Representation - Laclau

Start • Civil olydnad & ickevåld • Teori & forskning • Kurs i konfliktingripande • Böcker & publicerat • Kontakt • English & international

Kontakt: Per Herngren ©


 

Start

Meny Teori & forskning

________POSTPROTEST
Postprotest - ett manifest
Postprotest - en intervju
Deleuze, Nietzsche & postprotest
Protest avsätter oss som regerande
Anti ger makt makt - Sara Ahmed
Kritik döljer lydnad - Sara Ahmed
Protest blir fetischism - Zizek
Protest mot det negativa gör det positivt
Problemet är de som protesterar: Thoreau
Samhällsförändring är rekursiv
Motstånd i resonans - påverkar inte
Respons ej politisk påverkan: Judith Butler
Påverka inte - Islamisk occasionalism
Demonstrationståg från militär styrka
Yta utan djup
Köp inte grisen i säcken
.
________DEMOKRATI
Demokrati blir postdemokrati
Deliberativ demokrati
Rekursiv demokrati
Religion är folkets opium - Marx
Tro och tvivel i politisk förändring
Politik och religion
Revolution utan fantasi blir rike: Spinoza
Digitalisering och demokrati
.
_______RELATIONER
Relationer - En sårbar politisk filosofi
Aktörer bortom individ
Representation - Laclau
Börja ej med dig själv Ricoeur-Heidegger
Leva enkelt - individuell återvändsgränd
Medvetna individer förändrar ej
Antropocentrisk individualism
Frihet
Kärlek eller hel människa - Laclau
Ernesto Laclau
Foucault - Makt och disciplin
Karnevalen som eget samhälle
.
_______CONTAINERVÄRLDSBILD
Träna bort containervärldsbilden
Containervärldsbildens kollaps
Sverige är inget samhälle
Kultur är inte container
Vem ska integreras?
Kritik mot integration
Kämpa glokalt - undvik riksnivå
Container-världsbild på blogg
.
________ICKELINJÄRT MOTSTÅND
Ickelinjär förändring - introduktion
Rekursiv samhällsförändring
Motstånd behöver resonans
Gravitation snarare än politisk påverkan
Makthavare finns inte - ickelinjärt
Ordning behöver hierarkier och olydnad
.
_______BLANDAD TEORI
Olydnad på arbetsplatser
Utkast: Simmel & motstånd
Utkast: Vardag & motstånd - Goffman
Tvungen att välja: Kierkegaard
Meditation om förklaring och lyssnande
Disposition och revolution
Kultur är inte uttryck - Bourdieu
Bourdieus gnosticism
Sociala rörelser och intellektuella
Forskare koloniserar rörelser
Realismen mystifierar: Latour, Harman
Materialism eller realism
.
________LÄNKAT
Tekniker för makt
Feminism
Texts on resistance
Teoretiska texter om civil olydnad
Civil olydnad
Per Herngrens blog som e-bok
Postprotest på blogg
Systemteori på blogg

Blogg

English

Kurdish, Polish, Arabic, Spanish, Dutch

 


 

Mejl: Per.Herngren (snabel-a) gmail.com

 

Den traditionella borgerliga bilden av det politiska är att det skulle försiggå inuti ett ramverk, närmare bestämt inom en social helhet som kallas Samhället. Denna helhet kan representeras av politiker, en klass eller en grupp. Handlingen att representera talar om att det finns en klyfta mellan handling och universalitet, mellan del och helhet. Helheten handlar inte själv. Denna klyfta upplösas inom marxismen genom att en universell klass avskaffar alienationen. Den kan därmed representera det hela samhället. En variant av denna världsbild skulle kunna vara att en organisation inom staten, exempelvis riksdagen, skulle representera helheten.

Den motsatta ståndpunkten har gjort sig alltmer gällande. Ingen grupp representerar det hela, alla är partikulära och begränsade. Detta får dock till följd att den rationella helheten överförs till den intellektuelle analytikern, forskaren eller kritikern. Denne ser hur alla grupper är kringskurna och avgränsade och det skapas en ny representation av det globala, eller av det hela. Detta döljs dock när kritikern avfärdar representation som omöjligt.

Ifall representation inte fanns skulle grupper och individer bli självtillräckliga. De skulle ha fullkomliga och nakna identiteter. Därmed skulle identifikation vara omöjligt. Att se sig som del av något annat, att känna igen sig i någon som är olik, är att börja representera.

Ernesto Laclau visar med hjälp av hegemoni på ett tredje synsätt. Hegemoni är den partikulära gruppens försök att representera det universella, det globala, det hela. Hegemoni kan inte härledas ur något ursprungligt eller ur det rationella. Då skulle ju helheten vara direkt representerad av arbetarklassen för Marx och av riksdagen hos nationalismen (nationen förstådd som Samhället).

Kopplingen mellan det hegemoniska handlandet och det politiska handlandet skapar en obestämbarhet, vilket jag tolkar som att man måste bestämma sig, göra val. Jag skulle hellre översätta obestämbarhet med avgjordhet. Det finns ingen rationalitet - kalkyl eller analys - som avgör.

Politik blir hos Laclau därmed möjliga ingripanden i en obestämd terräng. Med möjlig menas här icke-logiskt-nödvändigt. Det finns ingen konsekvenskalkyl eller helhetsförståelse som kan ersätta våra politiska val, alltså våra ingripanden och motståndshandlingar. Politik innebär alltid hegemonisk intervention. Om hans resonemang stämmer kan hegemoni aldrig uppnås för då skulle vi få en totalitet som avskaffade möjligheten till hegemoni.

Jag tolkar det så att hegemoni istället för att förstås som samhällstillstånd måste förstås som performativ. Hegemonin uppnås i det hegemoniska handlandet. Performativ är direkt aktion i kontrast till indirekta handlingar som hoppas uppnå något annat. Hegemoni skapar en direkt representation av helhet i sitt handlande. Sådana representationer konkurrerar med varandra. Några kan leda maktkampen men ingen kan vinna - inte för ett ögonblick - för då skulle nya hegemoniska handlingar inte kunna utföras. Varje hegemoni leder till dekonstruktion, alltså sprickor och sättningar som öppnar upp nya möjligheter. På ett fruktbart sätt kopplar Laclau Gramscis hegemoni med Derridas dekonstruktion.

Våra samhällen är inte självtillräckliga, eller ens förenliga med sig själva. Det finns en ursprunglig brist, saker som inte kan avgöras. Detta gör det möjligt att tänka sig subjekt (motståndsgrupper och organisationer) som kan göra val. Ett val kan inte vara ett resultat av en kalkyl, lika lite som resultatet av två plus två är ett val. Våra val att göra motstånd blir val just genom att saken inte redan är avgjord av någon samhällelig eller universell struktur.

Att göra motstånd, att vara politisk, är alltså att gå utöver samhällsstrukturen. Det är denna brist, och de konflikter som uppstår när grupper hegemoniskt försöker fylla bristen, som gör samhällenas politiska väsen synligt. Utan olydnad kan samhälle och det politiska inte bli synligt. I totalt lydiga organisationer görs politiken omöjlig.

Bristen snarare än helheten, fullheten är essensen för alla samhällen. Enligt Laclau är världen ”trots allt vildare och mer oförutsägbar än våra rättänkande marxisters ritningar” (s 153). Vårt handlande öppnar upp möjligheter.

Men ifall bara möjligheten betonades utan hegemonisk representation av gemenskapen, då skulle vi befinna oss i en förskingrad värld. Monadiska väsen skulle definiera sin egen identitet och därmed bli självtillräckliga och fullkomliga helheter (s 149). Det går inte att tala om delar ifall man inte hänvisar till helhet för då blir delen helheten. Den totala negationen mot helhet förutsätter och återskapar den mystiska helhet den negerar. Det totala avfärdandet av samhälle, helhet eller rationalitet lämnar makt och det hegemoniska handlandet i fred. Det omöjliggör motstånd.

Representation är, enligt Ernesto Laclau, den handling genom vilken någon annan – representanten – ersätter och på samma gång förkroppsligar den representerade (s 160). Det skapas ett tillägg. Det innebär att den representerade utvidgas utan att någonsin fyllas och bli total. Laclau säger att vi får multipla jag. Nietzsche skulle säga multipla själar. Vi blir aldrig totala, vi blir aldrig ett (med oss själva). Vi kan aldrig totalt representera oss själva. Vi är alla hybrider, och alla våra samhällen är hybridiska (Homi Bhabhas hybriditet refereras på s 164).

Demokrati är inte ett samhälle som är fullständigt rationellt där det bästa dominerar. Demokrati lever i de samhällen där inget är absolut vunnet, där det alltid finns en möjlighet till olydnad och ifrågasättande, till kamp och konflikt.

Det innebär att en fullständigt snäll eller god organisation där makten helt har avlägsnats också har avskaffat våra möjligheter att välja, att vara politiska, att vara subjekt. Den hegemoniska kampen, det politiska, ersätts med det fullkomliga.

Någon form av lydnad, alltså makt, är nödvändigt för frigörelse. De organisationer som är totalt olydiga blir lika farliga som de totalt lydiga. Vi tvingas därmed hela tiden välja vilka organisationer (samhällen) som representerar världen mest solidariskt och mest adekvat.

Det krävs ingripanden (hegemoniska interventioner) mot de organisationer som är ohållbara och orättvisa. Men inte som en ren protest utan som ett samtidigt skapande av ett mer rättvist samhälle. Det innebär att lydnad och olydnad, hävdande och kritik, alltid är nödvändiga i det politiska handlandet. Att tillfälligt utesluta det ena eller andra totaliserar och utesluter möjligheten till demokrati.

 

Per Herngren

2007-12-07, version 0.1

 

Källa

Ernesto Laclau, Makt och representation, Kairos, s 141-168, övers. Staffan Lundgren från Power and representation, Emancipation, London: 1996.

  Skriv en kommentarBli aktiv!


Det krävs ingripanden (hegemoniska interventioner) mot de organisationer som är ohållbara och orättvisa. Men inte som ren protest utan som ett skapande av mer rättvisa samhällen. 

 

 

 

 

Sök på denna sajt:

 

Stöd ickevålds-nätet!
Genom att klicka på annons nedan gör du annonsören till sponsor av ickevåldsarbetet.

 

 

Start • Civil olydnad & ickevåld • Teori & forskning • Kurs i konfliktingripande • Böcker & publicerat • Kontakt • English & international