En av mina första lektioner i motstånd fick jag av min bror. Han kom som ett litet rödflammigt paket på min tolfte födelsedag. Först vågade jag knappt röra denna sköra, bräckliga varelse. Sen lyfte jag varligt upp honom. Snart kunde jag sitta i timmar med David i knäet. Hans oproblematiska hävdande av sin vilja fascinerade mej. När något inte stod rätt till vägrade han helt enkelt att samarbeta. Själv var jag en mycket lydig son.

Missförstå mig inte, Detta betyder inte att jag aldrig protesterade. Jag protesterade vilt. Jag skrek och bråkade. Men när det väl kom till kritan lydde jag ändå.

Kontrasten mellan mig och min bror gjorde klart för mig skillnaden mellan motstånd och protest. Idag när motstånd blivit ett modeord börjar plötsligt varje protest kallas för motstånd. Detta är olyckligt. Motstånd är olydnad. Protest kan ibland vara mer berättigad. Men det är inte samma sak, åtminstone inte hos oss. I en diktatur kan ju även en protest vara olaglig och blir då en form av motstånd.

Först flera år senare när jag ställdes inför utsikten att få tillbringa några år i fängelse för att ha avrustat kärnvapendelar förstod jag utmaningen i min brors handlande. Jag hade tidigare lusläst pappas Martin Luther King samling. Genom att gå kurser i ickevåldsmotstånd försökte jag sätta mig in i den moderna diskussionen. För att själv få erfarenheter flyttade jag till USA. Innan dess hade jag deltagit i några aktioner mot den svenska vapenexporten och de nya kärnvapnen som Sovjet placerade ut i Europa.

Allt detta var viktigt för att jag skulle förstå hur djupt lydnaden är inpräntad i mig. Och hur svårt det är att övervinna den. Men efter att ha tillbringat ett år i ett tiotal olika nordamerikanska fängelser insåg jag hur avgörande kampen mot lydnaden är. Kampen mot rädslan. Kampen som är riktad mot oss själva.

I mötet med min egen rädsla förstod jag att olydnad inte är en trevlig fritidssysselsättning. Det är ett livslångt arbete för var och en av oss.

När olydnaden fick personliga konsekvenser berörde jag själva nerven i det moderna samhället, vår egen självkontroll.

I handboken har jag försökt skriva om hur motstånd mot lydnaden kan gå till praktiskt. De första åren av mitt liv var motstånd förmodligen självklart. Men i kontakten med andra människor lärde jag mig lydnad. Idag måste jag lära mig övervinna den.

Boken ska handla om den processen.

Min fängelsetid gav mig idén att skriva en handbok i civil olydnad, Tidigare hade jag hunnit samla på mig ett dussin olika handböcker från USA, England och Indien. Dessa var till mesta del skrivna inför aktioner. De var ett utdrag av de mest grundläggande erfarenheterna av att organisera och utföra civil olydnad. Men de var alltför grundläggande.

Det finns en väl utvecklad erfarenhetstradition. Men denna kunskap förmedlas genom samtal och kontakter människor emellan. Ingen tycktes ha tid att skriva ner sina erfarenheter.

Handboken är ett försök att få den moderna traditionen kring ickevåld i tryck. Därför går jag igenom de senaste årens erfarenheter av att organisera aktioner med hjälp av vängrupper, retreater, träning, avancerade former av demokrati, med mera. Ämnena skulle egentligen behöva en bok vardera. Men denna genomgång är ändå både mer omfattande och mer grundläggande än någon tidigare text. Jag tar upp en diskussion om civil olydnad som tidigare bara förts muntligt aktivister emellan.

Motstånd under nittiotalet ska förhoppningsvis inte bygga på att man gör om samma misstag som andra grupper redan gjort. Civil olydnad har utvecklats och förändrats kraftigt de senaste åren. Det är viktigt att utveckla denna tradition vidare, annars blir olydnaden bara ett marginellt politiskt fenomen.

Syftet är att handboken ska bli användbar för så skilda områden som stöd till flyktingar, solidaritet med tredje världen, skydd av miljön, avrustning av vapen, funktionshindrade medborgares krav och facklig kamp.

Diskussionen om olydnadens plats i en demokrati, de etiska förutsättningarna för motstånd och ickevåldets betydelse tas upp i första avsnittet. Efter denna inledning går jag sedan igenom de olika momenten i civil olydnad. Den största delen av handboken handlar om de praktiska och etiska svårigheterna med förberedelser, aktion, rättegång och straff.

Andra avsnittet är en genomgång av förberedelserna inför en aktion. Det inleds med en kort historisk och filosofisk bakgrund om konfliktens betydelse för att skapa gemenskap, och gemenskapens betydelse i kampen mot rädslan för straffet.

Tredje avsnittet behandlar olika former av civil olydnad. Ett kapitel tar upp Fristadsrörelsens erfarenheter av att gömma flyktingar, ett annat Plogbillsrörelsens avrustning av vapen. Även samvetsvägran, blockader och andra former av aktioner diskuteras.

I fjärde avsnittet beskrivs erfarenheter av att utforma en aktion. En stor del handlar också om möjligheterna att skapa en dialog med hjälp av arrestering, förhör och andra medier.

Rättegången och straffet ses ofta bara som olyckliga konsekvenser av civil olydnad. Deras betydelse för kampen mot vår passivitet får därför två egna avsnitt. Rättegången är en möjlighet att skapa dialog. Om följden blir fängelse eller skadestånd skapas nya möjligheter för motstånd.

Ickevåldsrörelsen är del av en rörelse som försöker utveckla det förnuft som skapas genom samtal människor emellan. Utvecklingen av de demokratiska formerna har intensifierats under sjuttio- och åttiotalet. Sjunde avsnittet behandlar därför erfarenheterna med de nya verktygen för demokrati, samt medlingsteknik och beslut med konsensus. Syftet är att hitta metoder som motverkar makthierarkier och förtryck.

I avslutningskapitlet reflekterar jag över framtiden och de möjligheter som civil olydnad skapar.

De erfarenheter som tas upp i handboken får inte uppfattas som detaljerade mallar på hur man ska handla i olika situationer. Det är läsarens ansvar att omsätta dessa erfarenheter till nya handlingar som ännu starkare kan utmana lydnaden.

Motståndets väg:

Om Civil olydnad

Vad är civil olydnad?

Olydnad är inget nytt. Men civil olydnad är en ganska ny företeelse. Sedan kampen för våra demokratiska rättigheter runt sekelskiftet har denna speciella form av motstånd varit nästan bortglömd i Sverige. Inte förrän under åttiotalet slog den igenom på nytt.

Idén kommer från den nordamerikanske författaren Henry David Thoreau. I protest mot slaveriet, förtrycket mot indianerna och Förenta Staternas angrepp mot Mexico vägrade han betala krigsskatt. Skattevägran var ingen ny idé. Det användes bland annat av så kallade abolitionister som kämpade mot slaveriet. Under 1848 års revolution i Europa försökte även Karl Marx organisera en skattevägrarkampanj mot tyska regeringen.

Thoreaus originalitet låg i att han envisades med att samhället skulle ingripa mot honom. Straffet är en viktig del av motståndshandlingen. Han argumenterade för detta i sitt numera klassiska traktat ”Om Civilt Motstånd” som trycktes första gången 1849’.

Civil olydnad var för honom en helhet där straffet är minst lika viktigt som själva lagbrottet. Det blir därför en väldigt speciell aktionsform. För andra har begreppet en vidare betydelse. Civil olydnad inberäknar för dem istället alla former av olagliga fredliga protester. Men Thoreau förstod en mycket väsentlig poäng. I sitt lilla traktat lyfte han fram straffet som själva grunden för civil olydnad. Jag ska återkomma till detta senare.

Thoreau hävdade vidare en högre rätt än lagen och att den handling som utgår från denna rätt i grunden är revolutionär’. En stat är faktiskt ofarlig utan samarbete och lydnad från dess medborgare. Även Gandhi visade på överhetens totala beroende av lydnad. ”Om bara folk förstod att det är omänskligt att lyda orättfärdiga lagar, så skulle ingen tyrann kunna förtrycka dem.”4

Detta leder tankarna till en annan originell aspekt som Thoreau lyfte fram. Hans motstånd mot vad han såg som statens orätta handlande riktade sig inte först och främst till regeringen utan till de lydiga medborgarna. Det är alltså dessa som är den viktigaste målgruppen för den civila olydnaden.

Han ansåg att orättvisans ”mest samvetsgranna stöttepelare” och ”det allvarligaste hindret” för förändring är de människor som fastän de i åsikt är motståndare till regeringen ”skänker den sin lydnad”. Han förutsätter alltså att det redan finns tillräckligt många som om de omsatte sin åsikt i olydnad skulle kunna stoppa krig och slaveri.

Men problemet är att de flesta av oss är lydiga. Det är här civil olydnad kommer in. Genom att ta konsekvenserna av olydnaden utmanas fler att bryta mot orättvisa lagar och beslut. Man visar att ett av hindren för rättvisa – rädslan för personliga konsekvenser – går att övervinna.

Förutsättning för demokrati

I mina efterforskningar om hur tanken på civil olydnad utvecklats vidare har jag febrilt, men ändå förgäves, letat i den socialistiska idétraditionen. Tyvärr, socialister tycks ofta ha varit misstänksamma mot denna ”suspekt pacifistiska” och ur arbetarpartiernas synvinkel alltför okontrollerbara metod. Det är först på senare tid som det går att märka ett klart, men ändå reserverat, intresse från deras sida.

Civil olydnad har utvecklats ur liberala och humanistiska traditioner. Människor som ärligt brottats med de moderna demokratiernas dilemma har, som vi snart ska se exempel på, försökt finna demokratiska medel för minoriteter och de som trots höga ideal förtrycks.

Men det är inte bara medborgarna i borgerliga demokratier som använder dessa metoder. Diktaturländer i tredje världen och socialistiska enpartistater har också fått känna av civil olydnad.

Dynamiken i metoden kommer ur att den utgår från själva förutsättningen för demokrati – samtalet. Den fungerar bara genom sina demokratiska förutsättningar. Detta kan vara en skillnad gentemot andra metoder, typ bojkott, strejk, olydnad i massiv skala eller direkt aktion. Dessa kan också verka demokratiserande men fungerar först och främst som påtryckningsmedel. Jag ska senare försöka reda ut detta mer ingående.

Först ska vi se hur två filosofer som försökt utveckla den liberala demokratitraditionen förstår civil olydnad, Den förste kommer från den nordamerikanska idétraditionen där argumenten ska underbyggas med bevis och strikt logiska resonemang. Den andre har sina rötter i en tradition från kontinenten som tagit på sig uppgiften att kritisera de kapitalistiska samhällena i väst och de socialistiska diktaturerna i öst.

I sin numera klassiska ”A theory of justice” från 1971 undersöker John Rawls vilken plats civil olydnad har i en ”nästan rättvis demokrati”. Han menar att civil olydnad inte är speciellt svår att rättfärdiggöra i en orättvis stat, alltså en stat där regeringen inte följer majoritetens vilja. Problemet uppstår istället i en nästan rättvis demokrati. Förutsättningen för hans resonemang är att de som utövar civil olydnad tillhör en minoritet som vänder sig mot majoritetens vilja.

Enligt Rawls går det inte att rättfärdiggöra civil olydnad genom att hänvisa till religiösa eller privata åsikter. Man måste istället hänvisa till en allmän förståelse av rättvisa. Han förutsätter att i ett nästan rättvist samhälle har medborgarna en sådan förståelse. Denna förståelse uttrycks dessutom i hur samhället organiseras. Civil olydnad ger då minoriteter en metod att få majoriteten att fundera över om en företeelse verkligen stämmer överens med deras förståelse av rättvisa. Handlingen fungerar då som en vädjan. Därför ska man undvika att provocera fram en hämnd från majoriteten. Handlingen måste kunna förstås.

Den civila olydnaden ska vara stabiliserande. Den stärker rättvisa institutioner. Det är därför, enligt Rawls, en moralisk riktig väg att försvara en konstitutionell demokrati.

En förutsättning är att de gängse vägarna att påverka myndigheterna använts och att de är otillräckliga. Det är bara i extrema fall som metoden ska användas innan de vanliga lagliga vägarna prövats.

Det är individen själv som bestämmer när det är riktigt att göra civil olydnad. Var och en är ansvarig för sina handlingar. Detta innebär inte att man kan bestämma som man vill. Att handla ansvarsfullt som medborgare är att beakta de politiska principer som är den juridiska grunden för parlamentarismen.

Precis som Rawls försöker Jürgen Habermas utveckla de liberala teorierna för rättvisa och demokrati. Han är en tysk filosof och sociolog som sympatiserar med det socialdemokratiska partiet.

När han diskuterar civil olydnad som ett prov för en demokratisk rättsstat tar han faktiskt sin utgångspunkt i John Rawls resonemang’. Att Habermas tar sin hjälp från en nordamerikansk filosof är i och för sig inte så konstigt eftersom han menar att civil olydnad är en helt ny företeelse i Tyskland.

Metoden har en mer demokratisk funktion än studentprotesterna i slutet på sextiotalet, enligt honom. För att verkligen förstå en protesthandlings symboliska karaktär krävs en identifiering med det demokratiska samhällets författning. Detta saknades ofta i studentrörelsen. I dagens rörelser finns däremot en äkta bekännelse till ickevåld och demokrati. Hans påpekande är anmärkningsvärt eftersom de tyska studenterna i slutet på sextiotalet påverkades och inspirerades av Jürgen Habermas. Sen början på sextiotalet hade han kritiserat det västerländska samhället för att inte ta sina ideal riktigt på allvar.

Sen dess har han fortsatt att fundera kring demokrati. Han visar att de legala vägarna för beslut och överklaganden inte kan garantera skydd mot rättsröta. Motsägelserna i rättsstaten ställer därför stora krav på medborgarna. De ska kunna urskilja legala brott, som alltså stöds av lagen, och de ska i undantagsfall dessutom vara beredda att handla olagligt.

Förvånande nog hävdar han att civil olydnad bara kan uppträda i en helt intakt rättsstat. Uttalandet är underligt eftersom exempelvis den vita regimen i Sydafrika fått känna av en sekellång tradition av civil olydnad. Frågan kunde snarare vara varför de västeuropeiska demokratierna haft en så svag tradition av civil olydnad. Tyvärr argumenterar han inte närmare för sin ståndpunkt.

I vilket fall som helst så utgår hans resonemang från att den civila olydnaden uppträder i en fungerande demokrati. Lagbrytaren påtar sig där rollen som folkvald för att försöka påverka den rådande majoriteten. Civil olydnad får, enligt honom, därför bara genomföras med målet att vädja till majoritetens rättskänsla. Syftet ska vara att få en omprövning av det fattade majoritetsbeslutet. Det är bara en hotande legitimitetsförlust som kan få regeringen att ändra sig.

Habermas bekänner sig till samma förutsättningar för civil olydnad som Rawls. Men felaktigt hävdar han att denne menar att möjligheterna av ett framgångsrikt legalt ingripande ska vara uttömda. Rawls hävdar tvärtom att fortsatt laglig verksamhet visst kan vara fruktbar. Civil olydnad börjar inte alls när alla andra användbara vägar har tagit slut. Tidpunkten är för Rawls snarare en bedömningsfråga. Civil olydnad ska användas när det är nödvändigt, när andra vägar inte räcker till. Detta infaller när majoriteten tycks oberörd av de vanliga lagliga vägarna. Om då begränsningen till enbart lagliga protesthandlingar inte fungerar är det tid för civil olydnad. Självklart fortsätter man att använda olika lagliga vägar parallellt med de olagliga.

Habermas hårdrar Rawls även på en annan punkt och hävdar att protesten enbart får ha en symbolisk karaktär, Detta skulle exempelvis utesluta de indiska medborgarnas olydnad mot de engelska koloniallagarna som förbjöd dem att göra sitt eget salt’. Under våren 1930 utvann hundratusentals indier salt ur havet och trots massarresteringar blev förbudet i praktiken verkningslöst. Saltkampanjen kan knappast sägas vara enbart symbolisk.

Enligt både Rawls och Habermas ska civil olydnad också i fortsättningen vara olaglig. Om den personliga risken faller bort kan man ifrågasätta den moraliska grunden för den lagbrytande protesten. Den uppfordrande effekten minskar.

Men samhället ska bevara respekten för den som handlar olagligt. Det ska inte utnyttja alla sina möjligheter att straffa. Åklagare och domare som behandlar den lagbrytande som kriminell och dömer ut de vanliga straffen förfaller till legalism. Lagen blir religion.

Resonemanget håller inte. Om handlingen tycks vara rätt i myndigheternas ögon har de ingen anledning att dela ut straff. Halvhöga straff, som Rawls och Habermas föreslår, måste ju innebära att handlingen anses halvdålig.

Habermas och Rawls resonemang är alltför statiskt och generellt. Diskussionen om civil olydnad ska vara laglig eller inte, leder in i motsägelser. En konkret handling, som en strejk, kan vara olaglig. Efter ett antal olagliga strejker kan dessa bli lagliga. Strejkrätt har införts. Då är det snarare en laglig rättighet än civil olydnad. Samma utveckling kan gälla förbud för svarta i Alabama att sitta längst fram i bussen, eller människors juridiska rätt att stoppa export av vapen.

Olydnad förutsätter en konflikt mellan de som bryter mot en lag och de som står bakom lagen. När man är överens eller när en handling legaliseras så är det inte längre civil olydnad. Det blir därför något underligt att fråga sig om civil olydnad kan legaliseras.

Flera av oss som är ohörsamma vill dessutom inte särbehandlas gentemot andra brottslingar bara för att vi har starkt stöd och kan argumentera för vår sak. Om regeringen är överens med våra krav måste de frige oss och ändra på lagen. Är vi i konflikt så är vi i konflikt.

Sedan är det en annan sak att vi kanske anser fångenskap vara våld. Och att fängelser därför måste avskaffas. Men särbehandling leder till elitism och segregation.

Olydnadens definition

Civil olydnad är, enligt Rawls, en handling som är offentlig, sker utan våld, är både samvetsenlig och politisk, och som bryter mot lagen. Målet brukar vara att ändra på lagen eller regeringens beslut. Handlingen riktar sig till majoritetens känsla för rättvisa och dess budskap är att principerna för socialt samarbete mellan fria och jämlika människor inte är respekterade.

Rawls gör ytterligare en distinktion. Direkt civil olydnad riktar sig mot den lag som bryts. Det är alltså lagen som ska ändras. Indirekt civil olydnad riktar sig mot en annan lag eller beslut. Då är det inte själva lagen man bryter mot som ska ändras.

Själv använder jag en definition som är både vidare och något smalare än Rawls:

· Civil olydnad är en öppen handling, som grundas på ickevåld.

· Handlingen är olaglig eller bryter mot order eller beslut.

· Den har dessutom som direkt syfte att förändra eller bevara en företeelse i samhället.

· De personliga konsekvenserna är en viktig del av budskapet.

Min definition skiljer sig från Rawls genom att jag inte har med kravet på ”allvarlig personlig övertygelse”. Jag för söker definiera en handling som har en speciell politisk dynamik. Då ser jag inte någon anledning att i en definition försöka bedöma aktivisternas psyke och medvetande. Civil olydnad är civil olydnad även om några tvivlare deltar. De kan precis som alla trosvissa öppna en dialog under rättegången om vad som är rätt och riktigt.

Ytterligare en skillnad är att Rawls skiljer på samvetsvägran och civil olydnad. Samvetsvägran är när man bryter mot order eller beslut av samvetsskäl. Den skulle då snarare vara en privatmoralisk handling än en politisk. Men öppen samvetsvägran på en arbetsplats får politiska konsekvenser. Enligt min definition kan alltså samvetsvägran även vara civil olydnad bara de andra kriterierna är uppfyllda.

Civil betyder medborgerlig. Men i ickevåldsrörelsen, alltså bland dem som sysslar med civil olydnad, har begreppet en snävare betydelse. Civil står här i motsatsställning till våld. De som utför handlingen uppträder dessutom civiliserat, eller med andra ord korrekt och med respekt för mot parten som person.

Med motpart menas samtalspart, den som aktionen vänder sig till. Dessa kan vid en aktion vara företrädare för lagen och vid en annan ägarna till ett företag.

En öppen handling utförs offentligt. Deltagarna drar sig inte heller undan konsekvenserna. Civil olydnad är därför inte att i nattens mörker måla ett anonymt politiskt budskap på en mur. Att måla murar kan i och för sig vara bra även om det inte är civil olydnad!

Olydnaden kan samtidigt vara brott mot en lag och lydnad till en annan. Exempel är Martin Luther Kings och den nordamerikanska medborgarrättsrörelsens olydnad mot rasistiska delstatslagar. Vid några tillfällen fick de stöd av de federala lagarna. Även Plogbillsrörelsens avrustning av vapen är ett sådant exempel. Under rättegångarna hävdar vi att dessa vapen strider mot internationell lag och att vi enligt den också är skyldiga att göra motstånd. Det hade istället varit brott mot bland annat Nürnbergprinciperna’ om vi lytt den nationella lagen.

Civil olydnad är alltid en politisk handling. Den går utöver deltagarnas personliga intressen.

En del räknar inte alls privata handlingar som civil olydnad. Men det personliga intresset kan faktiskt i många fall vara det primära. En vän i Göteborg vaknade av att det yrde damm i sovrummet. Bostadsbolaget hade börjat renovera lägenheten bredvid. Hon vägrade betala hyran och krävde skadestånd. Hyresvärden gick med på hennes krav. Hon fick sitt skadestånd och slapp betala hyran för den månaden. Även om kampen var privat så gällde den i princip hennes rättighet som hyresgäst. Den gick därför utöver det egna intresset och kan räknas till civil olydnad.

Civil ohörsamhet, medborgerlig ohörsamhet och samvetslydnad används med ungefär samma innebörd som civil olydnad. Helig eller gudomlig lydnad används ibland av religiösa grupper.

Civilt motstånd användes länge synonymt med civil olydnad. Men idag används det främst med betydelsen civil olydnad i krigstid mot invasion eller kupp.

Något som rör till det hela är att en del inkluderar våldsmotstånd som inte är militärt i civilt motstånd. För pacifisten Thoreau var ickevåld en förutsättning för civilt motstånd. Att våld ibland inkluderas nuförtiden kan eventuellt komma från att ickemilitära motståndsgrupper under andra världskriget i Norge och Danmark behövde ett begrepp för sin civila kamp. Kanske tog de också över uttrycket civilt motstånd för att rättfärdiggöra sina metoder.

Gandhi använde ofta ordet passivt motstånd ungefär med betydelsen ickevåldsmotstånd. Det är inte så populärt idag eftersom passiv ger felaktiga associationer.

Motstånd betyder som jag nämnt olydnad eller vägran. Det är ett vitt begrepp och skulle kunna användas på allt från militärt försvar till ett barns vägran att äta upp ärtsoppan. Det finns inget som säger att motstånd alltid är bra. Det kan vara destruktivt. Inte ens ickevåldsmotstånd behöver vara positivt, lika lite som civil olydnad. De som hävdar att civil olydnad alltid är rätt ställer metoden över hänsynen till människors behov och vilja. Precis som med alla andra handlingar måste man bedöma olydnad utifrån intentionen och sättet att utföra den. Varken det politiska resultatet eller användandet av den rätta metoden kan rättfärdiggöra en handlings olyckliga konsekvenser för människor.

Direkt aktion

Civil olydnad som metod är inte i första hand opinionsbildning utan ett sätt att utmana även andra människor till olydnad. Men själva aktionen åstadkommer inte ensam detta.

Först i kombination med straffet blir handlingen en verklig utmaning av lydnaden.

Självklart går det inte att hävda att Thoreaus speciella metod alltid är den bästa. Civil olydnad är helt enkelt en metod som kan användas i vissa historiska sammanhang för att uppnå speciella mål.

Detta är bakgrunden till att en grupp som Greenpeace hävdar att de inte använder civil olydnad, trots att flera av deras aktioner är olagliga. När greenpeaceaktivisterna klänger sig fast vid relingen på ett dumpningsfartyg är handlingens politiska effekt viktig. Aktionen ska med hjälp av massmedia påverka beslutsfattarna.

Deras metod skulle man kunna kalla direkt aktion.

Direkt aktion innebär att målet blir medlet. Detta kan göras symboliskt som när fredsrörelsen 1983 på allvar började kämpa mot vapenexporten. Vi var en löst sammansatt grupp av fredsarbetare som stoppade en vapenbåt. Genom att under en timme symboliskt hindra vapenexporten ville vi visa vad som var vårt mål.

Direkt aktion kan också vara ett förverkligande av målet. Hemlösa som ockuperar ett hus har ju förverkligat ett av sina mål.

Att starta en U-landsbod är ett exempel på laglig direkt aktion. Den skapar en ny ekonomisk världsordning i liten skala genom att handla direkt med kooperativ i tredje världen.

De flesta direkta aktioner fungerar också indirekt och symboliskt genom att de påverkar beslutsfattare och andra. För Greenpeace är en stark indirekt effekt själva poängen med direkt aktion. Denna indirekta effekt uppnår de genom att visa vad som behöver göras. När aktivisterna hänger där vid relingen så stoppar de fartyget från att dumpa gifter över dem och ut i havet.

Symboliska aktioner utesluter alltså inte att man använder styrke-symboler. Kristna i England har av någon underlig anledning förälskat sig i kedjor. De kedjar fast sig lite här och var. Detta gör de knappast för att genom kedjornas hållfasthet nå sitt mål utan för att nå ut med ett visst budskap.

I USA under det sena sextiotalet uppstod en konflikt mellan de som förespråkade fysisk direkt aktion och de som förespråkade civil olydnad. En motsvarande diskussion förs idag i Europa.

Bland annat delar av kvinnorörelsen hävdar att försök till fysiskt effektivt motstånd ledde till en styrke-kapprustning vilket uteslöt stora grupper från kampen. Ickevåld blir då en elitföreteelse.

Min egen kritik mot fysiskt motstånd utgår från att det är användbart i en viss historisk situation, nämligen när så många människor deltar i motståndet att myndigheterna inte är villiga att sätta in tillräckligt med resurser för att stoppa det. Istället väljer de kanske att förhandla. Men vi har inte nått dit än. För att stoppa vapenexporten med effektiva aktioner skulle förmodligen flera tusen människor krävas.

Innan vi kommit så långt är olydnaden främst till för att mobilisera motstånd och för att få en dialog. Men även under ett växande massmotstånd kommer samtalen med motparten att vara viktiga. Demokrati bygger på att de berörda ska komma överens. Motstånd måste bygga på demokratins förutsättningar.

En risk med fysiskt effektivt motstånd ligger i att detta tänkesätt skapar frustration genom sina misslyckanden. Följden kan bli en onödig missriktad kamp som först och främst riktas mot polisen. Detta leder till aktioner vars symbolvärde skadar motståndet. Aktionerna blir helt enkelt ett stöd för motpartens handlande och ett hinder för andra att börja engagera sig.

Istället för direkta aktioner där målet är medlet riskerar en kamp om vem som är fysiskt starkast att slå över i sin motsats. Medlet blir målet. Då är man inne på våldets förutsättningar.

Diskussioner om civil olydnad har en irriterande förmåga att trassla in sig i missförstånd och antaganden. Ett par uttryck som fördunklar mer än de förklarar är utomparlamentarisk och att arbeta utanför systemet.

Med utomparlamentarisk menas politisk och social verksamhet som inte går via de parlamentariska kanalerna. Exempel är när kyrkliga organisationer istället för myndigheter tar initiativet till att hjälpa bostadslösa.

Felaktigt har utomparlamentarisk och civil olydnad blivit synonymer. Vem har sagt att civil olydnad behöver vara utomparlamentarisk? Inomparlamentarisk civil olydnad skulle kunna vara när kommuner utropar sig till kärnvapenfria zoner mot riksdagens vilja eller när borgmästaren i San Fransisco uppmanar socialarbetare att inte utlämna flyktingar till immigrationspolisen.

Även att arbeta utanför systemet är ett underligt uttryck. Det måste vara att flytta till en bortglömd ö och försöka överleva så länge det går. Civil olydnad är motsatsen. Detta motstånd förs mitt inne i det politiska, juridiska och ekonomiska systemets kärna gentemot de styrandes missbruk av lagen.

Olydnaden är beroende av direkta kontakter med andra som uppehåller systemet för att genom aktioner och rättegångar föra en dialog. Genom att ta konsekvensen av handlingen utmanar man fler att ta sitt ansvar.

Etikens väg

Under ett misslyckat försök i tonåren att ge mig in på partipolitik såg jag hur frågorna om det rätta och det möjliga separerades. Ickevåld gör enligt sin tradition motsatsen. Etiken och de givna villkoren hör ihop. Det är ingen harmonisk konfliktfri relation. Men det är ändå en relation. Motståndet bygger på båda förutsättningarna.

Civil olydnad bör därför förstås som en dialog. Det är en dialog med motparten genom aktioner och rättegångar och en dialog med de övriga medborgarna genom den utmaning som straffet innebär. Detta samtal handlar om två ämnen. Vad som är möjligt och omöjligt och vad som är rätt och fel.

Vi låter till viss del andra styra vårt beteende genom vår tolkning av vad som allmänt anses vara möjligt. Genom våra handlingar bekräftar eller förändrar vi denna allmänna uppfattning.

Det anses självklart att det bara är stater som genom nedrustningsförhandlingar kan bestämma vilka vapen som ska förstöras. När plötsligt arbetare på vapenfabriker eller andra själva börjar avrusta vapen så förändrar detta synen på vad som är möjligt, och vilka som kan vara aktörer.

Vårt beteende styrs också av vår tolkning av vad som allmänt anses vara rätt. Genom våra handlingar bekräftar eller påverkar vi denna syn.

Lyd lagen och förstör inte egendom är två moraliska principer i vår kultur. När miljöaktivister monterar ner maskiner som skövlar naturen, och lagen skyddar förstörelsen, konfronteras dessa principer och vi får en möjlighet att fördjupa vår förståelse av vad som är rätt och fel.

För att hålla denna dialog igång så att inte en part tystnar eller blockeras använde Gandhi i sin praktik vad som skulle kunna liknas vid en trappa. En kampanj skulle börja med förhandlingar och trappas upp med protest, bojkott, icke-samarbete, civil olydnad och om inte detta hjälpte parallellt styre och alternativa institutioner.

Under den kända saltmarschen som jag nämnt tidigare, då indier i brott mot Englands koloniallagar själva skulle börja utvinna salt ur havet, frågade en journalist Gandhi vad han skulle göra om inte myndigheterna reagerade. Då måste jag trappa upp kampen blev svaret. Motpartens reaktioner, eftergifter eller fängslanden, är en nödvändig del av motståndet.

Detta beror inte på att motparten, som stadsgerillagrupper ibland hävdar, visar upp sitt rätta väsen genom sina reaktioner. Med sina handlingar redovisar motparten bara sin ståndpunkt. På det sättet dras hela samhället med dess tjänstemän och medborgare in i dialogen.

Dialogen får alltså inte tystna genom att kampen stannar på en nivå och ignoreras. Men samtalet kan också tystas på grund av det motsatta misstaget. Det är bara de starka och duktiga som kan gå uppför en trappa med för stora steg. Att skynda i förväg kan förstöra möjligheten till dialog.

Att människor blockeras beror dock sällan på att kampen trappats upp för fort. Många dåliga aktioner är mer uttryck för deltagarnas frustration än uppriktiga försök att få kontakt.

Ibland kan det faktiskt vara mindre kontroversiellt att göra civil olydnad som leder till längre straff än aktioner som bara leder till låga böter. Detta beror förmodligen på två saker. Vid aktioner där riskerna är små för deltagarna koncentreras intresset för mycket på aktionen. Vid starkare aktioner med högre straff ifrågasätter många fler myndigheternas agerande och ställningstagande. Förutsättningen är förstås att aktionsgruppens handling uppfattas som konsekvent och moraliskt riktig.

Vid aktioner utan några större rättsliga konsekvenser finns dessutom en tendens att deltagarna genom sitt beteende försöker göra aktionen starkare. Annars blir det ju svårt att se skillnaden mellan aktivisternas och myndigheternas ståndpunkt. Men det finns andra bättre sätt att få igång en dialog än att bara uppträda provokativt. Längre fram ska jag ta upp hur man undviker provokationer.

Vägens etik

Civil olydnad är inte att sätta sig över lagen. Även då lagen bryts så ignoreras den inte. Deltagarna smiter alltså inte undan från konsekvenserna av handlingen. Istället är civil olydnad en politisk handling som konfronterar lagen och hävdar en högre rätt. Att hävda ett högre värde än lagen innebär inte att man själv har sanningen. Det är bara en utgångspunkt för dialogen. Förhoppningsvis går det att komma fram till en överenskommelse. Det har ju lyckats flera gånger tidigare vid civil olydnad, som när det gällt framväxten av strejkrätt eller religionsfrihet.

Ibland kan det vara nödvändigt att sätta sig över lagen. Då väljer man inte civil olydnad, utan en annan metod som passar bättre. Exempel kan vara när en flykting riskerar förföljelse efter en utvisning. Då är civil olydnad inte alltid användbart. Gömmandet blir i huvudsak en humanitär handling. Politiska konsekvenser får den först när gruppen har möjlighet att öppet redovisa sin verksamhet. Det är alltså först när en grupp talar om att de gömmer flyktingar som man kan kalla det för civil olydnad.

Vad är det då som ger oss rätt att bryta lagen?

Att hävda individens rätt att följa sitt samvete kan som vi redan sett bli problematiskt beroende på vad som läggs i begreppet. Om samvetet är individens privata övertygelse kan det bli ett försvar för vilken handling som helst.

Thoreau hävdade människans grundläggande rätt gentemot sina medmänniskor. Vi får då inte utsätta någon annan för orättvisa. I sin bok Walden antydde han dessutom en naturens och djurens rätt.

Thoreau grundlägger möjligheten att göra civil olydnad i vår förståelse av vad som verkligen är det rätta. Han hävdade till och med en skyldighet att göra vad vi uppfattar som rätt.

Slutsatsen är att samvete för honom är något som går utöver individens privata övertygelse. Det skulle kunna tolkas som ett gemensamt vetande om vad som är rätt och fel.

Gandhi menade att det sanna var absolut. Men han hävdade även att vår uppfattning om sanningen förändras. Ingen kan ha en absolut kunskap om det rätta. Samvetet bestäms alltså av den historiska situationen och individernas egna erfarenheter. Civil olydnad blir då en radikaliserad tolkning av den gängse samhällsmoralen. Genom dialogen senare under rättegången prövas denna moral gentemot motpartens uppfattning.

Så länge motståndet förs öppet utmanas även andra att delta i denna dialog, Detta hindrar motståndsgruppen från att genom isolering utvecklas sekteristiskt och skapa sin egen underliga moral.

Själva effektiviteten i civil olydnad ligger i om den fungerar som en moralisk utmaning även för andra. Detta gör att civil olydnad inte är effektivt för omoraliska ändamål, eller rättare sagt för vad som allmänt anses orätt.

Men visst finns det exempel på dålig civil olydnad. När motståndsgruppen genom sina handlingar blockerar möjligheten till dialog stärker och bekräftar den motpartens makt. Man kan också tolka detta som en negativ dialog. Möjligheten för medborgarna att förstå och ge sina synpunkter minskar för varje aktion och istället ökar stödet för motparten.

Men om motparten själv av rent taktiska skäl bryter dialogen kan detta öka möjligheten för motståndsgruppen att skapa en dialog direkt med de övriga medborgarna. Denna utveckling är faktiskt den vanligaste. När motparten då ser att tystnaden minskar dess inflytande och makt så ökar chansen till en fruktbar dialog igen. Motpartens tystnad kan därför ses som ett viktigt inslag i dialogen. Detta får dock inte blandas samman med negativ dialog då motståndsgruppen genom sina handlingar blockerar möjligheten till en fruktbar dialog.

Vi ser att cirkeln sluts. Civil olydnad väver samman etik och metod. Det ena går inte att helt skilja från det andra.

Ickevåld

Men det är inte bara mål och medel, etik och metod som hänger samman. Olydnaden har också en direkt relation till lydnaden. Den drar sig alltså inte undan från det den kämpar mot. Olydnaden förutsätter lydnad. Man kan inte förstå människors lydnad ifall det inte fanns andra som var olydiga.

På samma sätt har ickevåld alltid en aktiv direkt relation till våld. Ickevåld är en konfrontation, en negation. Det är inte meningsfullt att kalla flygbladsutdelning eller demonstrationer för ickevåld. Åtminstone inte i västvärlden. I ett samhälle med mindre sofistikerad och mer våldsam maktapparat kan det självklart vara mer berättigat.

Begreppet används främst i tre situationer: Vid civil olydnad då man förväntar sig arrestering, som ett fredligt sätt att försvara sig mot våld, och vid försök att i den egna organisationen minska våldet.

Gandhi använde satyagraha som komplement till ickevåld. Satya som betyder sanning kommer från sat som i sin tur betyder vara eller varande¹⁰. Med agraha menas att hålla fast eller ta tag. Gandhi använder agraha som en synonym för kraft. Satyagraha blir då sanningskraft.

Eftersom ingen fullständigt kan veta sanningen går det heller inte att använda våld för att tvinga till sig sin sanning. Satyagraha innebär istället tålamod och sympati. Tålamod i sin tur innebär att själv ta lidande”. Civil olydnad är därför en nödvändig del av satyagraha.

Idag används ickevåld vanligen med två betydelser: Utan-våld eller kamp-mot-våld. Att i förväg hävda att en handling ska utföras utan våld kan vara viktigt för att polis och deltagare ska känna trygghet. Våld förstås då som handlingar vilka kan vålla psykisk eller fysisk skada. Detta inkluderar sådana som kan skapa panik. Polisen kan exempelvis bli provocerade av att människor springer eller ropar slagord.

Som människor är vi ofullkomliga och det går inte att bli helt våldsfri. Vid civil olydnad behöver vi exempelvis göra transporter med bil eller tåg. Genom att utnyttja dessa stöder vi företag som deltar i vapenhandeln. Vi blir på så sätt delaktiga i förtrycket av tredje världen.

Det kan därför vara mer nyanserat att använda ickevåld i betydelsen kamp-mot-våld. Motståndet förs då alltid på två fronter. Det är en politisk kamp mot en orättvisa i samhället. Kampen riktas dessutom mot eget våld.

Denna sista aspekt kommer bland annat från feminismens kritik mot ickevåldstraditionen under sjuttiotalet. Kvinnorörelsen såg motståndet som en gemensam, kollektiv kamp som också förs inom varje motståndsgrupp. Detta är ett mer fruktbart perspektiv än att som Martin Luther King förespråka självrening inför varje aktion. Renings-ivrarna skapar lätt en andlig hierarki som utesluter oss som inte upplever att vi är speciellt själsligt rena. Motstånd kräver istället att man går in i situationer som kommer att göra oss förtvivlade och rädda, eller irriterade och på allmänt dåligt humör. Det är nog mer rättvist att säga att motstånd föregås av magknip än renhet.

Varför ickevåld?

Det finns i huvudsak två argument för ickevåld. Det ena är praktiskt och det andra etiskt.

Den nordamerikanske motståndsforskaren Gene Sharp hävdar att ickevåld är effektivare än våld“. Våld leder till mer våld medan ickevåld motverkar det. Visst kommer civila motståndsrörelser att lida förluster, även när det gäller människoliv. Men förlusterna skulle bli större med våld.

En variant på denna ståndpunkt är att hävda att ickevåld är den enda effektiva kampformen idag i vårt samhälle. De som hävdar detta accepterar kanske gerillavåld på andra platser, eller militärt våld senare när ”främmande inkräktare” anfaller oss.

Det går också att förespråka ickevåld från en etisk utgångspunkt. Utgår man från att varje människa har ett oändligt värde så hävdar man samtidigt att en människa har lika stort värde som två, eller tusen människor.

Många påstår motsatsen. Att två är mer varda än en, och att den ene eventuellt skulle kunna offras för att rädda de två. Deras förutsättning måste vara att en människas värde är begränsat och alltså inte oändligt. Även om värdet är begränsat förutsätts det dock alltid vara extremt högt. Men genom att begränsa människovärdet kan de försvara möjligheten att offra någon för samhällets skull.

Oberoende om man argumenterar praktiskt eller etiskt är ickevåld en förutsättning för civil olydnad. Eftersom aktionerna tillsammans med dess konsekvenser ska vara en moralisk utmaning, måste ett förtroende byggas upp. Detta blir omöjligt om motståndsgruppen vid andra tillfällen hotar med våld. Rädslan skulle då skapa en blockering hos människor och göra dem oemottagliga för motståndets utmaning. Civil olydnad ger då bara ny grogrund för denna rädsla. Vid kombination med våld stärker olydnaden motpartens makt. Det är omöjligt att skapa tillit om man också hotar med våld. När civilmotståndsutredare ibland hävdar att det går att kombinera civilt motstånd med våldsamt motstånd så har de totalt missbedömt själva poängen med en olydnadskampanj.

Det går helt enkelt inte att bjuda en polis på kaffe vid en aktion, om bullarna var förgiftade vid den förra.

Motståndets gemenskap:

Om Förberedelse

Konflikt och samarbete

Förberedelse för civil olydnad består bland annat av att bilda vängrupp, förbereda själva aktionen och söka information. Innan jag går närmare in på detta ska jag ta upp några teoretiska spörsmål om förberedelsernas innebörd. Att bygga upp en motståndsgemenskap innebär att bryta den politiska ensamheten. Men det innebär också att lyfta fram konflikter och konfrontera gemenskapen med dessa. Gemenskap och konflikt är två förutsättningar för motstånd.

Men nu går jag händelserna i förväg. Diskussionen får börja med lite historiefilosofi:

Makt och våld är historiska fenomen. Detta innebär att specifika exempel på dessa, som stat, militär och fängelse, bara existerar under speciella historiska perioder. Detta är svårt att acceptera eftersom vi ofta ser dem som självklara. Men det finns faktiskt epoker utan krig eller människoburar. Naturligtvis kan då istället andra former av förtryck uppstå, som att oliktänkande stöts ut ur gemenskapen.

Det finns förmodligen ingen tidigare epok som så ihärdigt förändrats och omformats som den kapitalistiska. Detta är både på gott och ont. Den ökande maktkoncentrationen och den extrema utvecklingen av det militära våldet får tidigare imperiebyggare att blekna. Ett nytt fenomen är dessutom att så gott som hela världen genom bland annat världsmarknaden är inblandade i alla världens krig. Detta är kanske hårt att ta till sig för oss alla välvilliga reformister som bor i den relativt lugna delen av världen. Men samtidigt ger det oss också vissa möjligheter. Mer om detta senare.

Trots den snabba förändringen de senaste två hundra åren tycks många tro att det alltid kommer att vara som det varit. Detta ohistoriska synsätt är dock inget nytt:

Kejsaren trodde att imperiet alltid skulle bestå.

Slavägaren ansåg det som självklart att slaveriet var naturligt för människan.

Soldater har sällan kunnat se ett slut på alla krigen. I

Dagens aktieägare menar att vinst har människan tagit sig i alla tider.

Om vi har ett historiskt synsätt försöker vi förstå varje epok och varje kultur utifrån dess speciella förutsättningar. När vi däremot ser världen ur ett ohistoriskt perspektiv förklarar vi exempelvis utvecklingen av motstånd världen över utifrån samma förutsättningar.

Båda dessa perspektiv kan befrukta varandra.

Ett ohistorisk jämförelse mellan olika kulturer kan leda till att det blir möjligt att upptäcka likheter som inte helt och hållit bestämts av det kulturella arvet. Vi har kanske grundläggande behov av samarbete och gemenskap som gör att vissa etiska principer finns under sinsemellan helt olika historiska situationer.

Forskning om ickevåld lider alltför ofta av svagheten att den saknar det historiska perspektivet. Exempel skulle kunna vara den nordamerikanske motståndsforskaren Gene Sharps uppräkning av 198 olika typer av ickevåldsaktioners. Nu lär han förresten ha en ännu längre lista. Denna klassifikation är förvisso intressant som en inspirerande idébank. Men en form av motstånd kan betyda något speciellt i ett visst samhälle och något helt annat på andra platser.

Det är därför inte så enkelt att göra jämförelser mellan exempelvis den indiska självständighetsrörelsen och vår kamp för solidaritet med tredje världen.

Gandhis erfarenheter från aktioner i Indien måste bland annat förstås som en nationell självständighetskamp gentemot en kolonialmakt. Kampen i stora delar av Latinamerika bör förstås som en befrielsekamp gentemot ekonomiska och politiska förhållanden.

Hur kan vi i västvärlden då förstå vårt eget motstånd?

När jag våren 1988 höll en kurs i civil olydnad i Chile fick jag och deltagarna möjlighet att komma underfund med en del av skillnaden mellan civil olydnad i en demokrati och i en diktatur. Skillnaderna var stora.

Efterhand började vi ändå hitta grundläggande likheter. Ekonomiskt sett lever både jag och de andra deltagarna i liberala samhällen. Detta innebär att vi teoretiskt sett har ett stort antal möjligheter när det gäller att välja utbildning, bostad och arbete. Men eftersom det finns ett begränsat utbud och det saknas institutioner för att tillsammans med andra inblandade komma fram till gemensamma lösningar, måste vi konkurrera ut andra som vill samma sak.

Denna konkurrens skapar samhällen där medborgarna mer ser sig som individer än del av en gemenskap.

Gemenskapen kan också upplevas hotande: Du ska inte tro att du är nått, säger invånarna i staden Jante.

Om vi inte tillåter varandra att vara annorlunda blir gemenskapen ett fängelse.

Resultatet tenderar att bli ensamhet. Det behöver inte betyda ensamhet i en känslomässig eller privat betydelse. Men det innebär ensamhet i politisk betydelse. Vi söker oss inte till varandra för att lösa gemensamma problem. De kollektiva intresserörelsernas kamp för mina intressen förstås varken som min kamp eller vår kamp. Den ses som deras kamp.

Att övervinna denna politiska ensamhet är kampens första mål.

Innan vi tittar på hur detta kan gå till praktiskt ska vi snudda vid hur historia skapas.

Socialdarwinisterna och de klassiska liberalerna hävdade att konkurrensen förklarade samhällets utveckling. De som har de bästa förutsättningarna vinner. Detta sätt att få rätt man på rätt plats skulle göra våra organisationer och institutioner mest effektiva.

Karl Marx hävdade istället att det är klassernas kamp mot varandra som skapar historien. Den tekniska utvecklingen av till exempel verktygen gjorde de gamla klassförhållandena omoderna. Det blir alltså en konflikt mellan den tekniska utvecklingen och klassernas relation till varandra. Nya klasser som bättre svarade mot utvecklingsstadiet skulle ta över efter de föråldrade klasserna.

Den ryske anarkisten och prinsen Pjotr Kropotkin försökte istället, med hjälp av exempel från naturen, lyfta fram inbördes hjälp som drivkraften i historien. Både människorna och djuren hjälper varandra för att överleva. Om vi inte hjälpte varandra skulle vi, enligt honom, överhuvudtaget inte ha någon civilisation.

Det går att vaska fram en väsentlig insikt från dessa klassiker: Förändring kommer enligt dem antingen genom samarbete eller konflikt.

Både samarbete och konflikter uppstår på olika plan: mellan grupper eller individer eller mellan individ och grupp. Konflikter uppstår dessutom även inom individen.

Det är från detta perspektiv vi kan utgå när en av grundarna av Plogbillsrörelsen, Phil Berrigan, hävdar att motstånd kommer ur gemenskap. Detta gemensamma skapande är inte något harmoniskt tillstånd. Det innehåller både samarbete och konflikt.

Dessa begrepp skulle också kunna hjälpa oss att förstå själva behovet av motstånd. Vid konflikter i det gemensamma skapandet krävs förhandlingar som ska leda fram till överenskommelse och nytt skapande. När dessa förhandlingar avbryts och någon part körs över krävs motstånd för att få igång dialogen igen.

Samarbete mellan olika grupper i samhället är förutsättningen för att kunna kämpa mot en mäktig motpart. Gandhi lyfter fram ytterligare ett intressant perspektiv. Kampen kräver dessutom stöd till motparten när denne har problem Detta stöd kan sedan leda till samarbete med motparten även under tiden motståndet pågår.

Naturligtvis ger man också sitt stöd till de representanter från motparten som tar ställning för motståndet. Daniel Ellsberg som under sextiotalet arbetat som presidentrådgivare i USA publicerade under Vietnamkriget de hemligstämplade så kallade Pentagonpapperen. Dessa avslöjade den brutala taktik som användes i Vietnam. Han blev åtalad. Fredsrörelsen gav honom starkt stöd. Tjugo år senare hjälper han Plogbillsrörelsen, bland annat som vittne vid rättegångar.

Inom Plogbillsrörelsen har vi även fått hjälp av flera domare och en före detta justitieminister, Ramsey Clark från USA. Detta samarbete har bland annat lett till att några domare själva deltagit i civil olydnad.

Men gemenskap är inte bara samarbete. Konflikter är också del av en gemenskap.

Inom freds‑ och solidaritetsrörelsen har man ibland blivit så entusiastiska över öppningar att man väljer att tysta ner de konflikter som finns. Detta är farligt. De som anpassar sina uttalanden efter motpartens åsikter gör att ett falskt konsensus uppstår, alla tycks vara eniga. Men folk genomskådar detta och då minskar deras engagemang.

För att få samarbete måste man bejaka konflikterna. Vill man skapa enighet måste man lyfta fram den oenighet som finns. Annars får vi den konstiga situationen som flera gånger uppstått. Protesterande grupper är så moderata i sina förslag att de snart blir omkörda av de politiker som tidigare kritiserats. Exempel är flera fredsgruppers förslag att begränsa vapenexporten till alliansfria nationer. Men vapen
skandalerna i Sverige, Österrike och Jugoslavien har visat att det ofta är de alliansfria nationerna som ansvarat för smugglingen av vapen eller fungerat som mellanhänder. Detta har då flera partipolitiskt aktiva fått påpeka för fredsrörelsen.

Lydnad och Rädsla

Vad krävs för att stoppa ett företag som sysslar med miljöförstöring eller vapenexport?

På mina kurser brokar deltagarna först stirra oförstående på mig när jag ställer frågan. Men inom några minuter har de en färdig plan. Det behövs faktiskt inte särskilt många olydiga televerksarbetare, brevbärare, transportarbetare eller banktjänstemän för att stoppa en viss verksamhet. Ju mer vårt samhälle utvecklas i komplexitet desto större blir beroendet av samarbete på alla möjliga nivåer. Detta beroende ökar nu alltmer för både stater och företag i och med att ekonomin internationaliseras.

Detta skapar en idealisk utveckling för dem som använder civil olydnad. Att vägra samarbeta framstår alltmer som det främsta verktyget för att hindra destruktiv verksamhet.

Men det är inte så enkelt. Problemet är ju att vi faktiskt lyder. Lydnaden sitter djupt rotad någonstans långt inom oss.

Den klassiske sociologen Max Weber visar på en frivillig underkastelse. De styrande ses som legitima auktoriteter. Vårt stöd till de styrande kan grundas på ledarnas karismatiska utstrålning och vår hängivenhet.

Lydnaden kan också komma från vår tro på traditionens okränkbarhet: ”Så här är det och det måste väl vara rätt då...”

Naturligtvis kan vår lydnad också bero på ett förnuftigt resonerande: ”Vi har en bra ordning. Och jag vill inte riskera att få det värre...”

Men det finns stora grupper som anser att många av myndigheternas eller företagens beslut faktiskt inte alltid är legitima. Det som förvånar är att här i Sverige tycks lydnaden vara självklar oberoende av om vi kallar oss för pacifister, revolutionärer, reformister, socialister, syndikalister, anarkister, marxister, liberaler, millöpartister eller ickevåldsaktivister.

Välj ut en enda av dessa grupper. Jag tror den skulle räcka för att med civil olydnad kunna stoppa det mesta av miljöförstöring eller vapenexport. Ofta räcker det med att några få regelbundet gör aktioner så skapas ett tillräckligt starkt moraliskt tryck för att få igång förhandlingar med motparten. Exempel är alla de ockupationer för att rädda hus och kulturminnesmärken som varit vanliga under sjuttio‑ och åttiotalet.

Phil Berrigan var flera gånger fängslad under Vietnamkriget. Han berättade att de som mest bara var något hundratal i fängelse för civil olydnad. Ändå skapade deras aktioner tillsammans med de lagliga demonstrationerna ett starkt tryck på regeringen.

Det finns en speciell orsak till alla radikala samhällstyckares lydnad: Vi vill kunna kalkylera de personliga konsekvenserna av våra handlingar.

Vi är helt enkelt rädda för de personliga följderna av olydnad.

Tidigare nämnde jag att övervinnandet av den politiska ensamheten var kampens första mål. Det andra målet är övervinnandet av rädslan för konsekvenserna. Detta handlar allt ickevåldsmotstånd om. Vår fiende är inte regeringen eller företagsledarna. Rädslan är fienden. Civil olydnad är till för att utmana och hjälpa varandra att komma över rädslans murar och bryta lydnaden.

Vängrupp

Gandhi hävdade att ickevåldsmotstånd är omöjligt utan oräddhet. För att kunna fullfölja motståndet måste vi befria oss från rädsla för vår egendom, heder, familj, släktingar, regeringen, kroppsskador eller död¹⁶. För detta krävs, enligt Gandhi, ingen fysisk styrka. En person lika gärna som en million kan göra motstånd. Kvinnor och män kan delta. Det enda som behövs är psykisk självkontroll¹⁷. Denna oräddhet kan komma ur en ständig strävan att förstå vad sanning och ickevåld ärla.

Martin Luther King var påverkad av Gandhi. Hans förslag var som jag nämnt tidigare att civil olydnad skulle föregås av självrening. Kings och Gandhis lösning för att övervinna rädslan innebar alltså individuell andlig förberedelse.

Denna tradition utvecklades åt olika håll. Inom religiösa grupper kunde man prata om ”de andligt starkas ickevåld”. Hos företrädelsevis unga män utvecklades ”det professionella motståndet”. De som varit arresterade några gånger visste vad som skulle hända och kunde göra aktioner utan större förberedelse.

Dessa synsätt har fått kritik från en del feminister och medlemmar i Plogbillsrörelsen. Kritiken går bland annat ut på att de hade en alltför elitistisk och individualistisk syn på förberedelserna inför aktioner. Deras form av motstånd blev en kamp för de modiga. Plogbillsrörelsen är till viss del en reaktion mot detta. Den består av människor som sällan ser sig som speciellt modiga eller övertygade.

Inbördes stöd lyftes istället fram som alternativ till den individuella andliga styrkan. Gemenskap var det främsta medlet för att övervinna rädslan Genom att i små grupper skapa trygghet kunde oron för de personliga konsekvenserna övervinnas. Gemenskapen blev grunden för motståndet.

Under en stor aktion vid Seabrooks kärnkraftverk 1976 i New Hampshire, användes idén med vängrupper för första gången sedan spanska inbördeskriget. Tidigare under trettiotalet hade den anarkistiska rörelsen i Spanien byggt upp en del av motståndet på så kallade grupos de afinidad. Resultatet av denna renässans i slutet på sjuttiotalet var över förväntan. Erfarenheterna spreds snabbt över USA. Och genom den växande internationella fredsrörelsen i början på åttiotalet spreds idéerna vidare till övriga västvärlden.

Själv skiljer jag på civil olydnad före och efter Seabrook. Vängrupper har helt enkelt revolutionerat ickevåldsmotståndet! Innan fick man oftast förlita sig på starka karismatiska ledare eller hoppas på att aktionen gick någorlunda bra. Med vängrupper deltar alla deltagarna i planering, beslutsfattande och utförande. Demokratin i ickevåldsrörelsen har tagit ett språng framåt.

En vängrupp är en aktionsgrupp som deltar i civil olydnad. Den brukar bestå av tre till femton personer. Oftast är det en fördel att inte vara för många. I min första vängrupp 1982 i Uppsala var vi tre personer.

Vanligtvis bildas vängrupper inför aktioner och upplöses när straffet är avtjänat. Men det finns också kontinuerliga vängrupper som deltar i en längre aktionskampanj och alltså regelbundet gör civil olydnad.

Det finns flera fördelar med vängrupper gentemot individuella aktioner eller den gamla typen av massaktioner:

Viktigast är att demokratin ökar. Vängrupperna är självbestämmande och ansvarar i stort sett för hela aktionen. Detta gör att delaktigheten blir helt annorlunda än med en ledargrupp.

Första gången jag var med i en aktion med över tusen deltagare hade jag inte riktigt fattat den stora skillnaden gentemot en aktion där några få styr händelseförloppet. Men denna gång var alla indelade i vängrupper. Och varje deltagare hade planerat blockaden’ Några bjöd polis och militär på kaffe. Buddhistiska nunnor och munkar från Japan höll trummande bönemöten som avlöstes av katolska mässor. En vängrupp med bara kvinnor blockerade landningsbanan för militärflygplan. Andra planterade träd. Denna kreativitet gör ju självklart att kvalitén på aktionen blir helt annorlunda med vängrupper än utan.

Dessutom går det ofta fort att ta beslut i en vängrupp. Deltagarna kan snabbt samlas när nya oväntade situationer uppstår.

Ytterligare en fördel är att kontinuiteten på motståndet ökar genom att vängrupper ofta fortsätter och gör nya aktioner. Efter den stora blockaden 1983 ville flera vängrupper fortsätta. Vi ordnade bland annat en tiodagarskampanj med aktioner varje dag. En eller ett par vängrupper ansvarade för en dag. Min vängrupp organiserade en grekisk folkdans på militärflygplatsens landningsbana. Självklart har tusen personer större ork att trappa upp motståndet än en liten ledargrupp som snabbt sliter ut sig.

Vängrupper garanterar dessutom att erfarenheten av att planera aktioner sprids. Annars finns det risk att rörelsen försvagas när ledarna inte orkar mer. Detta har bland annat varit problem för trädkramarna i Bohuslän som försökt stoppa ett motorvägskygge. I och med att inte alla deltog i förberedelserna fick de förlita sig på de erfarna. Ännu tydligare exempel är några medborgarrättsgruppers tynande tillvaro strax efter att Martin Luther King blev skjuten.

Ytterligare en fördel är att vängrupper minskar möjligheten för provokatörer att infiltrera. Orsaken är kravet att varje deltagare måste vara med i en vängrupp. Dessa lär ju känna sina deltagare ordentligt. Och det är inte ovanligt att man ber en som inte accepterar riktlinjerna för ickevåld lämna gruppen. Om någon trots detta ändå tappar fattningen under en aktion så är vängruppen direkt redo att ge stöd.

Detta krav på att alla deltagarna ska vara med i en vängrupp gör att tryggheten både för deltagarna och polisen ökar. Varje vängrupp rapporterar i förhand vad de planerat. Risken för provokationer blir därför minimal.

En nackdel med vängrupper skulle kunna vara att det blir svårare att tillfälligt delta i civil olydnad. Vängrupper skapar ett engagemang som ju också kommer att kräva en hel del tid.

Uppgifter i en vängrupp

I en vängrupp delas ansvaret för aktionsförloppet upp mellan deltagarna. Hälften brukar räkna med att bli arresterade och resten är stödpersoner. Stödpersonerna är de mest aktiva. Innan jag deltog i civil olydnad första gången förväntade jag mig att det skulle vara tvärtom.

Stödpersonerna kan delas in i fredsbevarare, kontaktpersoner och de som praktiskt hjälper aktivisterna. Ingen av dessa brukar riskera arrestering.

Fredsbevarare ansvarar för att lugnet under en aktion bevaras. Ofta ordnas speciell fredsbevararträning för att dessa ska kunna ta hand om provokatörer och lugna ner upprörda åskådare. Livermore Action Group i Kalifornien lät fredsbevararna ha ett band runt armen. De talade sedan om för polisen vilka dessa var. Då undvek polisen att arrestera dem.

En del tycker dock att speciella kännetecken för fredsbevarare associerar för mycket till uniformer.

Vid stora aktioner kan fredsbevarare från olika vängrupper dela upp ansvaret sinsemellan. Några tar på sig uppgiften att lugna ner polis, andra åskådare eller arbetare. Några ansvarar för att aktivisterna själva inte ska uppträda provocerande.

Vanligtvis har fredsbevararna som målsättning att de ska ha någon form av personlig kontakt med varje polis innan dessa arresterar en aktivist. Även varje berörd arbetare brukar kontaktas. Detta görs helst innan aktionen börjar.

Alla dessa kontakter är självfallet till för att skapa förståelse hos motparten. Men en annan effekt är att motparten har svårare att tillgripa brutalt våld gentemot människor de haft en lugn normal kontakt med. Att fredsbevararna och aktivisterna i det här fallet inte råkar vara samma personer tycks inte ha någon större betydelse.

Våren 1988 i Chile var jag åskådare till en aktion mot tortyr. Plötsligt började en polisbuss köra över de sittande aktivisterna. Dessa hade svårt att få någon kontakt med chauffören tills en stödperson spontant tog på sig fredsbevararfunktionen. Han började samtala med chauffören genom sidorutan. Detta direkta tilltal gjorde att chauffören slappnade av och backade bort bilen.

En fredsbevarare måste vara beredd på helt oväntade situationer. 1983 var jag fredsbevarare vid Bofors Aerotronics på Lidingö under en minnesstund som prästen Eva Brunne höll för de som dödats av svenska vapen. Efter en stund började ett par tonåringar bland åskådarna skrika och gapa. Jag bad att få göra en intervju med dem. Utan att någon gång tala om vad jag själv tyckte bad jag dem med hjälp av olika frågar att reflektera över både sig själva och aktionen. Efter intervjun fick vi istället stöd från ungdomarna.

En annan viktig stödfunktion är kontaktpersoner. Dessa kan koordinera mellan olika vängrupper, ringa upp familj och vänner efter arrestering, ha kontakt med advokat, åklagare och domare, förhandla med polis, fungera som media-representant och ställa upp för intervjuer eller kontakta andra organisationer för stöduttalanden.

De flesta kontaktpersonerna finns på aktionsplatsen medan andra sitter någonstans framför en telefon eller telefax.

Den sista viktiga uppgiften i en vängrupp är att ge direkt stöd till de som riskerar arrestering. Det kan vara att ta hand om extrakläder, medicin, mat eller samla upp vad som lämnats kvar efter arresteringen.

En funktion är upplockare. Dessa följer efter polisbilarna och väntar utanför polisstationerna för att ta emot de arresterade om de släpps. Något som upplockarna bör tänka på är att de arresterade inte alltid förs till närmaste polisstation eller till den polisen använde ”förra gången”.

Några vänner arresterades vid en stor aktion i Västtyskland. Tillsammans med flera hundra andra kördes de till nästa stad och släpptes. Polisen ville väl på så sätt stoppa aktivisterna från att gå tillbaka till aktionen. Men stödpersonerna hade varit förutseende och följt efter fångtransporten. De kunde frakta tillbaka aktivisterna i samma takt som de släpptes.

Hur förbereds en aktion?

Vid mitt första plogbillsmöte samlades vi i en gammal nedsliten kyrka i ett svart ghetto i New York. Jag hade tidigare träffat flera aktiva i rörelsen på en fest kvällen efter en avrustning av en bomblucka på en B‑52. Ingen av de som firades var med. De satt inspärrade på en polisstation i närheten. Men många andra som var aktiva i Plogbillsrörelsen var där. Festen var trevlig. Det var fullt av folk och jag fick tränga mig ner på golvet. Jag hamnade mitt i en diskussion om Plogbillsrörelsens alla misstag och svagheter. Själv visste jag nästan inget om rörelsen. Men jag snappade upp lite under diskussionen.

Efter den där festen låg jag vaken hela natten. Till slut bestämde jag mig. Jag kontaktade en av dem som hade varit mest kritisk under diskussionen. Hon hade hjälpt till att koordinera undersökningen och kringarbetet inför avrustningen av flygplanet. Jag frågade om de skulle ha användning av en svensk i nästa grupp. Ett par månader senare fick jag inbjudan till New York.

Jag hade förknippat Plogbillsrörelsen med dess konsekventa avrustning av vapen och de ibland fleråriga straffen som blir följden. Men nu anser jag istället att rörelsens viktigaste bidrag är sättet att förbereda sig inför aktioner.

I detta avsnitt om förberedelse ska jag därför ta upp exemplet Plogbillsrörelsen. Jag tror nog deras erfarenheter är användbara även för solidaritets‑ eller miljöaktioner.

En plogbillsaktion är inte bara en avrustning av vapen:

· Genom våra samtal försöker vi dessutom avrusta vår egen rädsla.

· Vi avrustar också andra skydd vi byggt upp för att slippa ta personliga risker.

· Vi försöker även avrusta våld och förtryck som finns i gruppen.

· Slutligen är målet också att börja avrusta samhället från våld, rädsla och misstänksamhet.

Denna avrustning handlar inte om personlig utveckling eller att få någon sorts frid i sinnet. Istället blir resultatet tidvis kaotiskt. Vi övervinner inte rädslan för att bli av med den utan för att våga göra civil olydnad. Rädslan finns kvar. Vi gör inte heller motstånd mot förtryck inom gruppen för att konflikterna ska försvinna. Men de måste kunna hanteras för att demokratin ska fungera.

Metodens rötter kan härledas till katolsk klostertradition. I mitten av sextiotalet tog radikala nunnor, jesuiter och trappistmunkar steget från protest mot Vietnamkriget till motstånd. Då fortsatte de att förbereda sig som de tidigare alltid gjort inför ”steget ut i världen”.

Denna tradition utvecklades. Under sjuttiotalet skapades Atlantic Life Community som är ett nätverk av motståndsgrupper. Ur detta nätverk föddes 1980 Plogbillsrörelsen. Rörelsen är alltså ett barnbarn av sextiotalets möte mellan katolsk fromhet och radikala amerikanska grupper. Jag använder ordet amerikansk eftersom mötet inte bara var med den nordamerikanska revolutionära rörelsen utan även ett möte med det latinamerikanska motståndet. Många hade erfarenheter från Latinamerika.

Eftersom rörelsen är inspirerad från delar av den kristna traditionen tror många att den också är specifikt kristen. Detta är fel. I min första grupp —Pershing Plowshares — fanns även en bekännande jude och en buddhist. I andra grupper där jag varit stödperson har även ateister, agnostiker och sådana som definierat sig som hedningar deltagit.

Även politiskt har rörelsen stor bredd. Den förste svensk som gjort en plogbillsaktion i Europa var samtidigt aktiv medlem i Folkpartiets Ungdomsförbund. En västtysk kommunfullmäktigeledamot för Socialdemokraterna har också gjort en plogbillsaktion. En byråassistent på Socialstyrelsen i Stockholm och aktiv medlem i Miljöpartiet de Gröna, försökte våren 1988 avrusta svenska vapen på väg till Indien.

Även några marxister har deltagit som stödpersoner. Men jag kan tyvärr inte dra mig till minnes någon marxist som själv tagit steget att avrusta vapen.

Varje plogbillsgrupp är självbestämmande och utvecklar sina egna erfarenheter och funderingar. Det har dock skapats en tradition inom Atlantic Life Community som många plogbillsgrupper bygger vidare på. Denna erfarenhet kan vara en hjälp för nya grupper. Men man får inte uppfatta traditionen som något krav. Varje plogbillsgrupp bryter mot någon del av den.

Målet för en plogbillsgrupp brukar vara att skapa en motståndsgemenskap. Metoden är reflektion kring texter. Dessa texter kan komma från romaner, poesi eller mer teoretiska skrifter.

Om vi ska diskutera lagen så läser den som har förberett denna punkt en text som behandlar en aspekt på vad lagen innebär. Vanligtvis reflekterar vi tyst över texten en stund. Sedan får var och en berätta om sina funderingar. Först när alla yttrat sig börjar diskussionen. Frågan är vilken relevans texten har för oss och för samhället. Detta kan kallas för att tolka eller omtolka texten. Men det är minst lika viktigt att kritisera texten, eller att konfrontera olika erfarenheter och texter med varandra.

I de grupper där jag varit deltagare har vi oftast träffats tre dagar åt gången. Under en sådan så kallad retreat hinner vi ofta med att diskutera upp till sex, sju ämnen. Innan gruppen känner sig klar för aktion brukar det ta mellan fem och tio retreater. I Sverige har vi haft ett par långkörare.

I USA och Tyskland har de förberett sig något snabbare. I Holland tror jag knappt den första gruppen förberedde sig alls. De gjorde fyra avrustningar på raken och pikade sen oss från Tyskland och Sverige att vi pratade för mycket.

Istället för att lägga ner en massa tid på detaljplanering och sammanträden väljer de flesta plogbillsgrupper den här så kallade retreatformen. Ordet retreat kan översättas med reträtt, att dra sig tillbaka från handling och reflektera över vad som måste göras. För en motståndsgrupp kan detta innebära att man försöker skapa en helhet mellan personliga behov, gruppens behov och samhällets behov. Vi kombinerar alltså en form av individualism med en stark kollektivism.

Förberedelsen får då huvudsakligen tre funktioner:

1 Skapa en omsorgsfull motståndsgemenskap och utmana denna gemenskap.

2 Utveckla ickevåldstraditionen och skapa fungerande institutioner och system.

3 Utforma en plogbillsaktion.