuppen i Sovjet trots att man fick förlita sej på spontana olydnads aktioner och initiativ från de trotsiga ledare som själva kämpade mot kuppen. Märk väl att det räckte med mindre än en promille av befolkningen som aktivt gjorde civil olydnad för att stoppa kuppen.

Ickevåldsträning behövs för befrielse

Men ickevåldsträningar som hölls i ex Filippinerna innan man störtade Marcos eller alla de träningar som hållits före civil olydnad i Europa och USA visar att en bra förberedelse av deltagarna minskar det antal aktivister som behövs för att permanent eller tillfälligt och symboliskt, stoppa en verksamhet. Effektiviteten mångdubblas genom förberedelse av alla deltagarna. Det går inte bara att som Gandhi hävda att: “Om folket bara förstod att det är omänskligt att lyda orättfärdiga lagar så skulle ingen tyrann kunna förtrycka dem.” Det är en myt att det räcker med att förstå eller att vara medveten. De senaste årens forskning om folkligt motstånd  – socialt försvar och civilt motstånd –  visar att deltagarna behöver ömsesidigt stöd och en förberedelse som i flera fall tagit längre tid än soldaternas förberedelse för strider. Människor gör i allmänhet inte motstånd. Det låga deltagarantalet i Sovjet visar  – även om det var tillräckligt –  att ett folk regelbundet behöver praktisera civil olydnad. Civil olydnad måste bli en vana om det ska vara effektivt. I Östeuropa där folket kunde bygga upp denna vana under flera månader och år deltog ett mycket större antal än vad det enligt de första rapporterna tycktes göra i Sovjet i motståndet mot de kommunistiska diktaturerna.

Erfarenheterna i öst visar att nu är det dags att ta civil olydnad på allvar även i Sverige. Någon måste erbjuda alla invånarna den förberedelse och den träning  och de färdigheter som behövs för att stoppa maktmissbruk.

Be inte makten att befria oss

Av förståeliga och logiska skäl kommer aldrig vår regering att erbjuda denna utbildning. Deras makt bygger ju på vår lydnad. Det blir därför upp till fackförbund att utnyttja sina fack-kurser, lärare i grundskola eller på högskola att regelbundet införa civil olydnad på schemat, och hembygdsföreningar att ordna helgkurser för att skydda byn från sopstationer eller vad hotet nu kan vara.

Vissa yrkesutbildningar för vårdpersonal, socialarbetare och fritidsledare har lagt in civil olydnad på schemat. Och några eldsjälar i fredsrörelsen har regelbundet organiserat kurser i ickevåldsligt motstånd. Ett fackförbund har organiserat veckokurser i civil olydnad på betald arbetstid. Även företagare intresserar sej för civil olydnad vilket får Dagens Industri att i en ledare utropa “Leve den konstruktiva olydnaden”.

Men stora delar av de folkrörelser som en gång i tiden växt fram mycket med hjälp av civil olydnad har varit avvaktande. I miljö- och solidaritetsrörelsen tycks det som ingen är intresserad av att lära sej av sina systerorganisationer i USA eller på kontinenten. Folkligt motstånd har ersatts av välgörenhet (alltför stor del av solidaritetsrörelsens arbete) eller av tomma uttalanden där vi hoppas att andra ska göra jobbet åt oss.

Precis som i öst är det nu dags för en demokratisk revolution även här. Tilltron till våld som lösning på interna konflikter minskar lyckligtvis både hos de styrande i ex Sydamerika och hos folkliga rörelser i Tredje Världen. Samtidigt minskar tron att protester, demonstrationer eller en röstsedel är effektiva medel för att utveckla demokratin och påverka samhällsutvecklingen. Detta kan tyvärr ta sej uttryck i ökat politikerförakt men också i ökat icke-partipolitiskt engagemang (se ex maktutredningen). Att förhålla sej passiv och bara protestera mot maktmissbruk är att omyndigförklara sej själv. Civil olydnad behövs i ett samhälle där ledarna inte är fullkomliga helgon. Samvetsvägran behövs på de företag som inte har änglar som chefer. Det har man tydligen upptäckt i öst. Men var och en av oss behöver gemenskap och stöd för att våga riskera vårt arbete eller till och med fängelse. Det är folkrörelserna som har ansvaret att ge den utbildning och det organisatoriska stöd som behövs. Ingen annan kommer att göra jobbet åt oss.

För ingen vill väl höra sagan om det lilla landet i norr som egentligen skulle styras av folket, men där folket bara gnällde, där invånarna inte vågade se sina barn i ögonen och där ledarna kunde härja fritt…

Per Herngren
1991

Bli kreativ med texten och dela idéer!