”De som, medan de protesterar mot regeringens handlingar, ändå lyder är onekligen dess mest samvetsgranna stöttepelare och ofta det allvarligaste hindret för förändring.”^[1]

      Henry David Thoreau, 1849

 

”Under en regering som med orätt fängslar någon, är den rätta platsen för en rättskaffens person likaledes fängelset.”^[2]

   Henry David Thoreau, 1849

En handbok föds – begynnelsen

Jag skrev det första utkastet till en bok om civil olydnad i fängelseskolan. Domaren hade gett mig åtta års fängelse för att jag med hammare avrustat Pershing II raketer tillsammans med sju andra i Pershing Plowshares. Jag blev utvisad till Sverige efter femton månader i fängelse. Under fångenskapen fick jag ett städjobb i fängelsets skola. Det gick ganska fort att städa och jag använde en del av dagen till att skriva.

Det ironiska var att för att kunna skriva om civil olydnad lade jag mig till med en image som insmickrande lydig fånge vilken aldrig skulle komma på tanken att hota systemet.

– Jaså, här är du!

Vakten hade hittat mig framför skrivmaskinerna minst en gång per dag det senaste halvåret.

– Händer det här en gång till så slänger vi dig i hålet.

– Kan jag hjälpa till med något? Jag har vaxat golvet och städat toaletterna. Kanske finns det något mer som behöver göras.

– Städa toaletterna igen. Vaxa, gör vad som helst. Men jag har sagt åt dig att du inte får använda skrivmaskinerna.

– Jag ska genast städa toaletterna. Vi ska få den finaste avdelningen i hela fängelset.

När jag blev upptäckt bad jag aldrig om ursäkt. I stället gav jag sken av att jag gjorde allt för att få fängelseskolan att skina. Och det gjorde den. Varje dag vaxade jag golvet och städade toaletterna. Jag hotade aldrig fängelsesystemet.

Mitt beteende blev för mig en parodi på hur lydnad fungerar även i andra samhällen. Lydnad gör att jag får förmåner. Lydnad är korruption som korrumperar sig själv. Lydnad är självgenererande. Jag försökte skapa mig lite privat utrymme i fängelset. Och jag lyckades ganska bra. Öppet motstånd skulle ha hota detta utrymme. Och jag var rädd för att förlora det jag hade.

Civil olydnad är en utmaning mot denna rädsla. Men i fängelset kände jag mig ensam och utelämnad. Jag behöver stöd från andra för att våga. Civil olydnad är att våga göra oss sårbara inför våld och makt.

innehållet

civil olydnad – en dialog bygger på mina och andras misstag kring aktioner. Förhoppningsvis kan andra med hjälp av våra erfarenheter lära sig att göra bättre motstånd än vad vi har gjort.

Den kom första gången ut 1990 och något år senare kom den även i pocketupplaga. En andra något omarbetad version kom ut på engelska och senare även polska. I denna tredje version har jag gjort en mer omfattande bearbetning av texten. Jag har dessutom strukit flera avsnitt och lagt till några nya.

Mycket har hänt sedan jag skrev den första versionen av Handbok i civil olydnad. Då var plogbillsrörelsen en ny rörelse i Europa. Nu har den växt och etablerat sig. Men det har också inneburit att vi haft tid att göra många misstag.

När jag läste om Handbok i civil olydnad hittade jag en del saker jag inte står för längre. Mest pinsamt var avsnittet om bevakning och säkerhetstjänster. Informationen i det kapitlet hade jag främst fått från andrahandskällor. Det är struket.

Jag har försökt skriva hur motstånd mot lydnad kan gå till praktiskt.

Det finns en väl utvecklad erfarenhetstradition av civil olydnad. Men denna kunskap förmedlas genom samtal och kontakter människor emellan. Ingen tycks ha tid att skriva ner sina erfarenheter.

Boken är ett försök att få den moderna traditionen kring ickevåld i tryck. Därför går jag igenom de senaste årens utveckling av motståndet med hjälp av vängrupper, reträtter, träningar, förhandlingar och avancerade former av demokrati. Ämnena skulle egentligen behöva en bok vardera. Men denna genomgång är ändå både mer omfattande och mer grundläggande än någon tidigare text.

Motstånd under vårt tredje millenium ska förhoppningsvis inte bygga på att man gör om samma misstag som andra grupper redan gjort. Civil olydnad har utvecklats och förändrats kraftigt de senaste åren.

Syftet är att handboken ska bli användbar för så skilda områden som samhällsomvandling och befrielse, som stöd till flyktingar, solidaritet med tredje världen, skydd av miljön, avrustning av vapen, rättigheter för folk med funktionsvariationer.

Diskussionen om olydnadens plats i en demokrati, de etiska förutsättningarna för motstånd och ickevåldets betydelse tas upp i första avsnittet. Efter denna inledning går jag sedan igenom de olika momenten i civil olydnad. Den största delen av handboken handlar om de praktiska och etiska svårigheterna med förberedelse, aktion, rättegång och straff.

Andra avsnittet är en genomgång av förberedelserna inför en aktion. Det handlar om att skapa gemenskap för att övervinna rädslan för straff.

Tredje avsnittet behandlar olika former av civil olydnad. Ett kapitel tar upp fristadsrörelsens erfarenheter av att gömma flyktingar, ett annat plogbillsrörelsens avrustning av vapen. Även samvetsvägran, blockader och andra former av aktioner diskuteras.

I fjärde avsnittet beskrivs erfarenheter av att utforma en aktion. Har vi möjlighet att skapa en dialog med hjälp av arrestering och förhör?

Rättegången och straffet ses ofta bara som olyckliga konsekvenser av civil olydnad. Deras betydelse för kampen mot vår passivitet får därför två egna avsnitt. Rättegången är en möjlighet att skapa dialog. Om följden blir fängelse eller skadestånd utmanas vår rädsla och nya möjligheter för motstånd skapas.

Ickevåldsrörelsen – de som sysslar med civil olydnad – försöker utveckla det förnuft som skapas genom samtal människor emellan. Utvecklingen av de demokratiska formerna har intensifierats under sjuttio- och åttiotalet. Nittiotalet har dock sett en demokratisk tillbakagång. Demokratin sätts inte lika högt i kurs längre inom flera motståndsgrupper. Samtidigt har utvecklingen av nya metoder för beslutsfattande fortsatt. Sjunde avsnittet behandlar därför erfarenheterna och problemen med de nya verktygen för demokrati. Syftet är att hitta metoder som motverkar makthierarkier. Här tar jag upp hur vi försökt motverka förtal, mobbning och andra former av förtryck.

I avslutningskapitlet reflekterar jag över framtiden och de möjligheter som civil olydnad skapar.

De erfarenheter som tas upp i handboken får inte uppfattas som detaljerade mallar på hur man ska agera i olika situationer. Det är läsarens ansvar att omsätta dessa erfarenheter till nya handlingar som ännu starkare kan utmana lydnaden.

kronologin

Kanske kan det vara en hjälp för läsaren att kunna förankra berättelserna i boken kronologiskt.

1968 Min far åker över till USA för att träffa Martin Luther King och andra i medborgarrättsrörelsen.

Som tonåring under sjuttiotalet läser jag min fars böcker av Martin Luther King. Samtidigt drömmer jag om att bli attack­dykare.

1967-71 Min far sitter i styrelsen för Svenska Kommittén för Vietnam och dess arbetsutskott. Själv skriver jag på ett uttalande mot kriget.

1973 Min mor tar med mig på miljömöten.

1982 Jag går min första kurs i ickevåld och civil olydnad vilken arrangeras av Svenska Freds och Skiljedomsföreningen i Göteborg.

1983 Vi är några från Svenska Freds och andra organisationer som stoppar en misstänkt vapenbåt från Bofors genom att ockupera klaffarna på Jordfallsbron utanför Kungälv.

1983 En minnescermoni hålls för de som dödats av svenska vapen på Bofors Aerotronics, Lidingö. Tidigare under våren star­­tar vi ickevåldsnätet.

1983 Civil olydnad mot kärnvapen vid sovjetiska ambassaden i Stockholm. Min uppgift är att dokumentera aktionen.

1983 Under sommaren skickar Kristna Fredsrörelsen över mig till USA för att under ett år lära mig mer om civil olydnad och ickevåld. Det är främst i USA jag lär mig ickevåldsliga beslutstekniker.

1983 Under hösten deltar jag i en massaktion med tusen deltagare vid Seneca Army Depot i New York State. Jag deltar också i några mindre aktioner vid samma bas samt vid Griffiss Airforce Base.

1984 Tillsammans med sju andra gör jag en plogbillsaktion i en fabrik i Florida som bygger kärnvapenraketer. Vi får åtta års fängelse, men jag utvisas efter femton månader.

1986 I Tyskland startar en svensk-tysk plogbillsgrupp den europeiska plogbillsrörelsen. Jag är stödperson.

1987 Tillsammans med en grupp från Kristna Freds träffar jag dissidenter i Ungern för att intervjua dem om civil olydnad mot sovjetdiktaturen.

1988 Reser till Chile och håller en kurs i civil olydnad under pinochetdiktaturens slutskede. Jag åker också runt i Latin­amerika för att intervjua aktivister.

1988 Den första svenska plogbillsaktionen görs i Uddevalla hamn när Haubitskanoner lastas över till indiska fraktfartyg. Själv är jag fortfarande kvar i Latinamerika.

1988-90 Under några år är jag stödperson i olika plogbillsgrupper.

1989 Motståndskollektivet Omega startas i Hammarkullen. Jag har bott där sedan dess.

1990 Den första versionen av Handbok i civil olydnad trycks. Samtidigt blir jag doktorand för att kunna forska om ickevåld och konflikthantering.

1990 Med några andra plogbillar håller jag en kurs i civil olydnad för aktivister från Lithauen som bekämpade sovjetdiktaturen.

1991 Med två andra avrustar jag en AK5 och två granatgevär i Eskilstuna.

1992, 1993, 1995 Under somrarna håller plogbillsrörelsen tre avrustningsläger vid JAS-fabriken i Linköping. Ett fyrtiotal aktioner utförs. Det är först nu som plogbillsrörelsen börjar växa i Sverige.

1996 Jag ansvarar för det svenska mediearbetet för den engelsk-svenska kvinnogruppen Seeds of Hope.

1996 Medlemsföreningen Svärd till Plogbillar startas.

1997-99 Efter en plogbillsaktion ber Bofors om en dialog med plogbillsrörelsen.

1998-2000 I England hålls den största kampanjen i plogbillsrörelsens historia Trident Ploughshares 2000. Syftet är att få tillstånd avrustningar av de fyra engelska Tridentubåtarna. Från början deltar plogbillar från tolv länder. Jag är med som stödperson i en svensk plogbillsgrupp.

MOTSTÅNDETS VÄG: OM CIVIL OLYDNAD

Thoreau och civil olydnad

Olydnad är inget nytt. Men civil olydnad är en ganska ny företeelse. Sedan olydnadskampen för att driva igenom våra demokratiska rättigheter runt sekelskiftet har denna speciella form av motstånd varit nästan bortglömd i Sverige. Inte förrän under åttiotalet slog den igenom på nytt.

Civil olydnad ses vanligen som att öppet och ickevåldsligt bryta lagen för att skapa politisk förändring. Men det innehåller en djupare politisk filosofi.

Idén kommer från den nordamerikanske författaren Henry David Thoreau.

”Jag hade inte betalt någon personskatt på sex år.”^[3] I vetskap om att pengarna gick till förtrycket mot indianerna och Förenta Staternas angrepp mot Mexiko vägrade han betala. Han kastades i fängelse. ”Att ligga där den natten, det var som att tränga in i ett långt avlägset land, ett land som jag aldrig väntat mig att få se.” På morgonen hade dock någon anonymt och mot Tho­reaus vilja betalt skatten. Efter att han ätit frukost bestående av ett stycke mörkt bröd och en mugg choklad, som stuckits in genom hålet i dörren, släpptes han.

Skattevägran var ingen ny idé. Det användes bland annat av så kallade abolitionister som kämpade mot slaveriet. Under 1848 års revolution i Europa försökte även Karl Marx organisera en skattevägrarkampanj mot den tyska regeringen.

Thoreaus originalitet låg i att han menar att straffet är en viktig del av motståndshandlingen. Han argumenterade för detta i sitt numera klassiska traktat Om Civilt Motstånd som trycktes första gången 1849^[4] .

När lagen blir destruktiv och saknar vårt stöd blir straffet avgörande för att göra oss laglydiga. Civil olydnad kan ses som en kamp mot straffets makt, en metod att riva fängelser. Det blir därför en väldigt speciell aktionsform.

I litteraturen förlorar ibland civil olydnad sin unika politiska filosofi. Civil olydnad blir istället en generell kategori. Begreppet omfattar då alla former av olagliga politiska handlingar som är fredliga. Men Thoreau bygger ett helt annat sätt att förstå politik och makt. I sitt lilla traktat hävdar han att en som blir fängslad för sitt motstånd är mycket effektivare än den som bara protesterar lagligt.

En regering kan inte vara farlig i sig. Problemet var snarare, menar han, samarbete och lydnad från dess medborgare.^[5] Även Gandhi visar på överhetens totala beroende av lydnad. ”Om bara folk förstod att det är omänskligt att lyda orättfärdiga lagar, så skulle ingen tyrann kunna förtrycka dem.”^[6] 

Thoreaus motstånd mot vad han såg som statens orätta handlande riktade sig inte först och främst till regeringen utan till de lydiga medborgarna. Det är alltså dessa som är den viktigaste målgruppen för den civila olydnaden.

Orättvisans ”mest samvetsgranna stöttepelare” och ”det allvarligaste hindret” för förändring är de människor som fast de i åsikt är motståndare till regeringen ”skänker den sin lydnad”.^[7] Han förutsätter alltså att det redan finns tillräckligt många som om de omsatte sin åsikt i olydnad skulle kunna stoppa krig och slaveri.

Problemet är att de flesta av oss är lydiga. Det är här civil olydnad blir avgörande för politisk förändring. Genom att ta konsekvenserna av olyd­na­den utmanas fler att bryta mot orättvisa lagar och beslut. Man visar att ett hinder för rättvisa – rädslan för straff och andra personliga konsekvenser – går att övervinna. Det är möjligt att riva rädslans fängelse.

Vad är civil olydnad?

Civil olydnad är i traditionen från Thoreau och Gandhi^[8]:

1. Öppen, offentlig handling,
2. som använder ickevåld.
3. Den är olaglig, eller bryter mot regel, order eller beslut.
4. Den har dessutom samhälleliga, politiska, sociala och etiska syften.
5. Den använder straffet för att bryta lydnaden.

Civil betyder medborgerlig. I ickevåldsrörelsen^[9] står civil dessutom i mot­satsställning till våld och militär. De som utför handlingen uppträder med vänlighet^[10] och respekt för motparten som person.

Med motpart menas samtalspart. Dessa kan vara åklagare, polis, regering, ägare till ett företag, arbetarna på en vapenfabrik, lydiga medborgare men även andra akti­vis­ter.

Civil olydnad utförs offentligt. Civil olydnad är inte att i nattens mörker måla ett anonymt budskap. Deltagarna smiter inte undan polis, rättegång, straff och andra konsekvenser.

Mahatma Gandhi, och på senare år Judith Butler^[11], visar hur sårbarhet är avgörande för att kunna leva tillsammans, och för politisk förändring. Deltagare i civil olydnad river genom sin sårbarhet lydnadens fängelse. De smiter därför inte undan från straff eller hot. Fängelsemurar är alltid vrängda ut och in. Fängelser är till för att producera lydnad snarare än att straffa de olydiga. Fångarna är därför de medborgare som genom lydnad aldrig placeras ”i” fängelse. Det finns många olika murar som fångar oss i lydnad: rädsla för straff och våld, samt rädsla för uppsägning och andra påföljder.

Olydnaden kan samtidigt vara brott mot en lag och lydnad mot en annan lag. Martin Luther Kings och den nordamerikanska med­borgar­rättsrörelsens olydnad mot rasistiska delstatslagar är ett exempel. Vid flera tillfällen fick deras civila olydnad stöd från federala lagar och domstolar.

Även plogbillsrörelsens avrustning av vapen är ett sådant exempel. Under rättegångarna mot exempelvis Plogbillsaktion Gevärsfaktoriet hävdade vi att granatgeväret Carlgustaf såldes till länder som begår massmord och därför strider mot internationell lag. Enligt bland annat Nürnbergprinciperna^[12] är vi då också skyldiga att göra motstånd. Om massmord begås är det ett brott ifall medborgare lyder den nationella lagen som skyddar morden.

Civil olydnad är alltid en politisk handling. Den går utöver deltagarnas privata intressen. Syftet kan vara att rätta till en enstaka felaktighet eller att skapa en rörelse för mer revolutionerande förändring.

Både högern och vänstern gör civil olydnad. Det används av såväl individer som grupper. Svenska kommuner använde det mot staten när det gällde kärnvapenfria zoner och bojkotterna mot ett Sydafrika under apartheid. Europeiska delstater använder det mot Europeiska Unionen.

Civil ohörsamhet, medborgerlig ohörsamhet och samvetslydnad har ungefär samma innebörd som civil olydnad. Helig eller gudomlig lydnad används ibland av religiösa grupper.

Civilt motstånd var länge synonymt med civil olydnad. Men i dag betyder det främst civil olydnad i krigstid mot invasion eller kupp.

Något som rör till det hela är att en del inkluderar icke militärt våldsmotstånd i civilt motstånd.^[13] För Gandhi var ickevåld en del av civilt motstånd som därmed har en annan dynamik än paramilitär kamp.

Gandhi använde i början begreppet passivt motstånd ungefär med betydelsen ickevåldsmotstånd. Det är inte så populärt i dag eftersom passiv ger felaktiga associationer. Senare menade Gandhi själv att passivt motstånd blev missledande.

Motstånd betyder direkt hindrande som olydnad eller vägran. Det är ett vitt begrepp och skulle kunna användas på allt från militärt försvar till ett barns vägran att äta upp ärtsoppan. Det finns inget som säger att motstånd alltid är bra. Det kan vara destruktivt. Inte ens ickevåldsmotstånd eller civil olydnad behöver vara positivt. 

Direkt aktion

Direkt aktion skiljer sig från civil olydnad. Direkt aktion är ett försök att direkt förverkliga sina mål. Civil olydnad är snarare att utmana lydnaden för att få ett nytt beslut.

Självklart går det inte att hävda att civil olydnad alltid är det bästa. Civil olydnad är helt enkelt en metod som kan användas i vissa historiska sammanhang för att uppnå speciella mål. Direkt aktion kan därför vara ett bättre alternativ än civil olyd­nad. Ibland går det också att kombinera direkt aktion med civil olydnad.

Direkt aktion innebär att målet blir medlet. Man genomför det man faktiskt också vill uppnå. När fredsrörelsen 1983 på allvar började kämpa mot vapenexporten var vi en löst sam­man­satt grupp av fredsarbetare som stoppade en vapenbåt. Genom att under en timme hindra vapenexporten ville vi visa vad som var vårt mål – att stoppa vapenexporten.

Direkt aktion kan också vara att handfast förverkliga målet. Hemlösa som ockuperar ett hus har ju förverkligat ett av sina mål. Ett förverkligande har vanligtvis ett större symbolvärde än när en grupp bara tillfälligt uppnår sitt mål. Handlingarna kan då inte avfärdas som orealistiska drömmar.

Att starta en U-landsbod är ett exempel på laglig direkt aktion. Den skapar en ny ekonomisk världsordning, i liten skala, genom att köpa in varor direkt från kooperativ i tredje världen.

De flesta direkta aktioner fungerar också indirekt och symboliskt genom att de påverkar beslutsfattare och andra. I de flesta fall är en stark indirekt effekt själva poängen med direkt aktion. Denna indirekta effekt uppnår de genom att visa vad som behöver göras.

Symboliska aktioner utesluter alltså inte att man använder styrkesymboler. En kvinnogrupp, Seeds of Hope, ville verkligen oskadliggöra Hawkflygplan som sålts till Indonesien. De var tveksamma till en begränsad avrustning av ett farligt vapen som snart skulle användas. De gjorde därför med hjälp av hammare ett Hawkplan obrukbart. Detta gjorde också att de kunde övertyga juryn om att de faktiskt försökt stoppa en våldshandling.

Några plogbillsgrupper har föreslagit att man ska lämna ett vapen kvar oavrustat så att andra är tvungna att fortsätta avrustningen. Annars uppstår illusionen att medlemmarna i gruppen är ställföreträdare, att de gör det nödvändiga arbetet åt oss andra medborgare.

I Sverige, under det sena nittiotalet, uppstod en konflikt mellan de som förespråkade fysisk direkt aktion och de som förespråkade mer indirekt civil olydnad. En motsvarande diskussion förs också i Europa.

Europas andra kvinnoplogbillsgrupp, Så välj då livet, menade att försök till fysiskt effektivt motstånd ledde till en styrke­kapprustning vilket uteslöt stora grupper från kampen. Ickevåld blir då en elitföreteelse. De valde i stället att försöka göra en minimal avrustning så att straffet skulle bli lågt. De ansåg att det var förutsättningen för att många skulle kunna delta.

Det kan tyckas som om Så välj då livet och Seeds of Hope valde motsatta strategier. Men jag tror egentligen att de valde samma. De funderade på vilket budskap de ville ge med sina aktioner. De valde då den formen för aktion som skulle ge mest kraft för just deras budskap. I båda fallen valde de maximal sym­­bolik.

Ingen av dessa grupper var så förmätna att tro att de genom sina aktioner fysiskt skulle lösa problemen. Aktionerna var därför till största delen utåtriktade.

En risk med ett fysiskt effektivt motstånd ligger i att det skapar besvikelser och frustrationer. Följden kan bli en onödig missriktad kamp mot polisen. Detta skadar då motståndet.

Ickevåldslig direkt aktion som faktiskt rent fysiskt stoppar en verksamhet kan vara användbart i vissa historiska situationer. Om en rörelse har ett så starkt stöd att många vill delta är det inte säkert att staten är villig att sätta in sin maktapparat. I stället väljer de kanske att förhandla. För att stoppa vapenexport med direkta effektiva aktioner skulle förmodligen flera tusen människor krävas. Då skulle motståndsgruppen förhandla utifrån en styrkeposition precis som ett fackförbund under strejk.

Civil olydnad fungerar dock sällan som en enskild styrkestrejk. Olydnaden mobiliserar snarare nytt motstånd och får tillstånd dialoger. Den blir därmed del av en pågående samhällsförändring snarare än en enskild styrkedemonstration.

Etikens väg

Under ett misslyckat försök i tonåren att ge mig in på partipolitik såg jag hur spänningen mellan det rätta och det möjliga suddades ut. Det möjliga blev också det rätta. Realismen tog över etikens roll.

Maktrealismen har ett utopiskt drag. Den offrar människor och värden i dag för att uppnå något uttänkt mål i morgon. I dess namn uppstod kärnvapenkapprustningen. Kommunisterna i Sovjet skapade en diktatur för att få frihet. FN bombade Jugoslavien och Irak för att stoppa våldet. Här hemma började regeringen montera ner välfärden för att öka välståndet.

Ickevåld försöker göra motsatsen. Etiken hör ihop med villkoren för våra liv. Det är ingen harmonisk konfliktfri relation. Men det är ändå en relation. Motståndet bygger på båda förutsättningarna.

Civil olydnad kan därför förstås som ett samtal om två ämnen. Vad som är rätt och fel och vad som är möjligt och omöjligt.

Våra handlingar styrs av vad vi uppfattar som möjligt. När en arbetskamrat griper in för att stoppa mobbning eller vägrar lyda en destruktiv order blir dessa handlingar åtminstone tänkbara. Vi kan alltid känslomässigt avfärda en åsikt eller en protest som orealistisk eller omöjlig. Men i ickevåldet hänger mål och medel ihop. En del av målet förverkligas i aktionen. Och detta kan inte göras ogjort. En struktur av möjligheter skapas. Det är som att trampa upp nya stigar. Efter ett tag blir det lättare att gå på dem.

Det anses självklart att det är regeringen som ska stoppa giftiga utsläpp. När plötsligt miljöaktivister i Danmark och USA själva börjar proppa igen giftiga avloppsrör förändrar detta synen på vad som är möjligt, och vilka som kan vara aktörer.

Men vi prövar inte alla möjligheter. Vi väljer väg. Vår uppfattning om vad som är rätt och riktigt hjälper oss att välja vilka stigar vi ska gå på.

Lyd lagen och förstör inte egendom är två moraliska principer i vår kultur. När miljöaktivister offentligt monterar ner maskiner som skövlar naturen, och lagen skyddar skövlingen, konfronteras dessa principer. Vi får en möjlighet att fördjupa vår förståelse av vad som är rätt och fel.

Etikens trappa

Civil olydnad visar på möjligheter samtidigt som frågan om det goda handlandet lyfts fram. Vi kan ignorera aktionen. Men varje gång vi går förbi den där otillgängliga terrängen ser vi att där finns en stig. Vi kan fråga de som gått den om det är en bra stig, om den leder någonstans. Andra är tveksamma och varnar oss för att gå den.

För att hålla samtalet igång så att inte en part tystnar eller blockeras använde Gandhi i sin praktik vad som skulle kunna liknas vid en trappa. En kampanj skulle börja med förhandlingar och trappas upp med protest, bojkott, ickesamarbete, civil olydnad och om inte detta hjälpte, parallellt styre och alternativa institutioner.

Under den kända saltmarschen som jag nämnt tidigare, då indier i brott mot Englands koloniallagar själva skulle börja utvinna salt ur havet, frågade en journalist Gandhi vad han skulle göra om inte myndigheterna reagerade. Då måste jag trappa upp kampen blev svaret. Motpartens reaktioner, eftergifter eller fängslanden, är en nödvändig del av motståndet.

Detta beror inte på att motparten, som stadsgerillagrupper ibland hävdar, visar upp sitt rätta väsen genom sina reaktioner. Med sina handlingar blir motparten snarare intrasslad i motståndet. En åklagare protesterar formellt mot den civila olydnaden. På så sätt reproducerar åklagaren olydnaden i ett rättssystem. Domare tvingar en motståndsgrupp att komma med bättre argument. På olika sätt dras organisationer, tjänstemän och medborgare in i dialogen om hur vi ska lösa våra gemensamma problem, hur vi ska ta hand om varandra, hur vi vill leva ihop.

Dialogen får inte tystna genom att kampen stannar på en nivå och ignoreras. Men samtalet kan också tystas på grund av det motsatta misstaget. Det är bara de starka och duktiga som kan gå uppför en trappa med för stora steg. Att skynda i förväg kan förstöra möjligheten till dialog.

Att människor blockeras beror dock sällan på att kampen trappats upp för fort. Många dåliga aktioner är snarare uttryck för deltagarnas frustration än uppriktiga försök att få kontakt.

Nu ska man inte tro att bara för att samtal inte förs så måste det vara en dålig aktion. Motparten kan själv av taktiska skäl bryta dialogen. Detta kan öka möjligheten för motståndsgrup­pen att skapa en dialog direkt med de övriga medborgarna. Denna utveckling är faktiskt den vanligaste. När motparten då ser att tystnaden minskar dess inflytande ökar chansen till en fruktbar dialog igen. Motpartens tystnad kan därför ses som en möjlighet att stärka dialogen.

Ibland kan det faktiskt vara mindre kontroversiellt att göra civil olydnad som leder till längre straff än aktioner som bara leder till låga böter. Detta beror förmodligen på två saker. Vid aktioner där riskerna är små för deltagarna koncentreras intresset för mycket på aktionen. Vid starkare aktioner med högre straff ifrå­­ga­sätter många fler myndigheternas agerande och ställningstagande. Förutsättningen är förstås att aktionsgruppens handling uppfattas som konsekvent och moraliskt riktig.

Oreflekterat antog jag att lagliga aktioner skulle vara mindre kontroversiella än olagliga. Så är dock inte alltid fallet. Själv är jag medlem i Svenska Freds och Skiljedomsföreningen. Jag är också med i plogbillsrörelsen. Förutom värnpliktsvägran har Svenska Freds på senare år försökt undvika olagliga aktioner. Plogbillsrörelsen jobbar också främst med lagliga medel, men civil olydnad är en viktig del.

När Boforsledningen 1996 sökte dialog med plogbillsrörelsen krävde de att inte Svenska Freds och Skiljedomsföreningen skulle delta. Eftersom jag själv är medlem blev jag nyfiken på varför. En från Bofors menade att Svenska Freds var oärliga. Detta går att tolka på en rad olika sätt. En tolkning skulle vara att plogbillsrörelsen inte är något hot mot Bofors men att Svenska Freds avslöjanden av vapenföretag skulle vara det. Men plogbillarna knackar ju sönder Bofors vapen vilket inte kan anses som helt oförargligt.

Jag tror i stället motviljan beror på att enstaka representanter från Svenska Freds vid några tillfällen offentligt raljerat över och smutskastat Bofors. De har försökt vinna politiska poänger gentemot Bofors under exempelvis mutskandalen i Indien.

Ett annat vapenföretag har antytt samma sak. Samtidigt som ett JAS-plan störtade i Stockholm befann jag mig på ett avrustningsläger i Linköping. Massmedia dök snart upp på avrustningslägret. De frågade om vi ville uttala oss. De undrade om vi skulle passa på att göra en massa aktioner nu när JAS-projektet var i gungning.

Vi ville dock inte dra nytta av situationen. Vi beklagade tragedin och berättade att vi infört aktionsstopp tills piloten och de anhöriga hämtat sig.

Massmedia fick i stället tag på några från Svenska Freds som uttalade sig nedlåtande om SAAB och JAS-projektet. Jag kom ihåg att jag själv fick en obehaglig känsla när jag hörde deras uttalanden. Ändå hade jag under flera veckor deltagit i aktioner mot JAS.

En polis från Linköping kom på besök och hälsade oss att hans kolleger och även några chefer på SAAB uppskattade hur vi hanterade situationen.

– Ni har vunnit stor respekt för ert agerande under den här tragedin.

En radikal rebell invänder kanske att den inte vill ha respekt från de som jobbar på ett vapenföretag. Här har vi olika syn och tiden får utvisa vem som har rätt.

Vägens etik

Civil olydnad är inte att sätta sig över lagen. Även då lagen bryts ignoreras den inte. Deltagarna smiter alltså inte undan ansvaret för handlingen. I stället är civil olydnad en politisk handling som konfronterar lagen och hävdar en högre rätt. Att hävda ett högre värde än lagen innebär inte att man själv har sanningen. Det är bara en utgångspunkt för dialog. Förhoppningsvis går det att komma fram till en överenskommelse. Det har ju lyckats flera gånger tidigare vid civil olydnad, som när det gällt framväxten av strejkrätt eller religionsfrihet.

Ibland kan det vara nödvändigt att sätta sig över lagen. Då väljer man inte civil olydnad, utan en annan metod som passar bättre. Ett exempel kan vara när en flykting riskerar förföljelse efter en utvisning. Då är civil olydnad inte alltid användbart. Gömmandet blir i huvudsak en humanitär handling. Politiska konsekvenser får den först när gruppen har möjlighet att öppet redovisa sin verksamhet. Det är alltså först när en grupp talar om att de hjälper flyktingar som gömmer sig som man kan kalla det för civil olydnad.

Även om civil olydnad inte sätter sig över lagen finns det inget som generellt ger oss rätt att bryta mot lagen.

Det finns till och med goda skäl att anta att civil olydnad är fel. Lagen är framväxt genom mycket tankemöda, ibland i dialog med medborgarna. Lagen kan förutsättas vara ganska genomtänkt. Att bryta mot lagen är inget man därför kan göra lättvindigt.

Vad är det då som kan ge oss rätt att bryta lagen?

Att hävda individens rätt att följa sitt samvete kan bli problematiskt beroende på vad som läggs i begreppet. Om samvetet är individens privata övertygelse kan det bli ett försvar för vilken handling som helst.

Henry David Thoreau hävdar en högre rätt än lagen och att den handling som utgår från denna rätt i grunden är revolutionär. Människan skulle ha en grundläggande rätt gentemot våra medmänniskor. Vi får då inte utsätta någon annan för orättvisa. I sin bok Walden antydde han dessutom en naturens och djurens rätt.

Thoreau grundlägger möjligheten att göra civil olydnad i vår förståelse av vad som verkligen är det rätta. Slutsatsen är att samvete för honom är något som går utöver individens privata övertygelse. Det skulle kunna tolkas som ett gemensamt vetande om vad som är rätt och fel.

Thoreau hävdade till och med en skyldighet att göra vad vi uppfattar som rätt.

Jag skulle vilja ta fasta på detta sistnämnda. Vi har ingen allmän rätt att göra civil olydnad. Ibland kan vi dock ha skyldighet att göra det. Våld och förtryck är det vår skyldighet att stoppa. Även hot mot demokratin eller de mänskliga rättigheterna gör oss moraliskt ansvariga.

Den 17 augusti 1998 diskuterade de svenskkyrkliga biskoparna civil olydnad. De kom överens om att civil olydnad ibland kan vara verksamt. ”Det går dock ej att generellt uttala ett oinskränkt stöd för civil olydnad, utan saken måste bedömas från varje enskilt fall.”^[14] 

Några svenska aktivister hävdade för några år sedan att civil olydnad alltid är rätt. Detta skulle jag vilja kalla för metodism. De som hävdar att civil olydnad alltid är rätt ställer metoden över hänsynen till människors viljor och behov.

Civil olydnad kan lika lite som lydnad vara rätt i sig. Precis som med alla andra handlingar måste man bedöma olydnad utifrån etiska krav. Råkar någon illa ut?

Etik är inte något man ensam kan resonera sig fram till. Etik handlar om människor och deras behov. I filosofin tycks ibland etiken handla om idéer, analys och logik snarare än om vilka krav våra medmänniskor ställer på oss. Men vi är inte etiskt ansvariga inför idéer eller logik, utan inför våra medmänniskor.

För andra handlar etik om dem själva, deras sinnelag eller motiv. Men etik handlar om hur vi behandlar varandra.

En granne till mig deltog i strid i Serbien. Efter striden upptäckte han att motståndarsidan använt svenska vapen från Bofors. Jag tror inte de som beskjuts av svenska vapen bryr sig om våra tankebanor eller vårt sinne. Frågan är varför vi passivt låter vapen lämna våra fabriker. Vi vet ju att de används. Att underlåta att agera är också en handling. Etiken – våra medmänniskor – ställer samma krav på oss oberoende om våra handlingar är lagliga, olagliga eller passiva.

Gandhi menade att det sanna är absolut. Men han hävdade även att vår uppfattning om sanningen förändras. Ingen kan ha en absolut kunskap om det rätta. Samvetet bestäms alltså av den historiska situationen och individernas egna erfarenheter. Civil olydnad blir då en tolkning av den gängse samhällsmoralen. Genom dialog senare under en rättegång prövas denna moral mot motpartens uppfattning.

Så länge motståndet förs öppet utmanas även andra till att delta i denna dialog, Öppenheten är förutsättningen för dialog och överenskommelse. Men det är också förutsättningen för att motparten ska kunna kritisera mina handlingar. Öppenheten gör att jag tvingas försvara min handling. Möjligheten att bli kritiserad är ett viktigt hinder mot en isolerad sekteristisk moral. Varje motståndsgrupp måste vara öppen inför det faktum att den kan ha fel.

Själva effektiviteten i civil olydnad ligger i om den fungerar som en moralisk utmaning även för andra än de närmast sörjande bland aktivister och vänner. Detta gör att civil olydnad inte är speciellt effektivt för omoraliska ändamål, eller rättare sagt för vad som allmänt anses orätt.

Men visst finns det exempel på dålig civil olydnad. När motståndsgruppen genom sina handlingar blockerar möjligheten till dialog stärker och bekräftar den motpartens makt. Möjligheten för medborgarna att förstå och ge sina synpunkter minskar för varje aktion och i stället ökar stödet för motparten. Detta är ett av skälen till att flera djurrättsaktivister under en kurs jag höll för Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök var förbannade på de som i media kallas för militanta veganer. Hemlig vandalism^[15] av Scanlastbilar och korvkiosker gjor­de det väldigt svårt för djurrättsaktivister att få stöd och nå överenskommelser i de om djurförsök etiska nämnderna.

Vi ser att cirkeln sluts. Civil olydnad väver samman etik och metod, mål och medel. Spänningarna finns kvar. Men det ena går inte att helt skilja från det andra.

Förutsättning för demokrati

Civil olydnad har främst utvecklats ur liberala traditioner. Trog­na medborgare har ärligt brottats med de moderna demok­ratiernas dilemma. De har försökt finna demokratiska medel för de som är i minoritet och för de som trots höga ideal under­kuvas.

Våra västerländska demokratier har två grundläggande di­lem­­­man. De som i västerlandet är fattiga, hemlösa, arbetslösa eller utslagna är i minoritet. De kan inte rösta igenom rättvisa.

Dessutom är det många som berörs av våra handlingar, som inte har rösträtt. De som svälter på grund av en orättfärdig världsordning eller de som dödas av våra vapen, har inte rösträtt i frågor som berör dem. Det bor till stor del åtskilda från oss på andra sidan jordklotet.

Demokrati undergrävs om vi utesluter de som verkligen berörs. Vi lever i ett globalt system för att skilja människor åt. Detta kan vi kalla global apartheid. Apartheid kommer från det sydafrikanska språket afrikaans med rötter från apart, alltså att leva åtskilda. Vi svenskar kan resa runt i tredje världen. Men de fattigaste från tredje världen släpps inte in i vårt land. I Europa har vi dessutom skyddstullar mot varor utanför EU. Tredje världen ska inte få komma med sina billiga varor och konkurrera med oss. Detta var bara två exempel på hur nationalism och ekonomier undergräver demokratin.

Det är inte bara medborgarna i borgerliga demokratier som använder civil olydnad. Människor bryter öppet och ickevålds­ligt mot lagen i diktaturer i tredje världen och i socialistiska enpartistater. Trots riskerna tycks det som att civil olydnad varit vanligare i diktaturer än i de flesta demokratier. Några exempel är demokratiseringen av Uruguay, Chile och Argentina, samt dissidenterna i Östeuropa under Sovjetdiktaturen.

Dynamiken i metoden kommer sig av att den utgår från själva förutsättningen för demokrati – samtalet. Rättegången garanterar att det åtminstone finns en ansats till dialog. Någon hävdar att de gjort rätt medan en annan hävdar att det var fel. Detta kan vara en skillnad mot andra metoder, som bojkott, strejk, olydnad i massiv skala eller direkt aktion. Dessa fungerar vanligtvis som påtryckningsmedel. Civil olydnad tillför samtalet en etisk dimension som faktiskt skulle kunna suddas ut om det vore ett maktmedel som tvingade motparten till eftergifter.

Aleksander Peczenik professor i allmän rättslära på Juridikum i Lund har skrivit ett stort verk om rättsfilosofi som våra blivande domare, åklagare och advokater får läsa i sin utbildning.^[16] Han visar där att civil olydnad är en del av en rättsstat.

 Lagen är otillräcklig. En domare måste därför stödja domen på rationella skäl. Är de rent juridiska skälen för beslut otillräckliga måste hon eller han använda sig av etiska värderingar. Både rättens giltighet och dess tolkning bör påverkas av att vissa etiska minimivillkor uppfylls.

Han tar även upp möjligheten att rätten har en moralbildande funktion. Rättens krav skulle då kunna öka samtidigt som straffen minskade. Jag antar att om detta stämmer skulle det dessutom kunna finnas en inbyggd dynamik att lagens moralbildande funktion ökade den civila olydnaden. Om folk blir mer moraliskt medvetna och mindre beroende av sanktioner kan de också upptäcka svagheter hos lagen. En moralisk civil olydnad skulle då också stärka rätten och i förlängningen öka laglydnaden.

Det finns goda skäl att anta att lagen i vanliga fall bör följas. ”Men inte ens i världens bästa rättsstat har medborgarna en slutgiltig etisk skyldighet att följa alla lagar. Lagar skapas av människor och dessa kan göra fel. Inget rättssystem är immunt mot kritik.”

Han skiljer på olika former av olydnad. Tyst olydnad motsvarar vad jag kallar hemliga lagbrott. Här ser han ett moraliskt problem. ”En ensam individ kan lätt missbedöma de etiska motståndsskälen. Endast genom att agera offentligt är det möjligt att få en någorlunda säker kunskap om huruvida andra godtar ens bedömning.” Han godtar dock tyst olydnad i en diktatursituation.

Civil olydnad däremot är öppet och kan vara rätt i en demokrati. Förutsättningen är att den är våldsfri. Civil olydnad är dock bara motiverad, enligt Peczenik, om laglydnadens konsekvenser är värre än de negativa följder som ”olydnadshand­lingar alltid har”. Jag tolkar honom som att civil olydnad bara kan användas när laglydnad är omoraliskt. I så fall ligger han här nära plogbillsrörelsens diskussion.

Han menar att det finns speciellt starka etiska skäl att göra civil olydnad när lagen kränker grundläggande etiska rättigheter eller när lagtexter strider mot grundlagen. Ibland går skälen för civil olydnad över till att bli plikt. ”Om en demokratisk rättsstat hotas av ett systematiskt och strukturellt förfall har den enskilde till och med etisk plikt att genom civil olydnad försvara de grundläggande fri- och rättigheterna och således motverka risken för att myndighetsutövningen blir extremt oetisk.”

Eftersom det finns goda skäl att följa lagen ska civil olydnad inte användas i onödan. Han lägger fram två kriterier för bedömningen. Målet nås inte med lagliga medel. Dessutom ska det mildaste effektiva motståndsmedlet väljas.

Men vad är effektivitet? Och hur långt in i framtiden ska man vänta på att målet ska uppnås? Lagen tycks vara radikalare än flertalet aktivister. Förutsättningen för att man ska bli frikänd enligt nödvärn är att man faktiskt tror att man med den olagliga handlingen kan värna liv. Det finns inte utrymme för direkt ineffektiva handlingar där deltagarna bara hoppas uppnå sitt mål i framtiden genom en växande rörelse. Seeds of Hope tog fasta på detta och hävdade att deras hamrande på en Hawk faktiskt direkt stoppade exporten av flygplanet till Indonesien. De blev frikända.

Men Aleksander Peczenik öppnar upp för möjligheten att civil olydnad är nödvändigt även som politisk handling när det inte finns andra utvägar. Dessa kan vara stängda på grund av åsiktsmonopol i massmedia eller en oförmåga hos politiker att lyssna på argument. Civil olydnad kan då fungera som väckarklocka.

Felaktigt har utomparlamentarisk och civil olydnad blivit synonymer. Med utomparlamentarisk menas politisk och social verksamhet som inte går via de parlamentariska kanalerna till exempel när kyrkliga organisationer själva i stället för myndigheter tar initiativ för att hjälpa bostadslösa.

Vem har sagt att civil olydnad behöver vara utomparlamentarisk? Inomparlamentarisk civil olydnad skulle kunna vara när kommuner utropar sig till kärnvapenfria zoner mot riksdagens vilja eller när borgmästaren i San Francisco uppmanar socialarbetare att inte utlämna flyktingar till immigrationspolisen.

Göteborg gick emot regeringsrätten och bojkottade franska varor efter Frankrikes kärnvapenprov i Stilla havet.

Även nationer begår civil olydnad. Alla delstater i den Europeiska Unionen vägrar öppet lyda vissa av deras regler. Enligt Unionens egen undersökning är dock Sverige den lydigaste staten.

Ett annat uttryck som mystifierar diskussionen är att arbeta utanför systemet. Det måste handla om att flytta till en bortglömd ö och försöka överleva där så länge det går.

Man skulle kunna hävda att demonstrationer eller flygbladsutdelning är att arbeta utanför systemet. Civil olydnad är däremot motsatsen. Detta motstånd förs mitt inne i de politiska, juridiska och ekonomiska systemens kärnor.

Kanske är det detta som gör civil olydnad kraftfullt. Det är inte bara vädjanden. Civil olydnad går in och stoppar en liten kugge i systemet. Systemet rosslar till och tvingas gå i nya banor.

Ickevåld

En kväll när jag inte kunde somna försökte jag fundera ut hur lydnad skulle se ut om inte olydnad fanns. Men det gick inte att tänka sig det. Lydnad skulle då inte finnas som begrepp. För att kunna tänka oss lydnad måste vi också förutsätta att människor faktiskt väljer att vara lydiga, annars skulle det vara tvång. Den som är fysiskt eller psykiskt tvingad att göra något är inte lydig. Vi kan inte säga att en unge som skriker och sparkar när vi släpar henne är lydig. Inte heller den som gör något reflexmässigt på grund av psykiska tvångstankar är lydig. För att lydnad ska kunna vara möjligt måste också olydnad vara ett möjligt val.

Olydnaden har alltså en direkt relation till lydnaden. Den drar sig inte undan från det den kämpar mot. Olydnaden förutsätter lydnad.

På liknande sätt har ickevåld alltid en aktiv direkt relation till våld. Ickevåld är en konfrontation, en negation. Det är inte meningsfullt att kalla flygbladsutdelning eller demonstrationer för ickevåld.^[17] Det är först när våld uppstår i en demonstration som ickevåld blir ett viktigt begrepp.

Gandhi använde satyagraha som komplement till ickevåld. Satya som betyder sanning kommer från sat som i sin tur betyder vara eller varande^[18] . Med agraha menas att hålla fast eller ta tag. Gandhi använder agraha som en synonym för kraft. Satyagraha blir då sannings-kraft.

Men den andra betydelsen att gripa tag i sanningen är kanske mer fruktbar. Den ligger närmare den franske filosofen Deleuzes förståelse av sanningen som sanna problem. Något viktigt man arbetar med. Sanningen är därmed inte ett svar utan något man kämpar med. Detta stämmer också med Gandhis förståelse av ickevåld som experiment med sanningen.

En satyagrahakampanj karaktäriseras av att motståndsgrup­pen håller fast vid sanningen tills den är uppnådd. Det är nästan motsatsen mot vad många aktivister i västvärlden gör. Här är det vanligt att hoppa från olika frågor och kampanjer även om målet inte uppnåtts. Gandhis satyagrahabegrepp kan mycket väl innehålla en del av förklaringen till att dagens motståndsrörelser ofta inte når resultat. Motståndet rinner ut i sanden innan fördämningen hinner brista. Forsen får aldrig möjlighet att svämma över och brusa fram. Detta skapar frustration hos aktivisterna och deltagarna passiviseras. De som blir kvar minskar sitt engagemang för att inte riskera att bli besvikna.

Eftersom ingen fullständigt kan veta sanningen går det heller inte att använda våld för att tvinga till sig sanning. Satyagraha innebär i stället tålamod och sympati. Tålamod innebär i sin tur att själv ta lidande^[19] . Civil olydnad är därför, enligt Gandhi, en nödvändig del av satyagraha.

Begreppet ickevåld används främst i tre situationer: Vid civil olydnad då man förväntar sig arrestering, som ett fredligt sätt att försvara sig mot våld, och vid försök att i den egna organisationen minska våldet.

Ickevåld betyder vanligen utan-våld eller kamp-mot-våld. Att i förväg hävda att en handling ska utföras utan våld kan vara viktigt för att polis och deltagare ska känna trygghet. Med våld menas då handlingar som kan vålla psykisk eller fysisk skada. Detta inbegriper sådana som kan skapa panik. Polisen kan exempelvis bli provocerade av att människor springer eller ropar slagord.

Ibland får man höra att det är våld att förstöra materiel. Det är naturligtvis oftast psykiskt våld att kränka någons integritet och vandalisera dennes egendom. Men det är inte detta som åsyftas här. Det är snarare så att i vårt språk kan vi säga att det behövs en del våld för att böja den här metallen.

Wittgenstein menade under senare delen av sitt liv att språket lever upp i olika så kallade språkspel. Vi kan säga att torteraren lekte med sitt offer eller att barnet lekte med dockan. Att leka har inte samma betydelse i de båda sammanhangen. Vi kan i och för sig ana ett visst avlägset släktskap mellan de två uttrycken, att leka med dockor eller att leka med sitt offer. Men lekandet används i helt olika språkspel som ger ordet olika betydelse. När en smed säger att våld behövs för att böja metallen använder hon det i en helt annan betydelse än när vi pratar om ickevåld och våld mot människor.

Inom ickevåldsrörelsen betyder våld vanligtvis att skada en annan människa så att hon behöver gå igenom en fysisk eller psykisk läkeprocess. Att retoriskt blanda ihop olika begrepp bara för att de stavas på samma sätt skapar bara förvirring.^[20] Det är absurt att säga att alla smeder och hantverkare är våldsutövare.

Som människor är vi ofullkomliga och det går inte att bli helt våldsfri. När vi åkte till Kristinehamn för att avrusta Bofors haubitskanoner som fraktades via järnväg åkte vi tåg dit. Vi köpte biljetter av SJ och gav alltså vårt ekonomiska stöd till ett företag som deltar i vapenhandeln. Vi blev på så sätt delaktiga i det förtryck av människor i Indien och Pakistan som vi kämpade mot.

Det kan därför vara mer nyanserat att använda ickevåld i betydelsen kamp-mot-våld. Motståndet förs då alltid på flera fronter. Det är en politisk kamp mot en orättvisa eller förtryck. Kampen riktas dessutom mot eget våld och eget förtryck.

Denna sista aspekt kommer bland annat från feminismens kritik mot ickevåldstraditionen under sjuttiotalet. Kvinnorörel­sen såg motståndet som en gemensam, kollektiv kamp som ock­så förs inom varje motståndsgrupp. En motståndsrörelse är också ett samhälle. Beslut i en aktionsgrupp är också ett regerande. Det är inte så att förtrycket finns därute någonstans.

Detta är ett mer fruktbara perspektiv än att som Martin Luther King förespråka självrening inför varje aktion. Reningsivrarna skapar lätt en andlig eller moralisk hierarki som utesluter oss som inte är speciellt själsligt eller moraliskt rena. Motstånd kräver i stället att man går in i situationer som kommer att göra oss förtvivlade och rädda, eller irriterade och på allmänt dåligt humör.

Det är nog mer rättvist att säga att motstånd föregås av magknip än av renhet.

Varför ickevåld?

Under nittiotalet har våld vid demonstrationer ökat. Jag tror det kan bero på att lagliga demonstrationer lätt ignoreras. Våld tillgrips då av vissa för att göra aktionen starkare.

Denna typer av provokationer kan tolkas som expressiva ungefär som teater eller som terapeutiska för att hantera frustration. I vilket fall som helst tenderar den politiska opinionen att vända sig mot demonstranterna. Sådana demonstrationer blir då anti-politiska. De minskar möjligheten att ta gemensamma beslut.

Det finns i huvudsak två argument för ickevåld. Det ena är praktiskt och det andra etiskt.

Gandhi och den nordamerikanske motståndsforskaren Gene Sharp hävdar att ickevåld är effektivare än våld^[21]. Våld leder till mer våld medan ickevåld motverkar det. Visst kommer civila motståndsrörelser att lida förluster, även när det gäller människoliv. Men förlusterna skulle bli större med våld.

En variant på denna ståndpunkt är att hävda att ickevåld är den enda effektiva kampformen i dag i vårt samhälle. De som hävdar detta accepterar kanske gerillavåld på andra platser, eller militärt våld senare när ”främmande inkräktare” anfaller oss.

Det går också att förespråka ickevåld från en etisk utgångspunkt. Utgår man från att varje människa har ett oändligt värde hävdar man samtidigt att en människa har lika stort värde som två, eller tusen människor.

Många påstår motsatsen. Att två är mer värda än en, och att den ene skulle kunna offras för att rädda de två. Deras förutsättning måste vara att en människas värde är begränsat och alltså inte oändligt. Genom att begränsa människovärdet kan de försvara möjligheten att offra någon för ett högre värde, exempelvis staten.

De som hävdar ett oändligt människovärde menar vanligtvis att det alltid finns alternativ till våld. I en komplex värld finns oändligt med valmöjligheter. Det skulle då bara vara hypotetiskt att behöva välja mellan människors liv. Hypotetiska exempel där vi får välja mellan att låta mormor dö eller att skjuta en fiendesoldat säger inget om hur komplexa samhällen fungerar.

Andra menar att de etiska kraven på oss inte alltid går att uppfylla. I en katastrofsituation så räddar vi de vi kan rädda. Det gör inte att det var etiskt rätt att lämna de andra kvar. I en sådan syn hör etik och förlåtelse intimt ihop. Brandmän har exempelvis stödsamtal efter bränder för att bearbeta sina skuldkänslor.

I praktiken begränsar vi dagligen varandras värde. Ibland väljer vi att stänga ute andras vädjan om hjälp. Jag tycker till exempel att jag behöver lite ytlig förströelse emellanåt. Jag går ofta på bio. Den tiden skulle jag kunna använda för att rädda någon som svälter eller hotas av våld.

Vi lever i en komplicerad värld. Vi kan inte ensamma lösa problemen. Jag tror de etiska kraven gäller oss främst som gemenskap och samhälle snarare än som individ. Men som individ har vi ett moraliskt ansvar att skapa den gemenskap eller den organisation som praktiskt kan uppfylla de etiska kraven.

Ickevåld är förutsättning för civil olydnad oberoende om man argumenterar praktiskt eller etiskt. Eftersom aktionerna tillsammans med dess konsekvenser ska vara en moralisk utmaning, måste ett förtroende^[22] byggas upp. Detta blir omöjligt om motståndsgruppen vid andra tillfällen hotar med våld. Rädslan skulle då skapa en blockering hos människor och göra dem oemottagliga för motståndets utmaning. Civil olydnad ger då bara ny grogrund för denna rädsla. Vid kombination med våld stärker olydnaden motpartens makt. Det är näst intill omöjligt att skapa tillit om man också hotar med våld.

I Sverige har regeringen utrett civilmotstånd som ett komplement till det militära försvaret. Utredarna har antagit att det går att kombinera civilt motstånd med våldsamt motstånd. Men de har missbedömt själva poängen med en olydnadskampanj.

Det går inte att bjuda en polis på kaffe vid en aktion, om bullarna var förgiftade vid den förra.

MOTSTÅNDETS GEMENSKAP: OM FÖRBEREDELSE

Konflikt och samarbete

Under förberedelsetiden inför en aktion påminns jag om mina rädslor och tillkortakommanden. Jag har erfarenheter från olika motståndsgrupper. Jag och mina vänner har gjort tusentals misstag. Nya människor och nya grupper har andra behov än vad jag förväntade mig utifrån tidigare erfarenheter. Men varje grupp bygger på ett unikt sätt upp ett sorts nät som fångar upp oss när vi misslyckas och ramlar. Några gånger håller nätet och då lyckas vi fullfölja aktionerna. Lika många gånger har vi fått konstatera att vi inte klarade av att göra en aktion tillsammans.

Förberedelse för motstånd handlar till en ganska liten del om att planera en aktion. Det handlar om att övervinna rädslor, bygga upp stöd. Vi förbereder oss också för att hantera konflikter i gruppen och med andra organisationer och institutioner. Motstånd innebär att förbereda gruppen men även att förbereda andra samhällen runt omkring på att här finns konflikter som ska hanteras. Vi förbereder alltså även motparter. Förberedelse är också politiska aktioner, vilka är lika verkliga som den handling man blir gripen för.

För att ge en bild skissar jag snabbt upp hur Plogbillsgruppen Bröd inte Bomber förberedde sig för att avrusta tridentsystemet i England.

Annika Spalde tog initiativet och bjöd in till en träff i december 1997. Annikas förslag var att göra aktion i England och avrusta delar till tridentsystemet. I augusti nästa år skulle en kampanj startas för att avrusta alla de fyra tridentubåtarna innan år 2000, Trident Ploughshares 2000.

Vi räknade med att vi behövde åtminstone tjugo hela dagar för att förbereda oss. Vi ville inte ha en alltför utdragen process utan hellre en intensiv. Vi valde därför att sätta igång i maj. Första träffen var hemma hos Annika. Under ett par helger lärde vi känna varandra. Vi pratade också om vad som behövde göras och vad vi vågade göra.

Jag ville helst undvika att sitta i fängelse den här gången så jag blev stödperson. De fyra andra skulle försöka avrusta en tridentubåt. Under en träff i juni berättade en annan man i gruppen att han inte riktigt vågade göra en plogbillsaktion i England. Han hoppade av gruppen.

Under juli tog vi en behövlig semester från plogbillsarbetet. Efter semestern träffades vi hemma hos Ann-Britt i Länghem. Under en av kvällarna där kom anhöriga på besök. De fick ge synpunkter på aktionen och berätta om vilket stöd de behövde.

Vi avsatte även en dag för att träffa stödpersoner som jobbade självständigt utanför gruppen. En ansvarade för politiskt, en annan för personligt stöd.

Ett par dagar senare åkte vi över till England.

Vi visste bara vagt var ubåtarna fanns. Men stödpersoner i England höll på att undersöka några platser åt oss. Under englandstiden fortsatte vi att prata om oss själva, hur gruppen fungerade och hur kärnvapen påverkade situationen för de fattiga. Först efter en månad kände gruppen sig redo att gå in på ett ubåtsvarv i Barrow.

Denna korta berättelse om Plogbillsgruppen Bröd inte Bombers antyder att förberedelserna snarare bygger på ett osäkert trevande än erfarenhet och styrka.

Förberedelse för civil olydnad består bland annat av att bilda vängrupp, förbereda själva aktionen och söka information. Att bygga upp en motståndsgemenskap innebär att bryta den politiska en­samheten. Men det innebär också att lyfta fram kritik och konfrontera gemenskapen. Gemenskap och självreflektion är två förutsättningar för motstånd.

I Plogbillsgruppen Bröd inte Bomber lyfte vi vid ett par tillfällen fram kritik mot varandra. Irritationer skulle kanske annars ligga och gro under fängelsetiden.

En av grundar­na av plogbillsrörelsen – Phil Berrigan – hävdar att motstånd kommer ur gemenskap^[23] . Detta gemensamma skapande är inte något harmoniskt tillstånd. Det innehåller både samar­bete och konflikt.

Själva gemenskapen kan dock i sig vara ett problem i en motståndsrörelse. Det finns risk att gruppen blir homogen. Deltagarna börjar tycka samma sak. I värsta fall underordnar man sig gruppen. Då kan gemenskapen slå över till sin motsats – ensamhet.

– Du ska inte tro att du är nått.

Om vi inte tillåter varandra att vara något speciellt, att vara annorlunda blir ge­menskapen ett fängelse.

Både samarbete och konflikter uppstår på olika plan: mellan grupper eller individer eller mellan individ och grupp. Konflikter uppstår dessutom även inom individen. I Plogbillsgruppen Bröd inte Bomber hade vi konflikter mellan oss i gruppen, men även med andra grupper inom och utanför rörelsen. Någon fick en jobbig konflikt med en av sina föräldrar.

För att motverka ett vi-och-dom-tänkande är det viktigt att konflikt och samarbete inte skiljs åt. De är oskiljbara i alla våra relationer.

Samarbete mellan olika grupper är förutsätt­ning­en för att kunna kämpa mot en mäktig motpart. En mäktig motpart är mäktig just för att den gjort sig beroende av andra, av samarbete. Motparten består egentligen av svärmar, av motparter snarare än en motpart i singularis.

Gand­hi lyfter fram ytterligare ett intressant perspektiv. Motstånd kräver dessutom stöd till motparten när denne har problem. Detta stöd kan sedan leda till samarbete med några från motparten även under tiden motståndet pågår.

Naturligtvis ger man också sitt stöd till de representanter från motparten som tar ställning för motståndet. Daniel Ellsberg som under sextiotalet arbetat som presidentrådgi­vare i USA publicerade under vietnamkriget de hemlig­stämplade så kallade pentagonpapperen. Dessa avslöjade den brutala taktik som användes i Vietnam. Han blev åta­lad. Fredsrörelsen gav honom starkt stöd. Tjugo år senare hjälper han plogbillsrörelsen, bland annat som vittne vid rättegångar.

Inom plogbillsrörelsen har vi även fått hjälp av flera do­mare och en före detta justitieminister, Ramsey Clark från USA. Detta samarbete har bland annat lett till att några domare själva deltagit i civil olydnad.

I England gav 17 parlamentariker sitt stöd till Plogbillsgruppen Bröd inte Bomber och till de andra grupperna i Trident Plongshares 2000 kampanjen.

I Sverige har folkrörelser betonat enighet. Vi får en bild av en enig rörelse. Dessutom vill man gärna påskina att man i stort sett är enig med staten och de övriga medborgare. Man tror att en bild av samförstånd ger större inflytande.

Freds‑ och solidaritetsrörelserna har ibland blivit så entusiastiska över stöd från regeringen att man väljer att tysta ner de skiljaktigheter och konflikter som faktiskt finns. Detta är farligt för alla samhällen. En organisation eller ett samhälle utan synliga konflikter riskerar att stagnera. De som anpassar sina uttalanden efter motpartens åsikter producerar ett falskt konsensus. Alla tycks vara eniga. Men folk genom­skådar givetvis detta och då minskar deras engagemang. Konflikträdsla leder paradoxalt nog lätt till cynism.

Lydnad och rädsla

– Vad krävs för att stoppa ett företag som sysslar med miljö­förstöring eller vapenexport?

 Kursdeltagarna stirrade först oförstående på mig. Men inom några minuter hade de en färdig plan. Det behövs faktiskt inte särskilt många olydiga televerksarbetare, brevbärare, transportarbetare el­ler banktjänstemän för att stoppa en viss verksamhet. Ju komplexare vårt samhälle blir desto större blir beroendet av samarbete på alla möjliga nivåer. I och med att ekonomin inter­na­tionaliseras ökar detta beroende alltmer för både stater och företag.

Detta skapar en idealisk utveckling för de som använder civil olydnad. Att vägra samarbeta framstår alltmer som ett effektivt verktyget för att hindra destruktiv verksamhet.

Men det är inte så enkelt. Problemet är ju att vi faktiskt lyder. Lydnaden sitter djupt rotad.

Den klassiske sociologen Max Weber visar på en frivillig underkastelse. De styrande ses kanske som legitima auktoriteter. Vårt stöd till de styrande kan även grundas på ledarnas karis­ma­tiska utstrålning eller våra pliktkänslor eller hängivenhet.

Lydnaden kan också komma från vår tro på traditionens okränkbarhet: ”Så här är det och det måste väl vara rätt då…”

Naturligtvis kan vår lydnad också bero på ett förnuftigt resonerande: ”Vi har en bra ordning. Och jag vill inte riske­ra att få det sämre…”

Men det finns andra som är starkt kritiska till politiska förhållanden, till över- och underordningar. Det som kan tyckas lite underligt här i Sverige är att nästan alla som protesterar ändå väljer att vara lydiga. Lydnaden tycks vara ett överordnat värde.

Det finns åtminstone en orsak till radikala samhällstycka­res lydnad: Vi lever i ett samhälle där våra liv är ganska förutsägbara. Under välfärdsstatens tid var vi inte vana vid obehagliga överraskningar. Vi vill därför gärna kunna kalkylera de personliga konsekven­serna av våra handlingar.

Vi är helt enkelt rädda för följderna av olyd­nad. Den gör oss osäker.

Förberedelserna för civil olydnad är till för att utmana och hjälpa varandra att komma över räds­lans murar och bryta lyd­na­den.

Vängrupp

Buddistiska nunnor och munkar från Ja­pan höll trummande bönemöten som vid middagstid avlöstes av katolska mässor. En annan vängrupp med bara föräldrar höll tal om varför de bröt mot lagen. På stängslet satte de sedan upp bilder på barnen. Samtidigt blockerade en kvinnovängrupp landningsbanan för militärflygplan. En annan grupp av kvinnor planterade träd. Min vängrupp ordnade en stilla minnesstund för offren i krig innan vi blev gripna.

Detta var första gången jag var med i en aktion med över tusen deltagare. Alla var indelade i vängrupper. Och varje deltagare hade varit med och planerat vad deras vängrupp skulle göra. Denna kreativitet gjorde att kvalitén på aktionen blev helt annorlunda, tack vare vängrupperna, än i de traditionella mass­aktionerna. Tidigare hade jag inte riktigt fattat den stora skillnaden jämfört med när några få ledare styr händelseförloppet.

Gandhi hävdade att ickevåldsmotstånd är omöjligt utan oräddhet. För att kunna fullfölja motståndet måste vi befria oss från rädsla som har med vår egendom, heder, familj, släktingar, regeringen, kroppsskador eller död att göra^[24]. För detta krävs, enligt Gandhi, ingen fysisk styrka. En person lika gärna som en million kan göra motstånd. Kvinnor och män kan delta. Det enda som behövs är psykisk självkontroll^[25]. Denna oräddhet kan komma ur en ständig strävan att förstå vad sanning och ickevåld är.^[26] 

Martin Luther King var påverkad av Gandhi. Hans förslag var som jag nämnt tidigare att civil olydnad skulle föregås av självrening. Kings och Gandhis lösning för att övervinna rädslan innebar alltså individuell andlig förberedelse.

Denna tradition utvecklades åt olika håll. Inom religiösa grupper växte det fram en de andligt starkas ickevåld. Hos företrädesvis unga män utvecklades det professio­nella motståndet. De som varit arresterade några gånger visste vad som skulle hända och kunde göra aktioner utan större förberedelse.

Dessa synsätt har fått kritik från feminister och även från många i plogbillsrörelsen. Kritiken går bland annat ut på att Gandhi och King hade en alltför elitistisk och individualistisk syn på förberedelserna inför aktioner. Deras form av motstånd blev en kamp för de modiga. Plogbillsrörelsen är till viss del en reaktion mot detta. Den består av människor som sällan ser sig som speciellt modiga eller övertygade.

Inbördes stöd lyftes i stället fram som alternativ till den individuella andliga styrkan. Gemenskap var det främsta medlet för att övervinna rädslan. Genom att i små grupper skapa trygghet kunde oron för de personliga konsekvenserna övervinnas. Gemenskapen blev grunden för motståndet.

Under en stor aktion vid Seabrooks kärnkraftverk 1976 i New Hampshire, användes idén med vängrupper för första gången sedan spanska inbördeskriget. Tidigare under tret­tiotalet hade den anarkistiska rörelsen i Spanien byggt upp en del av motståndet på så kallade grupos de afinidad.

Resul­tatet av denna renässans under sjuttiotalet var över för­väntan. Erfarenheterna spreds snabbt över USA. Och ge­nom den växande antikärnkraftrörelsen i slutet på sjuttiotalet spreds idéerna vidare först till den ickevåldsligt inriktade kärnkraftrörelsen i Tyskland, och sedan även via fredsrörelsen och kvinnorörelsen till övriga Europa i början av åttiotalet.

Själv skiljer jag på civil olydnad före och efter Seabrook. Vängrupper har helt enkelt revolutionerat ickevåldsmot­ståndet! Innan fick man oftast förlita sig på starka karisma­tiska ledare eller hoppas på att aktionen gick någorlunda bra. Med vängrupper deltar alla deltagarna i planering, be­slutsfattande och utförande. Demokratin i ickevåldsrörelsen har tagit ett språng framåt.

En vängrupp är en aktionsgrupp som deltar i civil olyd­nad. Den brukar bestå av tre till femton personer. Oftast är det en fördel att inte vara för många. I min första vän­grupp 1982 i Uppsala var vi tre personer.

Afinidad på spanska eller affinity på engelska kommer från det latinska^[27] affinis som betyder att höra ihop eller stöta ihop. Det används när två båtar lägger sig intill varandra.

Att översätta affinitygroups med vängrupp är egentligen olyckligt. Flera har fått uppfattningen att man är eller ska bli vänner. Detta har skapat besvikelse och även lett till att andra som man inte känt sig så vänskapliga med har uteslutits. Affi­nity­groups innebär snarare att man har något tillsammans. För att undvika sådana missförstånd har alternativa begrepp lanserats, som aktionsgrupp eller basgrupp. Aktionsgrupp associeras dock till det gamla sättet att göra aktioner där gruppen och deltagarna underordnas aktionen. Basgrupp kommer från katolsk befrielseteologi bland fattiga i Latinamerika och har egentligen inte med motstånd att göra.

Ibland bildas vängrupper inför aktioner och upplöses när straffet är avtjänat. Men det finns också kontinuerliga vängrup­per som deltar i en längre aktionskampanj och alltså regelbundet gör civil olydnad.

Det allra viktigaste arbetet för en vängrupp är att hjälpa nya aktivister att forma nya vängrupper. En vängrupp är inte sig själv nog. Den är en länk till ett bättre samhälle. Men då får inte vängruppen bryta kedjan. Då riskerar vängruppen att hind­ra nya från att aktivera sig. Folk blir lämnade utanför eller så får de uppfinna hjulet på nytt. Civil olydnad är inte lätt och det krävs mycket stöd från tidigare aktivister för att man inte ska göra om samma misstag som de.

Vängrupper eller ledarstyrda aktioner

Det finns flera fördelar med vängrupper jämfört med indivi­duella aktioner eller ledarstyrda massaktioner. Dessa fördelar handlar om demokrati, om att sprida erfarenheterna, om att orka med och om att få stöd. Men det handlar också om att skapa trygghet och minska risken för våld och provokatörer.

Viktigt är att demokratin ökar. Vängrupperna är själv­bestäm­mande och ansvarar i stort sett för hela aktionen. Detta gör att delaktigheten blir helt annorlunda än om bara ledargruppen hade planerat aktionen.

Dessutom går det fort att ta beslut i en vängrupp. Deltagarna kan snabbt samlas när nya oväntade situationer uppstår.

Ytterligare en fördel är att kontinuiteten ökar genom att vängrupper ibland fortsätter och gör nya aktio­ner. Efter en stor blockad 1983 mot en kärnvapendepå ville flera vängrupper fortsätta. Vi ordnade bland annat en tiodagarskampanj med aktioner varje dag. En eller ett par vängrupper ansvarade för en dag vardera. I min vängrupp ville vi knyta an till Europa eftersom kryssningsrobotarna i depån var på väg dit. En av medlemmarna kunde grekisk folkdans. Vi organiserade då en grekisk folkdans på militärflygplatsens landningsbana. Landningsbanan fick stängas.

Förmodligen har tusen per­soner större ork att trappa upp motståndet än en liten ledar­grupp som snabbt sliter ut sig.

I Linköping organiserades avrustningsläger under tre somrar 1992, 93 och 95. Dessa började bygga om JAS-fabriken till flyktingförläggningar, lekplatser och odlingar. Avrust­nings­lägren planerades av vängrupper och arbetsgrupper som samordnades med varandra genom en koordineringsgrupp. Under första lägret var inte alla indelade i vängrupper. Detta gjor­de att flera i koordineringsgruppen brände ut sig medan de servade de två hundra deltagarna som kom till lägret. Vid det andra och det tredje lägret var alla indelade i antingen vängrupp eller basgrupp. Det gjorde att speciellt det sista lägret tycktes fungera av sig själv utan att några blev överbelastade.

Vängrupper garanterar dessutom att erfarenheten av att planera aktioner sprids. Annars finns det risk att rörelsen försvagas när ledarna inte orkar mer. Detta har bland annat varit problem för trädkramarna i Bohuslän när de försökte stop­pa motorvägsbygget. I och med att inte alla deltog åtminstone på något sätt i för­beredelserna fick de förlita sig på de erfarna. Ännu tydligare exempel är några medborgarrättsgruppers tynande tillvaro strax efter att Martin Luther King blev skjuten.

Här finns en antielitistisk poäng med vängrupper. De har en möjlighet att bygga ett stöd och en omsorg om aktivister­na som gör att de orkar fortsätta att göra fler aktioner och kanske till och med trappa upp motståndet.

Anders Dejke en av organisatörerna av trädkramaraktionerna i Ödsmål berättade i ett e-mail för mig att han satt med som stöd under otaliga rättegångar. Problemet är att ansvaret här tycks ligga hos organisatörerna som ju inte kan känna alla de hundratals trädkramare som greps. De som ställs inför rätta har kanske inte någon som kan ge det speciella stöd som just den personen behöver. Risken blir då att aktivisterna blir kanonmat. De förbrukas och försvinner bort.

En fördel med vängrupper, som man lätt glömmer av, är att de minskar möjlighe­ten för provokatörer att infiltrera. Orsaken är kravet att varje deltagare måste vara med i en vängrupp. Dessa lär ju känna sina deltagare ordentligt.

Det är inte ovanligt att man ber någon lämna gruppen om hon eller han inte accepterar riktlinjerna för ickevåld. Om någon trots detta ändå tappar fatt­ningen under en aktion är vängruppen direkt redo att ingripa. Varje vängrupp rapporterar i förhand vad de planerat. Risken för obehagliga överraskningar blir därför minimal.

Detta krav på att alla deltagarna ska vara med i en vän­grupp gör att tryggheten både för deltagarna och polisen ökar. Det räcker med en svag länk för att en kedja ska brista. Och om den brister faller alla. De som organiserar civil olydnad måste kun­na garantera att kedjan håller.

Vängrupper innebär också en del svårigheter. En nackdel med vängrupper är att det blir svårare att tillfälligt delta i civil olydnad. Vängrupper skapar ett ansvar för deltagarna och aktionen som ju också kommer att kräva en hel del tid. Det är lättare att lyda en ledare än att behöva vara med och planera sin del av aktionen.

En annan nackdel skulle kunna vara att vängrupper gör konflikter synliga. Det beror på att grupperna deltar i beslutsproceduren. Demokrati lyfter fram konflikter som annars inte märks i toppstyrda aktioner.

I en vängrupp går det inte att hela tiden göra vad man känner för. Motstånd är jobbigt och ofta tråkigt. Detta gör att man i­bland mår dåligt. En stor del av arbetet med motstånd handlar om att ta hand om varandra.

I USA men även i Europa har aktivister bosatt sig i motståndskollektiv. En vängrupp är tidsbegränsad till aktionen och dess konsekvenser. Ett motståndskollektiv är en möjlighet att ge varandra stöd för ett långsiktigt motstånd. Den kan också ge stöd om vängruppen kollapsar efter aktionen.

Uppgifter i en vängrupp

I en vängrupp delas ansvaret för aktionsförloppet upp mel­lan deltagarna. Hälften räknar kanske med att bli arresterade och resten är aktionsförstärkare och stödpersoner för de som är fängslade.

Aktionsförstärkare gör aktionen politisk, och stödpersoner gör att de som ställs inför rätta och fängslas orkar med. I plogbillsrörelsen stödjer några även de fängslades familjer.

Före nittiotalet kallades aktionsförstärkarna för stödpersoner. I plogbillsrörelsen och under avrustningsläger i Linköping på nittiotalet ifrågasattes själva ordet stödperson. Det upphöjde de gripna till huvudpersoner och andra till stöd.

Plogbillsgruppen Bröd inte Bomber uppfann då ordet aktionsförstärkare för de som spred berättelser om aktionen på olika samlingar eller på internet. Aktionsförstärkarna i Plogbillsgruppen Bröd inte Bomber tog sig namnet Brödet Jäser. Detta vände perspektivet från att det är de som hamrar som gör den stora handlingen. En plogbillsaktion består snarare av svärmar av aktioner. Några hamrar andra håller träning i civil olydnad, några bjuder intresserade på fika, några kontaktar tidningar, andra gör utskick på Internet, sociala medier och e-mejl.

Förslagsvis kallar man den grupp som stöder de gripna så att de orkar med konsekvenserna för stödpersoner. De som jobbar mer politiskt med aktionen kan kallas för aktionsförstärkare. Senare har även resonans används som synonym till aktionsförstärkare.

Stödpersonerna och de som ska förstärka aktionens politiska budskap är ofta mer aktiva än de som blir gripna. Innan jag del­tog i civil olydnad första gången förväntade jag mig att det skulle vara tvärtom.

Aktionsförstärkare kan delas in i fredsbeva­rare, aktionsvärdar, de som efter aktionen åker runt och bygger allianser med olika organisationer, ickevåldstränare som bjuder in till ny civil olydnad, samt de som berättar om aktionen på samlingar, internet eller i andra media.

Stödpersoner kan delas in i poliskontakt, anhörigkontakt, de som praktiskt hjälper aktivisterna under aktion och i rättegång, fängelsebesökare, samt individuellt praktiskt stöd under fångenskapen.

Aktionsförstärkare och stödpersoner brukar inte bli gripna.

Plogbillsgruppen Bröd inte Bomber organiserade flera specialiserade grupper för både stöd och utåtriktat arbete. Stephen i England och Rolf i Sverige byggde upp kontakter med olika organisationer. Rolf gjorde dessutom hemsidor och utskick. Marie ansvarade för kontakter med media. Harald skötte personligt stöd till anhöriga i Sverige. Eilen Craig, Jan och Trisch ansvarade för besök och kontinuerliga kontakter med de tre svens­karna i häkte.

Några av kontaktpersonerna fanns på aktionsplatsen i Barrow me­dan andra satt i en källare med fax, datorer och mobiler.

Viktig funktioner i en vängrupp är kontaktpersoner. Dessa koordinerar mellan olika vängrupper, ringer upp familj och vänner efter arrestering, har kontakt med advokat, åkla­gare och domare, förhandlar med polis, fungerar som media­representant och ställer upp för intervjuer, kontaktar andra organisationer för stöduttalanden.

En annan funktion är upplockare. Dessa följer efter polis­bilar­na och väntar utanför polisstationerna för att ta emot de arres­terade om de släpps. Något som upplockarna bör tänka på är att de arresterade inte alltid förs till närmaste polisstation eller till den polisen utnyttjade sig av ”förra gången”.

Några vänner till mig arresterades vid en stor aktion i Västtysk­land. Tillsammans med flera hundra andra kördes de till nästa stad och släpptes. Polisen ville väl på så sätt stoppa aktivisterna från att gå tillbaka till aktionen. Men stödperso­nerna hade varit förutseende och följt efter fångtransporten. De kunde frakta tillbaka aktivisterna i samma takt som de släpptes.

En viktig uppgift i en vängrupp är att ge praktiskt stöd till de som riskerar arrestering. Det kan vara att ta hand om extrakläder, medicin, mat eller samla upp vad som läm­nats kvar efter gripandet eller skicka in böcker till cellen.

Fredsbevarare

Fredsbevarare ansvarar för att lugnet under en aktion bevaras. I Sydafrika där fredsbevarare användes fliktigt kallades de i stället för marshalls.

Våren 1988 i Chile var jag observatör till en aktion mot tortyr. Plötsligt började en polisbuss köra över de sittande aktivis­terna. Dessa hade svårt att få någon kontakt med chauffören tills en stödperson spontant tog på sig freds­bevararfunktionen. Han började samtala med chauffören genom sidorutan. Detta direkta tilltal gjorde att chauffören slappnade av och backade bort bilen. Det går dock inte att förlita sig på spontana fredsbevarare. Varje vängrupp behöver välja och träna en eller flera att bli fredsbevarare.

De som under början av åttiotalet främst lanserade freds­beva­ra­re var Livermore Action Group i Kalifornien. De lät fredsbevararna ha ett band runt armen. Dessa talade sedan om för polisen vilka de var. Då undvek polisen att arres­tera dem.

Vanligtvis har man en speciell träning för alla fredsbevarare. Vi brukar träna oss i att lugna ner nervösa vakter eller arbetare men också i att hantera provokatörer som vill kasta sten eller ställa till bråk.

En fredsbevarare måste vara beredd på helt oväntade si­tuationer. Första gången jag var fredsbevarare började ett par tonåringar bland åskådarna skrika och gapa. Jag bad att få göra en intervju med dem. Utan att någon gång tala om vad jag själv tyckte bad jag dem med hjälp av olika frågar att reflektera över både sig själva och aktionen. Efter intervjun fick vi i stället stöd från ungdomarna.

Under avrustningslägren i Linköping ordnades fredsbevararträning för alla deltagare. Men vi startade också en säkerhetskommitté som lite skämtsamt kallade sig för SÄKO. Dessa tränade några mer grundligt för att de skulle ansvara för lägrets och aktionernas säkerhet.

Vid de större aktionerna delade fredsbevarare från olika vän­grup­­per upp ansvaret sinsemellan. Några aktionsvärdar tog på sig upp­giften att lugna ner nervösa poliser, åskådare eller arbetare. Andra ansvarade för att aktivisterna själva inte skulle uppträda provocerande.

Inför första avrustningslägret i Linköping 1992 hade fredsbevararna kontakter med polisen flera månader innan lägret startade. Dessa kontakter ledde till flera överenskommelser om hur vi och poliserna skulle agera.

När sedan avrustningslägrets första aktion inleddes frågade några poliser var fikat var någonstans. De visste att vi skulle bjuda på kaffe och bullar innan vi blev gripna. Det visade sig att många poliser var mer införstådda i hur man beter sig icke­våldsligt och civiliserat än de nervösa aktivisterna. Poliser är vana vid att fylla en fredsbevarande funktion. Förtroendet kunde genom ömsesidig respekt stärkas för varje aktion vi gjorde. En polis berättade för mig att han med tiden alltmer litade på att det vi sa var sant. Det gjorde att han kunde förutsäga vad som skulle ske bättre än hans mer misstänksamma kolleger.

Fredsbevararna på avrustningslägren hade som målsättning att de skulle ha någon form av personlig kontakt med varje polis innan dessa arresterade en aktivist. Även varje berörd arbetare i närheten kontaktades. Detta gjordes helst innan aktionen började eller parallellt med aktionen.

Alla dessa kontakter är självfallet till för att skapa förståel­se och dialog med motparten. Men en annan effekt är att det är svårare att smäda eller tillgripa brutalt våld mot människor som man haft en lugn normal kontakt med. Att fredsbevararna och aktivisterna i det här fallet inte råkar vara samma personer tycks inte ha någon större betydelse.

Men fredsbevararna hade inte bara ansvar för själva aktionerna. Säkerheten på första avrustningslägret organiserades så att två personer vaktade vid ena sidan av lägret och två vid den andra. När ett tiotal ungdomar började bråka kunde en stanna kvar och lugna ner bråkmakarna medan den andre väckte en mindre reservgrupp som hjälpte till att lugna ner ungdomarna.

Själv blev jag väckt i en andra omgång några sekunder senare. Jag och en större grupp bildade en mur, ganska långt bort från bråket för inte provocera fram mer bråk. Vi var reserv ifall de första inte lyckades lugna ner ungdomarna. Mitt i lägret fanns en bil så att de familjer som hade med sig barn i värsta fall kunde åka iväg. Den första gruppen lyckades lugna ner eller försinka ungdomarna tills polisen anlände. Varken den mänsk­liga muren eller bilen behövde användas.

Hur förbereds en aktion?

Vid mitt första plogbillsmöte samlades vi i en gammal ned­sliten kyrka i ett svart ghetto i New York. Jag hade tidigare träffat flera aktiva i rörelsen på en fest kvällen efter en av­rustning av en bomblucka på en B‑52. Ingen av de som fira­des var med. De satt inspärrade på en polisstation i när­heten. Men många andra som var aktiva i plogbillsrörelsen var där. Festen var trevlig. Det var fullt av folk och jag fick tränga mig ner på golvet. Jag hamnade mitt i en diskussion om plogbillsrörelsens alla misstag och svagheter. Själv visste jag nästan inget om rörelsen. Men jag snappade upp lite under diskussionen.

Efter den där festen låg jag vaken hela natten. Till slut bestämde jag mig. Jag kontaktade en av dem som hade va­rit mest kritisk under diskussionen. Hon hade hjälpt till att koordinera undersökningen och kringarbetet inför avrust­ningen av flygplanet. Jag frågade om de skulle ha använd­ning av en svensk i nästa grupp. Ett par månader senare fick jag en inbjudan till New York. Vi bildade en grupp som vi kallade Pershing Plow­sha­res. Fyra månader senare avrustade vi delar till Pershing II raketer.

Jag hade förknippat plogbillsrörelsen med dess konse­kventa avrustning av vapen och de ibland fleråriga straffen som blir följden. Men nu anser jag i stället att rörelsens vikti­gaste bidrag är sättet att förbereda sig inför aktioner.

I detta avsnitt om förberedelse ska jag därför ta upp ex­emplet plogbillsrörelsen. Jag tror deras erfarenheter är användbara även för andra rörelser.

En plogbillsaktion är inte bara en avrustning av vapen:

1. Genom våra samtal försöker vi dessutom avrusta vår egen rädsla.
2. Vi avrustar också andra skydd vi byggt upp för att slip­pa ta personliga risker.
3. Vi försöker även avrusta våld och förtryck som finns i gruppen.
4. Slutligen är målet också att börja avrusta våra samhällen från våld, förtryck, rädsla och misstänksamhet.

Denna avrustning handlar inte om personlig utveckling eller att få någon sorts frid i sinnet. I stället blir resultatet tidvis kaotiskt. Vi övervinner inte rädslan för att bli av med den utan för att våga göra civil olydnad. Rädslan finns kvar. Vi gör inte heller motstånd mot förtryck inom gruppen för att konflikterna ska försvinna. Men de måste kunna hanteras för att demokratin ska fungera.

Metodens rötter kan härledas till katolsk klostertradition. I mitten av sextiotalet tog radikala nunnor, jesuiter och trappistmunkar steget från protest mot vietnamkriget till motstånd. Då fortsatte de att förbereda sig som de tidigare alltid gjort inför ”steget ut i världen”.

Denna tradition utvecklades. Under sjuttiotalet skapades Atlantic Life Community som är ett nätverk av motstånds­grupper. Ur detta nätverk föddes 1980 plogbillsrörelsen. Rörelsen är allt­så ett barnbarn av sextiotalets möte mellan katolsk fromhet och radikala amerikanska politiska grupper. Jag an­vänder ordet amerikansk eftersom mötet inte bara var med den nordame­rikanska revolutionära rörelsen utan även ett möte med det latin­amerikanska motståndet. Många hade erfarenheter från Latinamerika.

Varje plogbillsgrupp är självbestämmande och utvecklar sina egna erfarenheter och funderingar. Det har dock ska­pats olika traditioner som förs vidare på så kallade reträtter. I Sverige är det nyårslägren Hopp & Motstånd, i Europa kallas de för Hope & Resistance och i USA Atlantic Life Community. Dessa läger för vidare och utvecklar nya tänkesätt. Denna erfarenhet kan vara en hjälp för nya grupper. Men varje plogbillsgrupp bryter mot någon del av traditionen.

Målet för en plogbillsgrupp brukar vara att skapa en mot­ståndsgemenskap. Metoden är reflektion kring texter. Dessa texter kan komma från romaner, poesi eller mer teoretiska skrif­ter.

I min första plogbillsgrupp Pershing Plowshares, fick Todd uppgiften att förbereda ett pass om rädsla. Han läste först ett utdrag ur Anne Franks Dagbok. Anne Frank gömde sig i Holland. Till slut hittades hon och blev dödad av soldaterna. Dagboken har hennes far publicerat. Efter högläsningen satt vi tysta några minuter och reflekterade över hennes rädsla. Sedan berättade var och en av oss om våra egna funderingar och rädslor. Först när alla yttrat sig började själva samtalet.

Denna modell med högläsning, tystnad, runda och fritt reflekterande använder flertalet plogbillsgrupper i USA, och även flera plogbillsgrupper i Europa.

Frågan till texten är vilken relevans den har för oss och för olika politiska förhållanden. Detta kan kallas för att läsa och omläsa texten. Men det är minst lika viktigt att kritisera texten, eller att konfrontera olika erfarenheter och texter med varandra.

I Pershing Plowshares träffades vi två till tre dagar åt gången. I andra grupper har vi tenderat att träffas tre till fyra dagar. Under en sådan så kallad reträtt hinner vi med att diskutera upp till sex, sju ämnen. Innan gruppen känner sig klar för aktion brukar det ta fem till tio reträtter. I Sverige har vi haft ett par långkörare som hållit på mer än ett år innan aktionen. De senaste åren finns dock en tendens att ha kortare intensivare förberedelser.

I stället för att lägga ner en massa tid på detaljplanering och sammanträden väljer de flesta plogbillsgrupper den här reträttformen. Reträtt innebär att dra sig tillbaka från handling och reflektera över vad som måste göras. För en motståndsgrupp kan detta in­nebära att man försöker skapa en helhet med personliga behov, gruppens behov och de förtrycktas behov. Vi kombine­rar alltså individualism med en stark kollekti­vism.

Förberedelsen får då huvudsakligen tre funktioner:

1. Skapa en motståndsgemenskap och utmana denna ge­ menskap
2. Utveckla ickevåldstraditionen
3. Utforma en plogbillsaktion

Allt detta pågår parallellt under förberedelsereträtterna och går givetvis inte att separera helt från varandra.

Att skapa en motståndsgemenskap handlar till viss del om att lära känna varandra och utforma ett fungerande samar­bete.

Genom samtal fördjupar vi vår förståelse av lagen, den politiska situationen, militarismen, motståndsrörelser­na, media, feminism, demokrati, civil olydnad, våld, vandalism, egen­doms­­för­störel­se, förtryck, dominans eller förtryck inom gruppen.

Vi försöker också diskutera filosofiska problem: Hur grundas moral? Har vi skyldighet att bryta mot lagen? Vilka moraliska konsekvenser får vår bekännelse till ickevåld?

Förutom tex­terna vi läser bygger naturligtvis också varje diskussion på tidigare samtal. Förberedelserna blir därför en utveckling av motståndet från de erfarenheter som finns till nya funde­ringar. Man kan hävda att varje plogbillsgrupp utför en forskningsinsats som är viktig även för det övriga motstån­det. Det motsvarar faktiskt den ambition som Gandhi hade med de aktioner han deltog i. Han menade att ickevåld var ett experiment med sanningen. Varje aktion skulle utvärderas noga. Ickevåld blir då en form av vetenskap.

Den långa reflekterande förberedelsen och det utvärderande efterarbetet leder samtidigt till att plogbillsprocessen förmod­ligen är en av de mer djupgående utbildningar i civil olyd­nad och konflikthantering som finns just nu i västvärlden. Spännande för mig som varit aktiv i ett tiotal plogbillsgrupper sedan 1984 är att jag lär mig mycket nytt i varje grupp. Detta beror nog på inriktningen att reflektera kring texter och deltagarnas egna erfarenheter. Samtalet förs vidare. Ickevåld är inget som man lär sig en gång för alla. Att traditionen lyfts fram gör det också lättare att överskrida den. Jag får därför aldrig känslan av att vi börjar från början. Vi fortsätter att fördjupa förståelsen av ickevåld.

Även om vi inte lägger ner så mycket tid på detalj­planering tar vi upp aktionens budskap, motiv, symboler och prioritering. Vi tar upp något vi kallar för ak­tionens fokus. Med fokus menar vi koncentrationen, att man inriktar sig på det allra nödvändigaste, med medel som är tillräckligt starka, i stället för att använda de begränsade resurser man har till alla möjliga frågor och aktioner. Fokus betyder också skärpa. Är aktionen tydlig? Är budskapet verkligen en utmaning? Vilka vänder sig aktionen till och hur har man tänkt att nå dessa?

Under hela förberedelsen varvar vi politiska och filosofiska diskussioner med samtal om rädsla och risker, trygghet, stöd och ensamhet, arrestering och häktning, rättegång och straff, vår och andras säkerhet, familj och vänner.

Vi diskuterar framkomliga vägar för förändring. Vilka medier har vi för att få en dialog med motparten och med andra organisationer? Vad kan översätta budskapet? Till nya situationer, nya platser. Exempel på medier är rättegång, personliga kontakter med arbetare och beslutsfattare, brev, kurser och seminarier. Det kanske viktigaste mediet för att få till stånd ytterligare av­rustning är att hjälpa till att starta nya motståndsgrupper. En viktig poäng i rörelsen är att det är medborgare i våra samhällen som ansva­rar för avrust­ning­en av vapen. Ansvaret går inte att avsäga sig och lämna över till besluts­fattare.

Förutsättningen för att nya grupper faktiskt ska kunna komma igång är att de erfarna deltar tills den nya gruppen klarar sig själv.^[28] I Pershing Plowshares lämnade några gamla aktivister gruppen före aktionen. Det var viktigt att aktivisterna som sedan skulle sitta i fängelse byggde upp en egen gemenskap.

Parallellt med förberedelsereträtterna tas kontakter med företaget och facket. Pershing Plowshares kontaktade lokala fredsgrupper och kyrkor. Inför avrustningslägret kontaktades polisen, SAAB, facket och lokala organisationer i Linköping. Flera möten ordnades samtidigt som polisen och avrustningslägret valde kontaktpersoner som kunde ringa varandra mellan träffarna.

Både i Pershing Plowshares och på avrustningslägren spelade vi upp problematiska situationer i så kallade konfliktspel eller rollspel. Det kan vara för­hör eller vakternas upptäckt av aktionen. Genom att på så sätt försöka tänka sig in i vad som kommer att hända kan vi undvika situationer eller beteenden som kan provocera.

Självklart är inte reträtterna alltid så allvarliga som de låter vid min uppräkning. Fester, lekar, ceremonier, dans och sång är minst lika viktiga som diskussionerna. Jag lämnar det ämnet till läsarnas egen kreativitet.

Problem under förberedelserna

Vi har under årens lopp gjort flera misstag och upptäckt problem med stödarbetet. I början rekryterade vi stödpersoner bland de som inte vågade göra aktion. Stödarbete sågs som en möjlighet att testa civil olydnad. Men detta skapade en underlig hierarki. De som gjorde aktion fick mer uppmärksamhet och stöd­­personerna kände sig mindre värda. Stödpersonerna visste inte heller hur det var att sitta i fängelse eller vilka behov fångarna hade. Spänningar mellan aktivister och stöd kunde vara mycket sårande för båda parter.

Det har vid flera tillfällen hänt att stödpersoner lämnat gruppen efter aktionen. Aktivisterna har då inte haft stöd under rättegången eller fängelsetiden. Nya stödpersoner har ibland kunnat rekryteras. Men aktivisterna har känt sig bortglömda. Några grupper har skrivit kontrakt med varandra. De har lovat att finnas kvar så länge någon behöver stöd, eller åtminstone tills efter straffet.

Jo Wilson från Seeds of Hope berättade dock att flera i hennes grupp ville att plogbillsgruppen skulle upplösas när juryn från Liverpool oväntat frikände de fyra kvinnorna.^[29] Hon ville inte själv upplösa gruppen men böjde sig för majoriteten utan att lägga in veto.

I efterhand känner hon att den hårdaste tiden var året efter fängelset. Det var då hon mest hade behövt stöd.

En annan i gruppen som var stödperson blev dessutom mobbad för sitt engagemang i plogbillsrörelsen. Hon fick sitt ”straff” efter att gruppen hade upplösts.^[30]

Det har hänt att stödpersoner gripits och i Sverige har stödpersoner fått ett års fängelse för medhjälp till att ha avrustat ett Viggenplan vid Sotenäs.

Alla dessa problem kan vara ett skäl till att plogbillsrörelsen i USA rekryterar stödpersoner främst bland erfarna aktivister. Deras erfarenhet av tidigare aktioner har motverkat hierarkin samtidigt som de haft lättare att sätta sig in i de fängslades situation.

I Sverige valde Plogbillsgruppen Bröd inte Bomber att använda samma modell som i USA. De har främst rekryterat gamla aktivister för stödarbete. De fängslade aktivisterna lovade också varandra att under ett års tid efter att de släppts hjälpas åt med efterarbete.

Det är viktigt att ha någon annan än aktivisterna att prata med om sina rädslor, farhågor eller irritationer. Förutom själva grup­­pen hade varje aktivist i Plogbillsgruppen Bröd inte Bomber individuella stödpersoner. Dessa var inte medlem i själva plogbillsgruppen. På så sätt kunde de fungera som motvikt mot gruppen. Aktivisterna kunde tillsammans med sin egen stödperson rannsaka sig själv, gruppens beslut eller få stöd gentemot gruppen. De personliga stödpersonerna gav dessutom ett tystnadslöfte. Tystnadslöftet gjorde att aktivisterna kunde häva ur sig sin ilska utan att riskera att ryktesspridning skapade förtal mot de andra i gruppen.

Alla grupper om de så finns i riksdagen, på arbetsplatser eller bland vänner kan tendera att skapa en ja-sägar-gemenskap.^[31] Ingen vill hota det fina gemensamma projektet genom att ifrågasätta det. En grupp med annars kunniga och erfarna deltagare kan ibland ta obegripligt dumma beslut. Ett viktigt arbete för stödpersonerna blir då att vara en motvikt mot själva aktionsgruppen men också inbjuda utomstående att kritisera aktionen.

Plogbillsgrupper har försökt hitta olika verktyg för att lyfta fram konflikter inom gruppen. Ett sådant verktyg som använts sedan slutet av åttiotalet är en varsam kritikrunda före aktionen. Den får funktionen att vädra irritationer så att de inte växer efter aktionen när gruppen är splittrad i olika fängelser. Under kritikrundan använder vi förtrycksobservatörer och stämningsunderlättare för att se till att den inte spårar ur eller överdrivs.

Innan aktionen ifrågasätter vi dessutom de enskilda akti­visternas möjlighet att utföra aktionen. Varje aktivist får i tur och ordning avråda varandra från att göra aktion. Syftet är att skapa en möjlig väg ut ur gruppen. En grupp som jobbar intensivt under en kort period kan ha en så stark gemenskap att det kan bli svårt att lämna den. Vi införde avrådande-runda när vi inför en plogbillsaktion vid FFV i Eskilstuna upptäckte att någon deltagare bestämde sig för att lämna gruppen mellan mötena men sedan under varje reträtt ändrade sig.

I de flesta grupper kommer åtminstone ett par deltagare fram till att de nog ska vänta med att göra en aktion till ett senare tillfälle.

Genom konflikter kan gemenskapen ut­vecklas. Men förutsättningen för att detta ska fungera är stöd och en tillräcklig trygghet i gruppen. För att kunna ge och ta emot kritik på ett konstruktivt sätt krävs någon form av til­lit. Utan detta inbördes stöd är det faktiskt svårt att få igång en kritisk diskussion. Denna kritiska diskussion är i sin tur nödvändig för att kunna utveckla motståndet vidare utifrån tidigare erfarenheter och funderingar.

Men det uppstår också spänningar och konflikter med människor utanför gruppen. Den plogbillsgrupp som utförde två avrustningar av granatgevär på FFV i Eskilstuna^[32] skapade en tradition som andra grupper i Sverige och Europa tagit över. Vi hade träffar med aktivisternas anhöriga. På så sätt lyfte barn, äkta makar eller föräldrar fram oro eller betänkligheter de hade inför aktionen. Vi funderade över olika sätt för gruppen och de anhöriga att ömsesidigt stödja varandra.

I en intressant undersökning av olika plogbillsgrupper tar ickevåldsforskaren Stellan Vinthagen upp problem under förberedelserna.^[33] Han visar på svårigheter när aktivister i en vängrupp förälskar sig i varandra. De förälskade började i några fall ge mer stöd till varandra än till andra i gruppen. Dessa kan då känna sig utanför eller inte få tillräckligt stöd för att orka göra aktionen.

När par har splittrats har också gruppen vid några tillfällen splittrats. Kanske har det före detta paret svårt att träffa varandra. En separation tar mycket energi och det är inte säkert att en liten grupp kan klara av att hålla samman om det finns ett stormigt förhållande i gruppen. Detta kan bli allvarligt om det sker under själva fängelsetiden. Då kanske aktivisterna står utan stöd.

Problemet med nyförälskade par kan eventuellt lösas med att en eller båda får lämna gruppen eller vänta med att bli ihop tills senare.

Flera vängrupper har även varit skeptiska till att bjuda in bägge parterna från ett etablerat och stadigt förhållande. Skälet är att en komplicerad asymmetri uppstår när det gäller relationer och stöd i gruppen. Lojalitetskonflikter är inte alltid så lätt att hantera varken vid konflikter mellan de älskande eller mellan en av dem och någon annan deltagare.

Ett par blir till en maktkoncentration genom att de båda pratar ihop sig. Deras makt kan bli betydligt starkare än om man bara slår ihop deras makt var för sig.

Vinthagen tar upp andra problem som likriktning eller homogenisering. Ett speciellt språk eller liknande åsikter kan utestänga nya deltagare. Själva rekryteringen till en grupp kan vara uteslutande. De trevliga med liknande åsikter och livsstil bjuds in.

Han tar också upp problem när själva gemenskapen tar över i vängruppen. En vängrupp är ju en aktionsgrupp. Men eftersom vi jobbar mycket med stöd inför aktionen kan gemenskapen börja skymma gruppens syfte. Gemenskapen i en grupp kan i värsta fall kännas så betydelsefull att gruppen blir totaliserande. Detta fenomen liknar det som teatergrupper, musikgrupper och täta arbetsteam kan råka ut för. Gruppen blir allt.

Ett bra stödarbete kräver att vår rädsla för motstån­dets konsekvenser tas upp. I vängruppen berättar vi för varandra om hur vi tidigare reagerat inför andra människors aggression. Vi prövar olika situationer i rollspel för att senare undvika att provocera fram ilska eller våld. Detta gör vi för att kunna bygga upp en fungerande motståndsgemen­skap.

Det kan däremot bli allvarligt om deltagarna utnyttjar gruppen som terapi. En kvinna ville att hennes dotter skulle vara med i vängruppen. Hon hoppades att gruppens arbetssätt skulle göra att deras relation läkte. Vi andra sa klart nej till detta. Däremot kunde deras relation påverka möjligheten för henne att delta i motstånd. Och relationen togs upp till diskussion utifrån denna utgångspunkt.

Söka information

1990 och 1991 deltog jag i två aktioner vid det statliga vapen­företaget FFV i Eskilstuna. De tillverkade granatgeväret Carlgustaf vars halva produktion gick på export. Från början visste vi inte ens var dessa vapen tillverkades. När vi gjorde undersökningar använde vi mest offentliga källor. Vi fick förvånansvärt mycket information från besök, årsredovisningar, ansök­ningar om tillstånd, ritningar och kartor. För att få uppgifter om ägan­de­förhållanden och vinster kontaktade vi bibliotek och myndigheter. Telefonkatalogen var ovärderlig. Förutom att man fick information om olika befattningar, avdelningar och adresser gick det ju att ringa och fråga direkt. Växeltele­fonister ger en mycket god service.

Några av oss gick runt nattetid på FFVs fabriksområde för att se vad vi kunde få fram genom att läsa på skyltar och snegla genom fönster. I början förstod vi inte mycket. Vi skrev ändå ner detaljer för att senare kunna räkna ut vad de innebar. Vi ritade kartor för att få överblick över all information vi snap­pade upp. Vi undersökte lås och stängsel. Någon kom på att larmen knappast fungerade. Småungar hade nämligen kastat sten på fönstren så flera var trasiga. Under en dag promenerade två från gruppen runt stängslet för att se vad som pågick, vilka tider som gällde, vilka omlastningar och transporter som utfördes. Snart kunde vi räkna ut var vapnen troligen skulle finnas.

Ett dilemma under undersökningar inne på området är att de oftast är hemliga. Detta kan skapa osäkerhet hos motparten. Några av oss har därför valt att offentliggöra våra undersökningar efter själva aktionen.

Brödet Jäser lanserade 1998 en ny form av undersökningsaktioner. Vi gick på dagtid in på tridentvarvet i Barrow för att göra en medborgerlig vapeninspektion. Idén kommer från FNs vapeninspektioner i Irak för att bevaka att landet inte bygger massförstörelsevapen. Vår vapeninspektion hade som syfte att undersöka hur kärnvapenubåten Trident skulle kunna oskadliggöras.

Det är lättare att undersöka fasta mål. Det gäller bara att ha tålamod. Med tiden faller pusselbitarna på plats. Det är dock mer stressande för gruppen att göra aktioner mot rörliga mål. När vi på åttiotalet började bygga upp en plogbillsrörelse i Sverige valde de två första grupperna att göra sina aktioner på vapentransporter. Gunilla Åkerberg och Anders Grip ville avrusta Boforskanoner som exporterades till Indien. När vi satte igång visste vi att först transporterades kanonerna på tåg till Uddevalla. Där lastades de över till indiska båtar. Men i gruppen visste vi inte ens säkert vilken väg tåget skulle ta. Ganska snart fick vi reda på ruti­nerna. Först kördes kanonerna på Bofors egen järnväg. Vapnen lastades sedan om i Kristinehamn för att transporteras av SJ över Karlstad.

Människor som bodde utmed järnvägen kunde berätta när tåg gick förbi och när växlarna arbetade. Ännu viktigare: De visste när tåg inte gick förbi och när tågen inte växlades. Det visade sig att tågen knappast hade några realistiska alternativa rutter. Kanonerna var dessutom för stora för att effektivt köras på vanliga vägar. Snart fanns bara några få möjliga tåg kvar. Vi som var stödpersoner bevakade dessa tåg genom att ströva omkring utmed järnvägen.

Men torsdagen den 16 februari 1989 ringde en av hamnar­betarna och berättade att kanonerna redan var lastade. Stämningen sjönk katastrofalt i plogbillsgruppen. Flera vec­kors spänning och påfrestande väntan tog ut sin rätt. Alla ville åka hem. Henrik Frykberg erbjöd sig att ta ett bevakningspass till innan gruppen splittrades. Uppgivet gick han bort till Kristine­hamns station för att köpa lite godis i kiosken. När han betalt vände han sig om och där stod fem Fälthaubits 77B på var sin vagn. Förbluffat stirrade han på dem. När han samlat ihop sig själv sprang han hela vägen tillbaka. Flåsande berättade Henrik vad han sett. Men alla trodde han skojade. När han väl lyckats övertyga dem samlade sig gruppen en stund för att lugna ner sig. Sedan tog de Gunillas Åkerbergs gamla PV för att köra till stationen.

Efter att ha lyckats köra vilse en gång kom de i varje fall fram till växlingsområdet bredvid stationen. Utan att någon hindrade dem avrustade de en kanon.

Ickevåldsaktivister blir alltmer beroende av Internet, både för att leta information direkt eller för att få tag på personer som kan veta mer. Det finns också ett speciellt datanätverk för aktivister som kallas för Association for Proggressive Communica­tion. De som började var PeaceNet i USA och GreenNet i Eng­land. I Sverige kallas nätet för Nordnet. Sist hörde jag att aktivister från ett hundratal länder var aktiva där. Deras diskussionsgrupper och kontaktnät håller ofta högre klass än motsvarande på Internet. När jag behövt uppgifter för den här handboken har jag ibland ställt en fråga till någon brevlista eller diskus­sions­grupp på Nordnet eller Internet och några dagar senare fått svar.

Vid undersökningar av en myndighet ringer eller skriver vi till den berörda avdelningen och beställer det vi behöver. I början av åttiotalet gjorde jag också besök på krigsmaterielinspek­tionen. Man kan begära att få se diarieförteckningen över brev, e-post, fax eller handlingar. Där står kortfattade sam­manfatt­ning­ar av innehållet. När ett par vänner besökte säkerhetspolisen kunde de med hjälp av en diarie­förteckning bland annat se hur invandrarverket regelbundet begär information om olika flyktingar. Utifrån diarieförteck­ningen bad de att få både hemligstämplade och offentliga dokument. Om de inte fick dokumenten överklagade de. I flera länder har myndigheterna skyl­dighet att varje gång på nytt bedöma om hemligstämpeln är nödvändig.

En bekant som begärde ett dokument om en motorväg ge­nom Bohuslän fick nej. Då bad han i stället att få diarienum­ret för att kunna ge det till sin tioåriga son. När dokumen­tet någon gång inom femtio år blir offentligt kan Finn, som sonen heter, ta reda på varför motorvägen som pappa käm­pade mot byggdes.

Genom att ställa väl förberedda frågor till tjänstemän är det möjligt att få mycket information. Nya trådar dyker upp hela ti­den. Om man verkligen vill få fram något får man räkna med flera återbesök.

Det finns grupper som bara sysslar med att bevaka myn­digheter och företag. Man skulle kunna kalla detta för ”lilla­systerverksamhet”. Storebror får finna sig i att själv bli beva­kad. I Norge finns en grupp som kallar sig för Lillebror. När jag bodde i USA läste jag en tidning som gavs ut av en motsvarande organisation. Den inriktade sig helt på att be­vaka myndigheternas kontrollorgan.

Varje större politisk organisation sysslar självklart med att skaffa information, om det så gäller miljö, handikappfrågor eller tredje världen. Tidigare när det var svårare att få tag på uppgifter var information en viktigare fråga. Nu blir det allt lättare även för lokala grupper och enskilda att få kvalificerad information. Att skaffa information är därför inte en lika avgörande fråga längre. 

Säkerhet och infiltration

Nyligen fick jag e-post från en av plogbillarna i Tyskland. Han hade läst i en belgisk miljötidning om en person som frilansade åt olika företag för att infiltrera miljögrupper. Han kände igen namnet som en av dem som varit på de europeiska motståndsreträtterna Hope & Resistance.

”Jag är ovan vid sånt här”, skrev han. ”Vad ska vi göra?”

Jag skrev tillbaka och sa att Hope & Resistance är offentligt så infiltratören hade lika stor rätt att vara med som alla andra.

Tidigare hade jag dåliga erfarenheter av att aktivister utpekades som infiltratörer. Flera av mina bästa vänner har blivit utpekade. Naturligtvis har detta varit falska anklagelser. Men när man bara känner en person lite vagt kan misstänksamheten börja gro. I några länder i Europa avslöjas dessutom enstaka infiltratörer. En plogbillsgrupp i Holland kollapsade när en av deras medlemmar avslöjades som infiltratör. Eftersom det förekommer vid sällsynta tillfällen har infiltrationsrykten en tendens att blomma ut och sprida sig som ogräs. Dessa rykten ställer till mer skada än de enstaka tillfällen då infiltration verkligen sker.

Jag har hört flera vandringshistorier om att svenska poliser infiltrerar aktionsgrupper. Bara för att infiltratörer avslöjades i den svenska palestinarörelsen under tidigt sjuttiotal behöver inte det betyda att infiltration fortfarande används. Vid ett tillfälle pressade jag en aktivist som spred ut infiltrationsrykten om han kände till något exempel från de senaste åren. Han pekade då ut en journalist som skulle samarbeta med säkerhetspolisen. När jag frågade om han hade belägg för detta hävdade han att en anarkistbokhandel råkade ut för en razzia direkt efter att journalisten besökt samma bokhandel. Sådana långsökta slutledningar och spekulationer skapar misstro och misstänksamhet både mot de egna och motparten.

Orlandos Freezegrupp fungerade som vår stöd­grupp efter plogbillsaktionen Pershing Plowshares 1984. Gruppen råkade ut för åtminstone tre infiltratörer. Bruce Gagnon avslöjade ett par av dem. Han skrev ett öppet brev till polisen där han bad dem att ringa i stället när de ville veta något. Det skulle vara trevligare och enklare för alla parter.

När Orlandos Freezegrupp blev in­filtrerad användes poliser två gånger. Jag träffade en av dem direkt efter vår aktion. Han gjorde ett kort förhör på aktionsplatsen. Han frågade mig om jag kände till hans infiltration.^[34]

Sista gången en infiltratör avslöjades användes i stället en man som var åtalad för brott. Han ville slippa straff genom att göra polisen en tjänst. Han fick dock inte lägre straff. Han kände sig därför lurad och skrev i stället ett brev till tidningarna där han detaljerat avslöjade sin verksamhet.

I USA använder FBI ibland relativt öppet infiltratörer. Detta kan räcka för att gruppen ska börja kontrollera sig själv. Ett effektivt sätt att förlama en grupp är att sprida ut ryktet att den är avlyssnad eller infiltrerad. Ännu effektivare är att se till att en infiltratör eller mikrofon faktiskt avslöjas.

Den fredsgrupp i Syracuse där jag under ett år var an­ställd, kunde under Carters presidentperiod få ut stora delar av FBIs register om dem. Reagan stoppade sedan den möj­ligheten. FBI‑registret var i varje fall lika tjockt som manu­set för denna bok. Med jämna mellanrum hade de skic­kat infiltratörer. Några vänner till mig sa sig dessutom kun­na peka ut flera av dem.

Misstänksamheten gjorde att varje person som uppträdde lite underligt kunde få stämpeln på sig att vara infiltratör. Någon som blir utpekad som infiltratör kommer att ha svårt att orka engagera sig någon mer gång.

Flera av oss i Syracuse ansåg lösningen på problemet med både rykten och verklig infiltration var att agera öppet. Om man blev osäker på hur mycket polisen visste kunde man ju skicka ett brev direkt till dem. Då slapp man tveksamheten.

Andra tyckte i stället vi skulle agera mer ”professionellt”. Vi behövde vara mer försiktiga med vad vi sa, var och med vem vi pratade.

Dessa två attityder leder till helt olika rörelser. Öppenhet är en förutsättning för demokrati. För att kunna ta förnufti­ga beslut måste man ju ha tillgång till all relevant befintlig information.

Ett styrelseskick där några få har information som andra inte har tillgång till fungerar mer enligt principer­na för en upplyst despot än som en demokrati. Den demo­kratiska processen skärs av när man inte låter sina medlemmar ta beslut enligt förutsättningarna för för­nuftiga beslut. En hemlig organisation har alltså svårare att behålla en rationell och demokratisk dynamik. Då blir det också svårt för rörelsen att växa och få ett brett stöd.

Det kan dessutom vara bra att polis och säkerhetstjänst vet mycket om en rörelse. Det ökar tryggheten för dem och för oss. Det vore otäckt om det gick runt en massa vandringshistorier om oss och vårt engagemang. Det är bättre att staters kontrollorgan vet än att de spekulerar.

En morgon när jag precis gått upp ringde det på dörren. Utanför stod två män ungefär jämngamla med mig. De ursäktade sig och sa att de kom från säkerhetspolisen och undrade om de fick stiga in. Jag malde några kaffebönor och bryggade lite kaffe.

De berättade att en ny generation inom säkerhetspolisen önskade föra samtal med dem som de bevakade. Men de visste inte hur jag skulle reagera när de dök upp, om jag skulle avvisa dem.

– Nej, sa jag. Varför skulle jag göra det. Vi vill att ni ska veta så mycket om oss som möjligt.

Jag förklarade att vår öppenhet är till för att motverka missförstånd och rädsla.

Vi hade ett bra samtal under två timmar. Jag gav dem telefonnummer till alla offentliga kontaktpersoner för arbetsgrupper och plogbillsgrupper. Under några månader träffade de sedan dessa representanter.

Öppenheten motverkar sekte­rism och hemlighetsmakeri. Misstänksamheten hjälper bara dem som vill kontrollera rörelsen. I praktiken går man deras ärenden. Sedan är det inte sagt att de som önskar mer ”professionalitet” eller ”hemlighetsmakeri” är polisinfiltratörer.

Eftersom civil olydnad bygger på öppenhet ska jag inte försöka gå in på hur man skyddar sig mot bevakning. I stället kan öppenheten neutralisera eventuella försök att manipulera och provoce­ra en motståndsrörelse. Nästan alla infiltrationsrykten är dock bara vandringshistorier. Aktivister har större behov av att lära sig källkritik än hemlighetsmakeri.

MOTSTÅNDETS UTTRYCK: OM AKTIONSFORMER

Handling

Det gick upp för mig ganska sent att aktion på andra språk bara betyder handling. I svenskan betyder ordet snarast en offentlig politisk manifestation som görs av medborgarna. Eller också menar man en undercover operation utförd av någon suspekt spion.

Jag hade respekt för ordet. Aktion var något som andra gjor­de. Inte jag. När jag lärde mig engelska tappade jag den respekten. Det var bra. Handlingar gör man varje dag.

Så länge man inte bor på en öde ö är man politiskt delak­tig. Vi arbetar och konsumerar och håller på så sätt olika organisationer och samhällen igång. Att vara tyst, lydig eller passiv är också handlingar. Att sitta på en brygga och titta på när någon drunknar är en handling precis som att låta en vapentransport lämna Uddevalla hamn.

Politiska aktioner görs hela tiden, till vardags. Våra inköp, vårt boende och våra resor är alltid multinationella handlingar. De får effekter på människor runt om i vår värld. Tyvärr är väl de politiska konsekvenserna av vårt vardagshand­lande alltför ofta att makten och orättvisorna stärks. Eftersom inget system är perfekt och olika samhällen faktiskt hålls ihop av det dagliga samarbetet mellan oss medlemmar och medborgare måste olydnad också bli en vardaglig hand­ling.

Ett syfte med civil olydnad är att vi ska tappa respekten för aktionen. Politik är inte vad andra utövar vid speciella högtidliga tillfällen. Politik kommer ur våra vardagshand­lingar.

Följande avsnitt om aktionsformer och hur man prak­tiskt genomför en aktion hör ihop. Förutom att beskriva olika typer av aktioner och vad dessa kan vända sig mot, ska jag diskutera vem de vänder sig till och hur det med hjälp av symboler och aktionskampanjer kan bli möjligt att överhuvudtaget få något sagt.

Stödja flyktingar som gömmer sig

Kan flyktingar få asyl med hjälp av öppen civil olydnad? Både de som själva hjälper flyktingar som gömmer sig och de som tar beslut om asyl har varit tveksamma. En svensk invandrarminister påstod exempelvis för vår största morgontidning att in­vandrarverket inte påverkas av att människor hjälper flyk­tingar som gömmer sig. Men han gav en alltför nega­tiv bild av verket.

Hösten 1988 intervjuade jag två bekanta för en undersök­ning om att gömma flyktingar. De hade tillsammans gömt tjugotre personer som fått utvisningsbeslut. Av dem hade en från Chile utvisats. Resten hade fått uppehållstillstånd. Invandrarverkets tjänstemän behöver alltså inte vara så omänskliga som ministern tycks vilja hävda. Visst påverkas de precis som vi andra av att människor visar sin solidaritet.

De båda gömmarna berättade att även många poliser vi­sat sin solidaritet. En av de två blev stoppad när han smugg­lade två kurdiska pojkar från Danmark till Sverige:

– Om ni lyckats ta hand om pojkarna ända hit kan ni nog ta hand om dem även i fortsättningen, sa polisen och lät dem åka vidare.

De som i hemlighet stöder flyktingar som gömmer sig hjälper enskilda flyktingar att komma undan förföljelse och få asyl. Men problemet är att stödet då bara blir en humani­tär hand­­ling. Eftersom det inte varit offentligt påverkar det inte lagar och praxis i någon större utsträckning.

Svårigheten med civil olydnad å andra sidan är att den är öppen. Flyktingar vågar sällan riskera att bli tagna. De som utvisas kan ju bli förföljda och eventuellt dödade.

För att inte flyktingar i all framtid ska behöva gömma sig bilda­des därför den nordamerikanska fristadsrörelsen i början av åttiotalet. Rörelsen försökte kombinera två traditioner; att ge fristad åt förföljda och att öppet bryta mot orättfärdiga lagar. Traditionen att hjälpa flyktingar som gömmer sig sträcker sig långt tillbaka i tiden. Moses i vassen är ett känt exempel. Civil olydnad är där­emot en modernare företeelse.

Fristadsrörelsens idé är att en grupp öppet ger fristad åt en eller flera flyktingar som hotas av utvisning. De upphäver alltså utvisningsbeslutet för dem och tar i stället själva ett nytt beslut. Detta redovisas offentligt. Samtidigt förhandlar de med myndigheterna för att kunna ta ett gemensamt beslut. Under tiden gömmer sig flyktingarna. Fristadsgruppen har ansvaret för att tillsammans med de som flytt ordna gömställen, stödja flyktingarna och förhandla. Detta kombineras sedan med olika öppna aktio­ner.

Bara några år efter starten fanns i USA ungefär 300 fri­stads­grupper. Många var kyrkor. Men även synagogor och solidari­tets­grupper har öppet gett fristad. I Sverige startade rörelsen våren 1988. Den första svenska fristadsgruppen var en facklig lokalavdelning i Bohuslän.

I början pratade vi i fristadsrörelsen om att gömma flyktingar. Men i diskussion med några flyktingar kom vi på att det är ett uttryck som ger associationer till förmynderi. Det är ju flyktingarna som gömmer sig. Vi andra ger dem stöd. Flyktingar är inget gods som man kan gömma. Snarare handlar det om vi ska hjälpa dem som vill gömma sig från utvisning.

Fristadsrörelsen är snarare ett arbetssätt än ett nätverk. Fri­stads­grupper dyker upp på till exempel Lidingö eller i Angered utan att de har någon större kontakt med varandra. Några av oss har dock gett kurser i att stödja flyktingar som gömmer sig för bland annat en fritidsledarutbildning och en socialhögskola.

Fristadsgruppens ansvar

Även om fristadsrörelsen inte kan ta gemensamma beslut så har några av oss som startade fristadsrörelsen i Sverige lyft fram förslag till riktlinjer för en lokal Fristadsgrupp:

1. Människor går före rörelsen

 Att hjälpa enskilda människor och familjer går före den politiska målsättningen att förändra lagar och praxis. Därför bestämmer alltid flyktingarna själva om de ska använda sig av fristadsrörelsens eller något annat arbetssätt. De har ock­så rätt att vara informerade i allt som rör deras säkerhet och framtid.

2. Frivillighet och demokrati

 Alla som hjälper till har rätt att veta vad de ger sig in på. Men detta behöver inte betyda att alla känner till gömstäl­len eller namn på andra inblandade.

 Flyktingarna har alltid vetorätt mot beslut som rör dem.

3. Uthållighet och ansvar

 Att gömma flyktingar är en allvarlig och ansvarsfull upp­gift. Att låta sig gömmas innebär att vara utlämnad och rädd. Det kan därför vara förhastat att dra med så många som möjligt i arbetet. Om folk gör sådant som de egentligen inte är redo för ökar riskerna. Dessutom måste ju flyktingar­na kunna lita på att de får hjälp tills behandlingen av deras ärende är klart.

4. Säkerhet och tillit

 De som låter flyktingar gömma sig hemma kan tyvärr inte berätta detta för vänner, grannar eller släktingar. Man ger dem då ett förtroende och ansvar som de kanske inte har tillräcklig erfarenhet av att ta. Flyktingar som riskerar sin frihet och sitt liv måste kunna ha förtroende för sina värdar.

 Flyktingen behöver dock vanligtvis inte gömma sig för värdens vänner och grannar. Det räcker oftast med att presente­ra sig som asylsökande. Eventuellt kan ett smeknamn användas.

5. Ärlighet

 Varje fristadsgrupp bygger upp den grund som senare grupper ska kunna stå på. För att skapa förtroende och re­spekt är det nödvändigt att alltid ge korrekta uppgifter till polis, myndigheter och massmedia.

Uppgifter som inte får komma ut vägrar man artigt att svara på.

6. Ideell rörelse

Fristadsrörelsen är en folkrörelse som bygger på solidari­tet. En fristadsgrupp tar aldrig betalt av flyktingarna för den hjälp man ger.

Erfarenheter och misstag

Risken att polisen ska ta en flykting är störst vid själva utvis­ningsbeslutet. Det är dessutom svårt att veta när beslutet är taget. Man behöver alltså komma på ett sätt att få reda på när det är dags för flyktingen att gömma sig. Ett sätt är att två flyktingar byter bostad med varandra. Ett annat är att den adress myndigheterna känner till inte är flyktingens hem. I stället bor någon i stödgruppen där. I båda fallen får man automatiskt veta när polisen börjar leta.

Jag och min dåvarande sambo hade en flyktings adress hem till oss. Flyktingen bodde någon annanstans. Vi visste inte var. Vi ville inte riskera att försäga oss på telefon. En dag ringde några poliser på dörren. De letade efter vår ”inneboende”. Birgitta som öppnade sa artigt att hon inte ville berätta om mannen bodde hos oss eller inte. Poliserna frågade då lika artigt om de kunde få komma in och titta efter. Det fick de inte. De sa då till varandra men så att Birgitta kunde höra att ”då får vi väl leta hos hans bror”. De ville tydligen ge henne chansen att förvarna mannen om han nu skulle bo där. Denna ovilja att gripa flyktingar har flera från fristadsrörelsen stött på både hos polischefer och enskilda poliser.

De som låter flyktingar gömma sig hemma hos dem bör inte tillhöra deras när­maste kontaktkrets, som till exempel släkten eller språk­lära­ren. Det är dessutom en stor risk om flyktingarnas vänner eller släkting­ar känner till gömstället. Dessa är de första som förhörs el­ler bevakas.

Människor som gömmer sig måste alltid ha adresser till alternativa gömställen om något händer när de är ensamma. Vid ett tillfälle ringde någon på dörren. Flyktingen som då var ensam trodde det var polisen och klättrade ut genom fönstret. Han gick vilse på stan innan grup­pen hittade honom.

En regel i flera fristadsgrupper har varit att aldrig släppa in poliser som letar efter flyktingar i bostaden, inte ens om dessa gömmer sig någon annan­stans. De som är med i en fristadsgrupp men inte har någon boende hos sig vill gärna visa att de är oskyldiga. Om polisen kommer hem bjuder de därför in dem. Detta gör att poli­sen genom uteslutningsmetoden lättare får reda på var flyk­tingarna verkligen bor. Om polisen tränger sig in kanske det går att ringa efter vittnen. Det kan också finnas en möjlighet att fotografera och offentliggöra händelsen. För säkerhets skull kan de efterlysta flytta från orten tills allt lugnat ner sig ifall polisen mer aktivt söker efter dem.

Även om polisen väljer att inte söka igenom en bostad speciellt grundligt bör man undvika att ha adress eller telefonnummer till gömstället på sig eller i sitt hem. Det är i stället enkelt att använda telefonkatalogen eller andra liknande adresslistor med många personer.

Det har hänt i Uppsala att nitiska poliser avlyssnat telefo­ner för att spåra flyktingar som gömmer sig. Namnet på gömstället ska därför inte nämnas på telefon. Det kan också vara farligt att ringa direkt till gömstället. Ett annat misstag är att ge tidpunkter för eventuella förflyttningar. Måste man ändå ringa gömstället eller diskutera känsliga frågor går det ju alltid att hälsa på en snäll laglydig bekant. Det måste väl finnas någon i vänkretsen som inte är misstänkt för någon­ting, och vars telefon är garanterat fri från buggar.

I deckarfilmer ringer hjälten från automater. Det fun­gerar säkert men är väl inte så bekvämt. Nuförtiden går det dessutom att på kort tid avlyssna mängder med automater. Själv tror jag knappast polisen använder dessa resurser för att jaga flyktingar.

Människor som flyr kan vara nervösa och löper stor risk att av­slöja sig. Det är lätt att se när någon är rädd. Risken för misstag ökar dessutom om de är ensamma. Det är inte så lyckat om en flykting åker vilse. Därför kan det vara viktigt att andra följer med på resor eller när de flyttar till nya gömställen.

Rädslan för att bli hemskickad förbättrar naturligtvis inte tillståndet. Isoleringen när man gått under jorden ökar pres­sen. En bekant som hjälper flyktingar som gömmer sig anser att familjer med barn är den idealiska värdfamiljen. Då är det alltid någon som har ork och tid att vara lite sällskaplig. Det är dessutom större chans att man är hemma om något händer.

Ett vanligt problem för flyktingfamiljer är att de regel­bundet behöver få tag på pålitliga läkare. Barn blir ju ”alltid sjuka”. Läkare kan dessutom vara viktiga för att dokumen­tera flyktingens tillstånd.

Familjer som ska inställa sig hos en myndighet för att de exempelvis har anmälningsplikt kan gå i olika omgångar. Men vid ett sådant tillfälle skuggades en kvinna från polis­stationen. När sedan hennes man anmälde sig greps båda. Skuggning är troligen inte speciellt utbrett. Om man ändå misstänker det går det möjligtvis att med hjälp av utplacerade observatörer försöka avslöja skuggningen.

En ensam efterlyst flykting ställs inför ett svårt dilemma om denne behöver inställa sig hos en myndighet. I Värnamo gillrade polisen en fälla. Stödgruppen hade fått fram ny vik­tig information. De ansåg att de nya bevisen var så starka att polisen helt säkert skulle skicka ärendet tillbaka till in­vandrar­verket. Polisen höll med dem. Men dessa ville att flyktingen själv skulle lämna över dokumenten. När han efter ett par dagar kom till polisstationen bröt de överens­kommelsen och grep honom. Strax efter utvisades han utan att dokumenten skickats över till Invandrarverket.

Parallellt med att flyktingen gömmer sig måste självklart asyl­ärendet föras framåt. Detta kan handla om att hitta en an­nan advokat som har mer tid och intresse eller att skaffa fram nya dokument. Ofta ökar man det moraliska trycket på myndigheterna genom olika aktioner. Den moraliska pressen kan även stärkas när allmänhetens stöd ökar.

Hungerstrejk har varit ett vanligt medel bland flyktingar. Dessa är kanske desperata och livrädda för att bli utvisade. Då tycks hungerstrejken vara den sista utvägen. Problemet är att det kan uppfattas som utpressning. ”Om du inte änd­rar dig så dör jag”. Hungerstrejk kan därför få en direkt negativ effekt. Motparten låser sig. En tidsbegränsad fasta kan vara ett effektivare medel. Det ger mer uttryck för hopp och kampvilja än desperation.

Det juridiska arbetet som syftar till att komma överens med myndigheterna kan stöta på vissa hinder. Vanligt är att flyktingen inte lämnat fullständiga uppgifter under polisför­höret. Detta kan bero på att denne vill skydda vänner eller släktingar som är kvar i hemlandet. Ett annat skäl kan vara ångest eller skamkänslor. Det händer att flyktingar väg­rar avslöja att de blivit torterade. Då är chansen ännu mindre att de vill visa upp sina tortyrskador.

Ibland ger flyktingar fel uppgifter under förhör. En flyk­ting flyr ju från polisen och är van att misstro dem. Om information läcker ut riskerar vännerna att avslöjas. Natur­ligt nog kan de även vara uppskärrade för själva flyktens skull och därför uppträda förvirrat och motsägelsefullt.

Ytterligare svårigheter under förhör är klass och kultur­skillnader. Flyktingar från fattiga områden kan ha fått fly för att de protesterat mot någon tjänsteman eller arbetsgivare. Då är de kanske inte aktiva i en organisation och därför inte speciellt politiskt skolade. De passar helt enkelt inte in på våra fördomar om hur en politisk flykting ska tänka och uppträda.

Samma svårighet uppkommer när någon behöver fly för att en släkting varit politiskt aktiv. När jag var i Chile 1988 hjälpte några vänner en familj att fly till Kanada. Familjens äldsta dotter som inte ens bodde hemma var politiskt aktiv. Hon hade kontakter och klarade sig bra. Men säkerhetspoli­sen kom med jämna mellanrum hem till familjen och miss­handlade dem. Till och med hembiträdet blev misshandlat. Hämnden drabbar ofta dem som inte själva är aktiva.

Det juridiska arbetet får därför börja med att reda ut vad som hänt och inte hänt. Allt som man vill lyfta fram för myndigheterna bör bevisas med olika dokument och intyg. Dessa kan röra själva flyktingen eller vara bevis på det förtryck som flyktingen berättar om faktiskt förekommer.

De som en gång hjälpt flyktingar önskar ofta arbeta vida­re med solidaritetsarbete. Många som är aktiva i fristadsrörelsen arbetar därför också för att människor ska slippa fly. Ett sätt är att försöka få stopp på krig och handel med vapen.

Plogbillsaktion

Plogbillsrörelsen kan förstås som en rörelse för att avrusta vapen och utmana andra att göra detsamma. Aktionerna är inspirerade av ett par gamla judiska profetior, troligen från sjuhundratalet före Kristus. Profeter var en grupp männi­skor som genom att tolka sin verklighet anade vart utveck­lingen var på väg. Med olika dramatiska, ofta bisarra aktio­ner, försökte de tala om vad som behövde göras för att styra utvecklingen rätt. De sågs som samhällskritiska uppviglare vilka kritiserade folket eller makten. De hävdade rätten och bekämpade orättvisan. Därför blev de regelbundet fängsla­de och avrättade av makthavarna eller lynchade av folket. Den profetiska rörelsen etablerades och många profeter gick istället maktens eller den allmänna opinionens ärenden. I dag har den profetiska uppgiften tagits över av bland annat freds‑ och solidaritetsrörelsen.

En profet behöver inte vara religiös. Eftersom rörelsen är inspirerad från delar av den kristna traditionen tror många att den också är specifikt kristen. Detta är fel. I min första grupp 1984 – Pershing Plowshares – fanns en bekännande jude och en buddist. I andra grupper har även ateister, agnosti­ker och sådana som sett sig som hedningar deltagit.

Även politiskt har rörelsen stor bredd. Den förste svensk som gjort en plogbillsaktion i Europa var samtidigt aktiv medlem i Folkpartiets Ungdomsförbund. Ann-Britt Sternfeldt nämndledamot i Svenljunga för Miljöpartiet har gjort en plogbillsaktion. I Tyskland och England har också kommun­fullmäktige­leda­möter för bland annat socialdemokraterna hamrat på vapen. En deltagare i flera av aktionerna på avrustningslägret i Linköping 1992 kom senare in i Riksdagen för Miljöpartiet. Några plogbillar kallar sig för anarkister eller syndikalister.

Det som kännetecknar en profet är att hen är obekväm. Obekväm både i sina egna led och i andra samhällen runt omkring.

De profetior som enligt traditionen förknippas med Mika och Jesaja är hoppfulla visioner om ett rättfärdigt samhälle. ”Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall ej mer lyfta svärd mot var­andra och inte mer lära sig strida.”^[35] Den ena profetian läg­ger till att då ska var och en ”sitta under sitt vinträd och sitt fikonträd, och ingen skall förskräcka” dem^[36] .

Det går att vaska fram sju förutsättningar för rättvisa och fred i dessa texter. Dessa lyfter vi fram under aktionerna med hjälp av olika symboler:

1. Avrusta vapen

De flesta grupper begränsar avrustningen till några va­pen­delar och bjuder därmed in andra att fortsätta avrust­ningen. Själva begränsningen är en symbol för att ”vi inte ensamma kan nå en slutgiltig nedrustning. Din hjälp be­hövs.”

Efter att ha avrustat en boforskanon i Kristinehamn 1989 fick de två plogbillsaktivisterna ett kritiskt brev från en fredsarbe­tare. Hon var besviken över att de bara avrustat en kanon. Varför hade de inte oskadliggjort alla fem som råkade finnas på platsen? Men en plogbills­aktion är både fullbordad avrustning av ett eller några vapen och ofullbordad avrustning av övriga vapen. Det motverkar att plogbillsaktivister blir ställföreträdande representan­ter för oss andra.

Vid några tillfällen har dock vapen helt tagits ur bruk efter aktionen. Under rättegången ett år efter plogbillsaktionen i Kristinehamn berättade åklagaren att boforskanonen hade levererats till Indien men att den fortfarande var trasig.

2. Skapande

Att aktionerna är konstruktiva snarare än destruktiva lyfts fram genom att vi avrustar vapnen med vanliga snickar­hammare. Vi använder också symboler som lyfter fram li­vets värde och våra möjligheter att vårda i stället för att dö­da. I Kristinehamn hade plogbillarna med sig veteplantor och efter aktionen bjöd de på semlor.

3. Att inte bruka våld
4. Att vi inte ens ska lära oss använda våld mot andra.
5. Och inte heller förbereda oss för krig

Ickevåld är grunden för varje plogbillsaktion. Ingen av oss kan säga att vi är befriade från våldet. Därför krävs en av­rustning av oss som personer, av gruppen och av våld i andra samhällen.

6. Var och en måste dessutom ha tillgång till föda

Fred innebär att alla grundläggande behov som föda och husrum måste tillfredsställas. Rättvisa och fred förutsätter varandra.

7. Och till sist att inte vara rädd inför andra människor

 Genom att stanna kvar på aktionsplatsen gör vi oss sår­bara inför lagen och våra medmänniskor. På så sätt försöker vi övervinna rädslan. Denna rädsla tvingar oss annars att ständigt skydda eller rusta oss inför vår nästa.

Dessa aspekter på arbete mot våld täcker självklart inte hela syftet med en plogbillsaktion eller all den symbolik som används. Varje aktion skulle behöva en egen bok för att ge en någorlunda heltäckande bild. Plogbillsgrupperna ger ibland faktiskt ut egna böcker för att även andra än de in­blandade domarna, åklagarna, arbetarna eller militärerna ska kunna vara med och diskutera aktionens budskap. I någ­ra fall har även filmer och teaterpjäser gjorts.

Men de viktigaste medierna för att dialogen ska nå ut till en vidare krets är annars personliga möten, samtal och in­bjudning­ar till nya avrustningsaktioner. Det är gruppens efterarbete och öppenhet inför att stödja andra som avgör om aktionen blir en återvändsgränd eller en öppning för fortsatt motstånd.

Avrustning

En kontroversiell diskussion kring plogbillsaktioner är för­störelsen av vapen. Det finns flera skäl till att rörelsen kon­sekvent prioriterar denna handgripliga avrustning.

Solidaritetsarbete, fredsarbete och miljöarbete rör sig kring frågorna om det goda arbetet och det rätta bruket av resurserna. Den kapitalistiska principen för egendom har dock lyft dessa frågor ur den offentliga sfären in i den privata företags­sfären. De delaktigas rätt till medbestämmande och demo­krati ersätts med frågan om ägande.

Detta tar sig sitt mest cyniska uttryck när det gäller pro­duktionen av vapen. Rätten till den privata egendomen – vapnen – står över de beskjutnas rätt att bestämma i en fråga som faktiskt berör dem!

Även den statliga egendomen förs ur den offentliga sfären och behandlas som privat egendom. Demokratiska beslut handlar bara om ramarna för en verksamhet. Det konkreta bruket av resurserna överlåts på institutioner eller affärs­drivande verk.

Elizabeth McAlister från Griffiss Plowshares försökte under sin rättegång – innan domaren stoppade henne – visa hur vapnen i vårt västerländska samhälle har fått en gudomlig karaktär. Den heliga destruktiva egendomen mys­tifieras och sätts över människan. Vapnen får funktionen av moderna guldkalvar. Detta blir även tydligare när vapen­företag namnger sina vapen som Kristi Kropp eller Treenighe­ten. Med vördnad låter vi sedan dessa hotfulla människotill­verkade skapelser styra våra liv. Egendomens värde anses högre än ett människoliv.

När några pinsamt amatörmässiga tanter och far­bröder med små ynkliga snickarhammare river ner förlåten till det allra heligaste och gör skrot av dessa osårbara guld­kalvar så avmystifie­ras vapnen. Det går varken att avguda eller använda en trasig kanon.

Detta innebär inte att skadegörelse är användbart för att skapa ett bättre samhälle. Att avrusta vapen är en noggrann kreativ process som är direkt till för att oskadliggöra vad som kan skada andra människor. Det finns en skaparglädje i att på plats symboliskt visa vad man skulle kunna tillverka i stället för vapen. Vandalism däremot är sna­rare uttryck för frustration och oförmåga att ingripa i problemet. Motstånd behöver både skapa en bättre värld mitt i våld och förtryck och bjuda in andra att fortsätta befrielsen. Om en aktion inte uppfyller detta bör gruppen välja en annan form.

Blockad

När jag segat mig upp på morgonen, dukat fram frukosten och brett ut tidningen får jag allt som oftast syn på en arti­kel om civil olydnad. Varje gång blir jag lika förvånad över att den nästan alltid handlar om blockader.

I Chile blockerar medlemmar från Sebastian Acevedo polisstationer där man torterar människor. Australiensiska småbåts­ägare hindrar kärnvapenbåtar att komma in i ham­narna. En grupp mammor och barn blockerar ingången till en tysk Per­shing II‑bas. Simmare hindrar Sigyn att lasta av kärnkraftsavfall. Människor kramar träd för att skydda natu­ren i Bohuslän, Sundsvall och Nepal. Rullstolsburna försö­ker ta sig in i otillgängliga restauranger och blockerar där­med automatiskt ingångarna. De så kallade kulturkrockarna blockerar bilar i innerstan. Fältbiologer blockerar bilar genom att öppna ett kafé mitt på Vasagatan i Göteborg. Niotusen blockerar tågtranspor­ter med kärnavfall i Tyskland.

Försöken att förnya denna aktionsform är mycket kreati­va. Men tyvärr finns det också en fantasilös låsning vid just blockader. Så fort man ska göra civil olydnad ska det blocke­ras.

I speciella situationer är det en mycket effektiv form. Men i de nordiska länderna försöker myndigheter ofta tona ner uppmärksamheten kring civil olydnad. De låga böter som högtidligt delas ut till stolta blockerare av­skräcker knappast någon. Om myndigheterna bara rycker på axlarna blir blockad nästan oanvändbar. I stället för att skapa en dialog blir resultatet likgiltig tystnad.

Myten att blockader är mindre symboliska än andra for­mer av civil olydnad skapar onödiga konflikter. Att hålla arm­krok eller kedja fast sig i varandra förlänger vanligtvis bara blockaden några minuter, eventuellt en dag eller två om uppemot tusen personer deltar.

Kedjor har en tendens att minska vängruppens flexibili­tet. Om något händer som gör att blockaden snabbt måste avbrytas kan detta vara olyckligt. Någon som är sjuk måste kanske förbi. När polisen i vissa länder använder vattenkanoner, batonger eller tårgas är det inget vidare om den som har hand om nyckeln flyr iväg.

Blockader är dessutom en mycket svår och ibland farlig ak­tions­form. Svårigheterna är flera:

För det första kan ett fysiskt hindrande av människor ska­pa frustration. Att tvinga arbetare att kliva över ens kropp för att komma förbi uppfattas väldigt moraliserande. Detta kan skapa en blockering hos dem man allra helst vill nå.

Under de tre avrustningslägrena i Linköping fanns ett beslut att varken blockera arbetet i JAS-fabriken eller protestera mot det. Vi hade ett jobb att utföra och de som ville kunde hindra oss eller protestera mot vår avrustning. Vi vände alltså på rollerna. Blockader och protester är negativa aktioner i den meningen att de vänder sig mot något. Vi valde att i stället vara för något. Vi var för avrustning.

Det var spännande att upptäcka att det var ganska lätt att samtala med de anställda på SAAB. Vi ropade aldrig slagord. Vi hade inga banderoller mot deras verksamhet. Vi hindrade dem aldrig i deras arbete. Blockader skulle förmodligen skapat irritation och en vi och dom mentalitet.

I de blockader där jag deltagit har flera problem dykt upp: Ska vi även blockera de som vill komma ut ur byggna­den eller militärbasen? Är det ickevåld att hålla dem in­stängda, även om blockaden mer är psykologisk än fysisk? Vilka ska vi släppa igenom; ambulanser, skolbussen, de som inte har med verksamheten att göra…?

Blockad av fordon är en av de mer avancerade och farliga for­mer­na av civil olydnad. Fordonet ökar förarens anonymi­tet, vilket kan få denne att köra in i blockaden.

I september 1987 körde ett tåg lastat med vapen avsedda för Centralamerika över Brian Willson. Lokföraren saktade inte som vid tidigare aktioner ner tåget. De andra som del­tog hann kasta sig ur vägen. Inte Brian Willson. Han över­levde men förlorade sina ben. Trots detta stärkte aktionen honom i hans kamp för en ”ickevåldsrevolution”. Han häv­dar att denna revolution kommer att kräva ett pris som ibland blir högt. Därför fortsätter han att utmana fler att övervinna sin rädsla.^[37] Resultatet av händelsen förde oväntat nog med sig att allt fler deltog i de så kallade Nürnbergaktio­nerna vid California Naval Weapons Station.

Den moraliskt svåra frågan är om man i en liknande situa­tion ska överge blockaden och lämna vägen fri. Om en vän­grupp bestämmer sig för att göra det måste för det första gruppen vara säker på att alla kommer ur vägen. Även om bara en enda person springer undan kan föraren missupp­fatta situationen: ”Bara jag fortsätter att köra så flyttar de på sig.”

En vän som deltog i en av kulturkrockarnas blockader berättade att när bilarna började köra satt han helt plötsligt ensam mitt på vägen. De andra hade flytt.

Antingen måste alla eller ingen hoppa undan.

Men kan gruppen vara säker på att alla hinner undan? Och även om det går att få sådana garantier, vad händer om en annan vängrupp vid ett senare tillfälle bestämmer sig för att sitta kvar? Den första vängruppen har ju visat motparten att det är fritt fram bara föraren är kallblodig nog att inte sakta in.

Att hoppa undan är därför inget alternativ. En blockad av fordon kräver att motparten kan lita på att de som deltar håller vad de lovat. Detta kräver i sin tur att alla är beredda på att eventuellt bli överkörda. Annars bör de inte delta.

Risken att bli överkörd kan självfallet minskas genom ex­empelvis fysiska hinder eller genom förhandlingar med motparten i förväg.

En väl genomarbetad blockad kan fungera. Men aktions­formen är såpass svår att den kanske inte bör vara den förs­ta som väljs när en kamp går över i civil olydnad. I de skandi­naviska länderna ignoreras dessutom vanligtvis blockader. Det blir snarare en demonstrationsform än civil olydnad. Det gör att den inte fungerar lika bra i vår kultur som i exempelvis Tyskland och USA.

En närliggande aktionsform som ofta är mer användbar är ockupation.

Ockupation

Ockupation kan innebära att en vängrupp tar sig in på ett område där det pågår någon destruktiv verksamhet. En av de största fredliga ockupationerna utfördes i Neva­daöknens område för kärnvapentester. Under tio dagar från elfte till tjugonde mars 1988 blev minst tvåtusensextiofem personer arresterade^[38] . Man räknar med att ungefär det dubbla antalet deltog i civil olydnad.

I Latinamerika och Sydafrika ockuperar bostadslösa mark där de kan bygga sig en bostad eller odla lite. På ett par dagar kan flera hundra fattiga slå upp sina skjul vid något övergivet fält. Myndigheterna vänjs på så sätt vid att de fattiga tar initiativ och ställer krav. Om de i stället kör bort dem måste något annat område ockuperas och kampen fortsätter.

Ockupationen är en flexibel organisationsform. Be­roende på avspärrningar eller arresteringar kan den flyttas eller återupptas igen vid nya platser och tidpunkter.

Det vanligaste misstaget är att vängrupperna inte fyller aktionen med innehåll. Ockupation är som enbart ockupa­tion knappast speciellt meningsfull. Den blir bara tråkig. Det är när man kombinerar den med teater, diktläsning eller andra symbolhandlingar som den får kraft. I Sverige har exempelvis fredsarbetare med hjälp av lokala bönder odlat upp skjutfält. Och i England har kvinnor smyckat en militärbas med symboler för liv.

Ett annat vanligt misstag är att inte tidsbegränsa aktionen. Vid en sit‑in i turbinhallen till Ringhals kärnkraftverk, sa akti­vis­terna att de skulle sitta kvar tills kärnkraften avveckla­des. ”Jaha”, sa personalen. ”Varsågoda och sitt kvar här då!”

Framåt kvällen bestämde sig gruppen för att ge upp.

Man kan aldrig veta säkert om man blir arresterad. Aktio­nen måste läggas upp så att den blir lyckad både vid en ar­restering och om vängruppen ignoreras.

Ett sätt att göra detta är att skilja på aktionsmål och slut­giltigt mål. Aktionens mål kan vara att under exempelvis två timmar bygga upp ett vindkraftverk inne på kärnkraftver­kets område. Det långsiktiga målet kan vara att ersätta kärnkraften med alternativa energikällor. Vid en sådan aktion mot Ring­hals lyckades vi bygga upp vindkraftverket. Om vakterna hindrat oss hade också deras handling blivit en viktig sym­bolhandling.

Aktionsläger blir samhällen

En intressant form av ockupation som blev populär under åttio- och nittiotalet är motståndsläger. Aktivisterna bor och gör aktioner under en period vid den anläggning man kämpar mot. I flera fall blev motståndslägren bestående samhällen där folk bodde.

Mest känt är kvinnolägret vid kärnvapenbasen i Green­ham Common. Mindre känt är att ytterligare ett hundratal fredsläger vid olika tidpunkter byggts upp vid militärbaser i Europa och USA.

I USA tycktes det under åttiotalet ha gått så långt att varje bas med självakt­ning måste ha åtminstone ett fredsläger på sin meritlista. Där har också lägeridén etablerats bättre än i Europa. I mit­ten på åttiotalet startades antiapartheidläger över hela Nord­amerika i protest mot stödet till den vita regimen i Sydafrika.

I Sverige försökte vi kombinera idéerna med läger och plog­bills­aktioner under de tre avrustningslägren. Idén spreds och vid tridentbasen i Faslane, Skottland hölls i augusti 1998 ett plogbillsläger med deltagare från tolv länder.

Den viktigaste poängen med ett läger är att det blir en kontinuerlig dialog med motparten. Detta gör att denna form av motstånd är användbar där åsikterna polariserats och motparten har starkt stöd. Ett exempel är Womens Peace Encampment vid Seneca Army Depot i USA. Lägret byggdes upp i ett samhälle där en stor del av befolkningen arbetade på basen. Stämningen var spänd. Polisen upptäck­te till och med en man som med gevär skulle jaga bort kvin­norna.

Men med tiden skapades många kontakter och människor inne på basen började ge tips till kvinnorna. När jag ett halv­år efter starten deltog i en aktion kunde vi utan incidenter föra långa samtal med de flaggviftande kontrademonstran­terna.

Metoden kan alltså vara användbar när man tror sig ha en hel stad mot sig. Förutsättningen är att man aktivt visar respekt för de som bor runt omkring. Womens Peace En­campment hade problem med kvinnor som medvetet pro­vocerade lokalbefolk­ningen.

Något man däremot lyckades bra med var att träna alla nya kvinnor som hela tiden strömmade in i lägret. Träning­en tog upp ämnen som civil olydnad, sammanträdesteknik, homofobi, feminism och lokalhistoria.

Lägret tryckte också upp en egen aktionshandbok på fem­tio sidor: Women’s encampment for a future of Peace & Justice^[39] . Avrustningslägret tryckte upp en träningshandbok på över hundra sidor med en mängd rollspel och övningar. Trident Plongshares 2000 tryckte upp en handbok med deras principer och en del ritningar och kartor över tridentbaser.

Under avrustningslägren upptäckte vi en rad problem som vi försökte lösa under tiden eller inför nästa läger. Vid första lägret kunde folk komma och gå som de ville. Det gjorde att demokratin och delaktigheten inte fungerade. Vid andra lägret fick deltagarna komma på fredagar. Sedan hölls en tredagarskurs så att alla hade en stark grund för att delta i demokratin, bilda vängrupper eller göra aktioner.

Vid de två första lägren blev det konflikter mellan de som var lägerinriktade och de som var aktionsinriktade. De som var där för själva lägrets skull kände att de som gjorde aktion smet från arbetet. Några kände också att det fanns en press på dem att göra aktioner.

Vid tredje lägret valde vi därför ett mer tydligt aktionsinriktat läger. Men även vid det tredje lägret blev någon deltagare chockad för att hon blev häktad trots att hon inte planerade att delta i någon aktion. Vi hade varit otydliga med att förklara att hela lägret kunde ses som medhjälp till brott. Alla deltagare var juridiskt delaktig i varje aktion på lägret. Svensk lag skiljer inte alltid på de som utfört handlingen och de som på något sätt hjälpt till.

Nästa kampanj blev även mer aktionsinriktad. Plogbillslägret i Faslane, Skottland var uppbyggt kring vängrupper som gjorde aktioner. Andra fick vara med på lägret om de praktiskt ville stödja aktionerna.

Samvetsvägran

Civil olydnad förväntas vara väl genomtänkt. Aktionerna görs av medborgare som vill utveckla demokratin. Därför kallas det också medborgerlig ohörsamhet. Men det är inte bara som medborgare vi behöver utveckla demokratin. Som löntagare har vi minst lika stort ansvar att skapa demokrati. En form av olydnad som kan vara helt oförberedd är sam­vetsvägran. Det betyder att man inte utför arbetsuppgifter som går mot ens övertygelse om vad som är rätt. Några yrkesgrupper har möjligheten att vägra av starka samvetsskäl inskrivet i sina avtal.

Samvetsvägran kan också vara välplanerad och fungerar då mer som ci­vil olydnad. När jag skulle hälsa på Lars Falkenberg som är lokförare höll han på att måla banderoller. Lars hade fått ett tips från ett par växlare att han den natten skulle köra Boforsvapen från Uddevalla järnvägsstation till hamnen. Han bjöd med sig några vänner och vi åkte till hans jobb tillsammans. Väl framme kopplade han loket på vapen­vagnarna men vägrade att köra tåget. I stället satte han sig framför loket.

Samvetsvägran är en öppen vägran att lyda order eller vad lagen föreskriver att man ska göra. Mest välkänt är värnpliktsvägran och militärskattevägran.

Men de senaste åren tycks det bli allt vanligare att även arbetare tar med sig sitt samvete till jobbet. Under vintern 1989 vägrade flera televerksarbetare i Norge installera tele­foner på Sydafrikanska konsulatet. De fick stöd av sin loka­la fackavdelning, Tele‑ och Dataförbundets Osloavdelning.

I Göteborgs hamn har hamnarbetare vägrat lasta vapentåg.^[40] De har dessutom fått stöd från sitt fackförbund Hamnar­betar­förbundet! I Göteborg har även en polischef vägrat utvisa en flykting som han ansett skulle stanna.

Det mest spännande i denna utveckling är att flera fack­förbund börjat stödja samvetsvägran. Tyvärr vänder de sig annars ofta mot samvetsvägraren och ställer sig i stället på företagets sida.

Några fackförbund håller kurser i samvetsvägran. Socialhögskolor och fritidsledarutbildningar har lagt in liknande kurser i sin yrkesutbildning.

Samvetsvägran får inte förväxlas med att i smyg smita undan från vissa arbetsuppgifter. Vägran är alltid öp­pen. Öppenheten gör också att handlingen som från början kanske hade en privatmoralisk grund blir politisk.

Byta jobb för att slippa utföra orätta arbetsuppgifter kan inte heller blandas samman med samvetsvägran. Att byta jobb kan i och för sig vara det bästa. Men syftet med sam­vetsvägran är att antingen hävda rätten att få slippa en upp­gift eller att stoppa en verksamhet. Sam­vetsvägran sker alltså under arbetstid.

Inte heller svejkism är samvetsvägran. Den tappre solda­ten Svejk som Jaroslav Hasek berättat om, har blivit före­bild för en motståndsform som går ut på att spela enfaldig. Genom att lyda order eller reglementet ordagrant blir det omöjligt att utföra den. Alltför mycket entusiasm kan skapa lika mycket oreda som slarv.

När svejkism inte är en öppen vägran har den svårt att förändra. Trots att den försvårar verksam­heten bekräftar den lydnaden. Om svejkism utförs öppet är den ett kreativt komplement till samvetsvägran. Jag har träffat en volvoarbetare i Göteborg som följde säkerhetsföreskrifter och tids­studierna till punkt och pricka. På så sätt kunde han inte utföra sina arbetsuppgifter. Han gjorde detta öppet för att visa att hetsen var alldeles för hög. På så sätt togs fallet upp till samtal med företagsledningen, i facket och även i lokaltidningen.

Öppen samvetsvägran är om det används i stor skala ett av det mest effektiva sätten att skapa ett rättvisare sam­hälle. Så gott som all orättvisa är beroende av lydiga löntaga­re. Det är inte så vanligt att förtryck utförs ideellt. Därför är ett av huvudsyftena med civil olydnad, att utmana till samvetsvägran. För att detta ska fungera krävs att man bygger upp en relation med de anställda. Detta bör ske både före och efter aktioner. Underlåter man den kontakten kan civil olydnad i värsta fall försvåra dialogen med de anställda.

Värnpliktsvägran

Det vanligaste exemplet på samvetsvägran är värnpliktsväg­ran. De flesta totalvägrare gör tyvärr sin handling i tysthet. Deras vägran skulle utmana fler om de skickade ut inbjud­ningar till rättegången eller kanske delade ut vägrarhand­böcker till de and­ra soldaterna vid vägrartillfället. I Skåne bildade några en vängrupp när en av dem skulle rycka in. Hela vängruppen följ­de med in på militärområdet. På så sätt kunde de visa att värnpliktsvägran var en fråga både för kvinnor och män. Dessutom kunde gruppen både ge or­dentligt stöd till vägraren och ta kontakt med andra solda­ter.

Värnpliktsvägran kan gå till på olika sätt. Några fyller inte i frågeformulär från militären. Man kan undvika att inställa sig eller samarbeta under mönstringen. Det går ock­så att vänta med sin vägran tills man ryckt in. Några skickar i förväg ett skriftligt löfte att de av principiella skäl inte kan samarbeta med militären.

Sotarlärlingen Magnus Eklund blev i januari 1992 inkallad till Ing 3 alltså Ingenjörstrupperna i Boden. När han tilldelades en AK4 lade han hjälmen upp och ner på golvet och avrustade vapnet med en snickarhammare.

– Jag ville avrusta mig själv som soldat, alltså avrusta mitt eget våld, berättade Magnus.

Han fick fyra månaders fängelse för Plogbillsaktion Ing 3 som hans vängrupp kallade handlingen. Detta var första gången som en soldat gjorde en plogbillsaktion.

Rättegången är ett viktigt forum för att förklara varför man vägrar värnplikt. Magnus Eklund och hans vängrupp använde den dessutom för att bjuda in andra som funderar på att vägra. De kunde då genom Magnus försvarstal och hans vittnen sätta sig in i frågan. Man kan säga att i Magnus fall fungerade rättegången som en form av folkbildning.

Är det sabotage att ha träskor på sig?

Ordet sabotage kommer från franskans sabot som betyder träsko. Sabotera innebar före sekelskiftet närmast att arbeta som när man har träskor på sig, grovt, klumpigt och slar­vigt. Det var snarare ett skällsord än ett politiskt begrepp. Ordet fick snabbt en oanad utbredning i språkbruket. Det innefattade snart så motsatta handlingar som när före­tagsägarna förfalskade sina varor, eller när arbetarna avsikt­ligt använde det bästa materialet trots att beställningarna kom från fattiga kunder.

Senare började sabotage även innefatta förstörelse. En vandringshistoria man ofta hör är att sabotage ursprungligen kommer från att några kastade träskor i maskinerna. I dag associerar de flesta till bombattentat. Eftersom bomber knappast kan räknas till ickevåld har det ingen plats i denna bok. Jag ska i stället diskutera och kritisera sabotage i dess tidiga betydelse.

Den produktive svenske skribenten Albert Jensen som under en period var redaktör för den syndikalistiska tid­ningen Arbetaren, har skrivit ett par pamfletter om sabo­tage. Den mest ut­redande är Vad är sabotage En undersök­ning som kom ut 1912 på Ungsocialistiska Partiets Förlag.

Han hävdade där att det var de franska arbetarna Paul Delesalle och Emil Pouget som tog upp sabotage till debatt inom den nationella fackföreningsrörelsen.

Pouget menade att sabotage innebär ett medvetet prakti­se­ran­de av maximen: ”Dåligt arbete för dålig betalning”. Detta är att ”träffa arbetsgivaren i hjärtat, det vill säga i kassaskåpet”.

Idén uppstår när arbetaren lyssnar noggrant på sin chef eller också läser företagsekonomi. Då får de lära sig att ar­betskraften är en vara. Långsamt går det upp ett ljus.

– Jaha, för ett bra pris kan jag få en bra vara. Betalar jag lite får jag nöja mej med lite. Eftersom jag får dåligt betalt måste väl jag se till att mitt arbete blir en dålig vara.

Sabotage inom arbetarrörelsen kunde i huvudsak ta sig två olika uttryck: leverera fuskarbete eller minska vinsten som företaget får från arbetet.

Fuskarbete går ofta ut över konsumenten. Dessutom kan den skyldige lätt spåras. Därför rekommenderar inte Jensen detta som ett kampmedel. Avsikten var inte att skada klienten eller konsumenten, bara arbetsköparens vinst.

Däremot såg man sänkandet av arbetstakten som en effektiv metod. Fördelen gentemot strejk var att man fort­satte att få sina inkomster under förhandlingsperioden. Ut­hålliga strejker var svåra eftersom familjerna riskerade att svälta. Sabotage var alltså ett kampmedel som kunde brukas i arbetet. Syftet var att sänka profiten till ett minimum.

Sabotage kunde dessutom användas i samband med strej­ker för att hindra strejkbrytare från att arbeta. Då krävdes det att man avlägsnade vitala delar från maskinerna.

Albert Jensen hävdade bestämt att sabotage inte är en spontan, entusiastisk handling eller en handling i vrede. Det måste vara en handling av ”reflekterande vilja”.

Parallellt med sabotaget förekommer, enligt Albert Jensen, förhandlingar som ska leda fram till överenskommelse. Om inte företaget vill förhandla kan syftet vara att få arbetsköpa­ren till förhandlingsbordet.

Sabotage ger, enligt honom, flera möjligheter att sänka företagets vinst: Handelsbiträdet som av sin chef får stränga förhållningsorder att mäta i underkant saboterar när han ger kunderna rikliga mått.

Man kan också börja arbeta noggrannare. Den som orda­grant lyder reglementen och säkerhetsföreskrifter får svårt att hinna med arbetsledarnas tidspress. Denna överni­tiskhet kallar Jensen obstruktion.

Sabotage kan också vara att ta bort nödvändiga råvaror. Då kan inte produktionen fortsätta.

Jensen menade att sabotage måste vara intelligent. Ren förstörelse eller att tillverka dåliga varor vänder bara allmän­heten mot sabotörerna. Sabotage fungerar bäst när det inte kan betecknas som olagligt. Då blir det svårare att straffa arbetarna och motståndet kan bli uthålligare.

Albert Jensen hävdade att de som kritiserar sabotage an­vänder den borgerliga moralens måttstock. Själv rättfärdigar han sabotage genom att hänvisa till målet om en högre so­cial ordning utan utsugning och orättfärdighet.

Detta håller inte enligt ickevåldstraditionen. Målet kan inte helga medlen. Och en borgerlig moral kan inte kritiseras för att den är borgerlig. Det är socialistiska klyschor. Liberala principer som i dag kan vara accepterade av Förenta Nationerna som mänskliga rättigheter är nödvändiga och bra. Tanken om individens okränkbarhet har en stark ställning i den borgerliga traditio­nen. Denna är bland annat viktig just för att den hindrar en moralsyn som låter målet helga medlen. Dessa principer måste också användas när man bedömer sabotage.

Själv anser jag inte sabotageidén vara speciellt användbar i de västerländska demokratierna. Grundidén är att minska vinsten utan att bli upptäckt. Att arbeta klumpigt är att bekräfta lydna­den och rädslan för motpartens straff. En öppen vägran har en större möjlighet att bryta den blinda lydnaden och utmana andra att göra detsamma. Eventuellt kan sabotage vara användbart i extrema diktaturer där riskerna är så stora att det är svårt att organisera civil olydnad.

Intressant är att Albert Jensens bok kan ses som ett uttryck för lydnad. Han skriver att: ”Med de efterföljande sidorna avses icke att göra propaganda, icke prisande av brottslig handling, inget age­rande för sabotagets användande, inget rekom­men­deran­de”. Han ansåg till och med att fördelarna med sabotage är just att det inte är öppen olydnad. Det är i stället genom att minska vinsten som man får igång förhandlingar.

Men hur ska man förhandla om sabotaget inte är öppet? Då måste några representera dessa anonyma arbetare. Visst kan sabotörerna välja representanter. Men diskussionen som helhet bör vara en öppen dialog där alla deltar och ger sitt bidrag. Det är förutsättningen för en demokratisk process.

Det är alltså motsatta principer för sabotage och civil olydnad. Civil olydnad kan dock innehålla moment som kan förväxlas med metoderna för sabotage. Plogbillsrörelsen avrustar va­pen men den gör det öppet.

När anställda väljer att öppet förbättra kundernas varor mot arbetsledarens order så blir det inte sabotage utan civil olydnad. När ar­betare öppet monterar ner en maskin som utför destruktiv verksamhet så övergår det också till att bli civil olydnad.

Ekotage

Monkeywrenching är en form av sabotage som sedan slutet på sjuttiotalet blivit allt vanligare på USAs västkust. Sub­stantiv­formen av ordet betyder skiftnyckel. Miljögrupper som Socialekologisk Aktion i Stockholm använder verktyg när de gör miljöför­störande maskiner oanvändbara. Eko‑försvar eller eko­tage (sabotage för att skydda ekologin) är ord som används med ungefär samma betydelse.

I flera år blev den nordamerikanska ekoförsvarsrörelsen in­filtrerad. Under slutet på åttiotalet ledde detta till flera arres­teringar. En av de arresterade, Dave Forman, är också en av redaktörerna för en handbok i Monkeywrenching.^[41] Han hävdar att metoden bygger på icke‑våld. Han använder begreppet i betydelsen utan våld mot mänskligt eller annat liv.

Monkeywrenching är, enligt Dave, inte en revolutionär metod. Dess mål är inte att störta något politiskt eller so­cialt system. Metoden är helt enkelt en form av ickevålds­försvar av naturen.

Metoden legitimeras moraliskt och juridiskt just som ett försvar av naturen. En annan skribent i handboken, Edward Abbey, skriver att när någon vandaliserar ditt hem har du både rätt och skyldighet att hindra förödelsen. Naturen är vårt egentliga hem. Den får inte skövlas utan måste försvaras.

Eko‑försvarare väljer mål och tidpunkt noggrant. Meto­den ska enligt Foreman, inte användas under viktiga politiska förhandlingar. Dessutom är planlös van­dalism kontraproduktiv. Fore­man visar att vandalism förstör stödet hos övriga medborgare.

Ekoförsvar ska även undvikas i samband med civil olyd­nad. Det skulle då fördunkla den öppna kamp som byggs upp. Metoden kan alltså, enligt Foreman, inte blandas samman med civil olydnad. Detta gäller både definitionsmässigt och rent prak­tiskt. Deltagarna utför aktionerna i hemlighet och tar alltså inte juridiskt ansvar för sina handlingar.

Vi ska se om inte detta hemlighetsmakeri också är meto­dens svaghet.

T O Hellenbach hävdar att metoden är effektiv genom att den gör det dyrt att förstöra naturen. Vinsten för de för­ödande projekten minskar när maskiner måste lagas eller när nya maskiner måste hyras in. Vinstmarginalerna är små och vetskapen att sköv­ling av naturen kan bli dyrbart mins­kar intresset från investerare.

Kanske betalar försäkringsbolag kostnaderna för reparatio­ner. Upprepat ekoförsvar kan därför höja försäk­ringskostna­-der­na för förstörelse av känslig natur. Utgifter för vakter och säkerhetskontrol­ler kan också öka. Hellenbach menar vidare att underleverantörer och andra företag dessutom kan dra sig för att delta i projekt som kan göra att också de råkar ut för mon­key­wrenching.

Ekoförsvar är i såväl den nordamerikanska som i den svenska tappningen först och främst en ekonomisk kampmetod. Detta gör dock att metoden haltar. Målsättningen måste vara ett brett samar­bete för att rädda miljön. Om aktioner­na hindrar detta blir effekten direkt negativ.

Ett hemlighetsfullt ekoförsvar där deltagarna inte tar ansvar för sina handlingar har därför knappast någon större möjlighet att i vårt relativt liberala samhälle få igång en positiv dialog och än mindre ett brett samarbete.

Ur demokratisk synvinkel är det också problematiskt att andra medborgare inte kan kritisera de som gör aktioner.

Socialekologisk aktion som jobbade mot Dennispaketet försökte lösa det genom att låta några som inte säger ifall de deltagit i aktionen representera den hemliga gruppen. De ställde då upp i massmedia och svarade på frågor. Men frågan är om det går att säga att de representerade aktionsgruppen. Det finns inget protokollfört belägg för det. Vilka har röstat fram dem? De blir snarare som vem som helst som har synpunkter på aktionen. Den typen av öppenhet är därför i praktiken en kvasi­öppenhet.

Här uppstår dessutom en liknande dynamik som i militär verk­­samhet. Både terroristgrupper och traditionell militär har en arbetsfördelning som undergräver deltagarnas moral. De som framträder i massmedia deltar sällan själva i operationerna och de som gör suspekta handlingar behöver sällan öppet stå till svars inför de som är utsatta. Denna moraliska ansvarsfördelning gör att det personliga ansvaret försvagas.

MOTSTÅNDETS RÖST: OM AKTIONEN

Vem vänder sig aktionen till?

Våld och passivitet är två sidor av samma problem. När vi är passiva deltar vi därmed aktivt i förtryck. Vi bekräftar dess förutsättning – lydnaden. Men även de som aktivt bekämpar våld är delaktiga i det förtryck vi i den rika delen av världen utövar eller indirekt stöder. Vi är politiska varel­ser och därmed delaktiga. Det går inte att komma ifrån.

Vid civil olydnad utropar man inte fiender. Men aktioner­na vänder sig ändå till någon. Vem blir då motparten? Inom ickevåldstraditionen räknar man även in sig själv i motpar­ten.

Det går aldrig att göra en självgod uppdelning mellan oss och dem. Vår kamp kan inte bara förstås som de förtrycktas kamp mot andras orättvisor. Inte heller kan vi se oss som representanter för de förtryckta. Vår kamp är alltid en kamp även mot oss själva.

Denna vår delaktighet innebär absolut inte att vi alla är lika delaktiga. Vi är inte involverade på samma sätt i allt som sker. Men detta tar inte ifrån oss ansvaret. Vi har inte bara ansvar för våra egna handlingar. Vi har även ansvar för andras handlingar.

Våra aktioner blir politiska när vi förstår att kampen inte handlar om att rena en privat skuld. Vårt ansvar är helt enkelt att stoppa orättvisa och våld. Det är en villfarelse att tro att jag gjort mitt bara för att jag avrustat Pershing II i Florida och två Carlgustaf granatgevär i Eskilstuna. Militarismen lever vidare och jag har lika stort ansvar som tidigare att stoppa den.

Olika grupper har olika möjligheter. Aktionerna ska leda till att dessa möjligheter förverkligas. Men då måste vi först veta vem vi samtalar med, vem aktionen vänder sig till. Dessa kallar jag för samtalspart eller motpart.

1. Den viktigaste motparten är konsumenten och den skattebetalande medborgaren – alltså vi själva. Vår lydnad och vår passivitet är förutsättningen för makt.
2. En grupp som vanligtvis är tillräckligt stor för att kunna stoppa en orättfärdig verksamhet är de som protesterar men ändå väljer att lyda. Vi behöver alltså inte värva fler medlemmar utan snarare utmana varandras lydnad.
3. Vid aktioner finns dessutom arbetare som direkt deltar i den verksamhet aktionen vänder sig mot.
4. Dessa tar order från de som styr och beslutar.
5. Det finns också sådana som har en kontrollerande funk- tion. Dessa kan vara vänner, familj, släktingar, arbets- kamrater, arbetsgivare, poliser, domare, advokater, åklagare. Den hårdaste kontrollen står vi själva för genom vår självkontroll och motvilja mot att ställa till besvär.

En aktion behöver självklart inte vända sig till alla fem mål­grup­perna. Samtalsparten kan vid en solidaritetsaktion vara skatte­betalaren och vid en miljöaktion kanske vara representanter för lagen.

Motparten fungerar i huvudsak på två sätt: Att ge de re­surser som krävs för att hålla verksamheten igång och att kontrollera dem som kan tänkas hindra verksamheten. Det­ta är mycket konkreta funktioner.

Civil olydnad bygger på möjligheten att skapa ett prak­tiskt samarbete som kan stoppa förtryck och skapa rättvisa. Förutsättningen för samarbete är en dialog. Jag ska i det följande beskriva civil olydnad som ett sätt att skapa dia­log och samarbete.

Motståndsrörelse

Som jag antytt tidigare består en aktion av mycket mer än själva lagbrottet. Förberedelserna och efterarbetet med rät­tegång och stödet till nya aktivister bildar en helhet. Det mesta arbetet är alltid dessutom lagligt. Det kan handla om samtal, förhandlingar, forskning eller att skapa alternativ.

Varje ny aktion gör att effekten på de tidigare aktio­nerna stärks. Man kan till och med säga att gamla aktioner lever upp på nytt genom fortsatt motstånd. Tidigare aktio­ner gör dessutom att effekten på nästa aktion blir starkare än om den var en isolerad aktion. Ett plus ett blir alltså mer än två. Tyvärr kan detta också innebära motsatsen. En dålig aktion kan förstöra för tidigare eller framtida aktioner.

Gandhi visar hur motståndet måste trappas upp för att det inte ska förlora effekten. Jag skulle vilja tillägga att ”de första stegen” i någon form behöver finnas med under hela kampen. I varje skede ska det finnas möjlighet för nya deltagare att trappa upp sitt deltagande. Vissa aktions­former kanske inte har spekulativa eller dramatiska effekter. Men viktigare än dramatiska effekter är att utmana lydnaden.

Det är inte så enkelt att de aktioner som ger maximalt straff ger störst effekt. Straffet har inget egenvärde. Det är samspelet mellan den moraliska utmaning som ligger i övervinnandet av rädslan för straffet och den dialog som skapas i samband med aktio­nen, rättegången och fängelsetiden som bestämmer kraften i aktionen.

Massiv olydnad

Symboliska aktioner är direkta aktioner som har ett värde utöver det direkta resultatet. Ett förverkligande av rättvisa är en symbolhandling. Ett folk i tredje världen befriar sig från en stormakt och ger sig själv självständighet. Revolutionen får ett budskap till oss i övriga delen av världen som går utöver den revolutionära gruppens intentioner.

Detta symbolvärde ger dessutom landet ett visst skydd mot invasion från stormaktens sida. De moderna vapen som existerar i dag ger ju stormakterna möjlighet att krossa vilket land som helst i tredje världen. Men en alltför extrem bruta­litet från en stormakts sida riskerar att undergräva det stöd som denna behöver. Stormakten behöver stöd från stora delar av befolkningen vid en ockupation. Men den behöver även stöd från stora delar av den övriga världen. Terrorn får helst inte synas. Eller om den syns ska den te sig som ett natur­ligt svar på några få vänsterfanatikers undertryckande av demokrati och frihet.

Den massiva olydnaden – när flera tusen människor kon­tinuerligt deltar – har en annan dynamik än civil olydnad. Detta massiva civila motstånd har vi ingen större erfarenhet av i västvärlden under fredstid. Moderna exempel från befrielsen i Fili­pinerna under februari 1986, Himmelska Fridens Torg i Kina under maj 1989, befrielsen i Östeuropa 1989 och 1990 och stoppandet av kärnavfallstransporter i Tyskland 1997 och 1998 är svåra att översät­ta till våra förhållanden i Sverige. Men i västvärlden räcker det van­ligtvis med att vi obetydligt tycks närma oss denna mass­olydnad för att motparten ska påverkas och söka dialog.

Kampen om Alta i Norge är exempel på när motståndet misslyckades, bland annat därför att många deltagare trodde att de fysiskt kunde stoppa utbyggnaden av älven. Mer än tusen människor deltog. Några hade kedjat fast sig med kraftiga kedjor vid urberget. Andra hade kedjat ihop sina armar inuti tjocka järnrör för att polisen inte lika lätt skulle komma åt att klippa av kedjorna.

Med dessa metoder vann man några timmar i tid och för­lorade i besvikelse över att de inte var tillräckliga. Vid ett föredrag för trädkramarna, som försökt skydda skogen i Bohuslän från ett motorvägsbygge, hävdade professor Tho­mas Mathiesen, som själv var med i Altaaktionerna, att effekten hade varit större om de retirerat tillfälligt. Med fantasifulla aktio­ner hade de kunnat tvinga regeringen att behålla sitt jätteuppbåd av poliser och militärer.

Den väg han föreslår kallas för politisk jiujitsu. Man vän­der motpartens styrka mot denne själv. I Altaexemplet kun­de frontlinjen i så fall ha legat i domstolarna och i arrestceller­na snarare än på aktionsplatsen.

Här anar vi de tre symboler som är grundstommen i civil olyd­­nad. Genom olydnadshandlingen tar man bort förut­sätt­ningen för motpartens makt: lydnaden. I dialogen under rättegången prövar man sin egen och motpartens etik mot den allmänt accepterade etiken. Straffet efter rättegången blir den moraliska vädjan som utmanar andra människor till att fortsätta motståndet.

Dessa tre grundsymboler var tydliga under Kampanjen för Civil Olydnad vid Pershing II ­basen i Mutlangen. Mer än tusen personer fängslade under ett par år innan Pershing II raketerna avrustades på order av president Reagan. Aktionerna utfördes flera gånger i månaden och var utformade som temaaktioner. Domare och åklagare hade en egen blockad av basen. Före detta koncentrationslägerfångar hade sin. Föräldrar med barn hade en egen aktion. En stor grupp pensionärer gjorde en av de mer uppmärksammade aktionerna.

Under hösten 1986 utfördes en konsert­blockad i Mutlangen. En symfoniorkester stoppade verksamheten på basen genom att under en hel dag spela klassiska stycken om fred. Myndigheterna vägrade arrestera dem. Då gav musikerna sig själva kvarsittning. De följande veckorna blockerades basen av kvartetter och kvintetter som spelade renässansmusik. På så sätt fick de äntligen myndigheterna att öppna dialogen genom att ställa dem inför rätta.

Effektivitet eller samtal om sanning

En intressant diskussion som förts inom plogbillsrörelsen handlar om orsak och verkan. Går det att prata om effektiva aktioner? Effektivitet kan i vår diskussion handla om två saker. Är symbolen effektiv? Går den att förstå? Är den tydlig?

Men när aktivister pratar om effektiva aktioner menas snarare hur effektivt de påverkar andra. Hur effektivt kan en aktion påverka organisationer och samhällen, eller hur effektivt påverkar den människors handlingar, beslut och vanor?

Vill man mäta en aktions effektivitet på det här sättet förutsätter det att förändringen går att reducera till en form av mekanisk orsak och verkan, som i praktiken blir manipulation. ”Om du drar i snöret så viftar de på armarna.”

Många inom plogbillsrörelsen förutsätter istället att samhällen och organisationer är så komplexa att det som tycks vara effekterna av en aktion inte kan förklaras bara med den. Vi påverkar inte så mycket varandra. Vi medverkar med varandra och med organisationer, med saker och med platser. Vi är mer dansare som dansar med varandra än biljardkulor som studsar mot varandra.

Våra handlingar är inte en kö som stöter till en biljardboll som i sin tur stö­ter till en annan. I så fall skulle vi få stöta bollen träffsäkrare än mot­spela­ren för att vinna spelet.

Civil olydnad kan förhoppningsvis vara en utmaning för and­ra. Men dessa bestämmer själva vad de ska göra av den­na utmaning. Ta exemplet med de an­ställda som slutade arbeta med Pershing II efter vår plog­billsaktion i Florida. Vi kan inte berömma oss av detta. Ef­fekten av vår handling var i stället beroende av vad and­ra människor gjorde av den. Dessa arbetare bestämde sig för att sluta tillverka kärnvapen. Andra stärktes kanske i sin övertygelse att vapentillverkning är nödvändig.

Skillnaden mellan förståelse och strategi är att när andra förstår oss kanske de väljer att göra tvärtemot. För strategen blir förståelse ibland ett hot. Denna vill nå resultat.

En rent strategisk aktion är per definition manipulation. Aristoteles skiljer på olika typer av handlingar. Techne är taktik, manipulerande, resultatinriktad handling. Techne ses som omoraliskt eller åtminstone amoraliskt. Praxis däremot är en handling då andra är mål i sig. De är inte medel för våra syften. Praxis ses därför som en moralisk handling.

Immanuel Kant skiljer på saker och personer.^[42] Saker är me­del och personer är ändamål i sig. Någon som är ett ändamål i sig får, enligt honom, inte godtyckligt användas endast som ett medel. Vi ska därför handla så att vi ”behandlar mänskligheten såväl i din egen som i varje annan person aldrig blott såsom ett medel utan tillika såsom ändamål”. Inte ens för goda ändamål kan vi då behandla andra som enbart medel.

Alla handlingar är inte lika bra eller lika dåliga. Målet är att genomföra det rätta. Under vårt experimenterande med sanning frågar vi oss därför vad som är nödvändigt att göra för att minska vårt gemensamma för­tryck av de fattiga. Det är en sann fråga. Sanningen finns därmed inte enbart i svaret eller i det vi redan vet eller klarat av att genomföra. Vårt experimenterande med sanning kan sedan andra använda. Även om vi utför en handling som verkli­gen tycks vara genuint sann kan flera förhålla sig oberörda eller bestämma sig för att aktivt bekämpa det vi hävdar är sanningen.^[43] 

Effekterna är alltså svåra att förutse. Efteråt är de dess­utom svåra att reducera till enbart aktionen.

Förändringar kan ibland förutses om en grupp redan från början uttryckt sin avsikt. Men modellen liknar mer schack än biljard. Orsaken ligger då i framtiden efter verkan, alltså i målsättningen. Att hitta orsaken till denna avsikt kan där­emot vara omöjligt. Det kan också vara omöjligt att räkna ut vad som händer när andra försöker hindra gruppen från att genomföra sina planer.

Med hjälp av makt‑ och spelteo­rier skulle man kunna försöka räkna ut styrkeförhållanden och förutsättningar för det fortsatta maktspelet. Men en del av gruppen kanske ändrar sig. Plötsligt ser de sina mål som ohållbara. Då går det inte längre att förklara händelserna med hjälp av spelregler.

Om man inte tror att samhällen är biljardbord eller schackbräden blir det också svårt att prata om taktik och strategi. En taktiker utan sin träffsäkra kö är hjälplös. Vad hjälper rätt och sanning om man vill få den sista bollen att rulla ner i ett hål? De är bara i vägen.

En taktiker behöver tryggheten hos spelreglerna. Denne skulle bara bli förvirrad om kungen erbjöd sig att offra sitt liv för en bonde.

En taktiker måste slå ut motpartens bönder. Den dagen hon fattar tycke för en av dessa obetydliga pjäser är hon ute ur spelet. För en taktiker helgar målet medlen.

– Om vi ligger lågt nu har vi bättre förutsättningar att påverka vid ett senare tillfälle, hävdar kanske denne.

Men vart tog ärligheten vägen? Ett samtal förutsätter uppriktighet. Att hålla inne med vad man egentligen anser är oärligt och hindrar dialogen.

– Om vi går på hårt nu när myndigheterna har en massa andra problem har de inga resurser att sätta emot. Då vinner vi helt säkert, hävdar taktikern vid ett annat tillfälle.

Men vad säger att lösningen är schack matt, att vinna? Ett spel förutsätter en lagbundenhet som man taktiskt kan utnyttja för att bringa den andre på fall. Civil olydnad är inget maktspel. Det är en dialog som ska leda till överens­kommelser. Om den gemensamma lösningen tycks avlägsen måste förutsättningarna för maktmissbruket – lydnaden – dras undan. Att taktiskt spela ut en makt mot en annan leder i stället till upprustning, rädsla och misstänksamhet.

Strategen i sin tur glömmer de nära och vardagliga be­kym­ren. Dessa ska lösas i en fjärran framtid genom parla­menta­ris­men, revolutionen, generalstrejken, den ekologiska livsstilen, fler kvinnor i politiken eller vad nu det strategiska målet kan vara.

Men vad säger strategen om dem som förtrycks i dag. Kanske är ”den stora lösningen” inte den verkliga lösningen. Kan det vara så att det nära och det avlägsna har med var­andra att göra? De närliggande lösningarna bör också vara de som är de bästa långsiktiga lösningarna. Motståndet mås­te knyta ihop vår historia med nuet och framtiden. Genom att handla skapar vi både en historia och en framtid. Min vardag knyts ihop med världspolitiken. Vi erbjuder andra en möjlig väg. Vi kanske hävdar att de faktiskt bör ta steget. Men argument är inte samma sak som att förmå någon att gå vägen.

Det kan också vara så att människor är så smarta att de förr eller senare genomskådar att de är brickor i ett spel, del av en strategi. Om nu inte människor vill bli manipulerade slår strategier tillbaka. En journalist som uppfattar att en aktion är till för att få dem att skriva väljer nog att inte skriva om aktionen. Detsamma gäller samarbetspartners under en kampanj eller medlemmar i en förening. De lämnar samarbetet eller föreningen om de uppfattar att de utnyttjas.

Slutsatsen skulle vara att det är otaktiskt att vara taktisk.

Riktlinjer för civil olydnad

Redan på första avrustningslägret i Linköping 1992 skapades ett förtroende mellan poliser och lägerdeltagare. Vi bjöd dem på fika och de bjöd tillbaka. De började lita på att vi gav rätt information. Vi lyssnade på deras kritik och ändrade våra aktioner. Vi var oense men kunde diskutera JAS-planet existens utan att försöka frälsa varandra.

Även de som deltar i en aktion behöver känna en viss säkerhet, kanske inte från polisens sida, men från de andra aktivis­ter­na. På avrustningslägret fanns barn och pensionä­rer, erfarna veteraner och de som gjorde civil olydnad för förs­ta gången. Själv är jag rädd för att delta i aktioner om jag inte vet hur de andra aktivisterna ska agera. Jag behöver känna att vi litar på varandra.

Tillit förutsätter att den andra på något sätt är förutsägbar. Man behöver inte kunna förutsäga exakt hur den andra ska agera. Tillit kan snarare handla om att lita på att den andre ställer upp, eller tryggheten att den andre inte kommer att gå över vissa gränser. Hon kommer inte att sticka kniven i ryggen på mig när jag vänder mig om.

Tillit handlar inte om att de flesta beter sig förutsägbart eller att någon oftast gör det. En handling eller en person kan krossa tilliten.

För att skapa en tillit använde både den nordamerikanska medborgarrättsrörelsen och den indiska självständighetsrörelsen ickevåldsriktlinjer. Riktlinjerna var of­fentliga och skapade ett samförstånd mellan polis, myndigheter, arbetare och akti­vister. Flera används fortfarande. Några har tillkommit.

Inför det första avrustningslägret kom vi i Samordningsgruppen efter flera månaders funderande och diskuterande överens om följande riktlinjer:

1. Möt varje person med hänsyn och respekt.

De anställda eller poliser som kommer i kontakt med en aktion bör få möjlighet att lära känna och sam­tala med del­ta­gare före, under och efter aktionen. Vi skapar inte klyftor i onödan genom att muntligen angripa eller moralisera mot polis och anställda.

2. Använd inte våld och hotfullt uppträdande.

Med våld menar vi både fysiskt och psykiskt våld. I pressade situationer kan en rad handlingar riskera att skada någon psykiskt. Ropandet av talkörer kan i dessa sammanhang missuppfattas som aggres­sivt. Därför ropar vi inte slagord. Vi skyddar oss inte mot våld med skyddsutrustning. För att öka tilliten hos polis och arbetare undviker vi dessutom att springa. Det kan skapa panik och förvirring.

3. Aktionerna bygger på öppenhet och offentlighet.

I den demokrati vi kämpar för har var och en rätt att kritisera andra för de­ras handlingar. Vi gör inte anonyma eller hemliga aktioner. Därför använder vi inte heller masker. Vi kommer inte att smita undan från polisen.

4. Alla även stödpersoner ska: A. ha deltagit i en del av lägret, B. vara medlem i en vängrupp, C. ha gått igenom ickevåldsträning och förberedelse.

Om alla deltagare har förberett sig i sin vängrupp och gått igenom ickevåldsträning före eller under lägret mins­kas kraftigt risken för våld eller överrask­ningar. Dess­­utom ökar vängrupper möjligheten för alla att påverka aktionen och ta snabba be­slut. Under träningarna tar vi gemen­samma beslut om aktioner efter att genom exempelvis rollspel prövat olika metoder.

5. Respektera olika överenskommelser inför aktionerna.
   Både aktionerna och lägret byg­ger på beslut med konsensus – rätt att blockera beslut. Andra på lägret ska ha möjlighet att påverka nya aktioner. Det kan därför vara bättre att vänta eller avbryta en aktion om det råder oenighet, istället för att köra över någon vängrupp. Under ak­tionerna kan vi också komma fram till vissa överenskommelser med arbetare, poliser eller andra grupper i Linköping. Dessa ge­mensamma beslut ska respekteras även vid senare aktioner. Respekt utesluter inte att man vill påverka och förändra tidigare överenskommelser. Därför ska varje vängrupp ta reda på tidigare överenskommelser.
6. Alla aktioner är drogfria.

Aktionsplatserna och själva lägerplatsen är drog- och alkoholfria för att öka trygg­he­ten hos alla deltagare. Detta är viktigt vid oförutsedda stressade situationer. När polisen gästar oss är det också viktigt att även de känner tillit till alla deltagare.

Ovanstående punkter kanske kan tyckas självklara. Men så var det inte i Samordningsgruppen. Några tyckte att riktlinjer inte borde behövas:

– Vi måste lita på varandra. Vi är ju alla ickevåldsliga!

– Vi kan inte ta ansvar för andras handlingar.

– Vi har väl ingen rätt att bestämma vad andra ska göra.

Erfarenheterna efter första avrustningslägret gjorde dock att vi enades om att riktlinjer var nödvändiga.

Intressant att notera är att slagord och springande räknades som provokationer vilket kunde leda till våld. De stred därför mot riktlinjerna.

Ett problem som kan uppstå på grund av obetänksamhet är att trots överenskommelsen om att inte ta med sig vapen kan någon glömma att lägga ifrån sig exempelvis en fick­kniv. Detta kan skapa onödiga rykten hos polis och massme­dia:

– De var beväpnade med knivar…

Något som försvårar är att motparten kan upp­fatta exempelvis ett verktyg eller en glasflaska som ett möj­ligt vapen. Under plogbillsaktioner använder vi hammare. När avrustningen är klar lägger vi därför ner dem på marken för att undvika att provocera vakter och poliser.

Vid vanliga demonstrationer på kontinenten och även i Sverige tar en del på sig skyddsutrustning, exempelvis hjälmar eller näsdukar för ansiktet. Men ickevåld bygger på kraften som skapas genom att göra sig sårbar och möta konsekvenserna av handlingarna. Dessa moderna former av rustningar har därför ingen plats i civil olydnad. I och för sig kan det uppstå situationer i exempelvis ett diktaturland där man inte är redo att ta konsekvenserna. Då överger man aktionsformen civil olydnad. I stället flyr man kanske från förföljelsen. I och med att ickevåld inte vänder sig till hjältar och martyrer kan flykt bli det nödvändiga alterna­tivet till öppen olydnad.

Även om konsekvenserna vanligtvis är mer uthärd­liga i liberala samhällen krävs det att varje deltagare är ordentligt förberedd. Efter några bittra misslyckanden lärde sig redan den indiska självständighetsrörelsen att alla behöver ickevåldsträning eller motsvarande form av förberedelse före aktioner. Detta krav hänger med fortfaran­de och återkommer gång på gång efter upprepade misstag när träningen inte ”hunnits med”.

Efter succén med vängrupper vid Seabrooks kärnkraftverk 1976 finns också kravet på att alla deltagarna i civil olydnad bildar vängrupper. Detta skapar trygghet för alla parter. Om någon tappar fattningen finns det alltid en grupp som kan hjälpa och ge stöd.

En orsak till att civil olydnad inte utvecklats i samma takt i Sverige som i USA eller Tyskland är att vi inte tagit detta krav på allvar. I några fall finns även en reaktio­när tendens att gå tillbaka till den typ av aktioner som är beroende av starka ledare. I Sverige har flera av trädkramarnas och kulturkrockarnas aktioner varit alltför beroende av ledare och deltagarnas lydnad. Vängrupper kan ge bättre ordning och disciplin än ledarstyrda aktioner, samtidigt som deltagarna är delaktiga i beslutsfattan­det och genomförandet av aktionen på ett helt annat sätt.

Andra riktlinjer än dessa kan självklart uppkomma beroende på aktionens art. Ett vanligt tillägg är: Förstör inte egendom.

När vi deltar i en verksamhet bör vi också kunna förutsätta att inget sker i hemlighet. Alla som funderar på att vara med ska ha en chans att ta ställning till vad de and­ra vängrupperna planerat innan de bestämmer sig. Detta är ett demokratiskt krav som kanske bör anges som riktlinje vid större aktioner.

Under Trident Ploughshares 2000 första läger i augusti 1998 fanns inget krav på vängrupperna att redovisa för de andra aktivisterna vad de bestämde. Den svenska samordningsgruppen för kampanjen krävde att det skulle finnas ett sådant krav. När Plogbillsgruppen Bröd inte Bomber inte fick gehör för sitt förslag valde vi ändå att ha ett så kallat kritikmöte före vår aktion. Alla andra på lägret fick möjlighet att ställa frågor och kritisera våra planer. Vi ville ha synpunkter, förslag och diskussion om vårt upplägg. Detta uppskattades mycket av aktivister från andra länder. Några tyckte dock att det var konstigt att vi vågade prata öppet om aktionen i ett av de stora tälten. Tridentlägret var bevakat dygnet runt av både polisbilar och polisbåtar och ”säkert avlyssnat”. Jag sa lite ironiskt till en av dem att det liksom är lite av poängen med våra aktioner – att folk ska lyssna på vad vi har att säga.

Inför avrustningslägren och även under Trident Ploughshares 2000 hävdade flera att det bara var de själva som bar ansvar för sina handlingar. Ingen annan ska behöva ta på sig skulden. Men detta är en villfarelse. Det är sällan bara jag själv som får ta ansvar för mina egna handlingar. Vid en blockad på en norsk militär landningsbana hölls del­tagarna kvar över natten. De kunde inte förstå varför. Men vid häktningsförhandlingarna dagen efter fick de reda på orsa­ken. Natten innan hade den ende svenske deltagaren varit inne på flygplatsen och tagit med sig ett militärt instrument som han symboliskt skulle använda för något fredssyfte. Svensk­en fick sitta isolerad två veckor i häkte. De norska deltagar­na släpptes eftersom de inte deltagit i hans aktion. Svensk­ens agerande skapade dock besvikelse och konflikter.

Motstånd får kon­sekvenser som drabbar andra än dem som utför hand­lingen. Människor får ofta ta ansvar för vad andra gör. Dess­utom har vi ett moraliskt ansvar för varandra. Civil olydnad bör därför föregås av information till samtliga deltagarna, mot­parten och även till andra grupper som arbetar med samma fråga. Dessa får då möjlighet att reagera och påverka. Denna möjlighet för de inblandade att ge sina synpunkter kan hindra oss från att bli sekteristiska och göra ödesdigra misstag.

Arrestering

SAAB hade köpt in en hög med Handbok i Civil Olydnad, den första versionen av denna bok, och delat ut till poliser i Linköping. Under lägret visade det sig att flera poliser var mer insatta i civil olydnad än många av lägerdeltagarna. Poliserna visste vad som väntade dem.

– Jaha, var har ni kaffet då? Socker men ingen mjölk. Jag behöver verkligen en kopp innan vi griper er.

En arrestering är ett möte mellan människor som van­ligtvis är främlingar för varandra. När obekanta möts är det knappast god sed att börja moralisera eller predika. Då gäl­ler det att bekanta sig. Budskapet får diskuteras senare i polisbilen eller under förhöret.

Vid civil olydnad finns enligt traditionen inga fiender. Polisen tillhör dock motparten. För att lättare förstå dynamiken vid ickevåld får man skilja på polisens funktion att skydda en orättfärdig verksamhet, och människan bakom denna funktion. Vid ci­vil olydnad vädjar man till polisen som människa och upp­manar denne att vägra lyda order för att i stället stödja aktio­nen.

Utifrån förutsättningen att olydnaden är ett möte mellan civiliserade människor väljer aktivister vanligtvis att reagera på ett av följande sätt vid en arrestering:

1. Lyda polisens order.
2. Lyda polisen först vid själva gripandet.
3. Göra passivt motstånd eller samarbetsvägra.
4. Göra aktivt motstånd.

Kontakten med polisen fungerar vanligtvis bäst om man frivilligt följer med polisen antingen direkt på order eller vid själva gripandet. Samarbetsvägran bör bara användas när aktionen symboliskt vinner i styrka. Detta kan eventuellt gälla vid blockader eller om en del av aktionen inte hunnit slutföras.

Aktivt motstånd som armkrok eller att klamra sig fast vid något kan öka frustrationen hos polisen. Det användes mer på sextio‑ och sjuttiotalet när många hoppades att ickevåld skulle kunna fungera som ett fysiskt styrkemedel. Tidsvin­sterna blir dock bara marginella.

Att kedja fast sig vid en grind räknar jag inte till aktivt motstånd. Man använder då inte sin egen muskelstyrka. Kedjor är en symbol eller ett medel, inte ett beteende.

Passivt motstånd är ett gammalt omodernt begrepp som användes under arton- och början på nittionhundratalet. Passivt motstånd betydde ungefär civil olydnad. I massmedia används det fortfarande ibland. Bland aktivister har passivt motstånd en helt annan betydelse. Det är när man vid gripandet blir helt lealös och passiv.

Passivt motstånd kan få en stark symbolisk effekt när poli­sen vägrar att förhandla eller tillgriper våld. Mest populärt var det under sjuttiotalet. Ibland används denna form av samarbets­vägran dock automatiskt och ogenomtänkt. Som för alla andra typer av motstånd bör man fråga sig vad som är syftet och när det i så fall ska användas. Några börjar samarbeta med polisen när de förts utom synhåll eller när de kommer fram till polisbilen. Men varför väljer de just dessa tidpunkter? Varför använder de inte passivt motstånd tills de släpps från polishuset eller tills polisen börjar för­handla? Om man inte har ett konkret syfte med samar­betsvägran bör man undvika det.

När kontakter byggts upp med de enskilda poliserna i förväg minskar risken för konfrontation. För att ytterli­gare minska risken för våld kan en stödperson ta på sitt ansvar att skriftligen eller med kamera dokumentera gripandet av varje medlem i sin vängrupp. Detta ökar dessutom möj­ligheten att leta upp individuella poliser om man behöver dem som vittnen under rättegången. Den gripne kan också själv, om hon inte fått namnen tidigare, fråga på polisstationen vilka som grep henne.

Innan arresteringen får man inte glömma att rensa fickor­na från känsliga adresser. En vän glömde detta. Han arreste­rades med adresserna på ett stort antal motståndskämpar i Tyskland, Holland, England, Norge och Sverige. Efter den händelsen blev en gammal fredsforskare i Tyskland lite stir­rig och trodde sig bli extra bevakad. I vissa situationer, som när man gömmer flyktingar, får helt enkelt inte sådant här ske.

Förhör

Förhörsledaren pekar på en stol. Jag nickar artigt och sätter mig. Strålkastaren bländar. Kisande försöker jag se mig omkring. Till vänster står den beryktade säkerhetschefen som brutit av två fingrar på en kvinna från fredslägret. Nyss hade han bänt tillbaka mina armar och låst dem med sin långa smala träbatong. Nu såg han ut att ha lugnat ner sig. Rakt framför mig bakom förhörsledaren står FBI‑agenten. Till höger står två okända. Senare presenterar de sig som immigrationspoliser.

Den enda som tydligen får sitta är jag.

– Inga dumheter nu. Tala om ditt namn och berätta vil­ka de andra är.

– Vad händer med henne ni förde bort?

– Det är vi som ställer frågor…

– Då har jag för tillfället inget att säga.

En av immigrationspoliserna böjer sig snabbt fram och stirrar mig rakt i ögonen.

– Vi har vissa rättigheter förstår du, säger han häftigt. Vi kan hålla dej här i fjorton år om du inte talar.

Förhöret urartade och blev patetiskt. Jag gav ingen in­formation. Ingen av de andra lät sig förhöras. Våra namn fick de när någon kom sig för att läsa uttalandet.

Senare blev vi utslängda ur flygbasen Griffiss Airforce Base i New York State. Domaren gav mig fyrtio dollar i böter.

I Linköping under avrustningslägren har det varit helt andra tongångar.

– Ja, du har ju lätt för att prata. Jag sätter på bandspelaren så kan du väl berätta om er aktion.

Vid ett annat tillfälle medan vi väntade på min advokat diskuterade jag och förhörsledaren allt från nedskärningarna i den svenska välfärden till den nya situationen i världen med inbördeskrig och interventionskrig. Vi var överens om det mesta.

Förhör är en viktig del av aktionen. Det är en möjlighet att få igång en dialog och dessutom dokumentera fakta och åsik­ter. Förhörsledarna brukar dock bara motvilligt skriva ner mer subs­tantiell information när den framförs muntligt. I efterhand kan den förhörde skicka in tillägg som uttalanden och fakta­blad. Begär att få bifoga dessa till förundersökningen.

Det kan dock uppstå tillfällen då man inte vill ge viss in­formation. Först och främst är det två faktorer som påver­kar hur mycket man ska samarbeta:

Om man ställer speciella krav kan den förhörde vägra delta i förhöret tills dessa är uppfyllda. Vi har gjort så när vi separerats från varandra.

 När viss information riskerar att skada andra människor undviker aktivister att ge den.

 Beroende på dessa faktorer och syftet väljer man sedan sam­arbetsgrad:

1. Fullt samarbete. Man berättar helt enkelt allt vad för­hörs­ledaren vill veta.
2. Begränsat samarbete. En grundregel brukar vara att man inte ger information om andra människor utan låter dessa svara för sig själva.
3. Ickesamarbete.

Kvinnor från olika fredsläger har vid spe­ciella situationer väg­rat att samarbeta med polisen efter arrestering. Detta brukar då kombineras med någon form av passivt motstånd. De flesta svenska plogbillsgrupper har valt att försöka berätta så mycket som möjligt förutom om andra människor.

Annika Spalde ringde från häktet i Risley strax innan jag började skriva på det här förhörskapitlet. Hon har rätt att ibland ringa collect call från England men då måste hon prata på engelska. Hon berättade under samtalet att ingen i Plogbillsgruppen Bröd inte Bomber deltar i förhör. Detta beror på att de vill ha möjlighet att få berätta om aktionen under själva rättegången.

Det har hänt i England att domare hänvisat till förhörsprotokoll för att hindra gruppen från att upprepa vad de redan sagt under förhöret.

Även i Sverige har åklagare struntat i att kalla ögonvittnen som poliser och arbetare. I stället har de hänvisat till att aktivis­terna redan erkänt handlingen under förhör. Då behövs inga vittnen.

Eftersom Annika Spalde vill att åklagaren ska kalla vittnen och att hon vill ha en grundlig diskussion deltar hon inte i förhören.

För svenska plogbillar är detta dock en ny strategi. Tidigare har aktivisterna vid ett flertalet tillfällen suttit i timmar och diskuterat ickevåld och civil olydnad med intresserade förhörsledare. En förhörsledare har en vana att tänka kritiskt vilket gör att aktivisterna tvingats nyansera sig eller fått ompröva sina ståndpunkter.

All information som ges ska vara riktig. Halvsanningar och lögner förstör möjligheten att bygga upp ett förtroende.

Problemet är bara att det av en underlig anledning är lät­tare att ge felaktiga uppgifter än att vägra svara. Lydnaden sitter tydligen så djupt i ryggmärgen att människor åtmin­stone vill uppfattas som lydiga. De ljuger hellre än vägrar öppet.

Till och med vid förhörsövningar under kurser har delta­garna svårt att hålla sig strikt till sanningen. Följande dialog från ett rollspel före en medborgerlig vapeninspektion i Barrow, England, är, om inte representativ, ganska vanlig under kurser:

– Du är från England?

– Ja, från Liverpool!

– Det var tre svenskar som deltog i er aktion. Känner du dem?

– Nej.

– Nej!

– Jo, jag menar jag vill inte prata om dem. De får prata för sig själva.

Uppriktighet är det bästa sättet att undvika sådana här pinsamheter. När man tvekar inför en fråga går det ju att ta sig en stunds betänketid eller be att få prata med någon annan från vängruppen. Man kan ju alltid begära att fortsät­ta förhöret en annan gång. Varför inte be att få bli utfrågade tillsammans? Om förhörsledaren inte accepterar detta så finns alltid möjligheten att avbryta förhöret.

I Uruguay träffade jag våren 1988 prästen Jorge Osorio som är medlem i ickevåldsrörelsen Serpaj. Under diktaturti­den deltog han i civil olydnad. Han hade flera intressanta erfarenheter att berätta. De hade till exempel före aktioner­na delat upp vilket ämne var och en skulle prata om under förhöret. En skulle berätta om Serpaj, en annan ge fakta om förtrycket, någon skulle sköta den juridiska diskussionen och Jorge skulle svara på frågor om politiska fångar. På så sätt kunde de förbereda sig väl. Om frågorna rörde andra områden hänvisade Jorge till de andra i gruppen.

När andra personer riskerar att råka riktigt illa ut bör man ibland välja att inte ställa upp på förhör eller alternativt begrän­sa svaren till några få frågor, typ namn och adress. Vid en studieresa till Israel stoppades alla de svenska delta­garna av polisen. När de förhördes om vilka palestinier de besökt gav de oreflekterat ut namnen. Denna lydnad blir även mer oförståelig när man får höra att deltagarna var gamla politiska rävar inom solidaritetsrörelsen. Men lyd­naden tycks vara något vi har gemensamt i Europa oberoen­de av politisk tillhörighet eller engagemang. Det finns en standardfras som effektivt får oss att tala:

– Du måste svara på den frågan.

Peter Wright som under mer än tjugo år arbetat i den brittiska säkerhetstjänsten skriver i sina memoarer om deras förhörsmetoder^[44] :

Hemligheten är att förhörsledaren måste skaffa sig ett övertag. Detta kan hon göra genom att lägga fram fakta och på så sätt antyda att man vet allt och förhöret egentligen bara är en formalitet.

– Jag vill bara få er uppfattning om vad din vän nyss berättade…

Vanligare är dock att ställa olika frågor om samma sak. Då kan förhörsledaren få den förhörde att motsäga sig själv. Genom att konfrontera offret med dennes egna lögner bryts mot­ståndet ner. Effektivast är metoden om den används vid upprepade förhörstillfällen.

Denna metod används framgångsrikt av den svenska poli­sen mot flyktingar. Detta avslöjade en tolk som jag inter­vjuade. Han brukar tolka under poli­sens förhör med asylsökande. Om förhörsledaren är syste­matisk och noggrann blir det relativt lätt att hitta avvikel­ser, oriktigheter eller utelämnanden.

Man kan också bedöma en berättelse efter dess struktur. När den förhörde berättar ovidkommande detaljer anses detta stärka dennes trovärdighet. Lögnaren har ju ingen anledning att lägga till onödiga detaljer. Dessa skulle dess­utom vara svåra att hålla i minnet vid senare förhör.

Även tveksamhet om detaljer kan tyda på att vittnesmå­let är sant.

Ett annat sätt att bedöma vittnesmål är att analysera ten­denser i svaren. På vilket sätt är den förhörde partisk?

Ickevåldsaktivister bryter denna ensidiga tendens ge­nom att diskutera utifrån flera ståndpunkter. De två mest kända internationella tränarna i ickevåld, Hildegard Goss­Mayr och Jean Goss, betonar vikten av att även resonera utifrån motpartens ståndpunkt.

I Plogbillsaktion nr 8 beskriver jag två förhörsknep.^[45] Dessa prövade en agent från Floridas Metropolitan Bureau of Investigation på oss i Pershing Plowshares.

Det första förhörsknepet var ett försök att uppdaga en even­tuell konspiration. Han frågade om vi hört hans namn förut. Efter­som han tidigare varit infiltratör i en lokal freds­grupp borde vi känt till honom ifall vi samarbetat med den­na grupp. Genom att ta reda på om man känner till specifik information kan förhörsledaren alltså få reda på vilka som hjälper oss eller ger oss information.

Det andra knepet gick ut på att lura oss i en fälla. Genom att fråga oss om vi samarbetat med helt orimliga grupper försökte han få oss att börja svara. När han sedan plötsligt gick över till relevanta frågor skulle han gissat svaret om vi plötsligt vägrat svara.

Men problemet är sällan att man ska råka säga för myc­ket. Under telefonsamtal och i häktningsförhandlingar eller rättegångar har jag fått komplettera ofullständiga för­hörsprotokoll. Annars kan förhören vara ganska givande. Poliser tycker ju om bra diskussioner precis som alla and­ra. Varför inte fråga om man kan få bjuda på kaffe från den automat som finns i korridoren?

Ett misstag är att hamna i stereotypa roller. Varför ska man vänta på frågorna för att få börja berätta? Vem har förresten sagt att det bara är den ena parten som ska ställa frågor?

Fängelsesolidaritet

Hundra tusen dollar! Denna borgensumma skulle var och en av oss få betala för att bli frisläppta från häktet efter vår plog­billsaktion i Florida. Plötsligt sänktes summan till noll. Åklagaren försökte från början skrämma oss. När det in­ternationella stödet blev för stort ville de i stället få ut oss så fort som möjligt.

Med ett undantag.

Patrick O’Neill hade brutit mot en villkorlig dom han fått för en tidigare aktion. Han hölls kvar mot tiotusen dol­lar i borgen.

Så fort domaren sänkt borgensumman för mig kom repre­sentanter från domstolen till mitt häkte. De ville att jag skulle skriva under ett papper. Det var ett löfte om att jag skulle inställa mig till rättegången. Jag vägrade. Orsaken var att de inte släppte Patrick. Flera tyckte det var underligt att jag frivilligt satt kvar i häktet. Men fängelsesolidariteten ökade det moraliska trycket på myndigheterna. Efter en månad togs borgen bort även för Patrick och vi kunde till­sammans lämna häktet.

När jag deltog i Plogbillsaktion Gevärsfaktoriets avrustning av två granatgevär och en AK5 i FFV Eskilstuna fick vi olika straff och skadestånd beroende på vad vi avrustat. Efter den erfarenheten valde Plogbillsgruppen Bröd inte Bomber att inte offentligt eller under rättegången tala om vem som gjorde vad. De tog gemensamt ansvar för allas handlingar. De ville inte riskera att få olika långa fängelsestraff.

Syftet med fängelsesolidaritet är vanligen att alla ska släp­pas ungefär samtidigt. Det kan användas vid gripandet om det finns en stor risk att någon blir häktad. I solidaritet med dem som riskerar att hållas kvar vägrar alla andra att samarbeta tills dessa är släppta.

Man kan också använda fängelsesolidaritet principiellt i vissa situationer. Vid våld från polisens sida vägrar många att låta sig förhöras.

En vän från Argentina, Amanda Peralta, lät sig inte för­höras så länge en viss militär fanns med. Denne hade tidiga­re torterat henne. Polisen slängde då ut militären som då helt tappade fattningen av ilska.

Kommunikation

Aktivister skulle kunna ses som en modern form av nomader. Innan jag började jobba med ickevåld träffade jag en kvinna från ett fredsläger i England som reste runt mellan olika länder för att knyta kontakter med fredsgrupper. Nu tjugo år senare kommer jag knappt ihåg hur hon såg ut. Men hennes berättelser gjorde ett starkt intryck på mig. Hon pratade om aktioner och nya sätt att samarbeta och ta beslut. Efterhand träffade jag alltfler aktivister som reste runt och knöt kontakter. Jag lyssnade på deras berättelser.

Periodvis blir jag själv en aktivistnomad.

Efter att jag blev utvisad från USA reste jag under sovjetdiktaturen till Ungern för att lära mig mer om motstånd från de så kallade dissidenterna. Jag reste också runt i Latinamerika där jag höll kurser och föredrag samtidigt som jag intervjuade akti­vis­ter.

Oasen för en aktivistnomad är att åka på en motståndskonfe­rens. Där vilar man sina trötta ben medan man funderar på nästa färdriktning. Där får man höra historier om andra platser och andra oaser.

I slutet på åttiotalet startades Hope & Resistance som är en årlig träffpunkt i Europa för de som är intresserade av att trappa upp sitt ickevåldsmotstånd. Hit kommer folk från olika länder. Ibland får vi besök från Australien, Guatemala eller USA.

Allt det här resandet är en viktig form för kommunikation inom motståndsgrupper. Det är också under resor och konferenser som historier berättas vidare. Det är så vi får reda på vad som är på gång. Vi får idéer för nya aktioner. Vi lär oss av andras misstag.

Jag har fått flera vänner från olika motståndsrörelser. Jag brukar regelbundet åka och träffa dem. Förutom berättelser om brustna kärleksrelationer kan vi sitta hela kvällen och berätta anekdoter om aktioner, rättegångar och fängelsetid. Att bygga upp en motståndsrörelse handlar nog främst om att besöka varandra och berätta historier.

Kommunikation kommer från latinets communicare – att dela, vilket är besläktat med communis – gemensam. De medel vi använder i en motståndsrörelse för att kunna dela saker med varandra är väl främst tåg, bil och flyg. Resandet ger möjlighet till personliga möten och dialoger.

När vi inte träffas använder vi telefon eller e-post. I början av nittiotalet var jag på en internationell kurs för tränare i ickevåld med aktivister från både nord och syd. Då bytte vi fax­nummer. Fax kändes väldigt smidigt. Två av arrangörerna, hon från Frankrike och han från USA blev dessutom kära i varandra när de faxade förslag fram och tillbaka om träningen. Är inte det romantiskt!

Tio år senare på det senaste nyårslägret Hopp & Motstånd bytte vi e-postadresser. I flera grupper har vi börjat ta beslut via e-post. Vi skickar förslag fram och tillbaka.

Vissa får för sig att fax och e-post minskar betydelsen av direkta möten. Jag tror det är tvärtom. Förr kunde personliga möten vara rätt trista om vi var tvungna att sitta i sammanträde hela tiden. Nu kan vi avhandla detaljer och löpande beslut över mejl eller på olika internetforum.^[46] När vi sedan träffas kan vi tala om väsentligheter, berätta historier, diskutera vad som bör göras, analysera den senaste moståndsrörelsen någonstans på andra sidan jordklotet. Det har gjort att personliga träffar blivit viktigare i dag. Sammanträden är väl inte helt avskaffade till förmån för samtal, men de är på god väg.

Jag skiljer på dialog, monolog och texter. Dessa tre är alla förståelseinriktade. Argumentera och att övertyga är nyckelord.

Förutom förståelseinriktade handlingar finns också förhandlingar och manipulerande handlingar som båda är strategiska. Man försöker påverka. Påverka och övertala är därför nyckelord för att förstå strategiskt handlande.

Hos strategiska handlingar är det inte förståelse som är cent­ralt utan vilka resultat som uppnås. Man kan därför välja att säga eller undvika att säga, sådant som påverkar andra känslomässigt.

Här ska jag dock främst diskutera förståelse, alltså ickestrastegisk kommunikation som dialog, lyssnande och läsande.

Dialog är direkt samtal mellan berörda. I dialoger hävdar man saker och man ifrågasätter varandra. Monolog är att inte samtala. Det är avbruten dialog. I monolog redovisar man sin uppfattning eller så lyssnar man. I båda fallen finns det åtminstone principiellt en möjlighet att be den andre att förklara sig.

På ett ytligt plan går det att säga att monologer sällan leder till överenskommelser. Undantag skulle väl vara när den andre är en auktoritet och vi tar dennes ord för givna. Men om vi tänker efter kan monologer vara en möjlighet att avbryta en dialog så att den senare fördjupas. Det kan vara viktigt att någon får redovisa sin syn en stund utan att bli ifrågasatt.

I Sverige har Johan Asplund skrivit om asocial pratsamhet^[47]. Det är inte ens monolog. Det är när någon känner sig tvungen att bara prata på. Asplund säger att man då pratar med sina tåspetsar eller sin handväska. Kanske är det ett sätt att slippa kommunicera.

Aktioner kan ibland vara ett sätt att slippa kommunicera. Vi kan för tillfället kalla det asocialt motstånd. Motståndsgruppen tycks inte vilja bli förstådd eller nå fram till någon överenskommelse. Men handlingar kommunicerar alltid något. Asocialt motstånd kommunicerar frustration, dåligt samvete, ilska, oint­resse eller en introvert rörelse.

Motstånd är handling och när handlingen väl är gjord fungerar den ungefär som en text. Texter, handlingar och symboler blir någon sorts frusen mening. Genom att läsa kan vi tina upp den gång på gång.

Både samtal och textläsning är inriktade på att förstå. Plötsligt förstår vi. Det finns inte någon direkt förbindelse mellan att förklara och att förstå. Under samtal kan vi få be någon förklara sig gång på gång. Kanske förstår vi till slut. Ibland förstår vi direkt. Förståelse är därför inte en handling utan en händelse.

En text kan behöva läsas flera gånger innan vi förstår något av den. Vi förstår nya saker varje gång vi läser. Förståelsen tycks aldrig ta slut. Den blir inte uttömd.

Civil olydnad kan aldrig vara slutgiltig. Den kan inte ge oss det slutgiltiga svaret. Om den vore slutgiltig skulle det inte behöva göras någon mer civil olydnad.

Kommunikationen under en aktion sker på en rad olika nivåer samtidigt.

Idealet vore att alla de som berörs av aktionen kontak­tas i förväg. Detta är ju i praktiken inte möjligt. Därför väljer varje grupp ut målgrupper för aktionen.

Så Välj då Livet kontaktade polisen i Karlskoga samt Bofors före sin plogbillsaktion för att de skulle hinna förbereda sig ordentligt, men också för att få igång ett samtal. Båda parter är ofta mer spända vid ett första möte. Om olika saker är utredda i förväg kan då själva aktionen bli avslappnad. Vängruppen kan dessutom till­sammans med polisen nå fram till praktiska överenskom­melser för hur aktionen ska utformas.

Lokala aktionsgrupper kan känna sig förbigångna om de inte kontaktas. Efter Silo Pruning Hooks avrustning av en kärn­vapen­silo i USA tog en lokal fredsgrupp offentligt avstånd från att de inte blivit kontaktade i förväg av de fyra plogbillarna. För att inte vara respektlösa har vi i den svenska plogbillsrörelsen kontaktat lokala fredsgrupper innan vi gjort aktioner. Vi försöker respektera deras synpunkter. Vid flera tillfällen har vi fått ändra på våra beslut. Vi underordnar oss dock inte automatiskt en lokal fredsgrupp. Vi argumenterar fram och tillbaka och försöker komma överens. Man kan säga att vi underordnar oss övertygande argument.

En grupp som ofta blir förbisedd är de eventuella ar­betarna som berörs av aktionen. Dessa har ju förmodligen också synpunkter som vängrupperna behöver ta hänsyn till. En sådan nonchalans från aktivisternas sida kan skapa onödi­ga spänningar. Vid några tillfällen har förhandlingar med ar­betare lett till stödaktioner, eller avtal om att de ska försöka att inte arbeta under aktionen.

Under aktionerna är vängrupperna låsta vid en aktionsplats. Kontaktpersoner ger dem då möjlighet att kommunicera mer flexibelt. De olika fredsbevararna kan dela upp ansvaret för kontak­ter med polis och arbetare.

Efter själva gripandet kan aktivisterna vara splittrade i olika celler. I Sverige isoleras aktivisterna ofta från varandra. Det är inte lika vanligt i andra länder.

Då uppstår svårigheterna att meddela stödpersoner på utsidan vad som hänt under aktionen. Lyckades gruppen genomföra vad de tänkt? Men aktivisterna vet ibland inte vad som hänt de and­ra i gruppen. Är de släppta? Hur mår de?

Under isoleringen kan gruppen ändå bli tvungen att ta beslut, både med varandra och med stödpersoner. Jag deltog i min förs­ta plogbillsaktion 1984. Vi häktades och pla­cerades i Orlando’s County Jail. Men vi splittrades mellan olika celler och fängel­se­bygg­nader. Ingen i vår stödgrupp hade rätt att träffa oss. Då förmedlade först en advokat, senare en katolsk präst våra meddelanden till varandra. Om någon i gruppen hade invändningar fick prästen ta ett varv till för att vi skulle få konsensus i gruppen.

Efter aktionen kommunicerar gruppens stödpersoner och aktionsförstärkare med and­ra aktivister, motparten eller övriga medborgare. Vi gör utskick över hela världen. Detta har lett till stöduttalande från freds­grupper i Thailand, Östtimor och från ickevåldsrörelsen Serpaj som finns över hela Latinamerika.

Efter aktionen behöver gruppen också vara tillgänglig för de som vill kontakta dem. Så Välj då Livet tog första kontakten med Bofors. Men efter deras plogbillsaktion kontaktade Bofors gruppen för att få tillstånd en dialog. Representanter från respektive part har när jag skriver det här träffats i över ett år.

Samtalen mellan Bofors och plogbillsrörelsen har syftat till att förstå varandra genom att berätta eller genom att diskutera skillnader och likheter i synsättet. Vid några tillfällen har dialogen också gått över till förhandling. Skillnaden är att förhandlingarna mellan Bofors och gruppen syftade till att nå resultat medan dialogen snarare syftade till att förstå varandra.

Både förhandlingarna och dialogen syftade till att komma överens. Men överenskommelserna handlade om olika saker. Under förhandlingarna diskuterades aktionsstopp kontra stopp av vapenhandel till vissa länder. Dialogen under boforssamtalen handlade istället om vad som var rätt och riktigt eller om det var så att svenska vapen spelade någon faktisk roll för situationen i Östtimor.

Några från plogbillsrörelsen blandade ihop dialog och förhandling. De trodde i början att de var inne i en förhandling när de egentligen var inne i en dialog. De föreslog därför att de skulle ställa krav för att träffas. Men andra i gruppen vände sig mot detta och menade att det skulle uppfattas som underliga hotelser om de ställde krav under en dialog.

Förhandling och dialog kan föras parallellt men det är viktigt att veta vad det är man sysslar med för tillfället.

Tidigare hade plogbillsrörelsen lärt sig av andra liknande misstag. I Eskilstuna deltog vid flera tillfällen säkerhetschefen för vapenföretaget FFV i samtal med vår plogbillsgrupp. Men när vi gjorde en ny aktion ett år senare bröt han kontakten. Han hänvisade till att man avstår från stridsåtgärder när man förhandlar. Vi hade alltså begått ett etikettsbrott. Vi hade dessutom varit otydliga med att ställa motsvarande krav på FFV. Vi hade inte krävt att de stoppar exporten av vapen under tiden vi förhandlar. Vi trodde nog snarare att vi fortfarande var inne i en dialogfas. Men företaget var tydligen redo att förhandla.

Under boforsdialogen beslöt därför plogbillsrörelsens representanter att ensidigt utan motprestationer ställa in aktionerna under några månader för att ge dialogen en chans. De menade sedan att dialogen var oväntat konstruktiv. De förlängde därför det ensidiga aktionsstoppet ytterligare några månader.

Gruppen tog sedan beslutet att gå över i en förhandlingsfas. De krävde att Bofors skulle göra en motsvarande gest så skulle de behålla aktionsstoppet. Bofors och plogbillsrörelsen gjorde ett gemensamt uttalande där Bofors valde att stoppa exporten till tre länder. Förhandlingarna fortsatte och efter knappt ett år avslutade plogbillsrörelsens förhandlare sitt aktionsstopp.

Plogbillarna bad dock Bofors fortsätta dialogen även när så kallade stridsåtgärder användes. Bofors valde att fortsätta samtalen tillsvidare.

Symbol

Både texter och symboler avbryter för stunden dialogen. Vi läser. Vi betraktar. Vi reflekterar.

Detta avbrytande av samtalet gör dock att dialogen senare kan intensifieras. Vi får något att prata om.

Efter aktionen är aktörerna jämlika med åskådarna. De har samma rätt att tolka aktionen som vem som helst, varken mer eller mindre. Detta betyder inte att alla tolkningar är rimliga. Men budskapet hos en aktion ligger inte i vad aktivisterna egentligen menade. Aktionen har spänningar, sprickor, förskjutningar som öppnar upp landskapet framför oss.

En dialog behöver ett gemensamt språk. Civil olydnad har sedan Thoreaus och Gandhis tid undvikit att reducera politisk förändring till bara ord eller bara språkhandlingar. Men samtal och reflektioner är förstås en viktig del av civil olydnad. Civil olydnad överskrider tal och text bland annat genom symboler. Symboler är både ett faktiskt förverkligande och ett överskridande av det faktiska, det som är här och nu.

Symbolon är grekiska och betydde från början kännetecken, sinnebild. Den franske filosofen Paul Ricoeur har en annan definition än de gamla grekerna. En symbol har, enligt honom, snarare en dubbel mening, dels en direkt mening, dels en indirekt mening som bara kan förstås genom den direkta meningen^[48]. En symbol är inte bara sig själv nog. Den uttrycker alltid något mer. Men den är inte bara ett tecken som föreställer något annat, som nyplatonis­terna ansåg. Symboler överskrider sig själv genom att visa på sig själv.

En symbolisk handling är alltså alltid ett förverkligande av något. Men den har också en mening som går ut­över själva förverkligandet. En symbol intervenerar direkt i vår tillvaro, men den överskrider därmed sin egen intervention.

Därför blir det miss­visande att ställa symboliska handlingar och direkt effektiva aktioner som varandras motsatser. En symbolisk handling måste förverkliga för att kunna överskrida sig själv.

Varje effektiv aktion som är meningsfull har därför möjlighet att bli en symbolisk handling, att överskrida sig själv. En direkt aktion som inte är symbolisk skulle vara meningslös och innehållslös Denna direkta aktion skulle i så fall inte innehålla något budskap utöver sig själv.

I och för sig går det att tänka ut en aktion som inte har något budskap. Kampen är i så fall fullbordad i och med att själva aktionen är avslutad. Och det finns inte heller någon anledning att reflektera över aktionen eller inspirera andra att fortsätta motståndet. Men en sådan aktion är bara en tankemodell. Även aktioner som nått sitt mål har ett budskap som är vidare än det konkreta målet. Civil olydnad som effektivt genomför sitt mål får ett starkt symbolvärde.

Ett exempel är Gandhis saltmarsch och saltbrytning. Det engelska kolonialväldets monopol på saltbrytning bröts i och med saltmarschen, vilket veckorna efter satte igång en smitta av saltbrytande. Denna civila olydnad gjorde sig oberoende av koloniallagarna. När det gällde saltbrytning blev koloniallagarna meningslösa, de förlorade sitt symbolvärde.

För att civil olydnad ska kunna skapa politisk förändring behöver olydnaden bli symbolisk, den behöver förverkliga och överskrida sitt eget förverkligande.

Symboler materialiserar alltid. Det går dock att neutralisera symboler genom att förandliga dem. Massmedia har vanligtvis en representativ självbild. De anser sig mer eller mindre representera verkligheten. Problemet är inte främst ifall de är slarviga med detta eller inte. Det är snarare tron på representation som neutraliserar civil olydnad och andra former av politiskt förverkligande. Massmedia kretsar kring tecken, betecknande snarare än symboler och symbolik. Ett tecken pekar på något annat. Massmedia osynliggör i så fall att den förverkligar sig själv, att den är lika mycket verklighet som något annat. Massmedia förandligar sig själv.

Därmed neutraliserar och förandligas civil olydnad i massmedia. Att se motstånd på teve inspirerar till att se motstånd i teve, eller möjligtvis att gå och lyssna på föredrag om civil olydnad. Symbolvärdet riskerar att producera åskådare och publik istället för deltagande i motstånd.

Men när vänner och bekanta bryter lydnaden kan vi fysiskt känna olydnaden i magen. Vår oro för dem när de sitter i fängelse blir också en symbol för vår egen rädsla för straff och repressalier. Min mage tvingar mig att ta ställning. Magen kanske till och med får mig att själv bli olydig.

Personliga samtal och möten har möjlighet att återskapa det symbolvärde som massmedia neutraliserat.

Motståndets symbolik

En aktion blir symbolisk när det bildas överskott av mening. När den kan återanvändas och få större betydelse än det direkta resultatet. Att skapa symbolik i civil olydnad är att inbjuda mot­parten att delta i motståndet. Denna inbjudan är i sig själv en symbol. Aktionen skapas egentligen efter handlingen. En symbol är något vi kan samlas runt. I samtalet kan vi få aktionen att leva upp gång på gång.

Symboler fungerar sällan bra som propaganda eller agitation. Aktionen måste vara intressant även för den som inte alls låter sig övertygas. Om aktionen inte är användbar för den som vill argumentera mot oss, är aktionen bara en förenklad moralism.

Aktionen kräver forum där den kan ifråga­sättas. Annars blir den passiviserande skådespel eller än värre, agitation och pro­paganda.

Ett misstag som begås i motståndsrörelser är att inte ha klart för sig det egentliga värdet av en handling. Värdet i en aktion lig­ger i att den tillsammans med rättegången och det efterföl­jande straffet har ett budskap som går utöver aktionen.

Budskapet kan som hos Greenpeace vara riktad till de styran­de: ”Följ vårt exem­pel, hindra dumpningen av gifter i haven”. Det kan också riktas främst till medborgarna som hos plogbillsrörelsen: ”Vi har påbörjat avrustningen. Fortsätt avrusta!”

Symboliken byggs upp av aktivisternas beteende, attityd, arbets­sätt, beslutsform, relationer med varandra och andra. Förberedelsen och stödet till varandra är också en del av symboliken.

Men det är inte bara aktivisternas egna handlingar som har symbolvärde. Att arrestera dem som vädjar till andras samveten, ställa dem inför rätta och straffa dem är motpartens bidrag till kampen. Motparten vågar ta ställning. De ställer då frågan om lydnaden på sin spets. Mötet mellan aktionsgruppen och motparten utma­nar andra människor att aktivt ta ställning.

Symboler som används vid civil olydnad har alltså ett syfte ut­över själva aktionen. Under plogbillsaktioner använder vi hammare för att avrusta vapen. Men de är lika mycket av­sedda för rättegången.

Paul Magno som jag gjorde en aktion tillsammans med i Florida fäste ett band vid hammaren med bilder på barn från sin kommunitet för hemlösa familjer. Detta gjorde han för att bilderna skulle hamna bland åklagarens bevis. Han vittnade under rättegången om att dessa hemlösa barn behövde de resurser som gick till kapprustningen.

Man ska inte vara rädd för att använda svårtolkade sym­boler. Symboler ska vara en bakgrund till samtal och diskus­sioner. De ger då en möjlighet att fördjupa samtalet. Det finns däremot en risk om man använder ytliga och förenkla­de symboler. Då blir även utmaningen ytlig.

Todd Kaplan hade i samma aktion fäst en sedel på sin hammare. Den hade tryckts upp av judar i Warsawaghettot under andra världskriget. Polen var ockuperat och judarna från ghet­tot fördes i omgångar till koncentrationsläger. Trots terrorn för­sökte invånarna fortsätta leva ett civiliserat liv. Todd, som själv är jude, vittnade under rättegång om hur den gamla sedeln för honom betydde hopp. Vi ska kunna leva ett van­ligt liv utan hot om utplåning. De som tryckt upp sedeln hade inte förlamats av terrorn. Inte heller vi får bli förlama­de. Låt oss visa hur vi vill leva.

Min hammare symboliserade för mig det paradoxala i militarismen. En Pershing II‑raket kan förinta min hemstad Göteborg. Det finns inget vapen som skulle kunna stoppa en sådan attack. Men min lilla löjliga hammare gjorde det omöjligt att avfyra just den raketen. Det är inte styrka som kan stoppa kapp­rustningen. Svagheten är vårt medel för avrustning. Detta tycks vara en omöjlighet. Men avrust­ningen måste utföras. Och det som gör det möjligt är den handling som bygger på sårbarhet. Symboliken konfronterar vår vilja att bygga upp skyddsmurar.

När vi använder sådana här symboler under aktioner vet vi inte alltid om symbolerna är äkta eller om de blir påklistrade. Ibland kan symbolerna kännas som utsmyckning. Då är de inte längre symboler.

Jag skulle vilja hävda att det finns motstånd som är pekoral – högtidliga aktioner som när de synas inte har något annat att säga oss än banala klyschor.

Aktioner har egentligen samma förutsättningar som romaner. En bra bok kan vi diskutera med andra flera år efter att vi läst den. En bra roman skriver inte läsaren på näsan. Den ruckar på läsarens världsbild genom att gestalta andra möjligheter.

En bok ska kunna läsas utan att författaren sitter bredvid och förklarar.

Om man känner att man måste förklara en aktion har man misslyckats. En aktion ska diskuteras och tolkas inte förklaras. Litteraturkritiker och aktivister gör ibland samma misstag. De tror att läsaren behöver en förklaring för att få någon behållning av sitt läsande.

I en god bok är däremot meningen aldrig uttömd. Boken kan alltid förstås bättre.

Symbolikens motsägelse

Symboliken kan inte kontrolleras vare sig av aktivister eller ordningsmakt. Aktivisterna kan aldrig ursäkta sig med att ”så menade vi ju inte”. Symbolerna börjar efter aktionen leva sitt eget liv. Därför är det viktigt att vara noggrann med att bygga upp symboliken. En dålig symbolik kan göra att det vore bättre om aktionen aldrig genomfördes.

Även om vi i plogbillsrörelsen jobbar mycket med symbolik så vänds den lätt mot oss själva. Hos oss är symboliken motsägelsefull. Vi vill bryta lydnaden men i stället stärker vi den. Vi vill stärka demokratin men vi misslyckas själva med att vara demokratiska.

Lydnaden mot orättfärdiga verksamheter ifrågasätts i varje aktion. Men de flesta gör bara en plogbillsaktion och sedan väljer de lydnad. Budskapet kan tolkas som att med lite eftertanke är nog lydnaden bästa alternativet.

Flertalet i plogbillsrörelsen menar att de strävar efter ökad demokrati. Metoder för mer jämlika och samtidigt effektivare beslut har utvecklats. Men samtidigt används en form av nätverk som gynnar de erfarna med många kontakter.

Om omvärlden uppfattar att plogbillsrörelsen inte är speciellt demokratisk, varför skall rörelsen då ha något inflytande på hur våra samhällen ska utformas?

Själva aktionerna har en omedelbar direkt symbolik som inte efteråt kan bortförklaras. Om inte medlet innehåller målet blir aktionen diffus och svag.

En rörelse som samarbetat med plogbillsrörelsen gör så kallad defencing. Metoden syftar ordagrant på att avstängsla och försvara. De tar ner stängsel kring militäranläggningar främst i Holland och Tyskland. De är för öppenhet. De menar att allmänhetens inflytande är utestängda på dessa platser.

Jag kan förstå vad de menar. Men jag undrar ändå. Vad har de mot stängsel?

Stängsel är väl ofta bra. Och om det är en farlig verksamhet bör det väl finnas stängsel så att inte okunniga barn springer in och leker.

Mina känslor kring avstängslingen är naiva. Men jag tror att symbolik bygger på en kraftfull direkt betydelse. Det är det som gör att symboler upplevs starkare än tecken som ju bara syftar på något annat. Om aktionen bara pekar på något annat än sig själv blir den inte längre symbolisk utan ett tecken. Att ta ner stängsel blir för långsökt.

Ett annat tydligare exempel är när kristna anarkister i Sverige slog sönder bankfönster för att de var mot räntor och tredje världens skuldbörda. Jag undrade vad de hade mot fönster. Bankernas fönster hade väl inget med skuldbördan att göra.

Symbolik har en naivitet men samtidigt en mognad. Den har en omedelbarhet som skapar dess kraft. Men den pekar också vidare på en rad andra möjliga tolkningar.

Maximal symbolik

Kraften hos aktioner bygger på att de har en maximal symbolik. Aktionen får inte vara för vag. Den får inte vara för banal. Den får inte bli diffus, ofokuserad och otydlig. Den måste drastiskt våga ta itu med själva problemet. Den måste kännas i magen. Men den får inte heller slå vilt omkring sig eller vara det slutgiltiga ordet i frågan.

Under åttiotalet försökte vi göra plogbillsaktioner rumsrena i Sverige. Vi valde att göra minimal avrustning för att aktionerna skulle bli så tydliga som möjligt. Efter varje aktion fick vi lite dagsböter och skadestånd. Vi koncentrerade oss på vapenexporten där vi trodde att vi kunde få ett brett stöd.

Intresset var inte speciellt stort.

Men 1993 utförde JAS till Plogbillar sin avrustning av ett JAS-plan. De fyra fick ett års fängelse. Förvånande nog fick deras aktion ett mycket bredare stöd än vad våra lågriskaktioner tidigare fått. Aktionen var tydlig och kraftfull. Den kunde förstås. Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet gjorde stöduttalanden.

Svenska Freds och Skiljedomsföreningens dåvarande ordförande Lars Ångström menade att plogbillarna skapade mer debatt kring JAS efter en enda aktion än vad Svenska Freds gjort under tio års protester.

Strax efter JAS till Plogbillars aktion hade vi ett avrustningsläger i Linköping. Där hade vi samma strategi som tidigare. Vi tog inga större risker med förhoppning att vi skulle kunna få ett brett stöd och även få med oss fler aktivister.

En polis i Linköping sa då till oss att han kunde förstå när vi hamrar på JAS-planet. Men han begrep inte vad vi gjorde när vi gick in och byggde lekplatser inne på SAABs område.

Ordföranden i Kristna Fredsrörelsen lokalgrupp i Linköping sa något liknande. Hon kunde förklara för folk i Linköping varför vi hamrade på JAS-plan. Men hon kunde inte förklara varför några gick in och höll en gudstjänst inne på det militära området.

Detta var verkligen en aha-upplevelse. Vi trodde att det var tvärtom. Vi valde att göra många mindre aktioner för att inte bygga murar mot invånarna i Linköping. Men ack vad vi misstog oss. De aktioner som var mindre drastiska och innebar lägre risk var otydliga. De krävde en massa förklaring. Jag hade inte tagit Gandhis budskap om att trappa upp motståndet riktigt på allvar.

Mitt begrepp maximal symbolik vänder sig både mot en konflikträdsla och överdrivna provokationer. De vänder sig både mot minimala aktioner och maximal förstörelse. Båda ytterligheterna gör aktionen otydlig och svår att ta till sig.

Styrkan ligger i om aktionen kan användas av oss andra, om vi kan omtolka vår vardag och låta oss utmanas.

Media

Denna bok är ett medium. Den förmedlar några funde­ring­ar och en del erfarenheter av civil olydnad.

Den demokratiska målsättningen med civil olydnad är att få ett brett deltagande i beslutsprocessen, alltså att skapa en diskussion och ett samarbete. Demokrati är när de berör­da för en diskussion som leder fram till ett bra beslut för alla inblandade, alltså en överenskommelse. Om några körs över kan de använda civil olydnad för att på nytt sätta igång den demokratiska processen.

Det finns också andra sätt att se på civil olydnad. Aktio­nerna kan vara avsedda att påverka de styrande direkt. Detta kan vi kalla för lobby-civil-olydnad. Att inte behöva bygga upp ett samtal kan visserligen vara effek­tivt. Men i det långa loppet undergräver dessa aktioner de­mokratin. Samma problem uppstår självfallet också när de styrande tar vad som tycks vara bra beslut utan att ett sam­tal förts mellan de berörda innan.

Alla berörda måste inte delta i det offentliga samtalet. Men alla ska ha en rimlig chans. Med samtal menar jag direkt tal mellan människor. I debatter som förs i massmedier deltar bara en liten begränsad del av medborgarna. Man deltar inte i en dialog bara för att man läser en text. En text svarar ju inte på tilltal. Inte ens när man följer en debatt på kultursidorna i morgontidningen börjar texten svara, nyansera sig eller reflektera över vad man själv tycker om den. Den är orubb­lig. Texten är fixerad och fastställd i och med att den är tryckt. Ett samtal kan handla om en text. Texten tillför då samta­let något väsentligt. Men texter kan inte förväxlas med ett samtal.

I dag reduceras begreppet offentligt samtal till det som står i massmedia. Detta är missvisande. Och eftersom demokra­tin anses bygga på det offentliga samtalet blir denna nya betydelse dessutom farlig. Demokratin förvanskas. Att för­slag, synpunkter och information blir offentliga genom massmedia är nödvändigt och bra för demokratin. Men pub­licering är bara en bakgrund för det offentliga samtalet som förs människor emellan. En offentlighet utan samtal blir bröd och skådespel åt folket. Det blir ersättning för demo­krati och i stället kontroll av medborgarna. Man är alltså inte åhörare till det offentliga samtalet, man deltar i det.

Upplysning innebär att tänka själv: Under sjuttonhundra­talet hävdade Emanuel Kant att omyndighet ”är oför­mågan att använda sig av sitt förstånd utan någon annans ledning”^[49] . Men upplysning är, enligt Kant, också att tänka högt: Hur ”mycket och hur riktigt skulle vi väl tänka, om vi inte tänkte så att säga tillsammans med andra”^[50] .

Typexempel på konsumerande offentlighet är panel­debatterna inom folkrörelserna. Diskussionen fungerar som underhållning. Aktivisten som åker ut på föredragsturné blir underhållare. Resultatet är passivisering, snarare än en dialog som ska leda till beslut om handling.

Föredrag, paneldebatter, filmer, diabildserier och böcker har ingen större effekt om de inte används i sam­band med samtal. De kan då bli verktyg för samtalet. Bara så kan de fungera som demokratiska politiska medel.

För att civil olydnad ska fungera demokratiskt måste det finnas fysiska rum – platser – där offentliga samtal om det rätta och riktiga beslutet kan föras. Trädkramarna i Bohus­län hade under långa perioder söndagsträffar för allmän­heten. Där ordnades visningar av skogsdöden, föredrag, de­batter, gudstjänster och kulturarrangemang. Flera av dessa söndagar ledde dessutom till beslut om nya aktioner mot motorvägen.

I plogbillsrörelsen har vi upptäckt att våra utskick med in­bjud­ningar sällan ensamma leder till att folk kommer till ar­rang­emang som läger eller kurser. Det behövs också uppföljande telefonsamtal och direkta möten. Det är när bekanta föreslår varandra: ”man kanske skulle vara med”, som beslut fattas. Större individuella beslut tas sällan individuellt i medvetandet som man kanske trott tidigare. De fattas i samtal med andra. Detta tycks också gälla många mindre beslut som vilken frisyr man ska ha eller vilka kläder man ska ha på sig under aktionen.

Samtal med vänner och släktingar är förmodligen de ef­fek­tivaste medierna för civil olydnad. Andra medier för att få delaktigheten att växa är direkta kontakter och diskussio­ner med motparten under aktioner och rättegångar. Även ickevåldsträning och startande av nya vängrupper kan ses som medier för att öka motståndet.

Kontakt med massmedia

Motståndsrörelser söker tyvärr alltför ofta publicitet snarare än publicering. Man vill styra besluten i stället för att lyfta fram problem för diskussion. Frågan blir hur man kan komma in i massmedia och på så sätt stärka sin prestige. I stället för att utöva politik genom offentligt samtal övergår man till ett offentligt manifesterande och demonstrerande. De som från början egentligen arbetade för ökad demokrati manipulerar nu i stället den allmänna opinionen.

Ett av huvudsyftena med plogbillsaktioner är att utmana nya att bryta sin lydnad. Vid några tillfällen har vi fått ett stort genomslag i massmedia. Olika debattprogram har lyft fram problemen kring civil olydnad.

Jag har dock aldrig märkt någon större tillströmning av aktiva efter dessa genomslag^[51]. De plogbillsgrupper som arbetat med seminarier och kurser har däremot kunnat hjälpa fler att bli aktiva.

En hypotes skulle vara att ett stort genomslag i massmedia ökar avståndet till folk. Vi tycker kanske att det är bra att någon gör något men blir själva passiviserade att av att läsa om andra som gör så stora saker.

En annan hypotes är att massmedia är medium för information men att de har marginellt värde för att aktivera folk. Det behövs direkta samtal mellan människor för att svårare beslut ska kunna tas.

De som kommer från traditionella folkrörelser är ofta mer mediainriktade än ickevåldsrörelsen. De kan bli besvikna när massmedia ignorerar arbetet.

Förhoppningen att massmedia skulle vara ett avgörande politiskt verktyg tror jag är en återvändsgränd. Jag kan tänka mig att massmedia fungerar för att få oss att ta enkla beslut till exempel vilken märkesvara vi kan köpa eller vilket parti vi ska rösta på. Men plogbillsrörelsen erfarenheter antyder att beslut som att aktivera sig och kanske ta risker bara marginellt påverkas av massmedia.

Detta tål att reflekteras mer över. Jag vill bara poängtera att en motståndsgrupp riskerar att bli besviken om de lägger för stor tonvikt på massmedia. Massmedia gör kanske några ytliga notiser eller så skriver de inget alls.

Det har hänt att redaktörer stoppat nyheter med politiska motiveringar. När vi ringde till ETC svarade man på redaktionen att man inte vill stödja sådant (en aktion mot Bofors). GT hade ett redaktionsmöte efter att vi ringde. De beslöt att ”inte stödja sabotage”. De ville därför inte skriva om aktionen.

Förutom politiska skäl att bojkotta civil olydnad tappar journalister intresset om de upplever att aktivister gör aktionen bara för att komma in i massmedia.

Ibland skapar journalisterna spektakulära aktioner, genom att vinkla reportaget. Då får aktionen en ytlig och lite löjlig prä­gel.

Det är alltså viktigt att civil olydnad aldrig blir massme­dia-aktioner. Olydnaden måste fungera oberoende av medias eventuella bevakning.

För att undvika detta skiljer flera aktionsgrupper på själva aktionen och massmediaarbetet. Några gör en motståndsaktion medan en annan grupp gör en massmediaaktion. Vi får då två aktioner. Den speciella mediagruppen e-postar pressmedde­lan­den, fotografier, videoinspelningar och så skriver de insändare. Själva aktionsgruppen behöver då inte bry sig om media och blir då inte heller så besviken. De kan inrikta sig på att skriva brev från fängelset, träffa olika grupper och ordna seminarier efter att de blivit frisläppta.

Jämte mediagruppen bör man också välja några som kan dokumentera aktionen, filma och fotografera. Att åka runt med några diabilder är, om det används i samband med samtal och inbjudningar till längre möten, förmodligen ett effektivare massmedium än några löpsedlar.

Pressutskick

Pressmeddelanden skickas till de olika redaktioner som kan tänkas ha intresse av innehållet. I början skickade vi ett ut­skick till nyhetsredaktionen och glömde insändar-, debatt‑, kultur‑, religions‑ och livsåskådningsredaktionerna. Det går själv­klart också att skicka direkt till journalister. Under åttiotalet kombinerade vi pressmeddelanden med telefonsamtal. Det gör vi inte lika mycket längre. Men förmodligen ger direkta samtal större gensvar.

Förslagsvis e-postas eller faxas pressmeddelandet (mm, på den här tiden hade vi fax) några dagar före aktio­nen, ytterligare ett samma dag samt ett efter.⁵² Pressmeddelandet kan vara ungefär en halv sida. Har gruppen mer information som de vill ha ut så bifoga bilagor. Rolf Lindahl från Brödet Jäser lade före en aktion upp hemsidor med gruppens uttalande, fakta om vapnen, gruppen, plogbillsrörelsen samt bilder som kunde laddas ner. Genom länkar slapp vi överösa redaktioner med bilagor och fotografier.

Innehållet i ett pressmeddelande struktureras som en upp och ner vänd pyra­mid. Det viktiga först. Detaljer och förklaringar kommer sist. En viktig sak är telefonnummer till någon kon­takt­­­­person. Vid Plogbillsaktion Gevärsfaktoriet glömde vi telefonnumret. Utskicket blev då så gott som meningslöst och ett nytt fick göras.

Pressmeddelandet får gärna vara personligt. Men det bör vara skrivet i en objektiv ton med åsikter inom citat. Fotografier med bildtext, namn och även fotografens namn kan e-postas till redaktionerna. Röstinspelningar och videoinspelningar kan också e-postas till radio respektive tv.

Både dags- och folkrörelsetidningar brukar ha kalendarier över framtida aktiviteter. När vi har diskussionskvällar, kurser och andra arrangemang gör vi därför utskick till de redaktörer som ansvarar för dessa sidor.

Insändare kan lämpligtvis vara på en halv sida. Ofta finns det speciella insändarredaktioner man skickar till.

Efter aktioner men främst inför rättegångar har vi haft presskonferenser. Om man bjuder på frukost, mat eller vickning kan det bli lite roligare tillställning med bra samtal och möjlighet att diskutera större reportage.

Intervjuer och soffprogram

Hans Leander från Svärd till Plogbillar lyfte i ett debattprogram fram vikten av ickevåld. Men han var inte beredd på en kupp från redaktionens sida. I början av programmet klippte de in en pjäs om några maskerade aktivister som kidnappar en miljöbov. Programledaren kallade sedan kidnappningen för civil olydnad. Hasse var självklart mot kidnappningar men eftersom han inte i tv-rutan tog direkt avstånd från det som visades i pjäsen kunde man få uppfattningen att vi accepterade kidnapp­ningar. Det allra viktigaste när man deltar i massmedia är att bemöta de indirekta eller direkta påståenden som görs. Annars accepteras dessa som allmänna sanningar.

En annan som är aktiv i plogbillsrörelsen, Kajsa Svensson, råkade ut för en liknande sak. Siwert Öholm frågade henne om plogbillsrörelsen planerade något sabotage. Hon glömde av att ta avstånd från sabotage och pratade i stället om vilka planer som fanns. Siwert Öholm fick på så sätt smygit in ett påstående som tycktes bekräftas eftersom det inte dementerades.

I ett annat debattprogram tyckte jag Kajsa var suverän. Programmet handlade till stor del om de djurrättsaktivister som bränner Scanlastbilar och hotar människor. Kajsa sa att hon själv alltid ville vara öppen och ickevåldslig under aktioner.

– Jag vill kunna räcka fram handen efter aktionen och säga. Hej, jag heter Kajsa och vad tycker ni om vår aktion.

Själv tyckte jag hon var mycket tydlig med att betona öppenhet och ickevåld.

Men en granne kom dagen efter fram till mig och tyckte att vi inte skulle stödja mordbränder. Det visade sig att eftersom Kajsa pratade om vad hon själv ville göra så framgick det inte om vi accepterade att andra gjorde mordbränder. Det är alltså viktigt att inte bara säga vad man vill utan också sätta gränser gentemot det man inte vill. Debattprogrammets utformning kopplade ihop alla aktivister som bjudits in att delta, med mordbränder. Enda sättet att bryta denna koppling var att ta direkt avstånd från det.

Även i tidningar kan aktivister tyckas bekräfta felakti­ga påståenden från journalister:

– Är ni besvikna för att det inte kom så många?

– Är du kritisk mot dem som använder demokratiska metoder?

– Vad svarar ni på all den kritik ni fått från allmänheten?

– Är militanta metoder mer effektiva än politiskt ar­bete?

Riktigt så här vinklade brukar inte intervjuer vara. De flesta journalister jag mött försöker göra ett bra jobb. Att jag så gott som alltid hittar sakfel när jag läser en artikel efteråt beror snarare på journalistens tidsbrist än illvilja.

Men för att minska risken att en artikel blir vinklad på ett missvisande sätt finns några tips för kontakten med massmedia:

1. Rotera de som intervjuas.
2. Se till att köns- och åldersfördelningen är någorlunda jämn. Vissa frå­gor som exempelvis värnpliktsvägran tenderar annars allt­för lätt att uppfattas som en manlig fråga, precis som kampen mot våldspornografi tycks vara en kvinnofråga.
3. Besvara inte frågor som är könsdiskriminerande, irrele­vanta för gruppens arbete eller rör privatlivet.
4. Undvik att uttala er för andra om inget annat är överens­kommet. Låt var och en svara för sig själv. Denna rättig­het har även de som inte är med under intervjun. Om en journalist vill citera någon är det lämpligt att denne kontaktas.
5. Undersök om det finns möjlighet att få läsa artikeln innan den trycks.
6. Utvärdera intervjun och artikeln skriftligt och bifoga ut­värderingen till vängruppens lista över mediakontakter.
7. Bojkotta de medier och journalister som tidigare spritt desinformation. Skicka ut uppgifter om dessa till andra grupper och organisationer. Då kan de undvika att begå samma misstag.

Ibland kan det vara svårt att värja sig mot massmedia. Aftonbladet skickade in en infiltratör under en kurs i civil olydnad som Omega arrangerade. Hon verkade under falskt namn och föreslog att man skulle använda våld. Det ville dock ingen annan deltagare. Efteråt hade Aftonbladet ändå en kampanj där de kallade oss för fredsterrorister. En fotograf på Aftonbladet berättade att redaktören redan innan infiltrationen bestämt att vi var terrorister.

Infiltratören från Aftonbladet hade själv med en kamera som hon använde under ett rollspel när några skulle lugna ner en militär från Guatemala. Kristna Freds hade skickat en volontär till oss för att tränas i ickevåld innan han åkte över till Guatemala. Eftersom träningen var på ett dagis hade den som spelade militär hittat ett leksaksvapen som han hade i handen. Aftonbladet lyfte fram den hemliga infiltratörens suddiga bild på framsidan och det såg ut som om vi tränade med vapen.

Aftonbladets kampanj återspeglades i flera tidningar under ett par år. Andra tidningar, som Månadsjournalen, snappade upp begreppet fredsterrorist. Detta gjorde att vår relation till en rad folkrörelser under den här mediakampanjen blev mycket kyligare.

Enligt lagen om förtal får tidningar inte peka ut någon som brottsling om denne inte är dömd för just det brottet. När TT gick ut med att Plogbillsgruppen Bröd inte Bomber hade gjort sabotage skickade vi ut flera dementier och ringde till TT. Vi förklarade att plogbillsgruppen tog avstånd från sabotage och att åklagaren varken åtalade eller misstänkte de tre häktade för sabotage. Om TT inte hade backat där funderade vi på att pröva en stämning av TT för förtal. Vi var trötta på att nedsättande och missvisande uppgifter spreds via massmedia.

Något som är svårt att förebygga är ett problem som upp­står när ambitiösa journalister förbereder sig genom att läsa äldre artiklar. De intervjuade bör därför också läsa på för att kunna rätta till tidigare felaktigheter. Själv har jag sett märkliga uppgifter om mig dyka upp med jämna mellanrum under snart två decennier.

MOTSTÅNDETS DIALOG: OM RÄTTEGÅNG

Att mötas

Genom att kontinuerligt ställas inför rätta hålls dialogen med de styrande igång. I USA, England och Västtyskland har detta lett till att domare börjat frikänna de som gör civil olydnad. 1996 friades fyra kvinnor från Seeds of Hope av en jury från Liverpool. Gruppen hade avrustat ett Hawkflygplan som skulle exporteras till Indonesien, som då utrotat en tredjedel av Öst­timors befolkning. Juryn ansåg att det var riktigt av kvinnorna att förstöra flygplanet. Några dagar efter höll vapentillverkare i England ett krismöte. Vad skulle de göra om inte lagen skyddade deras produktion?

I Sverige trodde vi att solidaritetsaktivister i England nu skulle oskadliggöra alla de andra 23 flygplanen som var på väg till Östtimor. En domstol hade ju dömt att det var rätt att göra så. Men så skedde inte. Både plogbillsrörelsen och solidaritetsrörelsen blev tydligen överraskad av frikännandet. Jo Wilson från gruppen berättade i ett samtal med mig att solidaritetsrörelsen som aktiverat sig och byggt upp en motståndsrörelse faktiskt blev passiviserad strax efter frikännandet.

Jag tror detta beror på att många aktivister jobbar utan visioner. Man tänker sig att något måste göras men har ingen förhoppning om att lyckas nå överenskommelser.

Domare Myron Bright, som handlade överklagande­na för två plogbillsaktioner mot kärnvapensilos i Missou­ri, Plowshares nr 12 och Silo Pruning Hooks, skrev följande i sitt domslut: ”Vi måste förstå att civil olydnad i olika former, använd utan våld mot andra, är en del av vårt sam­hälle. Och det moraliskt rätta ur politiska demonstranters synsätt har i olika sammanhang förändrat och förbättrat vårt samhälle.”

Även åklagare har ibland tagit ställning för de åtalade. Vid en bisarr plogbillsrättegång sommaren 1985 blev doma­ren så arg på åklagaren som så uppenbart stödde aktivister­na, att han förutom sin domarfunktion också övertog åkla­garens roll.

I förlängningen skapar ett stöd förhoppningsvis ett samar­bete. I Tyskland har exempelvis flera domare själva börjat engagera sig i fredsrörelsen. Vintern 1987 ledde detta enga­gemang till att fjorton västtyska domare och åklagare arres­terades för civil olydnad mot kärnvapen. När detta samar­bete efterhand etableras innebär det en förändring av lagen och myndigheternas agerande.

Som jag nämnt tidigare är rättegången en dialog med re­ge­ring­en, som representeras av åklagaren, och med lagen, vilken representeras av domaren. Ibland är det också en dialog med de privata ägandeintressena som representeras av mål­sägande. Den kan dessutom bli ett samtal med arbetare och tjänstemän som berördes av aktionen om dessa kallas som vittnen.

Rättegången är en genomgång av fakta och argument för och mot. Den kan därför användas av åhörare och andra medborgare för att diskutera och ta ställning till de inblan­dades agerande. På så sätt har rättegången både ett symbo­liskt värde och en funktion som massmedium.

En tysk fredsarbetare, Uwe Painke, arbetade heltid under några år i mitten på åttiotalet med Kampanj för Civil Olyd­nad och Avrustning. Han menade att rättegångarna var deras viktigaste metod att aktivera nya.

De som ställdes inför rätta skickade ut skriftliga inbjud­ningar till släktingar och vänner. En präst bjöd med hela sin församling.

Dessa åhörare blev ibland så starkt berörda av rättegångarna att de direkt fyllde i Kampanjens skriftliga löfte om att göra civil olydnad mot Pershing II‑raketerna.

Rättegångssalen är ett rum där information som annars hålls undan det offentliga samtalet kan lyftas fram av både försvaret och åklagarsidan. Under plogbillsrättegångar bru­kar vi be de arbetare som åklagaren kallar som vittnen att berätta vad de tillverkar.

Rättegången ger alltså flera möjligheter. Beroende på vad man vill göra av den går det att välja mellan åtminstone fyra olika sätt att lägga upp en rättegång:

1. Tona ner handlingen för att få lägre straff.
2. Försvara sig med andra lagar. Man menar då att hand­lingen är laglig eftersom man följt exempelvis internatio­nell lag, eller nationell lag som nödvärn eller nödrätt. Man kan också hävda att man följt allmänmänskliga lagar. Dessa kan vara naturrätt, folkrätt eller andra moraliska lagar som finns i vår kulturella tradition. Ett exempel är femte budet: Du ska inte döda!
3. Etiskt försvar. Argumentera utifrån vad som är rätt och mänskligt riktigt. Då hävdar man att rätt går före lag, el­ler att människoliv är viktigare än lagen.
4. Vända på rättegången. Anklaga motparten i stället för att försvara sig.

De flesta plogbillsrättegångar är en blandning av de tre sista formerna av försvar. Grundförutsättningen är dock all­tid att få igång ett samtal om vad som är rätt. Vi diskuterar lagen för att med hjälp av domstolens eget språk bättre göra oss förstådda. På så sätt kan vi hänvisa till gemensamma moraliska värderingar. Dialogen under rättegången handlar sällan om att försvara sig själv. Snarare anklagar vi mot­parten för att handla orätt.

Parallellt med dessa former av försvar används också sam­ar­betsvägran.

Demokrati förutsätter att man vill få igång ett offentligt samtal. Sedan behöver man självklart inte samtala på mot­partens villkor. Om denne stoppar delar av samtalet kan man svara med tystnad. Tystnaden uttrycker då en önskan att få igång ett samtal igen. Den symboliserar också mot­partens försök att stoppa det demokratiska samtalet. Tyst­naden blir därför viktig för dialogen.

När jag under rättegången i Orlando försökte berätta om Europa och att vi européer är de tänkta offren för Pershing II raketerna, stoppade domaren mig. Då höll jag i stället en tyst minut för dagens offer för kapprustningen – de fattiga. Resten av rättegången valde jag att vara tyst.

När Elmer Maas, som deltog i den första plogbillsaktio­nen i Pennsylvania 1980, inte fick försvara sig under rätte­gången vände alla – inklusive åhörarna – ryggen mot do­maren. Vid några tillfällen har man dessutom själva fortsatt rättegången utanför domstolsbyggnaden.

En annan fråga inför rättegången är om vängruppen ska ta hjälp av advokat. Advokatens yrkesheder gör att denne vanligtvis känner sig tvingad att försvara sina klienter. En advokat ska bevaka om åklagaren lagt fram hållbara bevis. Om åklagaren lyckats med detta ansvarar advoka­ten dessutom för att straffet ska bli så lågt som möjligt. Under avrustningslägren i Linköping tog det flera rättegångar innan advokaterna och aktivister­na kunde komma överens om en gemensam strategi.

I praktiken innebär detta att advokatens mål kan gå stick i stäv med vängruppens intresse att vända på rättegången och även försöka diskutera motståndets möjligheter. Därför väljer vanligen aktivister att försvara sig själva. Syftet är ju att skapa dialog, inte att bli försvarad. Vid behov kan advo­kater självklart fungera som rådgivare.

Rättegångens delar

En rättegång kan sammanfattas i fem delar: yrkande, be­skriv­ning av gärningen, bevisning, diskussion om ansvaret och dom. Denna ordning används i de flesta moderna länder.

Åklagaren redogör för sitt yrkande, som vanligen består av vad man med vardagsspråk kallar för anklagelse. Då får försvaret möjlighet att erkänna skuld. Då kan den åtalade antingen erkänna eller förneka lagbrott.

– Jag anser inte att jag brutit mot lagen med min hand­ling men jag erkänner att jag begår brott mot de fattiga ge­nom att inte stoppa vapenexporten.

Så svarade jag vid rättegången i Uddevalla efter en aktion mot en vapentransport. För andra är det vanligare att man vid civil olydnad erkänner lagbrott men hävdar att detta var nödvändigt i sammanhanget.

Nästa viktiga del av rättegången är när åklagaren och för­svaret ska ge sina versioner av händelseförloppet.

Om åklagaren tar upp irrelevanta eller missvisande frågor går det att protestera. Den åtalade får även en chans att själv ställa frågor till åklagarens vittnen. Detta ger möjlighet att starta en moralisk diskussion. Genom att dessutom ställa konkreta frågor ber man dem redogöra för motpartens verksam­het.

Efter åklagaren får sedan de anklagade med hjälp av sina vittnen redogöra för händelseförloppet och bevisa att motpartens verksamhet var olaglig.

Redogörelsen kan innehålla personlig bakgrund, viktiga händelser och perso­ner i ens liv, hur aktionen planerades och vad det var som påverkade en att göra aktionen. Det sistnämnda kan exem­pelvis vara en redovisning av de internationella lagar man planerade att följa. Med diabilder eller genom att visa och berätta kan aktionens händelseförlopp förtydligas. I Eskilstuna visade vi en videofilm på aktionen som beslagtagits av polisen och därför också blev bevis.

Man får inte glömma att visa upp olika bevis på intentionen med aktionen, alltså banderoller och symboler. Det brukar också vara möjligt att läsa uttalanden. Någon gång har gruppen även kunnat sjunga de sånger som sjöngs under aktionen!

Vittnen kan redogöra för vad som hände. Anställda kan berätta om vad som försiggår inom företaget. Vänner kan vittna om den anklagades personlighet eller redogöra för ti­digare ”brott”. Sakkunniga kan ge specifik information, om internationell lag, eller situationen i tredje världen.

Åklagaren brukar ställa frågor till både den anklagade och dennes vittnen. Dessa frågor ger ytterligare en chans att vända på eventuella förutfattade meningar eller felaktiga föreställningar. I Linköping frågade de olika åklagarna hur konsensus fungerade på avrustningslägret. De ville bevisa att aktionerna var planerade tillsammans.

Efter dessa redogörelser för bakgrund och händelseför­lopp får åklagaren och försvaret möjlighet att värdera aktio­nen och diskutera ansvarsfrågan.

Då brukar det vara dags att diskutera intentio­nen med aktionen: Vad man ville uppnå. Vad civil olydnad och ickevåld innebär. Vad som är rätt och fel. Vem som bär ansvaret.

Rimligtvis bör man också ge förslag på vad rättegången ska leda till. Denna plädering kan handla om straffet. Men minst lika viktig är diskussionen om vad domaren, åklagaren och medborgarna kan göra för att stoppa de orättfärdiga brottsliga handlingar som rättegången egentligen handlar om.

Det är problematiskt att be om lågt straff. Då hävdar man ju att man bör straffas och alltså gjorde fel. Själv ber jag om frikännande. Om jag gjort orätt bör jag, enligt lagen, få det längsta straff­et eftersom jag vid upprepade tillfällen brutit den. Dessutom var dessa aktioner välplanerade och organiserade. Några förmildrande omständigheter – som ”spontana reak­tioner”– finns inte. Dessutom utmanar och uppviglar jag andra att fortsätta motståndet.

Detta betyder inte att jag är för straff. Jag tror inte på straff. Men så länge andra straffas ska inte jag särbehandlas.

Om rättegången leder till frikännande har handlingen godkänts av domstolen. Detta blir då ett stöd till andra att fortsätta. Exempel på sådant erkännande är yttrandefrihe­tens och strejkrättens framväxt eller när Seeds of Hope frikändes för sin plogbillsaktion.

När man fälls för en rättfärdig handling blir straffet en utmaning till andra att fort­sätta motståndet. För att själv kunna fortsätta dialogen kan den dömde dessutom överklaga. Det är inte ovanligt att man får rätt efter överklagan. En högre domstol kan också ge större möjlighet att diskutera mer principiella frågor.

MOTSTÅNDETS KRAFT: OM STRAFF

Övervinna rädslan

Förhörsledaren behandlade mig väl. Jag sa dock artigt att jag skulle vänta med förhöret till ett senare tillfälle. Han följde med mig ner till häktet och överlämnade mig till häktesvakten. Jag fick ta av mig bältet, klockan och skosnörena.

För att förhindra självmord, sa vakten.

Han visade mig ett par hyllor med böcker. Jag valde ut två.

Nej, jag hade restriktioner så jag fick inte läsa dagstidningar. Nej, jag fick inte heller ringa ut. Åklagaren omprövar restriktionerna på måndag.

Jaha, men tack, för böckerna i varje fall.

Innan han låste in mig pekade han på cellen bredvid och sa att där satt Eva. Anders satt i nästa cell.

Cellen bestod av en säng till höger och ett pisshål i golvet till vänster. Ovanför pisshålet fanns ett litet minihandfat inbyggt i väggen. Jag tryckte på en knapp och drack några klunkar av vattnet.

Jag hade inte ro att läsa. I stället tog jag en promenad. Tre steg mot fönstret, tre steg mot dörren. Ganska snart tröttnade jag. Med några slag mot väggen försökte jag få kontakt med Eva. Väggarna var tydligen väldigt tjocka för jag kunde inte höra något från hennes cell. Jag lade örat mot celldörren men kunde inte heller höra något från korridoren.

Jag mådde ganska bra och kände mig stark de första två dagarna. Sedan upphörde isoleringen och jag kunde ringa ut.

Den fjärde dagen började jag känna mig ordentligt ensam och rädd. Jag blev rastlös och vankade fram och tillbaka i cellen. Åtta år tidigare hade jag suttit femton månader i nordamerikanskt fängelse. Jag måste väl klara av ett svenskt häkte. Det skulle jag kanske göra med tiden. Nu klarade jag det i varje fall inte.

Den femte dagen var det häktningsförhandling. Jag nämnde att jag inte hade några planer på att göra en ny aktion. Domaren beslöt därför att släppa mig.

Även när jag vet att en lag skyddar något orättfärdigt väljer jag oftast lydnad. Det finns flera skäl. Det främsta skälet är dock att jag är rädd för de personliga konsekvenserna. Jag vet inte hur jag ska ta straffet.

Straffet är den viktigaste delen av civil olydnad, enligt Thoreau. Undantag är frikännande då lagen i praktiken bejakar aktionen.

Rädslan för de personliga konsekvenserna hindrar oss från att stoppa våld och skapa ett rättvisare samhälle. Medlet för att bryta denna paralysering är paradoxalt nog att ta konse­kven­serna av olydnaden, att ta straffet. Det är då straffet börjar förlora sin makt. Henry David Thoreau ansåg till och med att en kamp utan att människor sitter i fängelse är kraftlös.

När människor gör motstånd mot orättvisa även om det leder till avsked, förtal, skadestånd eller fängelse avskaffas straffet. Eller för att uttrycka det något mer precist: Straff­ets huvudfunktion att få med­borgaren att kontrollera sig själv förlorar sin verkan. Medborgaren blir inte längre sin egen fång­vaktare.

Ett fängelse är först och främst till för dem som inte sitter där. När medborgaren gör det rätta oberoende av risken för straff rivs murarna. I fysisk mening står fängelset kvar. Fång­arna som är inspärrade där – som en symbolisk vink till oss – sitter tills vidare kvar. Men de primära fångarna – med­borgarna utanför murarna – befriar sig genom olydnaden från bojorna.

De verkliga bojorna är rädslan för vad som ska hända om man bryter mot lagar och konventioner. Den­na rädsla är inte bara psykologisk. Bojorna är först och främst en social och kulturell skapelse. Konstruktionen på dessa bojor skiljer sig åt. I de skandinaviska länderna bygger vi upp vår fångenskap genom oron för vad som ska hända med arbetet eller skolan, vad vännerna ska säga, hur man ska klara av att sköta sina plikter mot familjen, samt vad skadestånd kan ställa till med.

Ofta kan ekonomiska konsekvenser vara större hinder för mot­stånd än fängelse. Det upptäckte vi plötsligt när en svensk grupp planerade en plogbillsaktion. Under förberedelserna lade vi in några timmar för att utreda våra känslor inför fängelsetiden. Ingen bekymrade sig nämnvärt för fångenskapen. Men sena­re kom det fram att så gott som alla hindrades av rädslan för skadestånd.

Flera gick i funderingar på att smita undan straffet genom att skänka kapitaltillgångarna till systern eller maken.

I en annan grupp med lite yngre deltagare – runt trettio – var rädslan för skadestånd inte lika stark. Denna grupp bestod av ”alternativmänniskor” som bodde i kollektiv eller stugor på landet. Men trots att dessa var mindre etablerade än läkaren, läraren och byråassistenten i första gruppen var de mer oroliga för vad som skulle hända med jobbet och med utbildningen. De vågade ibland inte ta tjänstledigt eller utebli från föreläsningar.

– Min ersättare gillar nog inte att jag byter arbetsdagar igen.

– Jag börjar få gliringar från jobbarkompisarna.

– Nej då kan jag inte. Jag ska redovisa en uppsats.

Under nittiotalet när plogbillsrörelsen växte råkade några av oss ut för ett oväntat straff. Flera plogbillar blev mobbade och förtalade av andra aktivister. Plogbillar i Tyskland, England och Sverige har berättat för mig att de blivit mobbade efter sina aktioner. En kvinna med en son vittnade om att det är värre att bli baktalad som dålig mamma än att sitta i fängelse.

För att bemöta mobbning har några plogbillar från Sverige sedan 1995 försökt utveckla träning och metoder för att stoppa mobbning och förtal. Jag tar upp de erfarenheterna i senare kapitel.

Det är inte höjden på murarna som hindrar fångarna från att rymma. Det är inte storleken på straffet som gör att vi börjar kontrollera oss själva. Det är vår relation till straffet som bestämmer dess effektivitet. Detta innebär att en fun­gerande kontroll inte behöver hota med speciellt mycket. Ofta ger vi i stället hoten en mytisk innebörd. En av de star­kaste bojorna i dag är faktiskt den där fruktansvärda pricken.

Socialarbetare betalar inte ut understöd till flyktingar som gömmer sig för att de kan bli prickade. Och det är väl sant som alla säger att det räcker med att bli arresterad för att bli prickad…

Vår attityd till straffet är alltså avgörande för om det ska bli effektivt.

Straffet kan komma från sidan genom vänner. Det kan till och med komma underifrån. En risk är ju att man inte längre narcissistiskt kan bekräfta sig själv i andra människors beundran och respekt.

Själv är jag rädd för att bli missförstådd. Att bli utskrattad avskyr jag. Jag vill dessutom inte att andra ska tycka att jag gör mig förmer än vad jag är. Även långa fängelsestraff eller en efterhängsen kronofogde ger mig starka betänkligheter. Allt detta och mycket annat gör att jag helst vill vara en lydig – om än kritisk och avslöjande – författare som snällt demonstrerar några gånger om året.

Medlet att ta bort hotet om straff är dock att göra det som måste göras och sedan ta konsekvenserna. Rädslan finns där. Den kommer jag inte ifrån. Men jag kan övervinna den.

Eftersom rädslan är det slutgiltiga hindret för att vi själva ska skapa ett rättvisare samhälle är också straffet den vikti­gaste delen av civil olydnad.

Så länge jag är rädd för straff måste det finnas människor som utmanar hotet. Annars kommer rädslan att styra mig.

Henry David Thoreau uttryckte principen för effektiv civil olydnad redan 1849: ”Under en regering som med orätt fängslar någon, är den rätta platsen för en rättskaffens person likaledes fängelset. Den passande platsen i dag, den enda plats, som Massachussets har berett för sina mer fria och mindre beroende andar, är i dess fängelser”.⁵³Det är ”det enda hus i en slavstat där en fri man kan vistas med heder. Om någon tror att deras inflytande går förlorat där, och deras röster inte längre träffar statens öra, att de inte skulle fungera som fiender inom dess murar, vet de inte hur mycket starkare sanningen är än misstaget, inte heller hur mycket vältaligare och effektivare den, som har erfarit en smula av orättvisan i sin egen person, kan bekämpa den.”

Även Gandhi såg de personliga konsekvenserna som kraf­ten bakom civil olydnad. En Satyagrahi tror att ”ödmjukt lidande för en rättvis sak har en egen kraft som är obegrän­sat mycket starkare än kraften i svärdet”.^[54]

Men civil olydnad bygger inte på martyrskap. Det är inte lidandet som skapar kraften. Många klarar sig alldeles ut­märkt i fängelse. Olydnadens kraft kommer från att man övervinner rädslan för lidandet, att man trots lidandet gör det rätta. I övervinnandet ligger hela utmaningen. Det tvingar oss andra att inse våra möjligheter.

Martyrer gör motsatsen. De tar bort möjligheterna för alla andra. Vi älskar dem för att de offrar sig för oss. De är våra ställ­företrädare.

Även hjältar blir ställföreträdare. De passiviserar oss and­ra.

Civil olydnad blir en kamp mot hjältemod och martyrskap. Inga andra kan befria oss. Vi behöver alla övervinna rädslan och ta konsekvenserna. När lokföraren Lars Falkenberg från Grebbe­stad vägrade köra vapentåg så avmystifierades hotet om avsked. Trots, eller kanske tack vare, att lokföra­ren avskedades inspirerade hans personliga risktagande andra till ytterligare olydnad.

Att göra motsatsen, att smita undan från straffet och vara olydig i hemlighet, är att bekräfta lydnaden. Smitning stär­ker och bekräftar straffets effekt.

När ett par tågväxlare tipsade Lars Falken­berg, om att han den natten skulle köra vapen vore ju alter­nativet att sjukskriva sig och på så sätt undvika konflikten med SJ och rättsväsendet. Det vore en privatmoralisk hand­ling som förmodligen skulle ha gett Lars gott samvete. Men den skulle stärkt de andra lok­förarnas övertygelse om att vägran som leder till avsked inte är ett alternativ.

I Danburys federala fängelse i Connecticut fanns en halv­officiell olydnad som vakterna inte försökte stoppa. I min cell hade vi gömt kokutrustning som någon maffioso i pensionsåldern hade stulit från vakternas matsal. En jämn ström av konserver med bläckfisk och musslor smugglades in utifrån. Spagetti, vitlök och rivost stals från köket. På kvällarna spred vi en säregen doft av italiensk pasta.

I början var jag förvånad över att vakterna såg mellan fing­rarna på allt detta. Det var mycket som försiggick mitt för näsan på dem. Senare förstod jag att vårt smygande ledde till att vi kontrollerade oss själva. Det var högst ovanligt att vi på allvar protesterade eller gjorde motstånd mot ett miss­förhållande. Då riskerade vi ju att vakterna skulle slå ner på vår restaurangverksamhet.

När jag 1987 besökte slumområden i Santiago kunde man upptäcka små ledningar som var kopplade till gatube­lysningen. Invånarna stal ström. Detta var självklart mora­liskt försvarsbart eftersom strömmen gjorde att de kunde överleva kalla vinternätter. Men samtidigt hindrade det de fattiga från att göra handlingar som kunde dra till sig upp­märksamheten från myndigheterna. Det stoppade dem från att organisera sig och kräva en bra och billig energiförsörj­ning. Deras möjligheter var alltså låsta. Det gick inte att se någon alternativ utväg.

Utvägarna är lättare att hitta när de grundläggande beho­ven är tillfredsställda. Men det är också då vi bygger upp rädslan för att mista dem. Detta leder till självkontroll.

Historikern Howard Zinn har i en klassisk bok från 1968 kritiserat att Martin Luther King accepterade straffet mot honom som rätt och riktigt.^[55] Zinn föreslår att det skulle vara bättre att rymma från fängelset.

Själv tror jag inte det är så viktigt vad en aktivist tycker och tänker. Det avgörande är vad som sägs med aktionen, rättegången och straffet. Jag tolkar inte civil olydnad som ett accepterande av straffet som riktigt. Det är ju för att straffet är orättfärdigt som civil olydnad berör oss. De som tycker att straffet är rätt åt dem berörs inte. Att göra en handling som uppfattas som riktig och att inte smita från straffet är en utmaning av lydnaden. Att rymma från fängelset och hålla sig gömd bekräftar snarare lydnaden.

När jag har varit bevakad har jag några gånger gått under jorden ett par dagar eller en vecka för att kunna genomföra en aktion. Men då blev jag direkt min egen fångvaktare. En smygande känsla av rädsla och paranoia infann sig. Genom att ständigt försöka undvika att bli tagen är vi redan fast.

Inte ens den allra hårdaste diktaturstat har möjlighet att anställa tillräckligt med poliser för att kunna kontrollera var och en. Medborgarna måste kontrollera sig själva och var­andra. Prinsen och anarkisten Kropotkin hävdade att utveckling kommer från ömsesidig hjälp. Jag skulle dessutom vilja lägga till att makt utvecklas ur ömsesidig kontroll.

För att straff ska ha effekt måste vi kontrollera oss själva. Civil olydnad sker alltid öppet. Syftet är att bryta denna självkontroll och utmana andra att övervinna den. Målet är att skapa en kultur där medborgarna direkt stoppar orättvisor och våld utan att låta sig hindras av hot eller straff.

Straffets möjligheter

Civil olydnad kritiseras ibland för att vara slöseri med tid. Man kan ju göra så mycket gott där ute i friheten. De peng­ar som kronofogden tar för skadestånd skulle ju kunna skic­kas till tredje världen. Vid avsked förlorar man möjligheten att påver­ka. Om jag gör något alltför extremt tappar jag människornas förtroende.

Allt detta kommer från två missuppfattningar. Synsättet bygger på tron att straffet är en olycklig konsekvens av motstånd. Detta är fel. Straffet är den civila olydnadens kraftkälla. Denna kraft är en av förutsättningarna för att motståndet ska bära ny frukt. För att rädslan ska övervinnas behöver vi möta den öga mot öga.

Fängelset ger oss också möjlighet att koncentrera oss på motståndet. Vi behöver inte tvätta våra kläder, städa, laga vår mat, resa någonstans. Vi blir aldrig bortbjudna. Fängelset är en möjlig reträtt från alla distraktioner. Vi kan koncentrera oss på allt arbete kring aktionen, utveckla motståndet, hålla kontakt med folk från hela världen. Själv har jag aldrig varit så politiskt effektiv som under mitt år i fängelse.

Det finns dock två undantag till straffets nödvändighet. När ickevåldsrörelsen är tillräckligt stark för att med egen symbolisk styrka nå sitt mål behövs inte straffet. Det behövs inte hel­ler när man ligger nära en överenskommelse med motpar­ten.

Ockupationen mot provborrningar av Kynnefjäll sedan 1979 är exempel på första undan­taget. En stor del av lokalbefolk­ningen deltar. Och deras ständiga beredskap är så moraliskt stark att myndigheterna inte börjat borra.

Sjuttiotalets aktioner för att rädda Almarna i Stockholm och Kungstorget i Göteborg är exempel på det andra undantaget. Under de två ockupationerna kom det fram tillräck­ligt många politiker som stödde kraven. Almarna och Kungstorget kunde räddas.

En annan form av överenskommelse är dessutom frikän­nan­det. Då ställer sig lagen i praktiken på motståndets sida gent­emot regeringen. Ett exempel är en domare i Västtyskland som plötsligt började frikänna de som gjorde aktioner mot Pershing II‑basen i Mutlangen. Till slut hindrade myndighe­terna honom från att döma civil olydnad.

Men det finns sällan möjlighet att nå en snar överenskom­melse. Det tar dessutom oftast lång tid att bygga upp ett motstånd som är så moraliskt mäktigt att motparten drar sig för att trotsa det. Så i de flesta fall är den civila olyd­naden beroende av straffet.

Civil olydnad där deltagarna gör en olaglig handling där de vet att straffet blir lågt och inte ens kännbart blir lätt besvikna för att ingen bryr sig. En aktion som inte är en utmaning för deltagarna själva är inte heller en utmaning för oss andra.

Straffet tillför kampen fyra kvalitéer:

1. Som jag redan nämnt hjälper det till att avskaffa sig själv.
2. Budskapet får genom straffet formen av en moralisk vädjan som kan skapa stöd från delar av motparten.
3. Det fungerar som en utmaning till de passivt stödjande att bryta lydnaden.
4. Symboliken som motparten tillför genom att utdela straff ger dessutom en helhetsförståelse av motståndet. Motståndet blir alltså inte en ensidig handling utan ett samspel där motparten deltar, tar ställning och agerar.

De tre sista funktionerna går jag in på lite närmare.

En decemberkväll 1955 i Montgomery, Alabama, satte sig en trött svart kvinna längst fram i bussen på ett säte som var avsett för vita. När hon vägrade ge sittplatsen till en vit man blev hon arresterad. Fängslandet ledde till en 382 da­gars bussbojkott och startade den rörelse som radikalt för­ändrade USAs apartheidlagar. Medborgarrättskämparnas uthållighet under polisens brutala behandling gav rörelsen ett förvånansvärt starkt stöd hos den vita medelklassen.

Att på så sätt fungera som en moralisk vädjan är alltså straffets andra funktion.

Straffets tredje funktion är en utmaning till de passivt stödjande att bryta lydnaden. Detta fungerar främst med vänner, arbetare som man möter i samband med ak­tioner, representanter från kontrollapparaten och personer man möter efter frisläppandet.

Straffets fjärde funktion är motpartens bidrag till kam­pen. Genom att inte sätta oss över lagen utan i stället ta straffet då skapar vi ett samspel med motparten där denne blir en del av kampen. Motstån­det blir då inte ett demonstrerande eller manifesterande utan en inbjudan till motparten att delta och ta ställning.

Flera aktivister har kritiserat plogbillsrörelsen för att deras aktioner skulle vara elitistiska. De menar att höga skadestånd leder till att bara några få kan göra aktioner.

Inom plogbillsrörelsen hoppas man att aktionerna ska bli en massrörelse. Ingen jag träffat tror att de är ställföreträdande för andra medborgare. Kritiken är därför relevant. Lever plogbil­lar­na i en omöjlig motsägelse? Skulle det vara omöjligt för västerlänningar att ta lika stora risker som folkliga massrörelser i diktaturer?

Ett svar från plogbillar har varit att vi inte kan förvänta oss att ha kvar våra västerländska privilegier om vi ska ha en rättvisare och mer ickevåldslig värld. Ett stort skadestånd kan göra att vi får leva på existensminimum en del av vårt liv. Men i den svenska normen för existensminimum får man behålla färg­teven, stereon, en bra bostad och även bil och datorer om de behövs i arbetet eller i studierna. Så kallat överflöd, som kronofogden kan ta, är om jag har exempelvis två färgteveappa­rater.

Normen för inkomster är dessutom högre än socialbidragsnormen. Vi som lever på svenskt existensminimum lever alltså bättre än de flesta på vårt jordklot och även bättre än de som har socialbidrag. Plogbillarna menar att det inte kan vara elitis­tiskt att åtminstone närma sig levnadsförhållanden som största delen av mänskligheten har. Att vi ändå lever i lyx bland de utvalda i den rika delen av världen är däremot elitistiskt. Det blir motsägelsefullt att då hävda att det är elitistiskt om inte eliten får ha kvar sina privilegier. Det är ju inte så underligt att eliten, vi välbeställda kommer att förlora privilegier när vi gör motstånd mot att människor förtrycks.

En annan kritik mot straffet som politiskt medel har varit att människor blir fokuserade på hur de fängslade mår, att tycka synd om dem och att få dem fria. Sakfrågan kommer i skymundan. Trots att flera plogbillsgrupper medvetet försökt att motverka detta har det funnits sådana tendenser. Självklart är det ett uttryck för att folk bryr sig. Men åh-vad-synd-det-är-om-dem kan också vara ett av alla de skyddsmurar vi bygger upp för att inte behöva känna utmaningen, att vi själva kanske också skulle bryta lydnaden.

Det finns en rad sätt att skydda sig från utmaningen hos civil olydnad. Ytterligare ett sådant kan vara att acceptera civil olydnad eftersom deltagarna inte smiter undan. De sonar ju sitt brott. Här får civil olydnad en botgörande funktion. Liknande fenomen uppträder när en tjuv anger sig själv och ber om ursäkt. Hjärtat börjar klappa, åh vad fint gjort! Men sakfrågan ignoreras.

Aktioner kring straffet

Fångenskap är en politisk plattform som står stadigare än aktionen och rättegången. Det är slöseri med kraft och ener­gi att inte planera för detta. Åtskilliga böcker har produce­rats från fängelser. Min debutbok skrev jag till stora delar under min fångenskap. Jag brevväxlade dessutom med män­niskor från hela världen, som Zimbabwe, Australien och Costa Rica. En annan plog­billsaktivist, Martin Holladay, som satt i samma fängelse valde ut ett land i taget och skrev artiklar om plogbillsrörelsen i deras tidningar. Många plog­billar brevväxlar med politiker och domare eller soldater och arbetare på vapenföretag. Sett från en politisk utgångs­punkt bör man förbereda sig för att bli mer effektiv i fängelse än utanför murarna.

Gandhi menade att ett mål för fängelsetiden var att skapa respekt hos motparten⁵⁶ . Han ger därför sex riktlinjer för en fängslad Satyagrahi:

1. Var ärlig.
2. Samarbeta med fängelseadministrationen.
3. Var ett föredöme för andra fångar genom din lydnad.
4. Fråga aldrig efter privilegier som inte den ringaste med­fången får. Undantag är när vår hälsa kräver speciell be­handling.
5. Glöm dock ej av att fråga efter vad som behövs. Bli inte irriterad om du inte får det.
6. Gör alla uppgifter som tilldelats dig så bra du kan.

Gandhi hävdar att ett sådant beteende i fängelset kom­mer att göra regeringens position ohållbar. Ibland måste man enligt honom göra motstånd i fängelset. Det är när vakterna bryter mot fängelsereglementet och behandlar en utan re­spekt.

Flera politiska fångar har kritiserat Gandhi och lyft fram and­ra tillfällen då man bör göra motstånd i samband med straff. Under åttiotalet blev sådana aktioner allt vanligare.

Det finns dock flera tidigare exempel. Den 11 augusti 1943 började 19 värnplikasvägrare ett halvt års lång strejk i Dan­bury’s Federal Correctional Institution som riktades mot rassegregationen under måltiderna. Jag spärrades in i samma gamla slitna fängelse 41 år senare. Då hade det hunnit få en ärorik tradition av motstånd. Under vietnamkriget orga­niserade prästen och senare plogbillsaktivisten Phil Berrigan en strejk där de flesta fångarna deltog. Strax innan jag kom dit hade en fredsaktivist gjort en aktion mot fängelsets kabel­fabrik. I den tillverkade fångarna kablar till kärnvapen och rymdskytteln.

Syftet med aktioner under fångenskapen kan vara en fort­sättning av det motstånd man spärrades in för. Ett av de intressantaste exemplen på detta är Corbett Bishop, en värnpliktsvägrare under andra världskriget. Han blev arres­terad 9 september 1944. Inför polisen hävdade han att an­den var fri och om de ville ha hans kropp skulle de få ta den utan hans samarbete. Han vägrade äta, stå eller ta på sig kläder. Han lät sig tvångsmatas och bäras omkring i fäng­elset och domstolen. Efter 144 dagar frigavs han plötsligt villkorligt från sitt fyraåriga straff. Men han vägrade samar­beta med den villkorliga domen. Då spärrades han in igen för att avtjäna resten av straffet. Men efter allt som allt 193 dagar av ickesamarbete släpptes han utan några villkor.

Aktionerna riktas ibland mer direkt mot fängelsesyste­met. Arbetsvägran i protest mot tvångsarbete är vanligt. Själv vägrade jag arbeta i fängelseindustrin. Detta gjorde jag av två skäl. För det första var den vinstgivande för fängelset och för det andra tillverkade den ju kablar för kärnvapen. Många aktivister vägrar dessutom delta i fängelsernas kon­trollsystem, typ blod‑ och urintester, kroppsvisiteringar och psykiatriska undersökningar.

Aktioner är oftast begränsade i tiden som till exempel en endagars ordervägran under Hiroshimadagen. De kan också vara ett principiellt beslut att vägra delta i vissa företeelser i fängelset. Detta kan självklart också utsträckas till ett icke­samarbete med fängelsesystemet i sig.

Det är viktigt att göra handlingen så tydlig att det inte uppfattas som att man vill dra sig undan straffet. Motstån­det ska alltså ske öppet. Om någon planerar att exempelvis vägra inställa sig till fängelset går det att göra som den nors­ke aktivisten Morten Rönning. I augusti 1987 skulle han börja avtjäna ett fängelsestraff. Straffet hade han fått för att han vägrat betala böter för en aktion mot en flygbas utanför Oslo som är förberedd för kärnvapenflygplan. I stället för att infinna sig vid fängelsepor­tar­na deltog han i en blockad av landningsbanan vid samma flygbas.

Vid böter och skadestånd gör många mot­stånd. I plogbillsrörelsen vägrar vi vid de flesta tillfällen att betala skadestånd för vapnen eftersom pengarna i så fall kunde användas till att laga vapnen.

När man vägrar böter eller skadestånd skickar domstolen ärendet vidare till kronofogdemyndigheterna. Ibland öpp­nar detta nya möjligheter för kreativt motstånd.

De tyska kronofogdemyndigheterna har vid flera tillfällen försökt göra en utmätning på fredsaktivisten Uwe Painke. Då har han stämt möte med dem på offentliga platser som i kyrkan under gudstjänst eller i studentmatsalen under lunch. Vid ett annat tillfälle bjöd han hem sina vänner och representanter från media när kronofogden skulle göra en utmätning. De lokala poliserna vägrade till slut hjäl­pa kronofogden ”under sådana omständigheter”.

Det finns flera problem med motstånd i samband med böter och fängelse som gör att de flesta väljer det bara vid speciella tillfällen. I min amerikanska plogbillsgrupp var vi rädda för att tappa motståndets fokus. Budskapet i vår ak­tion kunde bli oklart om vi under fängelsetiden gjorde nya aktioner kring alla möjliga frågor. Dessutom skulle vi då inte ha energi att fortsätta allt arbete kring aktionen. Risken var alltså att vi tappade koncentrationen.

För att inte motstånd i samband med straff ska fördunkla kampen bör aktionerna vara konstruktiva och visa på delta­gar­nas goda vilja.

Eftersom böter hindrar många från att delta i civil olyd­nad kan det ligga en poäng i att betala dem. Annars stärks känslan hos folk att böter är något man absolut inte får riske­ra. Skadestånd är mer problematiskt att betala eftersom pengarna går direkt till det kampen vänder sig mot. JAS till Plogbillar förhandlade under en period med SAAB om att betala sitt skadestånd till ett vattenprojekt i Indien i stället för till SAABs vapentillverkning. SAAB bejakade idén men föreslog i stället att pengarna skulle gå till Röda Korset eller Rädda Barnen. Detta var en unik förhandling mellan en fredsgrupp och ett vapenföretag. Parterna lyckades dock inte komma överens. Jag misstänker att plogbillsgruppen var ovan att förhandla och i alltför stor utsträckning ville ha det på sitt sätt.

Ett problem är att klara av att fullfölja fängelsemot­ståndet. När jag deltog 1984 i Pershing Plowshares avrustning av raketer fick jag åtta års fängelse. Ett konsekvent motstånd skulle kunna innebära upp till åtta år i isoleringscell. Eftersom vi kraftigt begränsade motståndet till några frågor släpptes vi efter ett till två år, varav endast kortare perioder i isoleringscell. Vi som gör civil olydnad är inga övermänniskor. Att vara människa innebär att få kompromissa.

Överleva fångenskapen

I dag när jag jobbade med detta kapitel om straff fick jag brev från Annika Spalde. Hon sitter häktad i Risley, England för att ha börjat montera ner ett ubåtsvarv i Barrow. Hon undrar hur det ska bli när hennes far ska komma från Sverige och besöka henne i veckan. Hon ansöker om att han ska få utökat besök. Annars skulle hon bara ha rätt att träffa sin far i femton minuter per dag.

Hon var glad att hon för några dagar sedan fått ringa ett samtal till Sverige. Hon skrev att vakten som bevakade henne under samtalet faktiskt var riktigt snäll och lät henne prata i tjugo minuter och dessutom på svenska. ”Han kanske hade dåligt samvete för att han gapat åt mig. Man är väldigt utlämnad här. Ingen kontroll över nåt.”

”Jag tror inte att jag riktigt fattat att vi ska vara i fängelse i flera månader. Delvis för att det inte är helt säkert. Jag är lite rädd att det ska komma över mig en dag, som ett hårt slag.” Hon skriver att även om de förberett sig för fängelse så ”tänker jag att det hjälper bara till en viss grad.”

Men hon tror att de tre har goda förutsättningar att klara fängelset bra. ”Vi ser det rätt mycket som en utmaning, att se hur man reagerar på olika saker, att försöka plocka fram de resurser man har inom sig (även om vi förstås inte skulle klara det utan stödet från andra).”

Hon berättar att hon plötsligt kan bli rädd för straffet. ”En kväll kände jag mig så rädd för ett långt straff. Det var i måndags när vi hade pratat med en annan advokat, och han betonade mycket hur allvarligt åtalet var”. ”Jag är fortfarande rädd, men mer på ett teoretiskt plan.”

Själv fick jag magknip de första dagarna i häktet. Jag viss­te inte om jag skulle bli utvisad eller få sitta tjugo år i en trång cell. För att inte brytas ner satt jag på sängen och kon­centrerade mig på andningen. En buddhist hade tipsat mig om detta. Jag bad frenetiskt att Gud skulle lugna ner mig. De oförståeliga ”medeltida” biblarna som någon King Ja­mes låtit översätta gav mig absolut ingen tröst.

Men ganska snart vande jag mig vid fångenskapen. Ibland trivdes jag riktigt bra.

Martin Holladay från tolfte plogbillsaktionen placerades i mitt fängelse sista månaden innan frigivningen. För mig var detta en underbar period och jag upplevde inte den psy­kiska pärs som fångarna kallade att vara ”short”. Den sista tiden anses allmänt vara den värsta. Man blir nervös och retlig. En del tappar fattningen och gör handlingar som ga­ranterar att de tryggt får stanna kvar i fängelset.

Redan efter ett par månader i fångenskap blir ”livet utan­för” overkligt. När man ska friges förlorar man fängelsets trygghet. Känslan är schizofren eftersom man samtidigt av hela sitt hjärta vill ut.

Tryggheten kan till viss del bero på den utpräglat rationel­la tillvaron. Den yttre ramen styrs hela tiden av förmåner och straff.

I boken Plogbillsaktion nr 8 skildrar jag hur extremt bety­delse­­fullt det blev att flytta ner från överslafen till bädden under när den blev ledig. Efter några månader flyttades jag till en cell med bara femtio fångar i stället för nittio. Det var som att flytta hemifrån till sin första lya. Då fick jag dock ligga i överslafen igen. Efter ett halvår fick jag pånytt rätt till underslaf. Inom ett år fick jag till och med eget bås.

Även den sköna friheten från ansvar skapar trygghet. När man väl valt att lyda finns inte så många andra val att göra.

Som fånge byggde jag också upp ett beroendeförhållande till vakterna. Det var svårt att göra motstånd mot den som gav mig en extrafilt på vintern ”bara du håller tyst om’et”.

Om vakten dessutom vid behov kan dela ut eller ställa in permis­sioner får denne drag av den tidiga psykoanalysens karikatyr av fadersgestalten. Pliten har ju själv full tillgång till den åtråvärda frihe­ten. Relationerna till vakterna kan då bli väldigt ambivalent. I de nära kontakterna med vakterna får vi känna den njutningsfulla smaken av frihet samtidigt som avundsjukan kan skapa känslor av hat.

Svårast att genomskåda är fångarnas kontroll av varandra. Genom ett sinnrikt system av kollektiva bestraffningar går den enskildes synder ut över alla. De gånger jag inte bädda­de veckfritt enligt de rätta måtten fick mina cellkamrater äta senare. Vi fick till och med äta efter Block Fyra. Detta var inte roligt. Där satt ju nykomlingarna.

Vi fångar som definierade oss som politiska fångar klara­de fängelset bättre än de andra internerna. Det fanns flera orsaker till detta:

Vi hade personliga stödgrupper utanför fängelset. Dessa kunde snabbt hjälpa oss vid behov och önskemål.

Många av oss hade också teoretiska intressen som vi fak­tiskt kunde tillfredsställa bättre i fängelset än utanför. Jag ägnade flera timmar per dag åt diskussioner. Dessutom plöj­de jag fler böcker under året i fängelse än vad jag någonsin klarar ute.

En viktig skillnad är också att motståndskämpen ser fängelset som en del av kampen. Tjuven ser väl fängelset som ett ”förbannat misstag”.

Den politiske fången är privilegierad. Det går knappast att komma ifrån. Vi har helt enkelt bättre resurser.

Men det är ändå viktigt att förbereda fångenskapen väl.

Vilka rättigheter har man? Och vilka rättigheter ska man ta sig? Vilken behandling från vakternas sida kan en fånge ac­cep­tera?

När jag flyttades till ett nytt fängelse tog jag alltid reda på vilka regler jag behövde bryta för att hamna i isolerings­cell. Om någon medfånge blev otrevlig kunde man ju behö­va fly dit.

Något som kan vara jobbigare än själva fångenskapen är när anhöriga mår dåligt just för att man är fängslad. En kvinna som var ihop med en aktivist sa klart ifrån att hon inte ville bli en plogbillsänka, en som blir lämnad kvar utanför. Deras relation tog slut. Flera kvinnor som själva varit aktivister har berättat att deras män skuldbelagt dem för att dessa under en period fått hela ansvaret för barnen.

Det går inte att veta i förväg hur fängelsetiden kommer att bli. Själv hade jag bland annat inte förutsett frustratio­nen vid förflyttningar mellan fängelser. De långa väntetider­na i kala celler då man inte vet vad som ska hända eller när man äntligen ska komma fram till det riktiga fängelset var själsdödande.

MOTSTÅNDETS FÖRUTSÄTTNING: OM DEMOKRATI

Utveckla demokratin

När jag under högstadiet var med i elevrådet gick jag på kurs om mötesteknik. Jag tyckte det var ganska kul. Jag lärde mig hur man leder ett möte, hur man fördelar ordet och hur man tar beslut med votering. Speciellt kommer jag ihåg hur vi övade oss att ställa förslag parvis mot varandra så att man hela tiden fick majoritetsbeslut. Det kallades för traditionell kontraproposi­tions­­votering. Efter att ha varit aktiv i en rad olika organisationer blev jag ganska duktig på mötesteknik.

Till slut började jag dock upptäcka svagheter i dessa former. Formerna bjöd in till vissa maktspel som upprepades gång på gång. Under stormöten pratade bara några få. Sällan var det fler än sju som debatterade oberoende av gruppens storlek.

När jag var tjugoett gick jag en kurs om civil olydnad som Svenska Freds lokalgrupp i Göteborg arrangerade. Där fick jag lära mig att det fanns en rad nya sätt att hantera maktproblem under möten. Något år senare flyttade jag till USA. Där blev jag positivt överraskad över att sådana metoder var väl etablerade både i kooperativa och ideella rörelser. De hade använts under många år.

Den tradition jag ska berätta om har utvecklats av rörelser som försöker hantera makt. Den är ett försök att göra demokratin dynamisk, alltså en demokrati som hela tiden förbättras och utvecklas efter omständigheterna. De demokratiska verktygen som tas upp nedan har främst vuxit fram bland feminister, ickevåldsarbetare och kooperativa företag i Syd- och Nordamerika och Europa. Trots att jag inte tycker att man reaktionärt ska gå tillbaka till det gamla, vill jag betona att sådana här nya former fungerar bra i vissa grupper. Traditionella mötesformer kan mycket väl utvecklas och i många andra sammanhang fungera mer demokratiskt.

Verktyg för demokrati

Den nordamerikanska feminismen och ickevåldsrörelsen har skapat olika alternativ till både storgruppsmöten och de traditionella formerna. Under storgruppsmöten pratar bara några få så det är vanligtvis ett sämre alternativ än traditionella mötesformer. Varken de gamla mötesteknikerna eller stormöten var tillräckligt avancerade för att klara de nya kraven på demokratin. Målet var att hitta former som gjorde de tysta hörda och höll tillbaka de dominerande. Dessutom ville kvinnorörelsen hitta metoder som var effektivare än de traditionellt manliga. De byggde sina idéer på att sättet vi fungerar tillsammans också bestämmer resultaten.

Runda är ett verktyg som infördes tidigt i Sverige av kvinnorörelsen och folkbildning.

Syftet är att inspirera alla att tala och att hindra någon från att dominera. Den vanligaste formen av runda är då man lämnar över ordet till nästa person som sitter bredvid. Men alla kan också yttra sig i den ordning de vill bara ingen gör detta två gånger innan rundan är klar. Detta brukar kallas för hopprunda.

Har man inget att säga passar man ordet vidare. Personlig berättelse är ett verktyg som bygger på uppfattningen att det inte går att isolera sammanträden från ens övriga liv. Med hjälp av en runda brukar vi berätta om hur vi har det, och om det hänt något speciellt sedan förra gången vi träffades. Oftast kör vi en personlig berättelse som första punkt på mötet, innan vi kommer in på sakfrågorna.

Jag upptäckte ganska snart att personlig berättelse påverkade de senare diskussionerna. En arbetskamrat kunde berätta att han för tillfället var lättirriterad eftersom han vakat hela natten över dottern som låg sjuk i mässling. Något som kom upp var att mina medarbetare periodvis kände sig slutkörda på grund av arbetsbördan. Ibland var någon förälskad och vi fick lov att ursäkta en viss tankspriddhet. Dessa personliga frågor fick vi ta hänsyn till när vi under heta diskussioner tog beslut och sedan fördelade ansvaret.

Ett liknande verktyg är mårunda. Det är inte lika vanligt i plogbillsrörelsen som bland anarkister och alternativfolk. I mårundan betonas känslorna snarare än vad som händer i aktivisternas liv.

En kuriosa metod är att i storgruppsdiskussioner hindra deltagarna från att avbryta varandra. Den härstammar från demokrativerktyg som utvecklats av nordamerikanska ursprungsfolk. Den som har ordet håller i en talarpinne. När någon vill yttra sig får denne begära pinnen från föregående talare. Det är först när man får pinnen som man kan börja prata.

Det finns ett gammalt verktyg för beslut som ofta glöms bort nuförtiden. Det är tystnad. Vid viktiga diskussioner i min nordamerikanska plogbillsgrupp var vi tysta en stund mellan varje talare. Vi hade flera skäl. För det första kunde vi koncentrera oss ordentligt på den som talade utan att samtidigt behöva tänka ut vad man själv skulle säga. Detta gjorde att vi slapp den vanliga känslan av att man måste upprepa vad man nyss sagt för att de andra verkligen skulle fatta. Detta sparade mycket tid. Tystnaden gav oss även en stund att fundera efter att någon yttrat sig. På så sätt byggde nya inlägg vidare på tidigare reflektioner, liknande Sokrates dialektiska samtalssätt. Så är ju inte fallet när man har färdiga ståndpunkter och ordet bollas fram och tillbaka tills en sida har vunnit.

Tystnaden gav oss också tid att relatera samtalet till vårt mål. Det ökade alltså både koncentrationen på ämnet och förmågan att överblicka situationen.

Även i mindre viktiga diskussioner kan tystnad vara användbar. En kväkare från Karlstad berättade för mig att de använde några sekunderas tystnad mellan varje talare för att undvika att en annan bryter in så fort man tar ett djupare andetag eller kommer av sig. Kväkare har dessutom ofta en längre stunds tystnad i början och i slutet av ett sammanträde. Även den varianten ökar koncentrationen på de övergripande målen.

Underlättare

Ordföranderollen har fått mycket kritik. Den är både en källa till snedfördelning av makten och svår att klara av. Det är nästan omöjligt att finna en ordförande som klarar av att uppfylla hela sitt ansvar.

För att få en högre och jämnare kvalitet på sammanträdena har man inom flera progressiva rörelser i USA och i Europa ändrat ordförandefunktionen och delat upp den på tre och ibland till och med fyra personer. För att inte blanda samman rollerna med den traditionella ordföranden använder man dessutom andra namn: mötesunderlättare, stämningsunderlättare, maktingripare och tidsunderlättare.

Mötesunderlättaren ska leda sammanträdet, se till att alla får ordet och styra diskussionen så att den inte svävar ut och lämnar ämnet. Denne försöker underlätta diskussionerna så att dessa utvecklas konstruktivt. Kanske får mötesunderlättaren lägga sig i för att någon upprepar sig eller råkar avbryta en runda som pågår.

Om beslut ska tas kan mötesunderlättaren eller sekreteraren hjälpa diskussionen framåt genom att med jämna mellanrum sammanfatta de förslag som ges.

Stämningsunderlättaren är den andra rollen som avlöst ordföranden. Denne lyfter fram gömda och underliggande konflikter, griper in och underlättar för att stärka tysta eller svaga minoriteter att göra sig hörda. En vanlig uppgift är att avbryta för en paus när diskussionen går på tomgång.

En van stämningsunderlättare ingriper även vid saker som pågår under sammanträdets yta utan att deltagarna är medvetna om det. Män diskuterar kanske med varandra samtidigt som de söker stöd hos kvinnorna. Genom att vara observant på deltagarnas ögonkontakt kan en stämningsunderlättare se om några är ”running the show” medan andra lämnas utanför.

Inom Hope & Resistance uppfanns i början av nittiotalet förtrycksobservatörer och sexismobservatörer. Några år senare ersattes dessa av maktingripare för att betona ingripandet vid dominans och mobbing snarare än observerandet. I mindre grupper på fyra-fem personer ansvarar stämningsunderlättaren även för maktingripandet. Maktingriparen stoppar menande ögonkast, antydningar, raljerande och beteenden som kan trycka ner deltagare. Maktingriparen analyserar maktrelationerna mellan män och kvinnor, sexistiskt och exotiserande språk och patriarkala strukturer i gruppen.

Vid svårare sammanträden i större grupper kan det behövas en processunderlättare. Denne tar över de funktioner som rör hur demokratin fungerar. Exempel på förslag som berör processen är behov av att dela in sig i mindre grupper, låta en kommitté bearbeta ofullständiga förslag eller helt enkelt påpeka att gruppen inte har rätt att ta beslut i en viss fråga.

Tidsunderlättaren slutligen är ansvarig för att tidsmarginalerna för varje fråga hålls och att sammanträdet slutar när det är bestämt.

Under mitt första år i USA satt jag i sammanträden flera gånger i veckan. I stort sett varje möte slutade på den tid vi bestämt i förväg. Eventuellt drog tiden över fem minuter. Punktligheten var kanske inte så underlig eftersom alla deltagarna – utom jag – var vana sedan länge vid det här sättet att ta beslut. Men jag blev ändå förvånad efter varje sammanträde eftersom stressen inte hade ökat ju mer vi närmade oss slutet. Stressen var jag van vid från att sitta i möten i Sverige. Då hade vi dessutom aldrig slutat i tid. Detta hade varit ett demokratiskt problem eftersom folk blev tvungna att gå och allt fler droppade av ju mer man överträdde den utsatta tiden.

Det finns en förutsättning för att en tidsunderlättare ska klara den utsatta tiden. Varje punkt på dagordningen måste få egna tidsmarginaler. Dessa fastställs av tidsunderlättaren och mötesunderlättaren i början av ett sammanträde. Sedan skrivs de upp bredvid punkterna på dagordningen så alla kan se dem. Tidsunderlättaren ger tiden baklänges till gruppen: ”Nu är det tio minuter kvar på den här frågan.” ”En minut kvar.” ”Då är det femton minuter för nästa fråga.”

Men vad gör man om tidsmarginalerna inte håller? Vid ett tillfälle skulle min fredsgrupp i Syracuse, New York, anställa ytterligare en person till vår tryckpress. Vi avsatte en halvtimme för att diskutera frågan. Nästa punkt var att lösa frågan hur rullstolsrampen skulle bli skottad under vintern.

När en kvart gått på diskussionen om nyanställningen upplyste tidsunderlättaren att halva tiden gått. Precis innan tiden var ute fick vi reda på att det var tre minuter kvar. Men vi kände oss inte klara. Därför sköt vi upp nästa fråga om rullstolsrampen till ett annat möte. Det skulle förmodligen inte snöa än på ett tag. På det sättet fick vi de tio minuterna extra som vi avsatt för rampen.

Skillnaden mot ett traditionellt sammanträde är att prioriteringen blir medveten. I stället för att de sista frågorna automatiskt skulle få mindre och mindre tid valde tidsunderlättaren snabbt en ny tidsmarginal. Detta gjorde att vi hade ordentligt med tid för att diskutera de sista frågorna.

Många grupper tycks tro att om man väljer dessa underlättarfunktioner så kommer allt att bli frid och fröjd. Men efterhand börjar kaos att breda ut sig.

En vanlig svårighet när en grupp börjar med underlättare är att vi inte är vana vid hårt strukturerade sammanträden. Vi vågar alltför sällan styra mötet.

Om inte de olika funktionärerna har haft tid att förbereda sig i förväg har vi gett dem några minuter att planera. Det har visat sig att vi har sparat mycket tid och onödigt groll om funktionärerna är väl förberedda. En svag stämnings- eller tidsunderlättare skapar bara irritation och i värsta fall börjar mer erfarna ta över deras roller.

Ett stort problem är när underlättare försöker skapa en ultrademokrati. När underlättaren inte vågar leda mötet utan att fråga deltagarna hela tiden uppstår en kvasidemokrati. Underlättare tar inte sitt ansvar utan lastar över det på gruppen när de frågar: ”Ska vi ta en runda?”, ”Ska vi ta paus nu?”, ”Kan vi börja nu?”. Vi väljer ju olika underlättare för att vi andra ska slippa leda mötet och istället kunna koncentrera oss på sakfrågorna. Om vi är missnöjda med underlättarna så får de lita på att vi säger ifrån eller väljer nya.

Genom att välja flera olika underlättare får vi en maktdelning mellan dem. Om någon av ledarna misslyckas ska de andra gripa in. Hela gruppen ska inte behöva sitta och vara på sin vakt.

I de grupper jag deltagit har vi roterat alla funktionärerna. Då får alla erfarenhet av de olika funktionerna på samma gång som man undviker en ny hierarki. Det kan dock bli olyckligt att rotera vid varje möte. Då hinner funktionärerna inte finslipa mötena så de blir innovativa och kreativa.

Konsensus

Konsensus i vardagligt tal betyder samstämmighet i åsikter. Som beslutsform är det något annat. Det är ett speciellt sätt att ta beslut där en (minoritets)grupp eller individ har rätt att blockera ett beslut, alltså lägga in veto.

Utgångspunkten är att hela gruppen tar ett gemensamt beslut vilket alla kan acceptera. Men det betyder inte att alla måste anse beslutet vara det bästa. Konsensus kan inte blandas ihop med enhälliga beslut då ingen reserverar sig.

Beslut med konsensus har förmodligen en äldre tradition än de grekiska experimenten med demokrati. Flera nordamerikanska indianstammar tar fortfarande beslut med konsensus precis som de gjort så länge deras kulturer nu kan berätta för oss. Flera afrikanska kulturer lär också ha använt sig av denna avancerade demokratiform. Flyktingar som kommit till Sverige från Sydostasien har berättat att beslut med konsensus är en del av deras tradition. I vilken utsträckning och hur långt tillbaka detta sträcker sig vet jag inte.

Här i västerlandet är kväkarna det mest kända exemplet på konsensusdemokrati. De har mer än trehundra års erfarenhet. Precis som den indiska ickevåldsrörelsen ser de beslutsprocessen som ett sökande efter sanning. Sanningen skulle i så fall vara något som deltagarna genom samtal och reflektion kan nå fram till.

Det går också att tänka sig att sanningen är det vi skulle kunna komma överens om. Då måste sökandet efter sanning börja där makt och förtryck hindrar överenskommelsen. Sökande efter sanning utgår då från de förtrycktas möjlighet att delta i besluten. Grunden för ickevåld och allt politiskt handlande måste alltid vara de svagas behov av mat, kläder och husrum, de behov som är nödvändiga för att man ska kunna engagera sig i något överhuvudtaget.

Majoritetens erövring av den politiska makten från den privilegierade minoriteten var nödvändig och bra. Men det är inget slutmål utan ett steg på vägen mot det sanna livet där vi ger de ”förtryckta fria och krossar sönder alla ok”⁵⁷.

Både inom feminismen och pacifismen brukar man se konsensus som ett bland flera sätt att utveckla demokratin. Det är ett försök att få demokratin genom den kris som uppkommit när den inte kunnat lösa minoriteters behov.

För att få en klarare bild av konsensus skiljer jag mellan två olika former: den kollektivistiska och den individualistisktkollektivistiska.

Den första innebär att gruppen formellt sätts över individen. Det finns då ingen möjlighet för enskilda att stoppa ett beslut. Vanligtvis krävs det ett bestämt antal, till exempel tio procent av deltagarna, för att blockera ett beslut. En annan variant är att bara arbetsgrupperna har blockeringsrätt.

I den andra formen av konsensus förenas en stark kollektivism med en stark individualism. Konsensus är ett gruppcentrerat sätt att ta beslut. Men kollektivet får inte sätta sig över individen lika lite som den enskilde har rätt att sätta sig över gruppen. Dessa två utgångspunkter tycks vara omöjliga att förena. Försöket att ändå förena dem anser jag vara själva syftet med konsensus.

Var och en har alltså rätt att blockera beslut. Om de andra accepterar blockeringen finns det formellt sett ingen konflikt. Om alla inblandade ändå vill ha ett beslut måste diskussionen fortsätta till konsensus råder.

Ifall det inte finns tid för diskussion eller om de som blockerar beslutet inte vill diskutera mera finns det en möjlighet för de andra att blockera blockeringen. Först då uppstår formellt sett en konflikt. Detta innebär att det varken finns ett beslut eller något hinder. Då kan antingen de inblandade göra som de vill eller så delas gruppen. Det händer dock inte så ofta i plogbillsrörelsen att någon blockerar en blockering eftersom den första blockeringen ofta innebär att diskussionen fortsätter tills det finns en lösning som alla kan leva med.

Denna sista form av konsensus med individuell blockeringsrätt tycks vara den vanligaste i ickevåldsrörelsen, alltså bland de som sysslar med civil olydnad.

Civil olydnad fyller en liknande funktion i samhället som blockering gör under sammanträden. Civil olydnad är en minoritets möjlighet att blockera ett beslut. Syftet är att genom förnyad dialog nå en överenskommelse.

Även i det fåtal fall då motståndet i praktiken helt stoppar en verksamhet går det att förstå det som en del av en demokratisk process.

Förutsättningarna är att deltagarnas syfte är att blockera ett beslut tills man nått fram till en överenskommelse. Det är därför missvisande att avfärda alla effektiva aktioner som odemokratiska. Effektiva direkta aktioner behöver inte alls innebära att deltagarna vill diktera besluten. De blockerar bara en verksamhet tills en överenskommelse kan nås.

Konsensus som metod

Det finns flera skäl att använda konsensus. Några hävdar att besluten blir bättre. Detta beror på att man tvingas ta hänsyn till alla synpunkter och invändningar. Besluten blir alltså mer genomarbetade. Detta leder dessutom till att delaktigheten ökar. Ett problem med majoritetsbeslut är att de kan vara svåra att genomföra eftersom många inte känner att det är deras beslut.

Med fungerande konsensus minskas antalet som drar sig ur gruppen.

Att konsensus blivit så populärt i grupper som sysslar med civil olydnad beror delvis på att dessa planerar handlingar som har allvarliga konsekvenser för deltagarna. En majoritet kan inte bestämma på vilket sätt de andra i gruppen ska riskera fängelse. Konsensus används därför när det är nödvändigt att lyfta fram konflikter och problem. Konsensus blir då en konfliktbejakande demokratiform.

Men konflikthämmande beslutandeformer typ minoritets- eller majoritetsstyre används också i vissa situationer. På kortkurs i ickevåld och civil olydnad finns det sällan möjlighet att tillfredsställa alla önskemål. En kurs planeras därför vanligtvis av en liten grupp. Och de som önskar får komma.

Även den individuella friheten att göra vad man vill är en form av beslut. När det fria valet inte går ut över någon annan, kan detta vara den mest praktiska formen för beslut. Frihet och Demokrati är två systrar som kämpar för det goda livet. De är i konflikt med varandra. Men när de separeras börjar Friheten klösas och bitas medan hennes syster blir misstänksam och härsklysten.

Konsensus kan bara brukas när alla är någorlunda överens om att det ska användas. Ibland har några tyckt att metoden är så fantastisk att de försökt tvinga den på andra. Då har man liksom missat poängen. Den är lättast att använda i grupper på upp till åtta personer där deltagarna har ett gemensamt syfte. Metoden är svårare och mer strukturerad än traditionell sammanträdesteknik. Det brukar därför ta tid av kurser, försök och misslyckanden innan en oerfaren grupp får den att fungera riktigt bra. Utan träning och kurser blir konsensus gärna en chimär demokrati, den döljer att demokratin inte fungerar.

När de flesta i en grupp behärskar metoderna är det inte speciellt svårt att introducera nya medlemmar. Mötena är så strukturerade att det är ganska lätt för nya att följa med. Det kan uppstå spänningar när underlättarna avbryter en nytillkommen för att denne brutit rundan eller tappat tråden i diskussionen. Men jag tror inte underlättarna ska undvika dessa konflikter av missriktad snällhet. Det skapar i förlängningen bara kaos och irritation.

Tyvärr använder grupper som precis börjat med konsensus ibland en förenklad beslutsordning som gör att sammanträdena blir både tråkigare och ineffektivare. Jag ska därför gå närmare in på vägen fram till beslut. Den kan sammanfattas i sju punkter:

1. Informera om problemet som ska lösas. Avgränsa diskussionen, vad ska vi inte besluta.
2. Förslagsrunda. Då redovisas förslag och synpunkter.
3. Fri diskussion.
4. Underlättaren sammanfattar diskussionen i ett förslag,
5. som sedan prövas under en Beslutsrunda.
6. Om förslaget blockeras, ge ytterligare tid för diskussion eller bestäm en annan tid för att lösa problemet.
7. När gruppen uppnått konsensus läs upp beslutet och fråga om det är fullständigt eller om det behöver kompletteras.

Jag ska reda ut dessa steg ytterligare:

Ett vanligt problem är att samtalet breder ut sig så att detaljer diskuteras i onödan. Problem som ska lösas måste därför definieras och diskussionen avgränsas.

När man är överens om vad som ska diskuteras får var och en ge förslag.

Diskussionen börjar inte förrän alla fått ge sina synpunkter. Denna förslagsrunda är förmodligen den viktigaste orsaken till att konsensus brukar gå fortare än andra former av demokrati. Detta beror på att alla förslag och synpunkter redovisas ordentligt innan diskussionen sätts igång.

I traditionella möten utan denna förslagsrunda brukar i stället den som först yttrar sig styra en stor del av diskussionen. Efter ett tag föreslår någon annan ett tilläggsförslag. Då diskuteras detta en stund. Och så fortsätter diskussionen tills alla förslag och tillägg har lagts fram. Detta gör att traditionella möten tar lång tid och blir tröttande istället för inspirerande

Om inte förslagsrundan slarvas igenom finns i stället alla förslag och invändningar med från början. Detta ger en mer övergripande och intressantare diskussion som spar tid.

Efter förslagsrundan är det fri diskussion. Om rundan fungerat bra räcker det med att diskutera och sammanjämka till synes oförenliga och kontroversiella förslag. När detta är klart sammanfattar underlättaren diskussionen till ett förslag. Detta kallas ibland för att syntetisera samtalet. Kväkarna pratar i stället om att underlättaren läser mötets mening. Om denne inte kan göra detta ber den någon annan ge ett sammanfattande förslag.

Detta förslag prövas sedan i en beslutsrunda. Då har man möjlighet att ge motförslag, tilläggsförslag eller blockera. När dessa diskuterats i hela gruppen ger underlättaren ett nytt förslag som prövas i en ny runda.

Idealet kan vara att alla tycker förslaget är fantastiskt. Men ibland kan några redovisa att de är oense men inte vill hindra gruppen. Då är det viktigt att deras reservation skrivs in i protokollet. Ytterligare en möjlighet för de som inte vill blockera ett förslag är att inte delta i ett beslut. Detta kallas att ställa sig utanför beslutet. När någon har starka skäl att anse att gruppen inte ska ta ett visst beslut har denne skyldighet att blockera förslaget.

Om en som inte är med på mötet i förväg redovisat sina åsikter kan de som anser sig representera denne blockera ett förlag. Vanligtvis kan den som är frånvarande inte själv blockera beslut. Det finns dock en möjlighet att utifrån blockera en grupps försök att ta beslut. Gruppen har kanske överhuvudtaget inte rätt att ta beslut utan vissa personers närvaro.

När den så kallade Dialoggruppen som förde samtal med Bofors beslöt om ett ensidigt aktionsstopp menade några att det kunde de inte göra utan ett godkännande från den grupp som planerade aktioner mot Bofors. Svärd till Plogbillar organiserade därför en förhandling mellan de båda grupperna.

Vid en blockering låter man alla förklara sig ordentligt. Då är det viktigt att ge dem tid till att föreslå lösningar på problemet. Om gruppen behöver mer information eller mer genomarbetade förslag bör själva diskussionen vänta. Annars blir den gärna alltför hypotetisk. Även när diskussionen går på tomgång bör man avbryta den. I de grupper där jag deltagit har vi använt rast, tystnad, skiljedom, informella samtal eller fika för att sedan kunna få igång ett mer fruktbart samtal.

Gruppen bör bestämma i förväg vad den ska göra ifall konsensus inte kan nås. Det kallar vi för backup. Kväkarna tar inga beslut utan konsensus. Detta innebär för dem att gamla beslut kvarstår tills ny konsensus uppnås.

Vissa grupper använder omröstning som en backup ifall de inte kan komma överens med konsensus, eventuellt med kvalificerad majoritet. Några vängrupper (små civil olydnadsgrupper kalls vängrupper) i Tyskland har låtit deltagarna göra som de vill. Detta kräver förmodligen ett starkt förtroende för varandra.

Att dela gruppen är ett bra alternativ när deltagarna strävar åt olika håll. Men vi har alltför sällan mod att dela en gemenskap. Det upplevs som splittring. Men det behöver inte alls vara splittring att människor gör olika saker. Om gruppen delas i tid hindras kanske en smärtsam splittring längre fram.

Det finns dock ingen anledning att dela en grupp för tidigt. Vid hetsiga sammanträden har jag flera gånger varit med om att förvånade deltagare till slut konstaterat att det gick att komma överens.

Ett beslut ska vara nedskrivet och uppläst för att hindra missförstånd eller att de blir ofullständiga. Vanligtvis består ett beslut av sex komponenter vilket motsvarar följande checklista:

1. Vilken handling ska genomföras?
2. Hur ska den genomföras?
3. Vilka ska genomföra beslutet?
4. Vad behövs för att genomföra beslutet: information, material, stöd etcetera?
5. När ska det vara gjort?
6. Hur kommer gruppen att veta att uppgiften är utförd?

Man glömmer lätt av att bygga in denna sista automatiska kontroll i beslutet. Det gör att många bra beslut rinner ut i sanden. I min första vängrupp valde vi en koordinerare som ansvarade för att bevaka att alla beslut genomfördes. Ibland hände det att någon inte hade möjlighet att slutföra en uppgift. Ansvaret att hitta en annan låg självklart kvar på denne. Men orsaken till att något inte genomförs kan ju vara glömska. Koordineraren upptäcker då detta. Ett liknande system användes av Avrustningslägret i Linköpings samordningsgrupp. De valde några som skulle koordinera utförandet och bevaka att allt blev gjort.

När en grupp med många deltagare ska ta beslut använder de ickevåldsgrupper i USA och Europa där jag deltagit inte stormöten eftersom bara några få för samtal på stormöten. Diskussionerna blir dessutom alldeles för ytliga och osammanhängande. Lösningen vore att hitta ett arbetssätt där deltagarna hela tiden diskuterar i smågrupper. En sådan modell som även kan användas mitt under aktioner är akvarieformen. Akvarieform innebär att alla kan lyssna på representanterna. Detta verktyg använde vi under avrustningsläger och i det europeiska nätverket Hope & Resistance.

När all information redovisats samlas vängrupperna var för sig. Varje grupp diskuterar sig samman till konsensus. De väljer sedan en företrädare.

Representantgruppen placerar sig så att de övriga deltagarna kan höra dem. När de i sin tur är överens får vängrupperna diskutera deras förslag. En person går sedan tillbaka till representantgruppen med eventuella motförslag. Så här varvas diskussionerna i vängrupper och i representantgruppen fram och tillbaka tills det finns ett förslag som alla kan acceptera.

Konsensus i akvarieform är så svår att den knappast kan fungera om inte de flesta deltagarna har ordentlig erfarenhet av konsensusbeslut. Men när deltagarna kan formen är den snabbare än storgruppsdiskussioner. Det blir inte lika mycket missförstånd och låsningar med akvarieform som under stormöten.

När diskussionen förs i representantgruppen har den samma snabba dynamik som en diskussion i en liten grupp. När diskussionen istället förs ute i vängrupperna så sker flera diskussioner parallellt. Flera olika problem kan därför lösas samtidigt.

Ett vanligt misstag har varit att representanterna inte vågar ta beslut när de sitter i representantgruppen. De säger i stället att de måste kolla med sin vängrupp. Men själva poängen med akvariebeslut är att vängrupperna ska kunna blockera beslut. Formen blir därför otymplig och ineffektiv om det inte finns färdiga förslag och beslut när man går från representantgruppen över till vängruppsdiskussionen och tvärtom. På Hope & Resistance har vi därför skickat tillbaka representanten direkt utan diskussion tills hon eller han kommer med ett färdigt beslut som vi kan diskutera. Vi vill inte utföra representantgruppens jobb som ju är att försöka samordna alla motstridiga viljor.

Syftet med akvarieform är att förbättra demokratin. Slutna förhandlingar har en tendens att motverka delaktigheten och demokratin. Slutenhet skapar elitstyre och aristokrati i rörelsen.

Konsensus förutsätter alltså öppenhet precis som civil olydnad. Öppenheten är en förutsättning för demokrati. Det finns dock inga garantier för att ett beslut trots delaktighet, öppenhet och möjlighet att blockera verkligen är det bästa. Även om demokratin tycks ha fungerat kan ljum konsensus uppstå.

Med ljum konsensus menas ett beslut som inte har något större stöd. Detta kan till exempel bero på att underlättaren forcerat beslutsprocessen. Det kan också bero på att deltagare inte vågat blockera (lägga in veto). Sedan har vi också det klassiska problemet att två stridande förslag leder fram till ett kompromissförslag som ingen egentligen tycker är bra. Egentligen ska detta inte behöva hända i konsensus eftersom utgångspunkten vid motstridiga förslag är att hitta ett tredje förslag som är bättre än de båda första. Dåliga kompromissförslag ska blockeras. Tragiskt nog är verkligheten inte lika vacker som tanken. De flesta grupper råkar ibland ut för ljum konsensus. Den enda lösningen som jag kan se är att de som upptäcker detta tar sig i kragen och blockerar dåliga förslag.

Ett problem med chimär demokrati är att många grupper använder sig av vad de kallar för konsensus samtidigt som de inte tycker om att deltagare lägger in veto. Ett veto betraktas med ogillande och straffas genom suckar eller baktaleri.

Under Trident Ploughshares 2000 var de som ledde de första mötena ovana vid konsensus där deltagarna faktiskt utnyttjar vetorätten. När då främst gamla plogbillar och de svenska delegaterna började lägga in flera veton hölls en predikan mot egoism. När veton ändå fortsatte att läggas in ignorerades detta. En del använde handsignaler för att visa vilka som var populära och vilka som var mindre populära, det blev en form av mobbing-beslut. Här skulle vanliga omröstningar varit mer demokratiska.

När beslutsprocessen fungerar dåligt kan antingen känslomässiga låsningar uppstå eller eventuellt motsatsen: Ingen vågar blockera beslut. Det kan också hända att några inte kommer till möten eller håller sig tysta. När detta sker bör man lyfta fram problemen så tidigt som möjligt.

Sammanträden är inte ett bra forum för att hjälpa folk med sina svårigheter eller problem. Känslor kan kanske hanteras bättre på rasten med vänner, med stämningsunderlättaren eller under ett eget samtal.

Kväkarna försöker undvika känslomässiga uttalanden inför beslut. Denna saklighet är dock ingen lösning för en motståndsgrupp som ju måste lyfta upp känslor för att de ska kunna diskuteras och vid ett annat tillfälle även bearbetas. Detta gör man inte för att utveckla sig själv utan för att känslor hjälper oss eller hindrar oss från att handla.

Det är inte bara beslutsprocessen och deltagarnas beteende och erfarenheter som bestämmer hur demokratin kommer att fungera. Även organisationsformen är viktig. Detta gäller speciellt när en vängrupp ska samarbeta med andra vängrupper.

Strukturlöshetens tyranni

I tjugoårsåldern var jag attraherad av syndikalisterna, en fackföreningsrörelse som inte skulle vara toppstyrd. Den kallade sig frihetlig och ville vara en motvikt mot hierarkiska fackföreningar. Medlemmar var socialister som var kritiska till kommunismen och socialdemokratin, medlemmarna kunde också vara liberaler som hade svårt för de stora fackförbunden som LO och TCO.

Jag anmälde mig till en anarkosyndikalistisk grundkurs. På utsatt tid ringde jag på dörren till syndikalisternas lokal i Göteborg. Ingen öppnade.

Efter en kvart kom några av de andra deltagarna och efter en halvtimme dök ledaren upp. Detta upprepade sig under de olika kurstillfällena. Jag var så hjärtligt välkommen att vara med i aktiviteterna. Men var fanns dessa aktiviteter? Jag fick några telefonnummer, men folk sa åt mig att man fick ta initiativ själv.

Jag kände mig utestängd från gemenskapen. Jag visste inte var nyckeln var gömd. Eller också fanns det inte någon dörr. Det gick liksom inte att kliva in och säga här är jag. Vad kan jag göra? Jag kom från ganska effektiva och aktiva folkrörelser som frikyrkan, elevrörelsen och studentrörelsen. Det gjorde att min första bild av syndikalisterna var att här blir det svårt att få något gjort. Jag slutade och har sedan dess bara haft sporadisk kontakt med den syndikalistiska rörelsen. Det är inte alls säkert att min första bild var rättvisande för rörelsen. Men den gjorde i varje fall att jag gick andra vägar.

En av de feministiska texter som betytt mest för ickevåldsrörelsen är Jo Freemans Strukturlöshetens tyranni från 1970⁵⁸. Texten är en skarp uppgörelse med myten om ledarlösa och strukturlösa grupper inom feminism och vänstergrupper kring 68.

Hon menar att hela idén är en rökridå för att de starka inte ska bli ifrågasatta. Det går inte att besluta att från och med måndag ska vi inte ha några strukturer. Det finns helt enkelt inga strukturlösa grupper.

Idén om strukturlöshet hindrar kanske formella strukturer. Men de hindrar inte att informella strukturer skapas.

Strukturlöshet leder till att bara några få vet hur beslut tas. Om alla ska kunna delta måste strukturen vara uttalad. Reglerna för beslut måste vara öppna och tillgängliga för alla. Och detta kan bara ske om de är formaliserade, hävdar hon.

Informella strukturer är basen för eliter. En individ kan aldrig bli elit. En elit är alltid en grupp. Jo Freeman definierar elit som en mindre grupp som har makt över en större grupp. De farligaste eliterna är de som inte är kända för den större gruppen. Strukturlösa grupper skapar just sådana eliter. Dessa eliter gömmer sig under slogans som antielitism och strukturlöshet.

Eliter bygger i strukturlösa grupper på vänskap. Vänner relaterar sig mer till varandra. Vänner har egna kommunikationskanaler som inte är tillgängliga för andra. Vänner lägger mer tonvikt på varandras åsikter än andras. Vänner lyssnar mer på varandra. De upplever att de verkligen förstår varandra. Detta kallas intimitetens konsensus.

Utomstående måste då hålla sig på god fot med de som är innegruppen, kotteriet. Eliter konspirerar sällan. Inte medvetet. De är ju bara vänner som råkar delta i samma rörelse.

Vänskapen kan utökas till en vidare innekrets som har rätt stil. ”Riktiga stilar” som Jo Freeman nämner kan vara att vara tillgänglig, ogift, eller gift, vara lesbisk, vara mellan tjugo och trettio, vara häftig, ha en viss politisk ståndpunkt, ha en klädstil eller vara vegetarian. Hon pratar om kvinnorörelsen. Men i plogbillsrörelsen kan innestilen vara att bo i förort, vara man, eller vara kvinna, vara erfaren, vara ateist eller kristen. Det kan uppstå olika kotterier som konkurrerar med varandra.

Ett vanligt kriterium för elitgrupper är att bara de trevliga respekteras. De som inte får vara med är inte tillräckligt fina människor, för gamla, för jobbiga eller upptagna av annat engagemang.

I en strukturlös grupp är makten i princip gränslös. Det finns inga gränser som begränsar makten. Det finns inte heller någon som är ansvarig inför någon annan. Någon kan ta på sig uppgifter, ta initiativ, skapa nya verksamheter, hoppa av och på så sätt sabotera, utan att de kan ställas till svars.

Strukturlösheten skapar omsättning av deltagare. Det finns inga vägar för det stora flertalet att gå vidare. De lämnar kvinnogruppen eller rörelsen helt och hållet, varnar Freeman. En del börjar syssla med sina egna projekt.

Bara de starka har möjlighet att starta nya grupper. Strukturlösheten blir ineffektiv. Jo Freeman föreslår att vi inte blint ska imitera de traditionella strukturerna, inte heller blint ta avstånd från dem. Vi måste experimentera med olika metoder och tekniker. Märk väl att hon skriver detta några år innan feministerna och fredsrörelsen tar henne på orden och på allvar börjar experimentera med tidsunderlättare, stämningsunderlättare, maktingripare, akvarieform, konsensus och andra avancerade former för att organisera sig och ta beslut.

Hon föreslår sju kriterier som väsentliga för demokratisk strukturering:

1. Delegera specifik auktoritet till namngivna individer.
2. Se till att dessa har ett ansvar inför gruppen att utföra uppgiften enligt gruppens önskemål.
3. Distribuera auktoritet bland så många som möjligt. Undvik maktmonopol.
4. Rotera uppgifter. Rotera dock inte för mycket. Då får inte individen, enligt henne, tid att lära sig uppgiften och upplever inte heller någon tillfredsställelse i den. Inom plogbillsrörelsen har ytterligare ett problem med alltför frekvent rotation lyfts fram. Ansvarsgruppen blir då svag och makten går återigen över till informella grupper.
5. Fördela uppgifter enligt rationella kriterier. Att välja de mest populära till en uppgift eller att ge någon mindre omtyckt sämre uppgifter skadar både gruppen och individerna. Deltagarna måste få en möjlighet att lära sig färdigheter. Det behövs en form av lärlingssystem snarare än vad hon kallar ett sjunk eller simma system.
6. Sprid information till alla deltagare.
7. Jämlik tillgång till resurser.

Freeman nämner att någon som genom exempelvis sin man har tillgång till tryckpressar kan influera gruppens aktivitet. Även i plogbillsrörelsen har vi märkt att makt getts dem som har ett helt kontor hemma med servrar, färglaser och kopieringsapparater.

Hon påminner om att också färdigheter är resurser. Att dela med sig av sina kunskaper är också ett kriterium för Jo Freeman. Jo Freemans text har fått en enorm betydelse. Den skulle nästan kunna kallas för den feministiska ickevåldsrörelsens manifest. Själv var hon inte aktiv med ickevåldsfrågor utan med kvinnogrupper.

Kampen för eller mot strukturer kämpas dock gång på gång inom ickevåldsrörelsen i och med att nya individer och grupper ansluter sig. Den stora vägblockerarrörelsen och djurrättsrörelsen i England har tydliga drag av antistruktur. En aktivist från England hävdade i en diskussion på en internationell konferens 1995⁵⁹, att feminismen som var så stark i fredsrörelsen är bortsopad i de radikala miljömotståndsgrupperna.

Under hela plogbillsrörelsens historia har det funnits en motsättning mellan de som vill organisera sig och de som är emot organisation och struktur. Denna kamp har förts på olika plan. JAS till Plogbillar valde att starta en egen tidning och ett eget konto för insamlingar. Då behövde de inte koordinera eller dela med sig av resurserna till andra grupper.

De plogbillsgrupper som varit mer aktiva har genom olika initiativ i praktiken också tagit fler beslut. Nya plogbillsgrupper har inte vetat att de haft rätt att skicka representanter till tidningsredaktionen eller till koordineringruppen för insamlingskontot. 1996 bildades därför medlemsföreningen Svärd till Plogbillar. Syftet var mycket att motverka den elitism som fanns i den gamla nätverksstrukturen.

Föreningen skulle göra det möjligt att aktivera sig på en rad olika sätt. Den skulle också ansvara för att alla intresserade fick den kontakt och den omsorg som behövdes för att kunna vara aktiva. Men flera körde på precis som förut. De var tveksamma till medlemsorganisation och ville hellre ha en nätverksstruktur. Detta ledde till att de som inte var populära inte heller blev inbjudna till möten. Vissa grupper lämnade inte protokoll till administrationsgruppen som skulle skicka ut dem till alla medlemmar. På så sätt kunde individer inte komma med kritik och grupper kunde inte lägga in veton. I några arbetsgrupper ignorerades konsekvent de som lade in veto. Några som försökte strama upp demokratin baktalades och pekades ut som problem och jobbiga hinder för att man skulle få något gjort.

Allt detta kan hända i vilken förening eller företag som helst. Men problemet i medlemsföreningen Svärd till Plogbillar var att koordineringsgruppen var svag. De tog alltså inte itu med problemen förrän i ett sent skede. Några föreslog att man skulle välja en förtrycksobservatörs- och stämningsunderlättargrupp för att bevaka hur medlemmarna behandlades. Men inget hände.

Denna berättelse visar att organisation inte automatiskt löser strukturlöshetens tyranni. Strukturlösheten kan faktiskt ta makten även över de formella strukturerna.

I plogbillsrörelsen har det också funnits en rädsla att formellt utöka rörelsen. Några som suttit i tidningsredaktionen för Plogbillen eller planeringsgruppen för nyårslägret har inte velat ta in andra organisationer som jämlika samarbetspartners. Det har funnits en oro för att det ska bli för mycket förändring. Kanske känns det trevligare och tryggare att vara en liten grupp än en rörelse med många grupper och organisationer.

På det senaste avrustningslägret hade vi en starkt formaliserad men ändå smidig nätverksstruktur. Vi hade olika ansvarsgrupper som hade rätt att ta beslut och genomföra dem.

Förtrycksobservatörsgruppen ansvarade för att gripa in när exempelvis nya eller kvinnor trycktes ner. Koordineringsgruppen dit alla grupper fick skicka representanter ansvarade för demokratin. Var och en var indelade i olika basgrupper. Dessa träffades regelbundet och ansvarade för både omsorg och demokrati.

Jag tyckte att den strukturen fångade upp alla deltagarna bättre än tidigare. De som mådde dåligt eller trycktes ner ramlade inte igenom omsorgsstrukturens finmaskiga nät.

Organisation

En organisation är inte samma sak som ett samhälle, men organisationer skaffar sig lokaler, skapar torg och mötesplatser. Det gör att det oftast bildas samhällen kring organisationer.

Organisation är hjälpmedel. Verktyg som måste förändras eller upplösas när det låser oss. Vängrupper är ett exempel på en utveckling av organisationsformerna.

För ickevåldsmotståndet har dessa förändrats kraftigt de se­naste trettio åren.

1972 gav Aldrig Mere Krig från Danmark, Folkereisning mot Krig i Norge och Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation i Sverige ut en gemensam aktionshand­bok. Där får man lära sig att ”arbetsutskottet stadfäster reg­lerna” för aktionen. Och i ett utkast för aktionsdisciplin står följande: ”Vi samtycker till regeln att varje aktion har sin ledare och samtycker till att fullfölja ledarens intentioner, även vid de tillfällen vi kanske inte helt kan hålla med ho­nom eller inte förstår hans beslut”. Kursiveringen har jag lagt till för att lyfta fram genus om någon mot förmodan missade det.

Nuförtiden är det alltså vängrupperna som planerar och utför aktionerna, inte några ledare. Ledarroller roteras och koordine­rings­grupper samordnar och medlar mellan grupperna. Visst väljer ickevåldsrörelsen ledare som tar beslut åt grupperna. Men både beslutsfattandet och verkställandet har flyttats samtidigt som strukturerna blivit effektivare. Men konflikter kan själv­klart ändå uppstå, speciellt när det är många vängrupper.

För att undvika storgruppsdiskussioner används koordine­rings‑ eller samordningsgrupper inför massaktioner. Vid en aktion mot en kärnvapendepå 1983 var vi ungefär hundra vängrupper. De organisationer som tagit initiativet ansvara­de för att en koordineringsgrupp startades. Denna höll kon­takt med vängrupperna och samordnade olika förslag. Till varje möte fick de som ville påverka ett beslut komma. Alla beslut togs med konsensus. Koordineringsgruppen hade allt­så inte makt över vängrupperna. Men en vängrupp kunde inte heller köra över de andra grupperna.

Uppgifter som koordineringsgruppen fick lösa var tids­ramar, en gemensamma målsättning och riktlinjer för aktio­nen. Man bildade flera arbetsgrupper för att dessa skulle klara av praktiska frågor som toaletter på aktionsplatsen, kommunikation mellan vängrupperna eller förhandlingar med polisen före aktionen.

Utan regelbundna kontakter mellan grupperna tappar en motståndsrörelse karaktären av folkrörelse. Och en rörelse har en egen dynamik som inte en ensam vängrupp kan ha.

För att utveckla motståndet krävs en mer omfattande dis­kussion än i den lilla vängruppen. Varje ny grupp ska kunna bygga vidare på – och bryta med – tidigare erfarenheter. Rörelsen fungerar som ett stöd, samtidigt som den genom ingående initierad kritik hindrar vängruppen från att tappa distansen till sig själv och bli sekteristisk. Rörelsen har dessutom i förväg banat väg för nya aktioner. Dialogen med motparten är redan påbörjad. Det finns redan ett stöd som gör det lättare att ta risker.

Jag har sett två ödesdigra misstag när grupper organiserar sig. Antingen gör ledningsgruppen det mesta jobbet eller så är det en alltför svag styrelse eller koordineringsgrupp.

Samordningsgrupper och koordineringsgrupper är ungefär samma sak. Dessa kan göra att många blir aktiva. När jag åkt runt i Nor­den och hållit kurser i civil olydnad har jag märkt att i de flesta freds‑ och miljögrupper är det i stort sett bara några i styrelsen som är aktiva. Under korta intensiva perioder kan styrelsen eventuellt lyckas engagera många.

Något förenklat går det att säga att en samordningsgrupp ansvarar för att koordinera verksamhet som redan har på­börjats. Medan en styrelse ansvarar för att starta och styra verksamhet.

Att lokala styrelser bedriver verksamhet tror jag är en av de största flaskhalsarna i alternativ‑ och solidaritetsrörelsen. Vi har fått en verksamhetsform där styrelseledamöter ringer runt och ber medlemmarna hjälpa till att dela ut flygblad på fredag, eller stoppa papper i kuvert på måndag. Detta starka ledar­kol­lek­tiv gör paradoxalt nog att aktivismen indi­vidualiseras. Som medlem kallas man till en verksamhet för att hjälpa till.

Vanligen blir en stor del av arbetet att ”sköta vad en sty­relse måste sköta”. Överlåter vi verksamheten på styrelsen kan vi inte heller begära mer. Att en grupp ska ansvara för en hel rad olika verksamheter är ineffektivt. Det får med­lemmarna att lämna över ansvaret på ledarna. Att som med­lem bli besviken för att organisationen inte gör mer är att omyndigförklara sig själv.

Om det inte finns någon aktivitet behövs ingen samordning. Om bara några få är aktiva behövs ingen spe­ciell samordningsgrupp. Först när det är mycket aktivitet finns det anledning att använda energi till att koordinera verksamheten. Börjar man i fel ända blir verk­samheten sällan speciellt stor.

Det tycks vara så att en grupp på tre personer har lätt att engagera tre till. Men en grupp på sex personer har svårare att engagera sex till. Delaktigheten ökar när gruppen är han­terlig. Detta kan vara en orsak att lokalföreningars styrelser ofta kan ha så svårt att engagera folk. Gruppen är redan mättad. Det finns inte utrymme att göra gruppen större. Då blir omsorgen och samtalet lidande.

Låt oss som jämförelse titta på Svärd till Plogbillar som har en koordineringsgrupp i stället för en styrelse. Organisationen försöker jobba och ta flertalet beslut i lokala arbets- och vängrupper. Här har det funnits ganska många egna initiativ. Grupper och projekt har startats av medlemmarna. Men när Plog­billsgruppen Bröd inte Bomber hade suttit en månad i häkte började pengarna ta slut. En i gruppen hade inte råd att ringa från fängelset. När gruppen då sökte ekonomisk hjälp från Svärd till Plogbillar sa de att det inte fanns pengar avsatta för motstånd. Det fanns inte heller någon större ork att försöka samla in pengar. Men verksamheten fortgick, administrationsgruppen gjorde sina utskick, tidningen kom ut, nyårslägret planerades, folk åkte runt och höll föredrag om civil olydnad.

På något sätt hade själva kärnan i varför organisationen bildats glömts bort. Organisationen var ett försök att organisera omsorg och stöd så att människor skulle orka hålla på med motstånd och ickevåld. Men organisationens verksamhet hade blivit ett självändamål och de som utförde civil olydnad fick mindre stöd än tidigare.

När gruppen i stället sökte ekonomiskt stöd från Kristna Freds sa deras generalsekreterare att de genast ska ta upp frågan på Arbetsutskottet på måndag.

– Vi borde kunna ge ett förskott och sedan föreslå till styrelsen att vi startar en insamling.

Kristna Freds organisation med generalsekreterare och ett mindre arbetsutskott kopplat till styrelsen gjorde att de fick en överblick. De kunde avgöra vad som var väsentligt, vad som skulle prioriteras. De satte snabbt fart på en stor organisation. Kristna Freds har tretusen medlemmar och Svärd till Plogbillar har hundra medlemmar. Ändå tycktes det som att Svärd till Plogbillar var en trögare organisation.

Vi ser alltså inga enkla svar. En centralisering till styrelsen tar lätt bort engagemanget och skapar flaskhalsar. En svag styrelse eller koordineringsgrupp skapar en trög organisation som inte ser vad som behöver göras. Den ingriper inte när människor behöver omsorg och stöd. Organisation är svårt men när en grupp hittar bra former som både är effektiva och stödjande kan det vara en stor trygghet. Man får inspiration och energi samtidigt som man bärs fram av en våg av människor i rörelse.

Det finns dock inte något som säger att en bra organisa­tionsform löser alla problem. Vilken modell man än väljer kan den missbrukas. Organisation är inte allt. Organisation ger oss snarare verktyg som vi kan använda oss av. Jag har aldrig sett en hammare hamra av sig själv. Ett verktyg kan dammas av och användas. En organisation är beroende av initiativ samtidigt som den gör dem möjliga.

Antigrupp

Vi hade bestämt att göra aktion efter aktion. Vi kände att detta var en ovanligt bra och stark grupp. Vi trivdes med varandra. Vi kunde både jobba effektivt och ta bra hand om varandra. Dessutom var vi trötta på att vängrupper bildades och lades ner. Kontinuitet och fördjupning var våra nyckelord.

Men redan efter andra aktionen upplöstes vängruppen. Vi hann avrusta tre granatgevär och en AK5:a på FFV i Eskilstu­na.

Gruppterapeuten Morris Nitsun lanserade under nittiotalet begreppet anti-grupp.⁵⁹ Han vände sig mot en alltför optimistisk syn på hur grupper fungerar. Gemenskap är inte bara uppbyggligt. Men han vände sig också mot en negativ syn som bara såg grupper som destruktiva och sönderfallande.

I stället menade han att en destruktiv upplösande tendens är en viktig del av varje grupp. Deltagare tröttnar på gruppen, längtar bort, känner sig inte som en del av gruppen, distanserar sig. Någon hoppar av och relationsstrukturerna spricker och förskjuts. Dessa tendenser är viktiga precis som samhörighet och lojalitet.

Anti-grupptendenser är inte något som deltagare medvetet skapar. I så fall skulle de manipulera och medvetet handla dest­ruk­tivt mot varandra. Tendenserna är snarare något som uppstår på grund av närhet och en rad motsättningar i gruppstrukturen eller bland deltagarna. Ibland kan det handla om sociala skyddsmekanismer.

Om en anti-gruppdynamik inte uppstår blir gruppen lätt sekteristisk och totalitär.

I en grupp kändes det så bra när vi förstod och höll med varandra. Det kändes så skönt att slippa bli missförstådd, slippa konflikter. Vi utvecklade en intimitetens konsensus. Vi blev ja-sägare. Vi bejakade varandra. Detta innebar att vi inte låtsades om missförstånd eller oenighet. Känslan av samhörighet korrumperade och censurerade oss.

En falsk intimitetens konsensus kan kanske vara bra med människor man träffar sporadiskt, avlägsna släktingar, tillfälliga färdkamrater. Men i en grupp som arbetar ihop blir det en farlig lögn som kan skada och utesluta de som inte passar in.

Anti-grupp skapar sprickor i gemenskapen. Det blir därför möjligt att klämma sig emellan och kliva ur gemenskapen.

Morris Nitsuns begrepp anti-grupp är användbart långt utanför terapin. Om vi höjer oss över den lilla gruppen och tittar på en rörelse ser vi liknande tendenser.

Inspirerad av Nitsun har jag undersökt högre nivåer än i den lilla gruppen. Och det finns flera exempel som antyder att även en rörelse bygger upp en dynamik mot den egna rörelsen. Detta skulle vi kunna kalla anti-rörelse.

De flesta vängrupper inom plogbillsrörelsen definierar sig gentemot rörelsen. Gruppernas uttalanden och beslutsprotokoll lyfter fram skillnader gentemot tidigare grupper. Vi gör inte som de andra, vi gör så här. Vi tänker inte alls så, utan så.

Nya grupper identifierar sig med rörelsen genom att definiera sig mot rörelsen. Identiteten är anti-identitet.

Begreppet identitet innebär i en av sina grundbetydelser att något är samma som något. De är identiska. I sin extrema förlängning skulle detta innebära att ingen annan skulle kunna ansluta sig. En annan är ju per definition inte samma utan just en annan.

Det kan därför vara farligt när en rörelse försöker skapa sig en identitet. En rörelse ska undergräva identitet och öppna upp för olikhet. Det innebär att vi måste ha en viss distans till varandra.

Intimitet kan sudda ut denna distans.

Det finns en rad ritualer i vår motståndskultur som ger kropps­kontakt. Välkomstkramar, folklekar, gammeldans, salsa, hålla varandras händer eller krama den som är ledsen. Men i alla dessa ritualer finns spärrar mot utnyttjande. När vi exempelvis dansar salsa på nyårslägret förväntar man sig att man byter partner efter några danser. Det minskar risken för att någon blir utanför.

En alltför snabb intimitet kan också uppstå i samtal. I vängrupper upplever en del att folk äntligen lyssnar på dem. De känner en identitet med gruppen. De kan därför börja berätta för mycket om sitt privatliv. När gruppen splittras eller när man åker hem så ångrar de sin förtrolighet.

Makt i rörelsen

Till vänster om mig satt en man som var lite äldre än de andra. Det var också han som hälsade mig välkommen. Några gånger under mötet frågade han mig vad jag tyckte. Han var inte speciellt hjärtlig eller insmickrande. Det tyckte jag var skönt. Jag blir lätt misstänksam mot alltför trevliga människor. Han var inte heller dominant vilket jag också skulle reagerat mot. Han väntade tills alla yttrat sig innan han kom med egna synpunkter.

Efter mötet upptäckte jag att jag inte riktigt kom ihåg vad de andra hette. Jag kom inte ihåg vad de sagt.

Maktstruktur kan vi kalla det när vi ger människor lydnad utifrån egenskaper som position, kön eller ålder. Makten är då inte kopplad till deras person. Någon annan med samma egenskaper skulle lika gärna kunna ta över deras roll.

En annan form av maktstruktur är när vi lyder institutioner eller en viss dominerande ideologi – hegemoni.

Maktstrukturer är en form av breda vägar. Vi åker gärna på dem eftersom de är stora och framkomliga. Vi vet vart de leder. Alla andra tycks ju dessutom åka där. Vi ser inte heller till några avfarter. Vi har en känsla att vi faktiskt bör åka på dem. Det är inte lätt att bryta vanor. Vi vill inte riskera att åka vilse, riskera att komma in på återvändsgränder.

Maktstrukturer i ickevåldsrörelsen kan vara svåra att avslöja. Strukturerna tar sig dessutom nya oväntade uttryck. De kan på ett motsägelsefullt sätt samexistera och korsbefruktas.

Maktstrukturer kan bli så anpassningsbara att de överlever de flesta maktskiften, kupper och även många revolutioner.⁶⁰

Här är några exempel på maktstrukturer som genomsyrar ickevåldsrörelsen.

Ett patriarkat är ett fadersvälde. Det är en form av förmyn­dar­välde när några vet bättre och anses vara bättre lämpade att beskydda de svaga. Den traditionella familjen och välfärdsstaten är nog de mest utpräglade patriarkaten. Ickevåldsrörelsen blir lätt patriarkalisk genom en välvilja mot yngre eller nya deltagare, de som har det svårt och alltså behöver vår hjälp.

En allt populärare rörelse för att lösa konflikter till allas bästa, alternativ konfliktlösning, erbjuder ibland lättvindigt metoder för att lösa människors problem. Man talar inte om exakt hur människor ska lösa sina problem. Men lösningen finns liksom inbyggd i metoderna för medling och problemlösning. En antipatriarkal retorik kan dölja en inbyggd outtalad ideologi av välmenande svar på människors problem.

Jag skiljer på patriarkat och herravälde.

Herravälde ser jag som ett härskarvälde. En patriark ska tillfredsställa sin undersåte. I herraväldet blir härskaren i stället tillfredsställd. En mansforskare berättade för mig att prostitue­rade vanligen tillfredsställer männen medan mansrollen i familjen är motsatsen. Där ska mannen tillfredsställa kvinnan. I patriarkatet är våldtäkten något av det mest förbjudna. Rör inte mina döttrar. Våldtäkten är snarare ett härskarbeteende än ett förmyndarbeteende.

Paternalism är ett förmynderi som påverkar vår attityd. Det kan uppstå av en vilja att hjälpa dem som inte klarar sig själva, tala om för dem hur de ska göra. Det kan också vara när vi behandlar andra nedlåtande, som barn.

Ett begrepp som används på ett liknande sätt är det engelska patronize, från patron – beskyddare. ”Don´t patronize me” är ett vanligt uttryck för att säga ifrån när någon är beskyddande. I plogbillsrörelsen har uttrycket försvenskats: ”Sluta patronisera” eller ”nu patroniserar du mig”.

Sexism är när människor behandlas olika på grund av kön. Andra liknande maktstrukturer är agism, (behandlas olika beroende på ålder), ableism (diskriminera folk med funktionsvariationer och främja de ”dugliga”).

Heterosexism kallas det när man-kvinna relationerna får företräde framför andra typer av relationer. Bland aktivister kan det handla om bordsplacering, pardans, folklekar, flört eller moder­skapsmyter.

Homofobi är en rädsla för homosexualitet eller för människor av samma kön.

Heterofobi skulle det kunna kallas när vi är rädda för de av ett annat kön.

Homosocialisation kallas det när män hellre umgås med and­ra män och kvinnor med andra kvinnor. När manliga aktivister trivs bättre med andra män blir det svårt att bryta informella maktstrukturer. Lika barn leka bäst är ett talesätt som beskriver homosocialisation.

Segregation är när aktivister bor eller umgås bara med de som är lika. I plogbillsrörelsen försöker många flytta iväg från segregerade områden med bara svenskar eller medelklass. Men patriarkatets förmynderi över barnen sätter käppar i hjulet. Många familjer vill inte att deras barn ska gå i en sämre skola och inte lära sig svenska tillräckligt. Ibland i samtal med radikala föräldrar får jag för mig att de tycker om invandrare bara de inte påverkar deras barns framtid för mycket.

Integration kommer ursprungligen från de latinska uttrycken integro – återställa – och integer – ostympad, fullständig, göras hel. Resterna av dessa betydelser finns kvar i vardagsspråket. Det blir ännu tydligare om vi analyserar den politiska debatten. Integration handlar om de andra, främlingarna. Vi säger ibland att flyktingarna ska integreras i samhället. Samhället ses då som en helhet och det blir flyktingarna, som ska integreras, göras hela. De skulle tydligen vara ofullständiga, de förväntas behöva oss för att bli hela.

Inom solidaritets- och ickevåldsrörelsen försöker man vända på detta. Vi svenskar är inte hela ensamma, inte utan dem. På solidaritetsfester lanseras därför etnisk musik. Deras musik är så spännande. Men vad är det som gör salsa mer etniskt än svensk folkmusik, pop eller rock? Skulle västerlänningar inte vara lika etniska?

Sekterism. Ursprungligen från latin secta som betyder att bryta iväg samt från sequi, att följa. Om vi leker med begreppen blir sekterism att följa något som är på väg bort. När vi följer efter så väljer vi att inte själva välja. Det gör att medlemmar i utåtriktade sekteristiska grupper kan diskutera med utomstående utan att själva påverkas av de andras argument. När de som är av rätt lära, rätt kön eller från rätt grupp säger något tar medlemmarna till sig. När de är från de andra börjar de rätt­trogna i stället fundera ut taktiska motargument eller dra sig undan i tystnad.

De som letar efter de rätta svaren och argumenten, går kurser i hur man ska svara på de andras frågor. De som drar sig undan ställer sig över motparten och blir väl ansedda, de ses som visa och mycket ickevåldsliga.

Det är viktigt att skilja på sekter och sekterism. Sekteristiska drag kan finnas i alla grupper. En sådan tendens i plogbillsrörelsen har varit att man är sig själv nog. Vårt nyårsmöte Hopp & Motstånd är ett samarrangemang med andra organisationer och rörelser. Det har dock hela tiden funnits röster som velat begränsa samarbetet eller de andra gruppernas inflytande. Några plogbillsgrupper har till och med undvikit plog­billsrörelsens egna aktiviteter, de har hittat sin egen lilla gemenskap. Det har också funnits en motvilja mot att bjuda in nya deltagare. Dessa kanske skulle störa den fina gemenskapen.

Makttekniker

Om maktstruktur är mönster (upprepningar) som skapar lydnad är maktteknik snarare metoder som får lydiga att utföra speciella uppgifter. Härskarteknik är att försöka få eller behålla makt över någon. Härskartekniker används alltså när makt saknas eller makten är hotad. Den som har makt behöver inte använda härskartekniker.

Många makttekniker kan därför vara mjukare, mer decentraliserade och effektivare än härskartekniker. Men folk känner sig mer förtryckta av rena härskartekniker. Vi får då lätt illusionen att de som använder härskartekniker har mer makt än de karismatiska eller rationellt byråkratiska ledarna. Jag tror det snarare är tvärtom. Den som behöver använda härskartekniker håller på att förlora makten eller så försöker den roffa åt sig makt.

När vi inte har makt över en människa har vi åtminstone kvar makten att trycka ner eller göra någon ledsen.

Här är några exempel som visar på skillnader mellan makttekniker och härskartekniker:

1. Att ta på sig ansvaret kan vara en maktteknik. Både organisatören och fixaren ställer alltid upp. De blir därför nyckelpersoner.
2. Att hålla inne med viktig information är en härskarteknik – att inte skicka ut protokoll.
3. Att vara defensiv och svara på alla kritiska åsikter tyder på att man håller på att förlora sin makt.
4. Att låsa sig och ta ett slutgiltigt ställningstagande är också ett tecken på att inte ha makt.
5. Att flörta kan kanske snarare bli en maktteknik.
6. Att hela tiden upprepa sig tyder på att man känner att ingen hört på.

Mellan maktstrukturerna och de enskildas makttekniker har vi roller. Många strukturer är beroende av vissa roller. En roll är vanligtvis förknippad med makt- eller motståndsbeteenden.

De grå eminenserna är de osynliga makthavarna. Inom motståndsrörelser sitter de på viktiga positioner. De sticker aldrig ut hakan, riskerar aldrig att få kritik eller bli avsatta. De överlever olika maktskiften i organisationer och nätverk.

Under de grå har vi de auktoritära personligheterna. De är sanna lärjungar. De stöder den etablerade linjen.

En variant av den auktoritära personligheten är trotsaren. Denne är lydig, fast omvänt.

Sedan har vi också de som slätar över och tonar ner. De gör makt möjlig.

– Är du inte lite för hård nu?

– Vi ska väl inte bli oense om detta?

– Vi har inte rätt att kritisera andra!

Vi har också en rad roller som gör det svårt både för makthavare och mer demokratiska grupper. Det är de som använder sin makt för att hindra en verksamhet.

1. Den grinige säger inte så mycket men är bara motvilligt med. Den negative har invändningar mot alla nya idéer.
2. Problemlösaren sprutar ut lösningar och den erfarne vet svaret. Båda gör att vi andra tappar engagemanget.
3. Den djupe som främst lyssnar på sig själv formulerar sina djupsinnigheter medan vi andra pratar. Till slut tystnar vi.
4. Sedan har vi de som aldrig får något gjort, som hoppar av, inte vågar delegera, inte tar initiativ, väntar på andra, som inte gör något mer än vad som beslutats.

Många av dessa roller skapas snarare av gruppen än av den enskilde. Syndabocken, pajasen och kufen gör att vi andra kan känna oss som de etablerade, som de accepterade. Skvaller­byttan kan bara skvallra om någon lyssnar. Psykologen, fadersgestalten och gruppens mamma lyfts upp av gruppen.

Makt är inte endimensionell. Den oppositionelle försöker feb­rilt organisera en motmakt. Initiativtagaren bygger upp sina egna projekt.

Profeter gör sig omöjliga överallt. De visar vilka som har makten. De påpekar vad det är som håller på att gå snett. De är demokratins riddare och avskydda för att de ger oss andra dåligt samvete.

Maktspråk

Vi får svårt att säga mot den som pratar med stora bokstäver. De ska ha sista ordet i varje fråga. När vi säger något får vi höra att världen inte är svartvit. Det finns andra dimensioner i tillvaron.

– En gång i tiden tyckte jag också så.

– Hur kan du säga på det sättet?

Sedan har vi patriarken som ska hjälpa oss på traven.

– Vad hon egentligen menade var…

Någon förstör diskussionen genom att prata för mycket. En annan tar i tid och otid upp sina favoritfrågor.

I alternativ konfliktlösning och alternativrörelsen finns ett maktspråk som döljer baktaleri. Man kan kalla det för subjektivt språk eller jag-budskap. En variant kallas giraffspråk. Det är svårt att upptäcka förtryck och baktaleri hos någon som bara pratar om sina egna känslor. Det subjektiva språket blir ett auktoritärt språk som det inte går att säga emot.

– Nej, men jag upplever att jag förlorar energi när jag är med dig.

– Vad har jag gjort då?”

– Det är inte min sak att bedöma men jag känner att jag bör undvika dig.

– Jag mår inte bra om hon är med i gruppen.

– Vad är det för fel på henne då?

– Jag utgår bara från mina egna upplevelser.

– Jag känner att hon förföljer mig.

– Det låter allvarligt det ska jag försöka reda ut. Jag går och pratar med henne.

– Nej, då skulle jag bara känna mig mer förföljd.

– Jag tycker inte kvinnor är så intressanta att umgås med.

– Där har du fel.

– Nej, de kan säkert vara intressanta för andra, men jag känner inte så.

– Du upplever att du blivit våldtagen.

– Nej, jag menar att jag faktiskt blev våldtagen.

Ett auktoritärt språk som inte accepterar motsägelser eller invändningar måste brytas genom att man inte underkastar sig dess förutsättningar. Den sista dialogen är ett exempel på ett försök att bryta ett auktoritärt språk.

Problemet är inte så mycket att folk använder ett auktoritärt språk utan snarare att vi andra underordnar oss det. De flesta behöver träna sig i att hävda sina åsikter, avbryta den som dominerar och be att få uppmärksamhet. De flesta använder också då och då ett auktoritärt språk. Då blir det ett bättre stöd om någon stoppar oss direkt istället för ett halvår senare när irritationen växt över alla proportioner.

Konflikt eller förtryck

Konflikt kommer från latinska conflictus sammanstötning samt från confligo kollidera. Begreppet antyder att man råkar gå i vägen för varandra. Man har motstridiga intressen. Orättvis fördelning av makt eller resurser är därför en typisk konflikt. Konflikter blir därför i princip möjliga att hantera eller ibland till och med möjliga att lösa.

Vi kan använda bilden av två personer som ska ta sig igenom samma dörr för att förstå begreppet konflikt, de kolliderar om de inte hanterar situationen. Begrepp som hör ihop med konflikt är medling, neutralitet, partiskhet, skiljedom, förhandling, intresse, lösning, jämkning, vinna-vinna, vinna-förlora.

Det är däremot inte konflikt att springa efter någon som flyr och slå ner denne. De två kolliderar inte. Det är inte heller konflikt med misshandel, förtal, sexuella trakasserier eller mobbning.

Det blir hånfullt och istället ett övergrepp att säga till någon som blivit trakasserad att denne har en konflikt med utövarna. Det antyder att offret hade ett intresse i situationen, att de två parterna skulle kunna jämka lite med varandra.

Det finns en antydan om att det här kan vi nog lösa till allas bästa. Skulle inte lite medling vara en bra idé så att ni får prata er samman! Begrepp som obetänksamt använts inom ickevåldsrörelsen som neutralitet, medling och konflikt blir då ett slag i ansiktet på någon som anser att de blivit utsatta för ett övergrepp.

– Jaha, du har blivit misshandlad. Ja, jag är neutral, tycks de säga.

En annan skillnad är den mellan kritik och förtal. Förtal är olagligt. Det är när man säger något som gör att andra får en negativ bild som av någon klandervärd. Enligt svensk lag är det alltså även förtal att sprida något som är helt sant, om man gör det så att folk får en dålig bild av personen ifråga.

Det är dock inte förtal att prata skit om någon inför en bästis eller inför sin partner. Lagen erkänner att vi har behov av att vräka ur oss saker. Men det gäller bara i en intim situation med en person. Om man skulle häva ur sig något inför flera nära vänner övergår det till att bli förtal.

Gemenskap och tillhörighet anses i lagen vara nödvändigt för den enskilde. De är grundläggande behov som är förutsättningen för att vi ska kunna leva i ett samhälle. Förtal ses därför som ett allvarligt brott.

En skillnad mot lagen är att ickevåldsrörelsen traditionellt pekar ut den som lyssnar på förtal som problemet. Man kan prata hur mycket skit som helst om ingen lyssnar. Det är lyssnandet som gör förtal till ett problem.

Det är sällan speciellt jobbigt att någon kommer med en spydig kommentar ifall de andra säger ifrån direkt. Det är när spydigheten blir oemtosagd av gruppen som offret riskerar att brytas ner.

Genom att lyssna men inte berätta för den som baktalas blir omgivningen lika delaktig som baktalarna. De som börjar sprida ut ett rykte är inte det stora problemet utan de som gör detta möjligt, alltså de som lyssnar eller sprider det vidare.

– Detta kan mycket väl vara falskt förtal men jag har åtminstone hört att…

Alla rörelser och organisationer råkar ut för både konflikter och förtryck. Motståndsrörelser är ofta små sammanhang där många känner varandra. Förtal och baktaleri leder därför snabbt till utfrysning och mobbning.

I plogbillsrörelsen använder vi träning och förtrycksobser­vatörer för att hitta effektiva metoder att motverka förtal och förtryck inom rörelsen. När vi slarvar med träningen och när förtrycksobservatörerna inte vågar ingripa belastas istället alla andra i rörelsen. Då kan det uppstå en trötthet som gör att aktiviteterna avtar eller upphör.

Utomstående har frågat mig hur jag orkar vara kvar. De har själva varit engagerad i någon förening en gång i tiden men blivit utfryst eller utbränd av alla konflikter.

Många hoppas hitta ett sammanhang med bara snälla och trevliga personer. De ska också helst vara rättfärdiga veganer eller rättrogna feminister. Men det vore farligt om vi skapade en rörelse där bara de trevliga och snälla fick vara med. Vi behöver hitta metoder och strukturer så vi även kan fungera med de kantiga, ilskna och vresiga.⁶¹ 

Första steget för att orka vara med i en ideell förening är att skilja på sak och person. I stället för att skylla på enstaka individer jobbar vi mer med strukturer. I ickevåldsrörelsen finns lika mycket baktaleri och ryktesspridning som i alla andra rörelser. Men ibland har denna åtskillnad mellan sak och person gjort att det varit lättare att både kritisera och ta emot kritik.

Mobbning

1998 under en Hope & Resistance konferens intervjuade jag en kvinna från England om mobbning. Hon kom från miljörö­rel­sen men var under ett år aktiv i plogbillsgruppen Seeds of Hope. Sedan gick hon tillbaka till sitt miljöengagemang. Det var när hon återvände som hon råkade ut för mobbning.

Under det första halvåret förträngde hon det som pågick. Hon kände sig mer och mer isolerad. Hon lade i början skulden på sig själv. Men efter att ha sett ett teveprogram om mobbning fick hon upp ögonen. Det var faktiskt just mobbning som hon råkade ut för.

Hon bad då om hjälp från sin vängrupp i miljörörelsen. Men de visste inte hur de skulle hantera frågan.⁶² 

– Jag vågade inte kräva hjälp vilket jag egentligen borde ha rätt till. Vår plogbillsgrupp upplöstes efter rättegången, så de kunde jag inte heller få hjälp av. Jag började gå på tå. Jag bevakade mig själv och blev min egen vakt. Trots detta fick jag alltmer kritik. Jag ansågs överlägsen. Enstaka aktivister visade öppet sin fientlighet.

– En kvinna finns i min nära vänkrets. Hon talar inte med mig när vi råkar träffas tillsammans med våra gemensamma vänner. Tre gånger har jag försökt fråga henne om hon vill prata om varför det är spänt. Men kvinnan ville inte prata ut.

Hon berättar att hon också får problem med folk som hon inte tidigare arbetat ihop med.

– Vid ett tillfälle bad jag att få vara med i en aktion. Men det fick jag inte. Då undrade jag om jag kunde ge stöd på något sätt. De sa att det var en möjlighet. De skulle ringa tillbaka. Men det gjorde de aldrig.

Hennes flickvän som också är engagerad i miljörörelsen orkade efter ett tag inte följa med henne på möten. Mobbningen skapade alltså problem även i relationer med de som var på hennes sida.

– Jag är faktiskt mer rädd för att bli isolerad så här av andra aktivister än att bli misshandlad fysiskt.

Hon funderar på om hon själv gjort något som kunde förklara mobbningen. Eventuellt kan hon hitta tre faktorer som har med henne att göra. Den ena var att hon öppet kritiserat en stor anlagd brand som någon miljögrupp gjort. Hon deltog också i en mediadebatt där hon kritiserade hemlighetsmakeriet hos vissa grupper. Att hon kom från en plogbillsgrupp ansågs dessutom suspekt.

Mobbning kommer från det engelska ordet mob som betyder folkmassa, pöbel. Det kan härledas från det latinska mobile – nyckfull och rörlig. I Sverige lanserades begreppet främst av Peter-Paul Heinemann i sin klassiska bok Mobbning: Gruppvåld bland barn och vuxna som kom ut 1972. Han menar att mobbning är möjligt eftersom ansvaret späds ut, skulden fördelas på alla deltagarna. Man kan också tolka det så att skulden läggs över på gruppen. Vi får en åtskillnad mellan gruppmoral och individmoral. När hackkycklingen förflyttats eller stöts bort ”återgår mobben till ordningen, och upplöses på nytt till i stort sett hyggliga individer utan speciella särdrag”.⁶³ 

Mobbning kan vara att någon får stämpeln på sig att inte passa in eller klarar av saker, eller att man kontinuerligt driver med någon. Dessa former av förtryck reproduceras och institu­tionaliseras i gruppen. Med reproduktion menar jag att för­trycket måste återskapas på nytt hela tiden. Om man driver eller klankar ner på någon, krävs generade fniss och kommentarer från resten av gruppen.

Det förutsätts att offret på sin höjd försvarar sig mot an­klagelserna. Försöket att försvara sig blir en del av spelet. Ett mönster skapas som gör det möjligt att reproducera för­trycket så att det befästs i gruppen. Det finns forskning som antyder att när offret också beter sig som ett offer så förstärks mobb­ningen.⁶⁴ Det tycks alltså inte vara en lösning att visa för gruppen att man mår dåligt.

Det är främst den passive, åskådaren som kan stoppa mobb­ningen genom att ingripa.

Några kanske mobbar för att skippa rättvisa, för att hämnas på någon som stör harmonin. Men flertalet mobbar för att de anonymt dras in i ett maktspel. Deras handlingar blir anonyma även för dem själva. De kanske till och med upplever att de står på mobboffrets sida. En konfrontation kan därför bryta den anonymiteten.

Det kan bli ett pinsamt uppvaknande om någon öppet ifrågasatte anledningen till mobbningen. En vän till mig jobbade som diakon i en kyrka. Kyrkoherden var där hånfull mot en kvinnlig präst. Min vän fick vara med om detta på onsdagsmorgon då de hade personalmöte. Hon gick ett par kurser i konflikthantering men visste inte hur hon skulle ingripa. Hon prövade sig fram under kurserna och kom fram till att hon inte skulle anklaga kyrkoherden för då skulle han låsa sig. Konfliktspelen antydde att det skulle vara svårast att slå ifrån sig om hon ställde en fråga. Nästa gång kyrkoherden sa att prästen var dum i huvudet sa hon:

– Vad har du för anledning att säga sådana saker till henne?

Kyrkoherden började reflektera i stället för att försvara sig.

Det är kanske rädslan för att förstora upp saker eller göra bort sig som hindrar människor från att göra motstånd mot mobb­nings­tendenser. Det har i undersökningar visat sig att mobbning är ett svårt problem inom kyrkorna. Troligen beror detta på en snällhetskultur där man inte vill skapa konflikter. Man stoppar hellre huvudet i sanden än konfronterar varandra. Jag tror att ickevåldsrörelsen har samma problem. Idealet om ett icke­vålds­ligt sinneslag bildar grogrund för mobbning och förtal.

Inom snälla grupper utvecklas raffinierade sätt för mobbning. Människor ignoreras. De utesluts inte på ett öppet sätt. De snälla mobbarna lämnar i stället diskret den grupp där offret är med. På så sätt behöver man inte riskera att bli indragna i någon ”konflikt”. Den snälle mobbaren tror att denne egentligen undviker konflikten.

Det blir som ett extra straff när den som mobbas vill reda ut saken och de andra inte vill tala om det. Kanske är de konflikträdda eller trötta på hela situationen. De vill inte erkänna att de gjort något fel. Kanske vill de på ett snällt sätt straffa offret som ju anses vara problemet. Det är nog vanligt att man anser att det är den mobbade som skapat sina egna problem och att man inte vill bli indragen, eller göra saken värre.

Heinz Leyman professor i psykologi skiljer på konflikt och mobbning⁶⁵ . Mobbning kan beskrivas som en speciell utveckling av konflikten. Den mobbade pekas ut som problem i en konflikt. Detta sker vid ett flertal tillfällen. Mobbning blir då en psykisk belastning.

Problemet uppkommer då och då på de flesta arbetsplatser, men minst lika mycket i ideella föreningar och religiösa grupper.⁶⁶ Mobbning är förbjuden enligt svensk lag. Eftersom det är ett brott så har vi andra ansvar att anmäla eller ingripa för att stoppa brottet.

Hur upptäcker vi mobbning? Hur ser vi skillnaden mellan konflikt och mobbning?

En första tumregel skulle kunna vara att när ett namn nämns som problem mer än vid tre tillfällen är det risk att mobbning är på gång. Det kan vara att man pratar om någon på ett sådant sätt att den som lyssnar får en negativ bild av personen. Det kan också vara att ett namn nämns som problem på flera olika möten antingen med offret närvarande eller frånvarande.

Det otäcka med mobbning är att det är mobben som utför själva övergreppet. Ingen enskild handling behöver i sig vara övergrepp även om de också ofta är det.

En skillnad mellan mobbning och exempelvis förtal är att mobbning i de enskilda tillfällena inte behöver uppfattas som förtal. Den värsta eller effektivaste mobbningen i ickevåldsliga grupper kan mycket väl vara att människor säger saker på ett mycket nyanserat sätt. De som lyssnar uppfattar då inte något övergrepp. Det är i stället den sammanlagda effekten som blir mobbning, alltså när någon utpekas vid flera tillfällen som ett problem.

Den psykiska belastningen behöver inte heller komma från att mobben är negativt inställd utan från att så många lyssnar utan att ingripa. Man skulle kunna säga att lyssnandet är själva kraften i mobbningen. Om omgivningen konsekvent fördömer och säger ifrån när någon utpekas som problem uppstår egentligen inte mobbning. Den utpekade kan i stället känna stöd. Mobbning bygger på att ett grupptryck skapas, en mobb.

Enligt Heinz Lyman utsätts kvinnor och män lika mycket för mobbning i Sverige. Män mobbar i huvudsak män och kvinnor mobbar i huvudsak kvinnor.

Inom plogbillsrörelsen har de kvinnor som mobbats lämnat rörelsen snabbare än män. Några män som mobbats har försökt att stanna kvar och till slut sjukskrivit sig. Det tycks som män mer än kvinnorna har kopplat sina sjukskrivningar till mobbning eller förtal i rörelsen. Men jag tror lidandet kan skada kvinnor minst lika mycket även om deras läkare inte kopplar sjukskrivningarna direkt till vad som händer i rörelsen. Kanske förväntas kvinnor ta på sig lidandet själva, att inte skylla ifrån sig. De säger till oss andra att de mår dåligt av någon orsak. De behöver vila upp sig lite.

Mobbningens tre faser

Mobbning kan gå till så att en persons rykte förstörs. Man upptäcker att gamla vänner eller nya medlemmar plötsligt undviker kontakt. Kanske får man inte inbjudningar eller information. Man erbjuder sig att hjälpa till men man är inte önskvärd.

Lyman pratar om tre faser i mobbning.

Först börjar en konflikt att fokusera på en person som hamnar i underläge.

Den andra fasen är när den mobbade utsätts för olika bestraffningar, ofta av välmenande personer som är helt omedvetna om vad som pågår.

Den tredje fasen är när mobbningen tystas ner.

Det finns olika mekanismer som gör att mobbning inte blir tydlig för omgivningen, de ansvariga eller ens för offret. En sådan kan vara att de som deltar ”ju är så fina personer så de kan ju inte vara mobbare”.

En annan mekanism är att omgivningen inte vill förstora upp problemet. Det finns ett talesätt att ”man inte vill göra ont värre” genom att rota i det. Detta blir en extra bestraffning eftersom den mobbade får höra att det som sker inte är så farligt.

Den mobbade blir en tydlig person. Hon eller han kommer i konfrontation med flera olika personer vid olika tillfällen. Det uppstår en kultur där det är godkänt att bråka med personen ifråga eftersom denne ju bråkar med andra.

Omgivningen ser alltså alltid samma person vara ”jobbig” gång på gång. Detta gör att skulden vanligen läggs på offret. Det hemska med mobbning i ickevåldsrörelsen är att det ibland inte finns någon förövare. Det finns ingen elaking att lägga skulden på. Därför blir offret elakingen i omgivningens ögon.

Offret börjar efter en tid kanske ta till försvarsåtgärder. Dessa kan riktas mot olika personer eller mot gruppen. Detta gör att offret upplevs som jobbig.

Resultat: Fler och fler drar sig undan.

Offret uppmuntras inte heller att bli nyanserad och empatisk och kan därför ibland som försvarsmekanism själv bete sig illa. Detta gör att offret själv får skulden för det hon eller han får utstå. Detta blir extra otäckt när de enskilda mobbningshandlingarna var för sig tycks vara acceptabla och nyanserade, alltså när bara den samlade effekten blir mobbning. Den enda boven tycks vara mobboffret som överreagerar.

Dessutom pressas offret in i ett mönster där denne tvingas göra liknande handlingar som mobbarna, exempelvis att dra sig undan. Offret orkar kanske inte med att träffa de som står passiva och neutrala. De passiva känner då sig kränkta eftersom de ju inte anser sig ha gjort något illa.

Resultat: Även de ”neutrala” drar sig undan. De blir en del av mobben.

Passivitet kan ge djupare sår än själva mobbningen eftersom man känner sig sviken av sina vänner.

Mekanismer i plogbillsrörelsen som döljer mobbning skulle kunna vara att vi har en ickevåldslig image. Själva snällhetskulturen gör det svårare att se vad som sker. Vi tror inte mobbning finns i vår rörelse.

När män mobbas döljs det av föreställningar att det alltid är kvinnor som är förtryckta och att mannen per definition är den starke förövaren. När kvinnor mobbas döljs det genom att de kanske drar sig ur rörelsen i ett ganska tidigt skede. I vårt samhälle har vi också en större vana vid att många kvinnor är i periferin i en gemenskap. Då upptäcks mobbning senare.

En annan döljande mekanism hos oss är att vår snällhet gör att vi inte vill såra förövarna. Att såra genom att konfrontera dessa upplevs inte ickevåldsligt.

Här blir det alltså viktigt att skilja på att såra och att förödmjuka. Sanningen kan vara sårande, att såra är ofta nödvändigt och bra.

Själva snällheten kan ibland bli mobbning.

– Vad duktig hon har blivit!

– Det går allt bättre för henne?

– Hon har väl en del problem?

– Vi får ha lite överseende, ja ni vet ju!

En människa kan genom välmenande kommentarer plötsligt stämplas som ganska knepig. En bild växer fram av människan som alla accepterar som sann. Det är svårt för offret att ta sig ur den bild andra skapar. Ett tycka-synd-om-beteende kan i förlängningen fungera som mobbning.

Något som döljer mobbning i plogbillsrörelsen är också det faktum att vi inte är arbetskamrater. Vi ser inte när någon sjukskriver sig. Vi hoppas att ”konflikten” har gått över nästa gång vi träffas. Vi hör inte olika rykten så snabbt eftersom vi inte träffas dagligen.

I arbetslivet varar mobbning enligt Lymans undersökningar i snitt över ett år. Inom plogbillsrörelsen har ibland mobbning varat flera år. Detta kan bero på att i arbetslivet finns det chefer som till slut tvingas ta itu med mobbningen. I ickevåldsrörelsen finns en attityd att folk ska lösa sina problem själva, prata ut med varandra.

Paradoxalt nog råder det ibland en djungelns lag i ickevåldsrörelsen. Omgivningen och förtrycksobservatörerna ingriper alldeles för sent.

Medling eller upprättelse

– Han hade ju hotat mig med pistol och så ville mina vänner hjälpa mig att prata ut med honom! Vad tror de egentligen?

Neutralitet antyder en någorlunda jämlik konflikt där parterna borde kunna komma överens bara de bjuder till lite mer. Efter ett övergrepp blir neutralitet därför en kränkande handling.

En mekanism som döljer mobbning i plogbillsrörelsen är en övertro på medling och att prata ut. Medling innebär att två parter ska komma överens. Det finns en rörelse som kallas för alternativ konfliktlösning. Denna rörelse har påverkat delar av ickevåldsrörelsen. Idealet i alternativ konfliktlösning är att båda parter ska vinna. Båda ska vara nöjda. Vi ska inte ha några förlorare.

Feministerna och konfliktantropologerna Christine Harrington och Laura Nader har visat att vinna-vinna perspektivet i medling och alternativ konfliktlösning regelbundet befäster maktrelationen.⁶⁷ Den starke blir starkare och den svage blir också starkare. Men skillnaden består.

Dessutom blir andra som råkar ut för liknande situationer förlorare. Överenskommelse är sällan att fastställa vad som var rätt eller fel. Det är alltså inte säkert att andra kan använda sig av någon enskild persons överenskommelse för att själva få rätt. Inom alternativ konfliktlösning finns det ibland även en uppfattning att ingen kan ha fel.

Men de två konfliktantropologerna anser att de starkare måste förlora för att de svaga ska kunna vinna. Upprättelse och fastställande av vad som är rätt är ett vinna-förlora perspektiv. De som blir tillrättavisade kan ses som förlorare. Men vi behöver lära oss att bli tillrättavisade och även be om ursäkt.

Laura Nader föreslår skiljedom eller rättegång i stället för medling när det handlar om upprättelse och vem som hade rätt och fel. Detta bör om jag tolkar henne rätt speciellt gälla för trakasserier, förtal och mobbning.

Terapeuten och psykologen Sonja Leikrans menar att upprättelse är själva kärnan i rehabiliteringen av vuxna som mob­bats.⁶⁸

Upprättelse handlar inte om att prata ut eller medla. Gruppen eller någon instans måste fastställa vad som var rätt och vad som var fel, samt vilka som har gjort fel. Dessutom måste den mobbade få upprättelse för det som hon/han blivit anklagad eller utsatt för. Upprättelse kan också handla om att få en ursäkt.

Att tona ner mobbning eller att inte fastställa vilka som gjort fel blir då i stället att göra förtrycket bestående. Mobbningen fortsätter som ett ouppklarat minne flera år efter att handlingarna upphört. En person kan få allvarliga men eller fortsätta må dåligt om upprättelse inte sker.

De som mobbar måste bli medvetna om att det är mobbning de sysslat med. Upprättelsen kan alltså inte handla om att skyd­da förövarna och bara bejaka dådet.⁶⁹ 

En skillnad mellan mobbning och rättegångar är att i mobbning faller vanligtvis domen utan att den mobbade förstår eller ens får höra åtalspunkterna. Den mobbade får inte heller möjlighet att försvara sig. Omgivningens konflikträdsla eller vilja att tona ner konflikten gör också att den dömde kanske inte får höra vem som kommer med anklagelserna.

Enligt Lyman är det en myt att den mobbade själv brukar ha skuld till mobbningen. Uttrycket ”det är alltid två i en konflikt” blir fel om det används om mobbning. Undersökningar tyder på att den mobbade sällan orsakar konflikten, hävdar han. Bilden som alla har kan dock vara att offret satte igång det hela. Men detta är då en bild som skapats av själva mobbningen.

Men det kan mycket väl vara så att den mobbade har gjort någon illa. Det gör vi ju alla ibland. Det borde alltså vara rimligt att man har en procedur där den mobbade åtminstone har samma rättigheter som under en rättegång. Den anklagade har rätt att höra vad den är anklagad för, av vem, vid vilka konkreta tillfällen som felaktigheter begåtts. Sedan ska denne ha rätt att försvara sig. Det ska också finnas en möjlighet att bli frikänd och rentvådd. Vid mobbning, antydningar eller ryktesspridning ges inte dessa möjligheter.

Även om den mobbade begått något fel ger det ingen rätt till mobbning.

Rituella mord på ledare

En gång i tiden levde en tyrannisk fader. Han gjorde sina barn och även andra mycket illa. Men till slut slog sig barnen ihop och dödade fadern. För att verkligen befästa att fadern var borta åt de upp honom. Följden blev att de fick fadern inom sig, och de blev som honom. De blev till och med mer tyranniska.

Myten om den tyranniske fadern som äts upp av sina barn finns i en rad kulturer och religioner. Myten kan vara en hjälp för att förstå vad som ibland sker i en grupp eller ideell förening.

Metaforen att barnen dödar sin far och sedan äter upp honom kallas inom religionsvetenskap och inom psykoanalys för det rituella mordet på fadern.

Symboliska rituella mord på ledare är vanliga i alla grupper. De sker ett tag efter att gruppen startats. De kan också ske när nya medlemmar har varit med under en period.

Rituella mord på ledaren handlar, enligt psykoanalysen, inte egentligen om denne, utan om att deltagarna gör upp med sin egen auktoritetstro eller rädsla för ledaren. Man mördar ledaren inom sig. Detta gör man genom att prata negativt om ledar­en, komma med menande blickar, undvika och frysa ut, vara allmänt motvals, inte lyssna, inte ta på allvar, ignorera, nedvärdera prestationer samt föra rykten vidare.

Vi kan förstå rituella mord på ledare som en sorts destruktiv egenterapi.

Flera moraliska problem uppstår. Man utnyttjar en annan människa för sin egen terapi utan dennes samtycke. Man sätter igång en dynamik av förtryck och mobbning. Man omyndigförklarar sig själv och de andra deltagarna. Man döljer maktrelationer och lydnad bakom ledarens personlighet och dåliga egenskaper. Man blir mer auktoritär än ledarna.

De som råkar ut för detta är initiativtagare eller de som har ledar­funktioner. Inom feministisk diskussion är rituella mord på ledare ett patriarkalt sätt att göra uppror. Kvinnor och män som äter upp patriarken blir själva mer patriarkala än denne.

Jag har hållit kurser i konflikthantering för offentlig förvaltning. Även där har jag märkt att rituella mord på ledare är vanliga. Själva jämlikhetsidealet tycks när deltagarna tappar respekten för sin chef lätt leda till rituella mord.

Kanske tror man att den man har ihjäl är osårbar. Man är oförmögen till empati med en ledare. Denna bild av den starke personen gör att det blir irrelevant att tänka att denne kan bli ledsen och fara illa. Men ledare är inte mer än människor och mår lika dåligt som alla andra när de mobbas.

Erfarenheter i plogbillsrörelsen tyder på att kvinnliga ledare snabbare råkar ut för rituella mord än män. Kvinnor begår oftare rituella mord på andra kvinnor än på män. Män begår rituella mord främst på andra män.

Rituella mord kan vara en av flera förklaringar till att flera kvinnliga ledare inom plogbillsrörelsen slutat leda kurser i civil olydnad eller inte orkat fortsätta sitt engagemang.

Kvinnor i planeringsgrupper har fått höra att de går i männens ledband. Att kvinnor varit med och tagit beslut nonchalerades. Män pekas ut som bovarna bakom ett dåligt beslut. Men om beslutet är taget i en blandad grupp blir detta att klappa kvinnorna på huvudet – ni går i männens ledband.

När samordningsgruppen för avrustningslägret 1992 kritiserades för att vara männens lekplats berättade Lotta Kronlid att hon fick säga ifrån att hon faktiskt också varit med i samord­ningsgruppen och att hon alltså var med på de beslut som togs.

– När de kritiserade oss trollade de liksom bort oss kvinnor, sa hon.

Ytterligare en variant av rituella mord som påpekats av feminister i USA är att yngre utnyttjar äldre för att göra upp med sin egen föräldrabild.

Själv har jag några gånger råkat ut för att nya yngre deltagare som jag inte lärt känna behandlat mig som luft. Jag finns inte. Jag blir osynlig. Förmodligen ses jag som en äldre auktoritet. En vänsterförfattare berättade för mig att han i allt större utsträckning på senare år råkar ut för liknande behandling från yngre.

Förutsättningen för rituella mord är att andra inte ingriper och stoppar det. Precis som i andra former av mobbning krävs en kultur av smidighet, taktiskhet, passivitet, konflikträdsla och ickeingripande.

Enligt traditionen från ickevåldsrörelsen skulle ansvaret för rituella mord, precis som för förtal, snarare ligga på tredje part; de som inte är direkt inblandade. Deras neutralitet eller accepterande gör förtrycket möjligt.

Vad är då alternativet till rituella mord?

Det är bra att människor gör upp med sin auktoritetstro så att de kan bli jämlikar, vänner eller kolleger till dem som har eller har haft ledarroller. Men denna uppgörelse får inte bli rituell så att man offrar andra människor. Rituella mord på ledare leder till att auktoritetstron ökar. Makt projiceras på den som försöker göra något.

Det är ett problem när många väljer att inte ta på sig huvudansvar, att alltid ligga lågt och inte representera. På så sätt slipper man riskera rituella mord. Detta är inte bra. Bättre vore det med en rörelse där människor kan ge sitt yttersta, ta risker och initiativ och känna att de får stöd trots sina misstag.

Inom ickevåldsrörelsen finns, som jag nämnt, en moralisk princip att alltid skilja på sak och person. Man angriper sakförhållanden men aldrig personer. Vid kritik av ett sakförhållande ser man till att ge respekt och stöd till motparten så att denne kan rädda ansiktet. Man erbjuder denne en möjlig väg att omvända sig eller till och med ansluta sig utan att känna sig förnedrad.

Det finns också en maktsyn där Barbara Deming, Mahatma Gandhi och Henry David Thoreau menar att om folk vägrade lyda skulle ingen tyrann kunna förtrycka dem. Makt är enligt dem lika med lydnad. Enligt det synsättet är det inte ledarna i rörelsen som är problemet utan deltagarnas lydnad.

När människor gjort upp med sin egen auktoritetstro kan de gripa in, säga ifrån och komma med konstruktiva förslag. De kan lyfta fram konflikter och ändå lyssna på motparten samt ge stöd och respekt.

Stoppa mobbning

I en bok som heter Strategier mot mobbning finns en intressant spänning mellan medvetande å ena sidan och vanor, gruppkultur å andra sidan. Flera författare tycks tro att lösningen är att de inblandade blir medvetna om vad som pågår.

I ett kapitel kring mobbning menar Helen Cowie och Sonia Sharp att rollspel kan göra att ”alla elever får en bättre förståelse av problemet”.⁷⁰ Rollspelen blir en utforskning, en undersökning av vad mobbning är för något.

På arbetsplatser tycks det också finnas en övertro på att informera och upplysa, att prata om saken.

Även inom ickevåldsrörelsen finns ibland en betoning på medvetandegörande. En annan strömning betonar istället vanor, reflexer, träning och gruppkultur.

Under träning i att hantera mobbning förutsätter vi att de flesta redan har en rimlig uppfattning om vad som är rätt eller fel. Det hjälper inte speciellt mycket att bli mer medveten. Medvetandegörande kan i värsta fall ge oss förlamande skuldkänslor som gör oss än mer passiva.

Ickevåldsträning antar att deltagarna redan vet, men att man blir handfallen i den konkreta situationen. Det hjälper sällan att i förväg tänka ut hur man ska handla. Efteråt kommer vi på vad vi borde sagt och gjort. Genom att i stället pröva olika situationer gång på gång bygger vi upp en beredskap.

Vi lär oss ett spektrum av handlingsmöjligheter som sitter i ryggmärgen snarare än i huvudet. Det gör att vi kan avlasta hjärnan från att tänka ut hur vi ska bete oss. Vårt medvetande kan i stället inrikta sig på vad det är som händer, om våra handlingar ger stöd till offret och om de mobiliserar stöd från andra personer, samt om utövarna slappnar av eller blir spända och låser sig. Träning gör det möjligt att improvisera och snabbt pröva flera former av ingripande.

Alla jazzmusiker vet att det är svårt att improvisera och vara lyhörd om man aldrig övar med sitt instrument.

Här är några förslag för att hantera mobbning och rituella mord:

1. Det är avgörande för tilliten och moralen att markera hur oacceptabelt mobbning är i rörelsen. En grupp behöver moraliska och konkreta regler eller en policy som folk känner till och kan hänvisa till.
2. Aktivister är lika elaka och dumma som alla andra. Det räcker alltså inte med regler. Rörelsen måste också skapa en kultur av ingripande. Det är egentligen inte de som sprider negativa känslor om andra som är problemet utan de som inte ingriper.
3. Vi behöver träna oss i att upptäcka och säga ifrån när någon pratar nedvärderande om andra eller när utfrysning sker. Detta kan ske under konflikthanteringsträning med hjälp av konfliktspel.
4. Det behövs verktyg för att upptäcka mobbning innan det uppstår. Ett sådant kan vara att man slår larm när en person pekas ut som problem mer än tre gånger i privata samtal eller under möten.
5. En motståndsrörelse behöver också institutioner som ger upprättelse till de som behandlats illa. Detta kan vara skiljedomsförfaranden eller uttalanden av en förtrycksobservatörsgrupp. Denna bör fastställa vad som var fel och göra upp med eventuella tendenser till neutralitet.
6. Dessutom behöver många av oss träning i att kunna uttrycka och ta emot vrede och ilska på ett konstruktivt sätt. Förhoppningsvis kan vi hitta sätt att gräla där tilliten i det långa loppet stärks. Konflikträdsla som dämpar konflikterna i rörelsen kan göra konflikterna destruktiva. Här kan träning för stämningsunderlättande och tredjepartsin­gri­pande lära oss sätta gränser och motverka en kultur av konflikträdsla.
7. Eventuellt skulle vi kunna hitta positiva ritualer som fyller samma funktion som rituella mord. På nyårslägret Hopp & Motstånd hålls varje år en cabaré där deltagarna driver med sig själva och varandra. Svaghet ska lyftas upp, inte tryckas ner.
8. En motståndsrörelse måste också utveckla en anda av stöd till de som tar initiativ. Annars kommer den att vara en marginell rörelse med en strid ström av entusiaster som trycks ner och lämnar rörelsen. För att träna alla att ta på sig ledarroller kan vi utveckla sätt att stödja ledare, speciellt när de gör bort sig. Vi behöver känna att vi kan falla och resa oss, igen och igen.

Innanför och utanför

I engelskan finns två intressanta begrepp – agism och classism. De skulle kunna översättas som ålderism och klassism. Uttrycken ska asso­ciera till motsvarande fenomen som rasism och sexism.

Med ålderism menas handlingar eller strukturer som be­handlar åldersgrupper olika. Ett vanligt exempel i Skandinavien är att medelålders lämnar över ansvaret på de ”otåliga” ungdomarna:

– I dag skulle vi verkligen behöva en ny stark ungdoms­rörelse som då när vi var ute på gatorna…

Det är också vanligt att man lämnar över det långsiktiga arbetet på dessa ”fantastiska” pensionärer som har så myc­ket tid.

En nordamerikansk senioraktivist, Marjory Nelson, har vittnat om att yngre aktivister ibland behandlar pensionerade kvinnor som surrogatmammor. Detta kommer från stereo­typen av äldre kvinnor som könlösa, omtänksamma och tysta om sina egna behov. Ungdomar vänder sig alltså till äldre för att prata ut.

Unga kvinnor använder ibland även äldre kvinnor för att lösa gamla konflikter med mödrarna.

Klassism är inte samma sak som kamp mellan klasser. Det används snarare på en mer konkret nivå. Klas­sism utestänger människor som tillhör andra samhällsklasser från att delta på lika villkor.

Ickevåldsrörelsen domineras på många håll av me­delklassen. Detta gör att språket, beteendet, värderingarna, perspektiven och inriktningen speglar medelklassintressen. Eftersom medelklassen dessutom kulturellt dominerar och till antalet är den största klassen i många samhällen skapas den fals­ka bilden av att rörelser som tar upp freds‑ och miljöfrågor representerar allmänintresset. ”Alla råkar ju illa ut vid krig”, och ”vem är inte för en bättre miljö”.

Många grupper försöker motverka detta genom att starta koalitioner. Genom att samarbeta med fackförbund, kyrkor, sociala institutioner eller handikapprörelser tvingas rörelser para ihop frågor som annars lätt skulle glömmas bort. Exempel är Kampanjen för arbete och fred i USA som var ett samarbete mellan facket och fredsrörelsen.

Ableism eller funkism

Under åtta månader bodde jag i ett litet svart slumområde tillsammans med Patricia Narciso och Scott Rains. Scott använde rullstol efter en operation i ryggraden en gång i tidi­ga tonåren.

De ständiga krockarna mellan svenskt och amerikanskt, svart och vitt, manligt och kvinnligt, protestanter och katoli­ker, medelklass och arbetarklass, intellektuella och analfa­beter, rörlighet och rörelsehinder gjorde att detta var en utmärkt plats för mig att konfronteras med mina egna fördomar.

Det första jag fick bearbeta var att jag inte gärna ville medge att jag hade fördomar om funktionsvariationer. Sedan upp­täckte jag att de med funktionsvariationer givetvis själva kunde ha fördomar om andra funktionsvariationer. Världen går inte att dela upp i upplysta och oupplysta.

Jag hade i början dessutom någon underlig godhjärtad föreställning att Scott, trots sin rullstol skulle få vara med. Det var innan jag förstod att Scott var en ledare inom freds­rörelsen och det snarare var så att andra fick vara med på hans initiativ.

När jag första gången blev arresterad i USA var jag till­sammans med Scott och Patti. Frestelsen var att se Scott som hjälte. Ibland fick jag för mig att speciellt han skulle lyftas fram. Jag hade dessutom den skenbart motsatta före­ställningen, att jag behövde skydda honom.

När Scott och jag diskuterade dessa frågor berättade han också om andra fördomar som var vanliga. Många trodde att de inte fick skratta åt de som använde rullstol när dessa gjorde bort sig:

– Som om vi krymplingar inte skulle ha någon humor.

Han berättade också om svårigheten att få ögonkontakt med människor. Detta är annars speciellt viktigt vid civil olydnad eftersom det är en förutsättning för att få kontakt.

När jag besökte New York använde aktivister med funktionsvariationer en intressant aktions­form som egentligen borde vara ganska självklar. De försö­ker leva som alla andra. Detta innebär att de dagligen auto­matiskt utför blockader när de försöker komma igenom trånga dörrar, använda tunnelbanan eller ta sig fram till par­fymavdelningen en trappa upp.

Under min tid i Syracuse började några rullstolsburna planera blockader mot bussar och restauranger som inte var gjorda för rullstolar. Jag blev förvånad över att Scott bara motvilligt deltog i deras aktioner. Han såg sig själv som en fredsaktivist. Han sysslade med motstånd mot militarism. Han var ingen handikappaktivist. Det var vi andra som för­sökte placera in honom i det facket.

Men han förde en kamp för att rörelsehindrade männi­skor skulle kunna kämpa mot militarismen. Det innebar att plane­rings­möten för civil olydnad alltid förlades i byggnader med ramper. Praktiska frågor i samband med aktioner be­hövde lösas, som till exempel funktionella toaletter, tolkar för döva och mat för diabetiker. Flertalet av dessa frågor kunde lösas tack vare systemet med vängrupper.

Ett hinder för människor med funktionsvariationer att delta i civil olydnad är oron över att deras behov inte ska kunna tillgodoses. Att ta hänsyn till funktionsvariationer blir då ett tecken på att alla är välkomna. Detta blir en viktig intervention i duglighets-ordningen även i de aktioner där ingen med funktionsvariationer anmält att de ska delta. Aktioner­na fungerar på så sätt som ett välkomnande att delta nästa gång. Istället för en ta-hand-om-ordning har en jämlikare samhällsförändring genomförts.

Homofobi

Homofobi – rädslan för de som tillhör samma kön ­– är djupt rotad i vår kultur. Den styr vårt sätt att umgås med varandra. Homofobi tar sig åtminstone fyra uttryck: Den hindrar oss i våra kontakter med människor av samma kön. Den skapar förtryck mot människor som inte tar på sig de gängse köns­rol­lerna, exempelvis mot kvinnor som anses maskulina och män som anses feminina. Den befäster också tvåsamhet som det ”normala”. De som är ensamma passar inte in. Dess­utom leder den till förtryck av bögar och lesbiska.

Ingen – inte ens homosexuella aktivister – kan säga att de är befriade från fobin.

Bobbo – en aktivist från Stockholm – undrade vid ett ickevåldsläger varför människor hellre demonstrerar tillsam­mans med representanter från ANC för de svartas rättighe­ter i Sydafrika än med homosexuella för deras rättigheter i Sverige.

– Det är väl för att ingen misstänker oss vara svarta, trots att vi beblandar oss med dem.

Det kan ligga något i hennes slutsats. Det är lätt för oss att vara radikala så länge vi inte själva riskerar att förtryckas.

Under min fångenskap i USA upptäckte jag en av orsakerna till den effektiva rassegregationen i fängelset. Vita fångar vågade inte umgås med svarta bland annat för att andra då kunde misstänka att de var homosexuella. Svarta ansågs vara homosexuella och samma fördom drabbade oss som umgicks med dem. Denna kombination av rasism och ho­mofobi skapade en extremt stark segregation. Till min be­störtning upptäckte jag dessutom att även jag själv undvek kroppskontakt när jag var tillsammans med svarta.

Elitism

Elit kommer från latinets eligere som betyder utvälja. Det används i betydelsen de utvalda, de bästa, kärntrupp eller förtrupp. I motståndsrörelser riskerar elitism att uppstå ur tron på erfarenhet eller andlig och moralisk mognad. Den kan även uppstå ur ett hierarkiskt beslutsfattande.

En ofullständig förberedelse eller avsaknaden av vängrup­per kan exempelvis leda till att de som saknar erfarenhet inte vågar vara med. Det kan också leda till att en kärntrupp av erfarna och karismatiska ledare bildas.

Två psykologistuderande i Göteborg, som samtidigt själva var aktivister, Karin Källsmyr och Bengt Hasselroth, visar i en undersökning av trädkramarna i Bohuslän att informella eller halvt formella ledare uppstod.

Dessa ledare ledde sammanträden inför aktioner. De framträdde som ledare genom att de pratade mer än andra och genom att människor lyssnade mer på dem.

Under själva aktionen tenderade några att ge order. Men när deltagarna vände sig direkt till dessa för att få råd beto­nade ledarna att var och en själv fick bestämma vad som skulle göras. Detta är ett till synes demokratiskt beteende, men kan få funktionen av att dölja och stärka maktrelationer.

Några andra agerade på samma sätt som ledarna. Men gruppen tillmätte dem inte lika hög status och ignorerade deras order.

Ett effektivt sätt att passivisera en rörelse är att utse hjäl­tar. Varianter på detta är att lyfta fram ett avantgarde eller tala om motståndets spjutspets och föredömen. Den första i min vänkrets som gjorde civil olydnad, David ”Kedjan” Karlsson, konstaterade att när människor sätts upp på en piedestal blir deras handlingar inget för oss vanliga dödliga. Tillnamnet Kedjan fick han för att han i sin första aktion kedjade fast sig utanför ett kärnkraftverk för att hindra en transport med kärnavfall.

De senaste trettio åren har ickevåldsrörelsen försökt göra upp med elitism inom den egna rörelsen. Förutom kritiken från feminismen har även självkritiken inom vänstern varit viktiga inspirationskällor.

En beröringspunkt mellan de socialistiska rörelserna och ickevåldstraditionen har varit kampen för de förtryckta.

Elitism har också växt fram inom flera vänstersekter. I Väst­tyskland har stadsgerillagrupper försökt få folket att förstå kapitalismens ”rätta ansikte” genom att provocera fram ökat förtryck. Även detta byggde på tron att en elit vet bättre och därför kan leda folket. Men terrorismen stärk­te folkets stöd till statens kontrollapparat. Ju mer våld från gerillan, ju mer stöd fick den ökande kontrollen. Vänstersek­terna gick i praktiken den politiska högerns ärende.

Dessa erfarenheter har gett oss flera insikter. Vi riskerar att vilseleda både oss själva och andra om vi genom någon speciell insikt anser oss företräda allmänintresset. På samma sätt skymmer vi verkligheten om vi menar oss representera de fattiga och förtryckta. Man kan inte helt leva sig in i hur det är att vara fattig om man inte själv är det.

I västerlandet är vi givetvis också förtryckta på olika sätt. Därför går det att prata om befrielse även för oss. Detta kan gälla befrielse för arbetslösa och kvinnor, eller befrielse från förgiftad luft. Faran ligger i att se sig som befriare åt andra.

En nordamerikansk pastor som flyttade ut i slummen på sjuttiotalet har reflekterat över detta⁷¹ . Han tappade där il­lu­sionen att han kunde identifiera sig med de fattiga och att han kunde hjälpa dem. Men den vardagliga kontakten med dessa är nödvändig för att kunna förstå att man själv är för­tryckare. Detta behöver vi påminnas om regelbundet. Han upptäckte att dessa vardagliga kontakter och möten utma­nade honom att kämpa en kamp som då i stället kommer att handla om att minska vårt gemensamma förtryck. Därför är det ändå nödvändigt för oss i medelklassen att flytta ut till områden där de som har det sämst bor.

Samarbete med förtryckta grupper kan inte bygga på att exempelvis fattiga behöver oss som representanter för dem. En kontakt är ändå viktig eftersom den skapar en dialog som kan leda till gemensamma beslut och fortsatt samarbete. Kampen för att minska det egna förtrycket konfronteras med kampen för befrielse.

Inom ickevåldsrörelsen har vi upptäckt en rad problem med elitism:

1. Det kanske tydligaste exemplet kan kallas för aktivism. De mest aktiva värdesätts mer. De får större inflytande. De som inte är lika aktiva har några gånger även formellt förlorat sitt inflytande med argumentet att de ju inte är aktiva.
2. Själva rädslan för fångenskapen kan bygga barriärer där de som för tillfället inte vågar bryta lydnaden hindras från att delta.
3. En bild av aktivisterna som ställföreträdande kan skapas både inom och utanför rörelsen. ”Det är skönt att någon gör nåt.”
4. Jag tycker mig också ha sett en självtillräcklighet i rörelsen där man ibland inte är intresserade av att samarbeta med andra rörelser. Man kontaktar inte andra grupper och frågar om de vill samarbeta eller bli medarrangörer till aktioner och ickevåldsträningar. Man blir sig själv nog.

MOTSTÅNDETS TRÄNING: OM UTBILDNING

Träningens historia

När straffet är avverkat har aktionen bara börjat. Civil olydnad är till för något. Syftet är inte att känna att man gjort något utan att tillsammans faktiskt försöka lösa ett problem. Motståndet avslutas när man kommit fram till en gemensam lösning. Alternativt så ger man upp.

Efter aktioner följer därför stöd till nya deltagare. Under åttiotalet när vi var några som försökte starta en plogbillsrörelse i Sverige tog varje grupp ansvar för att träna och hjälpa nya aktivister. På så sätt kunde rörelsen fortleva.

Efter den första plogbillsaktionen i Uddevalla planerade gruppen en träff för att bilda en ny plogbillsgrupp. Det gällde bara att hitta folk som var intresserade. Gunn-Marie bjöd in folk från Stockholm. Henrik, Stellan och jag åkte runt i landet och höll kurser i civil olydnad. Efter en sådan kurs i Arvika frågade Gunilla om hon fick vara med i nästa grupp. Tillsammans hittade vi i varje fall ett tjugotal personer som kom till en plogbillsträff. Två grupper bildades. Den ena rann ut i sanden. Den andra träffades under nästan ett år. Gunilla och Anders avrustade sedan Haubitskanoner på järnvägsstationen i Kristineham.

Sedan 1983 har jag handlett ett par hundra kurser i civil olydnad. De flesta deltagarna väljer kanske lydnaden. Men de har åtminstone fått erfara vad civil olydnad kan vara för något. Under kursen har de fått lära sig av våra misstag. När de någon gång väljer att göra civil olydnad tror jag deras aktioner kan bli ganska bra. De behöver inte uppfinna hjulet på nytt.

Träning har som en av sina främsta uppgifter att föra vidare erfarenheterna från årtionden av försök och misslyckanden.

Gandhi använde en rad olika former av träning. Bland annat betonade han den dagliga träningen av medvetandet, krop­pen och talet. Denna ständiga träning är ett hårt arbete som måste genomföras även om man inte tycker om det. Målet är självkontroll. Talet och medvetandet och kroppen ska koordineras.

Med denna tradition är det förståeligt varför indisk icke­våldsträning i dag innehåller allt från praktiskt arbete till meditation och samtal. Träningen är relativt lång. De som exempelvis bedriver träning vid Institute for Total Revolu­tion tar helst inte emot personer som vill leva där kortare tid än ett halvår.⁷² 

Institutet drivs av Narayan Desai som växte upp tillsam­mans med Gandhi i hans Ashrams. Narayans far var Gand­his sekreterare. I sin Handbook for Satyagrahis från 1980 tar Narayan upp träning.

Satyagrahin är i grunden en handlingsmänniska, enligt honom. Hand­lingen är viktigare än predikan och föreläsningar. Satyagraha är en metod att utbilda allmänheten. Det är även ett sätt att leva som inkluderar direkt aktion. Satyag­rahin förbereder sig för dessa aktioner genom att utveckla kunskapen, handlingen och hängivenheten.

Intressant är att Narayan lyfter fram studiet av andras kritik som ett sätt att utveckla sin kunskap om motståndet. Till kuns­kaps­utvecklingen räknas också studier av de and­ra deltagarna. Att förstå varandra är en del av lösningen.

Även vanor och färdigheter är kunskap. Förmodligen räknar han också reflexer som kunskap vilken då kan tränas upp.

Hängivenheten eller offerviljan är svårare att träna. Den utvecklas, enligt Narayan, genom ständig strävan och öd­mjukhet. Förutsättningen är att förstå enheten och sam­hörigheten mellan människor.

I dag är alltså ickevåldsträningen väl utvecklad i Indien. Men självständighetskampen började utan träning. Efter fle­ra misslyckanden som ledde till kaos och kravaller betonade Gandhi vikten av att alla delta­gare i civil olydnad ska delta i ickevåldsträning. Efter liknande misstag under femtiotalet fick med­bor­gar­rättsrörelsen i USA dra samma slutsatser som Gand­hi.

USA är det land i västvärlden där träning används mest konsekvent inför aktioner. Ingen får delta utan att ha gått igenom en kurs. När jag bodde i USA var träning inför aktionen minst sju timmar lång.⁷³ Bland fredsgrupper i Västtyskland och England finns ofta liknande krav på deltagarna.

I den europeiska miljörörelsen är dock träningen inte lika etab­lerad som i delar av freds- och kvinnorörelserna. Initiativtagarna litar istället på att varje deltagare är tillräckligt stark eller att de förbereder sig själva. Detta har lett till att en stor del av den äldre generationen har dragit sig undan från vissa typer av aktioner. I England började dock några miljöaktivister använda både vängrupper och träning när de under andra halvan av nittio­talet startade en kampanj mot genetisk manipulerad mat.

Problem med dåligt förberedda deltagare, eller vid några tillfällen även provokatörer, bromsar utvecklingen av motståndet. Olydnaden blir då antingen beroende av starka ledare eller att deltagarna är tillräckligt starka för att klara sig själva.

Utbildning i ickevåld

I början på åttiotalet kritiserades själva ordet träning. Det kunde lura en att tro att man mer eller mindre kunde lära sig ickevåld genom kurser, och att tränarna kunde detta bättre än deltagarna. I USA används därför begreppet förberedelse i stället för träning.

Syftet med ickevåldsträning är att bygga färdigheter som gör att vi ingriper konstruktivt vid våld och förtryck. Dessutom är träningen till för att innovativt förnya ickevåldsmotståndet, och även få igång konkret samarbete. Man övar ihop, snarare än tränar sig själv.

Min ambition med var­je ickevåldsträning jag håller är att deltagarna ska kunna träna andra. En annan är att deltagarna får möjlighet att bilda vängrupper och motståndsrörelser. Det är snarare gruppen än individen som tränas. Gruppen undersöker hur de kan samarbeta för att stoppa förtryck och fungera bättre tillsammans.

Behoven av träning varierar. Grundläggande är att vi be­höver färdigheter och överenskommelser för att fungera demokratiskt och jämlikt tillsammans. Detta gäller både relationerna i en vängrupp och aktivisternas relation till motparten. Själv har jag också be­hov av att få stöd för att övervinna min osäkerhet inför ak­tioner.

Träning har också funktionen av att lyfta fram traditionen. Genom att lära oss av tidigare erfarenheter kan motståndet utvecklas. Detta konservativa, traditionella drag är förut­sättning­en för ett radikalt motstånd. Utan tradition och imitation blir ickevåldet reaktionärt. Hjulet måste uppfinnas på nytt, igen och igen. Imitation och kreativitet hör ihop.

Träningen har förändrats med åren. Under sjuttiotalet var det populärt med ren teknisk träning. Intresset för civil olydnad och att bryta lydnaden byttes mot ett intresse för direkta aktioner. Aktio­nen skulle vara direkt effektiv.

Kurserna innehöll därför träning i armkroks‑teknik, bort­släpnings‑teknik, klättra‑över‑staket‑teknik, skydda‑sig-­mot­-polis­hundar­-teknik eller skydda‑sig‑mot‑tårgas‑teknik.

Kvinnor från feministiska grupper i USA gjorde i mitten på sjuttiotalet upp med de unga manliga värnpliktsvägrarnas tek­nikintresse. Motstånd skulle vara till för alla – kärringar och små­tjejer skulle också få vara med, som man sa.

En ny typ av träning utvecklades. Denna inriktade sig på att motverka makt och öka demokratin i gruppen samt att få en dialog med motparten.

Många som höll kurser i civil olydnad ledde också kurser i konflikthantering. En vän, Andy Mager från USA, har lett kurser i fängelser för att lära ut hur man hanterar provokationer och våld. Själv har jag lett kurser om ickevåldsligt beslutsfattande eller om hur man hanterar mobbning och våld i skolor och på arbetsplatser, för scouter och konfirmander, i organisationer för funktionshindrade, för anti­­porrgrupper, i fackförbund och på högskolor.

Alla dessa varianter av ickevåldsträning korsbefruktar varandra. Träning i civil olydnad är egentligen bara en del av all ickevåldsträning.

Förbereda en kurs

Några dagar före en kurs brukar jag bli nervös och stressad. Detta gäller oberoende om jag håller kurser om civil olydnad för aktivister, om hur man motverkar mobbning för anställda på en kommunal förvaltning, om medlingstekniker på socialhög­skolan eller om beslutstekniker för en ideell förening. Mina krav på kurserna har ökat med åren. När jag väl träffar gruppen rinner nervositeten bort. Jag trivs att jobba med en grupp och deltagarna brukar ge ett mycket positivt gensvar.

Ett knepigt dilemma i mina kurser är avsikten att deltagarna själva ska kunna leda en liknande kurs samtidigt som jag ständigt vill utveckla kursens innehåll. För demokratins skull är det avgörande att alla grupper själva ska kunna utveckla sina färdigheter i konflikthantering eller civil olydnad. Demokrati och samarbete ska inte bli beroende av experter. De verktyg som används för att träna demokrati måste därför också kunna föras vidare av de som tränas.

Jag försöker alltså omvandla flera års praktik och forskning till verktyg. Genom att på varje kurs dessutom lägga in träning för tränare kan deltagarna lära sig behärska dessa metoder och expertkunskaper minst lika bra som jag. På så sätt upphör det att vara just expertkunskaper. Vi får en demokratisering av demokratins metoder.

Träning kan också ses som en motvikt mot erfarenhet. Under aktioner utan träning får de erfarna stort inflytande. Träning sprider erfarenheten mer jämlikt i gruppen. Den gör det lättare att ifrågasätta erfarenhet.

En kurs i civil olydnad bygger inte på handledarnas erfa­renheter utan på deltagarnas tvekan och betänkligheter. Alla som frågat sig hur den förlamande lydnaden ska kunna över­vinnas och som har fantasi nog att leva sig in i några av de svå­righeter som kan uppstå under en aktion kan hålla en kurs.

En kurs är till för att lyfta fram problem med civil olydnad och sedan till­sammans försöka hitta lösningar. Problemen kan vara våld eller förtryck, maktrelationer i gruppen, delta­garnas personliga rädsla och svårigheter med civil olydnad. Dessa lyfts fram på olika sätt. Jag varvar gruppdiskus­sioner, konfliktspel om tänkbara situationer med korta föredrag.

Inför kurser i civil olydnad eller konflikthantering går det alltså bra att välja handledare bland deltagarna eller så bjuds en utomstående in. Om deltagarna själva ska leda kursen kan de exempelvis ta ansvar för var sin del. Då får alla färdigheter i att träna andra.

Det är stor skillnad på en kurs som är en direkt förberedelse för civil olydnad och en kurs som hålls för de som endast vill veta mera. Under kurser som inte har ett konkret syfte får handledarna hela tiden kämpa mot att tiden inte bara ska bli intellektuellt stimulerande underhållning.

Flera handledare försöker motverka underhållningsten­densen genom att från första dagen lägga in tid för planering. Syftet kan exempelvis vara att starta vängrupper eller börja planera en aktion. Den konflikt som då måste lösas är att några kanske inte för tillfället vill planera motstånd. Detta kan undvikas om man i inbjudan specificerar kursens syfte.

En annan lösning är att anpassa den efter allas intressen. Enklast är då att dela upp sig i intressegrupper. Vanligast är att hålla flera parallella så kallade workshops som samti­digt tar upp olika ämnen. Då slipper man också dessa er­barmligt tråkiga och ytliga storgruppssamlingar där bara några få pratar. En workshop bör för att diskussionerna ska fungera bra inte ha fler än sju deltaga­re.

Kursens innehåll får till största delen bestämmas före kurs­starten. Den blir annars bara dåligt förberedd. Resultatet blir nästan alltid kaotiskt.

I början av kursen låter jag gruppen dela upp sig i olika funktionsgrupper som verkar under hela kursen. I en grupp på sju personer kan tre vara stämningsunderlättare, förtrycksobservatör och sexismobservatör. Dessa tre arbetar tillsammans. Två tidsunderlät­tare och två sekreterare bildar ytterligare två grupper. Grupperna får sedan en stund att förbereda sina ansvarsuppgifter för resten av kurstiden.

Dessa funktioner är inte bara träning för deltagarna att våga gripa in. Det gör även att de hjälper till så att allt flyter och fun­gerar. Annars tenderar de att överlåta ansvaret på oss som är handledare. De kan se saker som en handledare inte kan eftersom denne är upptagen med att förmedla något. För att under­lättarna verkligen ska ta sitt ansvar utvärderar vi deras funktion när halva kursen gått. Det brukar vara först då som alla i praktiken förstår dessa olika roller.

Förtrycksobservatörer och stämningsunderlättare kan upptäcka problem och ingripa snabbare än handledaren. När jag håller en kurs för en lokal grupp kan deltagare ha gamla konflikter som det är svårt för mig att förstå. Handledaren kan därför tack vare stämningsunderlättarna slappna av och inrikta sig på kursens innehåll.

Dessa funktionärer har makt att bryta in. Men ofta hanterar de konflikter på raster eller i enskilda samtal med mig som kursledare.

Konfliktspel

Viktiga moment under en kurs är dis­kussioner kring praktiska, etiska och teoretiska frågor. Men jag använder mig också av konfliktspel för tänkta situationer eller övningar som ska användas för att teoretiskt bena upp olika problem.

Konfliktspel är ett begrepp som jag försöker lansera. Vanligtvis kallas det för rollspel. Men rollspel associerar nuförtiden till de så kallade live-spelen där deltagarna går ut i skogen och lever som på medeltiden.

Konfliktspel går ut på att man spelar upp en konflikt som köns­makt, provokatörer, polisens gripande eller en rättegång. Deltagarna får pröva olika roller och sätt att agera. Sedan diskuteras hur man i en verklig situation ska agera konstruktivt och minska risken för destruktiva eller våldsamma beteenden.

Alla verktygen under en träning ska fungera som inledning till samtal. Det skulle inte vara så lyckat om man såg exempelvis konfliktspel som ren färdighets‑ eller teknikträning. De ger i sig inga svar på hur man ska göra motstånd. Konfliktspel är principiella och generella. Verkligt motstånd är konkret och specifikt. Varje aktion har sina unika drag som inga övningar eller tidi­gare erfarenheter kan förutse.

Men det hjälper inte att bara slopa konfliktspelen för att kom­ma tillrätta med hur‑det‑går‑till mentalitet. När tränare i stället för konfliktspel berättar om erfarenheter vid tidigare ak­tioner tror ofta både de och lyssnarna att nästa aktion kom­mer att gå till på samma sätt.

Konfliktspel kan förhoppningsvis ge deltagarna egna syn­punkter. De får uppslag till nya idéer som kan motverka problem vid aktioner.

Att konfliktspelen inte är verklighetstrogna är faktiskt dess styrka. De är som sagt till för att illustrera och ge nya per­s­pektiv på generella och principiella frågor. Konfliktspel är användbart för tydliga situationer för att gruppen ska lära sig hantera våld, krissituationer eller bryta ett massivt förtryck. Det är dock inte så lämpligt för mer sofistikerade och svårtydda situationer som förtal, sexism eller mobbning. Då passar forumspel eller dilemmaspel bättre.

Förtrycktas teater, eller vanligare namn i Sverige forumspel, lanserades av brasilianaren Augusto Boal under diktaturen som ett sätt att lära sig hur man hanterar konflikter. Några spelar upp en konflikt inför en publik. Sedan får åskådarna byta ut någon skådespelare för att pröva ett annat sätt att hantera konflikten. Pjäsen spelas upp gång på gång och fler åskådare får pröva olika sätt att hantera situationen. En person leder samtalet och utvärderingarna mellan uppspelningarna.

Ursprungligen var det vanligtvis offret som byttes ut. Man skulle pröva olika sätt att stå upp för sin sak. Men ickevåldsrörelsen betonar tredje parts betydelse. Jag introducerade därför forumspel främst för att träna oss i att ingripa. De som är förövare eller offer blir lätt låsta av dynamiken i konflikten. Så de som tycks vara utanför har bäst möjlighet att hantera situationen.

Ett annat syfte med att träna ingripande är att motverka inställningen att förtryck är offrets fel eller offrets ensak. Forumspel tenderade tidigare att få ett elitistiskt drag. Deltagarna blev duktiga. Några åkte på forumkurs efter forumkurs och de blev väldigt duktiga. De lärde sig att hantera andras agerande mot dem. Ingen satte sig på dem. De blev dessutom skickliga aktörer i grupper. De fick inflytande.

Jag försöker istället lära ut forumspel som ett sätt för gruppen att hantera olika former av förtryck.

Dilemmaspel

Inför en träning för Trident Ploughshares skapade jag ett annat kompletterande verktyg som gör att jag kan hålla lite hög­re fart eller pröva situationer som är ännu mer otydliga eller komplexa än de som forumspel är lämpade för. Jag kallade det nya verktyget för dilemmaspel.

Alla deltagare inklusive underlättarna sitter i en ring. En underlättare är väl förberedd med olika påståenden eller frågor. I tur och ordning förs sedan en kort konversation med varje deltagare. Det kan handla om en fråga och ett svar. Sedan byter underlättaren till nästa person i cirkeln. De andra är för tillfället bara åhörare. De råkar bara avlyssna vad som händer. För varje person så utvecklar jag dilemmat något. Som underlättare har jag alltså en genomtänkt idé.

Det som gör övningen användbar är att en otydlig konflikt kan bli tydlig efter halva rundan.

Första gången jag använde dilemmaspel prövade jag att prata om en tänkt utomstående. Varje kort ordväxling tycktes oskyldig. Men det blev uppenbart för deltagarna redan efter att jag kommit till den femte personen i rundan att den sammanlagda effekten faktiskt blev baktaleri.

Ett annat dilemma vi prövade var att luska ut när en grupp skulle göra aktion. Många plogbillsgrupper håller själva platsen och tiden för aktionen hemlig så att de ska ha möjlighet att komma in. Jag ställde olika frågor som folk svarade på utan att avslöja något. Men efter nästan ett varv gick det med hjälp av de olika pusselbitarna ändå att räkna ut när aktionen skulle ske.

Dilemmaspel kan användas för att pröva hur man ska hantera till synes oskyldigt baktaleri, eller hur man håller ett förtroen­de.

Det kan också användas för att se hur man hanterar stämpling mot någon. Genom att i cirkeln påstå saker eller behandla denne på ett speciellt sätt byggs en bild av personen upp. Personen blir stämplad. Till slut börjar även denne se på sig själv på samma sätt som omgivningen. Genom att deltagarna successivt får bryta stämplingen i nästa varv kan en mer positiv bild växa fram.

Jag avbryter för korta diskussioner mitt under ett varv. Kanske låter jag fyra personer pröva på ett dilemma. Efter diskussionen ändrar jag lite på situationen och fortsätter med nästa person som står på tur. På så sätt byggs nya problem eller variationer upp på kort tid. Utifrån diskussionerna improviserar handledaren och prövar de slutsatser som deltagarna har. 

Mot pedagogiken

Varje utbildning skapar maktproblem. Vanligtvis finner vi ett gott syfte, men under de goda intentionerna ligger dolda läroplaner⁷⁴. Dessa döljs både för läraren och eleverna. En dold läroplan kan handla om att skapa självkontrollerande goda samhällsmedborgare. Eleven blir sin egen censur och sin egen fångvaktare.

Den öppna läroplan som lyfts fram i föregående avsnitt önskar lära ut färdigheter och utvärdera erfarenheter om hur vi kan hantera konflikter, men även under ickevåldsträning hittar vi dolda läroplaner. Kurser i att hantera konflikter måste därför ge utrymme för att avslöja dessa.

Den dolda planen kan forma deltagarna till att bli aktivister eller en viss typ av konflikthanterare.

Jag gick min första kurs i ickevåld 1982 hos lokalförening för Svenska Freds och Skiljedomsföreningen i Göteborg. Då övade vi medling, att ta beslut med konsensus och att stoppa sexuella trakasserier. Handledarna varvade övningar med korta diskussioner och föredrag. Dessutom minns jag att vi åt tillsammans och lekte några lekar.

Även på den tiden förhöll jag mig kritisk till föredragen. Jag sög säkert upp ett och annat, men jag var skeptisk till teorierna. Själva övningarna tog jag dock okritiskt till mig. De uppfattade jag som neutrala metoder som man kunde använda när det passade. Men bakom de till synes neutrala metoderna fanns gömda ideologier. När jag några år senare analyserade exempelvis medlingsteknikerna upptäckte jag både inbyggda maktmekanismer och en hel ideologi.

Efterhand upptäckte jag att ickevåldsideologin var inbygd även i sådant som övningar, lekar, kaffepauser och lördagskvällens fest. Alla dessas moment hjälpte till att forma deltagarna in i ett visst tänkesätt. Leken och pausen blev en del av pedagogiken.

Pedagogik kommer från grekiskans pais – pojke, och agogos – leder. En paidagogos var en slav som tog hand om mästarens son. Lite av denna ursprungsbetydelse finns kvar. Pedagogik betyder idag främst att leda barn i deras lärande. Men detta blir problematiskt när begreppet används på vuxna, myndiga människor.

En gång i tiden började jag ta gitarrkurser och då fick läraren gärna vara en god pedagog, leda mig i den riktning som läraren trodde var bäst. Deras uppfattning om gitarrspelandets konst fick jag till viss del lämna när jag köpte elgitarr i slutet på sjuttiotalet och började spela reggea och hårdrock⁷⁵ . Men angående moral, rättvisa och demokrati blir jag misstänksam när jag möter en god pedagog. Jag vill inte att någon välvilligt leder mig tills jag kan befria mig själv. Jag vill inte bli manipulerad till frihet. För i varje befriande pedagogik finns gömda ideologier.

Läraren får gärna hävda vad som är rätt och riktigt. Läraren får gärna ha bestämda uppfattningar, för då får jag ju möjlighet att säga emot och om jag säger emot är jag inne i en dialog. Skillnaden mellan dialog och pedagogik är att parterna i en dialog hävdar olika ståndpunkter, medan pedagogen har metoder för att leda oss så att vi kan skaffa oss en egen ståndpunkt. Pedagogen försöker skydda eleven från sitt inflytande, och just därför döljs läroplanen än mer effektivt. När pedagogens metoder tycks vara neutrala och öppna då blir det svårare för oss elever att säga emot.

En pedagogik är aldrig neutral. Neutralitet döljer läroplanen. Jag blir därför misstänksam när jag möter neutrala pedagoger.

Erving Goffman, som var en känd socialpsykolog från USA, kallar handlingar där vi har en avsikt för strategiska handlingar⁷⁶. En strategisk handling använder medel för att nå ett mål. När vi påverkar ett medel i en viss riktning kallar vi det för manipulation. Jag manipulerar min tid för att bli effektivare eller för att få tid över. När vi manipulerar andra människor för att uppnå ett mål uppstår ett moraliskt dilemma. Har jag rätt att använda mina medmänniskor som ett medel för mina mål? I byråkratier och i en marknad gör vi just detta hela tiden. Det löser vi moraliskt genom ömsesidiga avtal och rättvis ersättning. Moraliskt är det svårare att försvara manipulation i en medmänsklig relation, i en ideell förening eller när vi ska utbildas till demokratiska samhällsmedborgare.

Goffman menar att strategiska handlingar alltid har ett drag av cynism. Omgivningen blir brickor i ett spel där jag flyttar dem för att uppnå ett mål, kanske för att uppnå fred och rättvisa. Människor blir då medel snarare än mål i sig.

Pedagogiken är förrädisk eftersom avsikten formuleras så att eleven ska tänka mer öppet, mindre fördomsfullt och mer kritiskt. Syftet låter ju väldigt bra. Men pedagogen har en väg som leder oss till att bli just mindre fördomsfulla och mer kritiska. De olika stegen på denna väg omvandlar eleven till ett medel för pedagogiken. Om denna väg inte regelbundet utvärderas av eleven och läraren utifrån ett maktperspektiv döljs läroplanen.

Under en kurs i att motverka våld och hantera konflikter tar makten på sig nya förklädnader. Vi som lärde oss att förhålla oss skeptiska mot undervisningen i statliga skolor och universitet riskerar att förföras av till synes ickevåldsliga och ödmjuka attityder från lärarna. Jag försöker här analysera den dolda läroplanen i ickevåldsträning.

Sammansvetsa

Jag leker för att jag tycker det är kul. Samtidigt vet jag att lekar skapar samhörighet och att tävlingar hjälper mig och mina vänner eller familj att få utlopp för irritationer gentemot varandra. Lekar stärker gemenskapen samtidigt som de hjälper oss att hantera konflikter bättre. Lekar är alltså inte bara roliga att leka, de har också olika funktioner. Denna vetskap gör att jag skulle kunna föreslå en lek för att skapa en större samhörighet. Här anar vi tre typer av handlingar:⁷⁷ 

1. Vår handling är ett mål i sig. Vi leker för att vi tycker det är kul. Som tidigare i boken kan vill kalla en sådan handling för praxis.
2. Ibland reflekterar vi över andra indirekta konsekvenser av handlingen. Några av dessa effekter är positiva. Vi kallar en sådan fundering för reflexiv handling.
3. När vi upptäckt att handlingen får andra positiva konsekvenser kan vi använda den för speciella syften. Vi har då framtida avsikter. En sådan kallar alltså Erving Goffman för strategisk handling.

Låt oss då anta att vi faktiskt inte vill bli medel för andras avsikter, åtminstone inte om vi inte får bra betalt. När vi då anar att vi är brickor i ett spel eller bara ett medel blir vi misstänksamma. Vi värjer oss. Det är detta jag tror händer när kursledaren säger att vi ska lära känna varandra genom en lek. Det skapar misstänksamhet både gentemot ledaren och gentemot de andra kursdeltagarna. Att leka är roligt, men pedagogiska lekar är inte speciellt roliga. Vi kan inte börja tycka om varandra på befallning, vi kan inte skapa gemenskap bara för att någon säger så.

En lösning skulle kunna vara att kursledaren inte talar om sina avsikter. Då får vi ett moraliskt dilemma. Har vi verkligen rätt att medvetet utsätta kursdeltagarna för en dold pedagogik?

Om pedagogiken förutsätter att den är dold, då kollapsar den dessutom när avsikten avslöjas, så fort deltagarna blir reflexiva. Kursdeltagare är smartare än vad kursledare ofta tror. Tidigare chefer har kanske utsatt oss för personal- och utvecklingskonsulter. Arbetskompisen längst bak i föreläsningssalen kommenterade halvhögt vad som pågick där framme. Visste sa vi åt henne att hålla tyst, men hon stack ohjälpligt hål på konsulternas inspirerande pedagogik. När vi några år senare går kurs i konflikthantering är vi redan från början misstänksamma. Vad har handledaren för dolda avsikter? Vi vill inte bli lurade igen.

Här ställs varje tränare i konflikthantering inför ett dilemma. Genom utvärderingar får vi reda på vad som var lärorikt eller trevligt under kursen. Då frestas vi att använda denna kunskap för att skapa vissa effekter hos deltagarna.

Under min tidiga karriär på åttiotalet som konflikthanteringskonsult åt företag och förvaltning upptäckte jag hur kraftfulla vissa kombinationer av övningar var. Jag började använda dem alltmer medvetet. Jag blev glad för att deltagarna uppskattade mina kurser, men i efterhand fick de en allt bittrare eftersmak. Vad hade jag för rätt att påverka dessa människor?

Nuförtiden har jag en regel att jag inte har en lek eller övning om jag inte själv tycker att den är rolig eller intressant. Vi anar här att lekar och övningar kan ligga i vattenbrynet mellan praxis och strategi. De kan vara mål i sig eller innehålla en avsikt. Den norske sociologen Dag Österberg kallar därför fest, dans och lek för amfibiska handlingar⁷⁸ . Dessa kan röra sig både på land och i vattnet, de kan vara strategiska eller ha en omedveten funktion. Amfibier har dock olika egenskaper när de rör sig på land och när de rör sig i vattnet. De tar sig fram på olika sätt och de stöter på helt olika typer av faror och hot.

Frammana känslor

Under en ickevåldsträning i slutet på åttiotalet i Tyskland skulle var och en av deltagarna balansera på brädor som var utlagda på golvet. De andra provocerade de som balanserade så att de tappade balansen. De som tappade balansen hämnades när det var de andras tur och aggressiviteten ökade under spelets gång.

Efteråt framkom det att ledarna visste att detta skulle hända. Övningen var till för att varje deltagare skulle bli medveten om våldet inom sig.

Inom vissa traditioner av ickevåldsträning används en rad terapeutiska övningar som ursprungligen utvecklats av professionella psykologer under långvariga noga övervakade behandlingar av psykiska sjukdomar. När dessa används för så kallad personlighetsutveckling blir de snarare redskap för att förändra deltagarnas personlighet för att göra dem mer medvetna eller mer ickevåldsliga.

Trygghetsövningar: Under första nyårslägret Hopp & Motstånd, på Bona Folkhögskola, 1992, användes en så kallad trygghetsövning. Tjugo personer låg på rygg i två rader, med den andra radens huvuden mellan sina axlar, benen pekade alltså åt var sitt håll. Armarna var uppsträckta rakt upp i luften. En lägerdeltagare slängde sig handlöst på alla armarna och föstes sedan vidare av en massa händer.

Någon kittlade sin kompis lite grann, och några andra började fnissa. Flera blev irriterade. De krävde argt att alla som var med skulle ta leken på allvar.

– Man måste faktiskt kunna lita på varandra när man gör en trygghetsövning!

Synpunkten blir intressant eftersom övningen var till för att öva trygghet. Deltagarna skulle träna sig i att kunna lita på andra. Förutsättningen var alltså att det inte redan fanns tillräckligt med trygghet.

Jag tror inte problemet var att folk inte tog övningen på allvar. Svårigheterna var snarare att någon ledare bestämt att vi skulle skapa trygghet bland alla på lägret. Själv har jag blivit utsatt för trygghetsövningar sedan någon gång på sjuttiotalet. Trygghetsövningen är nog den övning där flest deltagare blir ledsna och arga. Många vill inte delta överhuvudtaget.

Namnet trygghetsövning antyder att avsikten är att öva på trygghet. Den har ett strategiskt mål att skapa tillit mellan deltagarna. Den taktiska metoden är att skapa en otrygg situation där man för att kunna delta får förlita sig på de andra deltagarna. Själva namnet på övningen definierar också avsikten. De andra deltagarna blir medel för att jag ska lära mig tillit, och om de är medel så blir jag lätt frustrerad:

– Jag kunde inte använda dig för att bli trygg, säger man besviket eftersom verktyget inte fungerade.

Samtidigt utnyttjar de andra mig som medel för sina syften och kanske får jag skuldkänslor för att jag inte uppfyller deras krav, för att jag inte kan utnyttjas till det de önskar. Jag har gått in i ett utbyte, en affärsuppgörelse som är oklar och där jag inte riktigt klarar av att betala och inte är säker på att jag får det jag vill ha. Det är sällan en bra affär att byta till sig trygghet, att köpa tillit.

Trygghet låter ju väldigt ickevåldsligt, men frågan är hur en motståndsrörelse som sysslar med olydnad kunde komma på idén att trygghet skulle kunna skapas på befallning?

Bekräfta lärarens teori

I Haydel i Holland deltog jag 1991 i en träning för tränare i ickevåld. Eliten bland tränare från alla världsdelar deltog. Vänner som hade tränat mig i USA tio år tidigare fick inte vara med för att de inte hade tillräckligt lång erfarenhet. Själv hade jag bara tränat i tio års tid, men jag kom med utifrån meriter som femton månader i fängelse, tre publicerade böcker och att jag precis börjat doktorera i konflikthantering.

En känd nordamerikan delade med sig av en övning. Han ställde frågor om konflikter till oss deltagare. Han skrev sedan upp nyckelord som sammanfattade våra svar på en tavla. Snart kom två av oss på hans avsikt. Vi hade nämligen läst hans senaste bok. Vi såg att han skrev ner våra svar så att de delades upp i fem kategorier. Dessa skulle sedan utgöra de fem grundstenarna i konfliktlösning.

När vi anade detta började vi svara så att vi motverkade hans syfte. Det visade sig till slut att våra svar hamnade utanför hans kategorier, de överskreds och hans teori började vackla.

Vår reaktion är intressant eftersom den antyder att vi inte ville bli manipulerade in i hans teori om ickevåldslig konfliktlösning. Teorin är säkert intressant, men vi ville inte vara de elever som till synes överraskande bekräftade hans teori.

Vi skulle egentligen ha fått en kittlande aha-upplevelse. Vi kunde känt en berusande känsla av insikt.

Läraren har vanligtvis inte en helt färdig teori, men övningarna har ändå gett en viss typ av svar, svar som stämmer överens med kursens syfte. Ideologin har då varit inbygd i övningarna även om läraren inte varit medveten om det. När övningarna bekräftar snarare än hotar lärarens åsikter så kan vi ana att denne omedvetet valt ut dem just för att de passar ju så bra in i kursen.

Ett exempel är forumspel där offret kanske ska lära sig avvisa sexuella trakasserier. Övningarna kan stärka deltagarna men också stärka en uppfattning att allt går att lösa bara offret lär sig rätt metoder. Ansvaret och skulden läggs alltför förenklat på offret.

Paternalistisk pedagogik

– Jag hade tänkt att ni själva ska bestämma vad ni ska lära er. Lösningen på konflikter måste komma från er själva. Det är inte något som jag kan tala om för er.

Det lät väldigt demokratiskt. Läraren ville inte vara auktoritär, men jag undrade varför han var där överhuvudtaget om vi inte behövde honom.

En lärare har ju något att komma med, annars klarar vi oss faktiskt bra själva. Den ickeauktoritära läraren sa under resten av kursen inte vad han själv ansåg. En sådan pedagogik bygger på att eleverna inte är riktigt myndiga och därför skulle bli alltför påverkade av läraren om denne hävdade en ståndpunkt.

När en kurskamrat ställde frågor blev svaret:

– Vad tycker du själv?

Jag misstänkte att lärarens kontrafråga inte var en uppriktig undran utan ett pedagogiskt svar. Svaret blev då nedlåtande. All pedagogik har ett paternalistiskt drag, det ligger ju också i namnet, att leda barn. Pedagogiken omyndigförklarar deltagarna. Att omyndigförklara innebär inte att eleven faktiskt alltid blir omyndig. Om jag hävdat det skulle även min kritik vara paternalistisk. Det är inte alls säkert att eleven underordnar sig. Dessutom kan en disciplinering av eleven användas av eleven för befrielse. När medelklassen för hundra år sedan förmyndigade sig över de smutsiga och okunniga arbetarbarnen, fick dem att tvätta sig, snyta sig och passa sig, använde arbetarklassen den nyvunna disciplinen för att göra motstånd och kräva lika rättigheter.

Antipedagogik

Jag har de senaste tio åren arbetat fram en antipedagogik. En antipedagogik kan inte trolla bort manipulation eller pedagogik, den avslöjar, hanterar och motverkar makt. Antipedagogiken är inte så följsam gentemot eleven eftersom denne i så fall får svårt att ta spjärn och skjuta ifrån. I antipedagogiken möter eleven motstånd och hamnar då i motsatsställning till läraren.

För det första måste det finnas utrymme att diskutera den makt som uppstår under kursen. Min makt kommer bland annat ur min roll som kursledare, från att jag är man och från mina erfarenheter och kunskaper. Maktordningar, som kön, vithet, klass och ålder, återproduceras under kurser. Maktordningar kamoufleras på nya sätt inom ickevåld och befrielsearbete.

Själva kurssituationen skapar maktstrukturer, utifrån hur vi sitter och hur kursen är organiserad. ideologier och pedagogiker döljs i metoder och till synes neutrala konflikthanteringsmodeller.

Avslöjande av makt räcker dock inte. Vi kan inte bara utvärdera bort makt. Vi behöver också motmakter. I början av mina kurser delar kursdeltagarna upp sig i olika funktionsuppgifter. Vi väljer stämningsunderlättare som kan erbjuda stöd och hjälpa gruppen att fungera bättre. Vi använder sexismobservatörer för att motverka könsmakt och underlätta jämlikt deltagande. Ibland har vi förtrycksobservatörer för att stoppa baktaleri eller tendenser till utfrysning.

Nuförtiden försöker jag undvika pedagogiska frågor. Påstående måste vara öppna, annars är det svårare att säga emot, och varje lärare, varje övning och varje teori påstår saker. Jag har något att säga, jag är därför värd att sägas emot.

Så länge det är uppenbart att läraren kan ha fel så är pedagogiken inte total.

MOTSTÅNDETS FRAMTID: OM MÖJLIGHETER

Tre vägar mot en ickevåldslig revolution

Det finns en tillfredsställelse i att skriva under ett uttalande. Jag kommer ihåg första gången. Barn i Vietnam bombades och själv måste jag varit elva år. Plötsligt kände jag att jag styrde världen. Några år senare började jag delta i demonstrationer. Nu såg jag mig mer som en deltagare i en opposition. Men fortfarande kände jag någon sorts makt när jag var tillsammans med många människor som tyckte samma sak. Åtminstone trodde vi att vi tyckte samma sak.

Visst, vi kunde haft makt. Men den makten låg inte i att vi tänkte på samma sätt eller skallade samma talkörer eller skrev under samma uttalanden.

Både liberala och vänsterrörelser har varit låsta vid en verklighetsuppfattning och en syn på samhällsförändring, som inom filosofin, samhällsvetenskapen och i ickevåldsrörelsen börjar vackla.

Vi har tidigare trott att det finns direkta kopplingar mellan upplysande av medvetande och politisk handling. Kugghjulen skulle varit ihopkopplade på så sätt att ju högre medvetande des­to bättre politiska beslut. Därför har vi fått för oss att samhällsförändring sker genom opinionsbildning och påverkan på våra ledare.

Vi har varit låsta vid trycka-på-metoder snare än dra-med-metoder. Vi hoppas att andra (regeringen) ska göra jobbet åt oss snarare än att vi ska föregå med gott exempel. Om vi ser på demokratins framväxt, slaveritets avskaffande, kvinnors rättigheter, de demokratiska revolutionerna i Östeuropa har förändringarna till stor del skett långt innan regeringar ändrat lagarna. Under cirka hundra år hade slavar befriats innan en regering i USA befäste detta genom lagen. I Östeuropa hade yttrandefriheten och demonstrationsrätten i praktiken införts ett bra tag innan någon regering tog beslut om detta.

Vår låsning vid trycka-på-metoder gör oss ineffektiva. En övergång till metoder där vi använder oss av genomförandets makt skulle förändra de radikala rörelsernas politiska roll på ett betydande sätt. Förslag går alltid att avfärda som orealistiska och naiva. Men levande exempel som redan är verkliga fungerar som inspiration och utmaning. Exemplets makt är inte bara en slogan. Uttrycket visar att det är lättare att ta verkligt genomförande på allvar än idéer som inte realiseras.

Vi tycks dessutom alla ha ett konservativt drag över oss. Det känns lättare att stödja något som redan existerar än att värna om en oprövad idé. Genomförda visioner, levande exempel, gör att vi kan vänja oss vid nya företeelser innan vi själva hoppar på tåget.

Lobbying, protester, reklam, uttalanden och demonstrationer är inte ensamma speciellt effektiva metoder för kontroversiella och komplexa frågor.

Protester blir effektivare om de kopplas direkt till aktiviteter och aktioner som redan (kanske i liten skala) håller på att förverkliga målen.

Miljöfrågor kan i och för sig vara exempel där många politiker och företagsägare stöder demonstranterna som då kan få den draghjälp de behöver för att orka igenom byråkratins snårskog. Men så fort vi inte redan är överens – då en fråga är kont­roversiell – då krävs det andra metoder för att få igång en demokratisk process.

Om vi i stället för att se samhället som något vi tänkt ut antar att det är resultat av samtal, samarbete och ickesamarbete finns det i huvudsak tre metoder vi kan använda för att förändra vår omgivning.

Nyckelorden är skapa, vägra och hindra. För det första behöver vi skapa den gemenskap eller det samhälle vi tror på, till en början tillfälligt eller i liten skala. Men om vi inte vill stödja orättfärdiga system måste vi hitta vägar att dra undan vårt samarbete. Detta räcker dock inte för att stoppa en verksamhet. Vissa verksamheter är så förtryckande att vi måste söka upp dem för att direkt stoppa en verksamhet.

1. Skapa. Förverkliga sina mål i den storlek som råkar vara möjlig för tillfället.

Kapitalism fanns i liten skala i till exempel italiensk bank­­verk­samhet och i holländsk handel många hundra år före den kapitalistiska revolutionen. Det tog åttahundra år av kapitalistisk utbredning innan kapitalismen nådde verkliga politiska maktpositioner.

Vilken revolution har varit effektivare än den kapitalistiska?

1. Vägra samarbeta. Dra tillbaka sitt samarbete med det man kämpar emot.

Etiska fonder, solidariska banker, bojkotter, skatteväg­ran, värnpliktsvägran och samvetsvägran drar tillbaka samarbete med orättfärdiga verk­­samheter.

1. Hindra. Motstånd och civil olydnad.

Civil olydnad eller direkta aktioner söker upp och hindrar (ofta tillfälligt) en verksamhet.

Dessa tre huvudmetoder är inga nyheter. Att skapa, att dra sig undan och att hindra har alltid varit förutsättningarna för att samhällen förändras.

Vi har faktiskt alla erfarenhet av dessa metoder. Ett eget hem eller en vänkrets är försök att i vår vardag skapa oss ett gott liv. Vi undviker de människor eller institutioner som gör oss illa. Olydnad används flitigt i familjer och bland våra vänner när någon bestämmer för mycket.

I dessa tre verksamheter, skapande, bojkott och motstånd, uppstår kontakter och dialoger med styrande. Uttalanden och protester blir då inga isolerade utopiska idéer. Ett uttalande till stöd för något som förverkligas får en helt annan betydelse än ett uttalande för något som bara är en åsikt.

Även om dessa tre metoder inte är nya hindras radikala förändringar av två anledningar. Den första har jag redan nämnt. Vi låser oss vid påtryckningar. Det andra skälet är att det är en snedfördelning mellan de tre metoderna; skapandet, bojkotten och den civila olydnaden. Hundratusentals personer i Sverige skapar kooperativ eller odlar giftfritt, men bara några enstaka gör motstånd. Vi skyller på att ”alla kan inte göra allt”.

– Visst är det bra att andra gör civil olydnad. Det kompletterar våra metoder.

Problemet är att väldigt få tycks våga ta risker i det land där riskerna är minst.

Civil olydnad kan inte bli den enda eller ens den främsta metoden. Om vi vill förändra får vi lägga ner mycket tid på att skapa exempel på det samhälle vi önskar oss. Kanske behöver vi använda någon tiondel av vår tid för motstånd.

En olydig utopi

– Så kan ni väl inte göra. Tänk om alla gjorde så!

– Ja, då hade vi inte haft några vapen.

– Nej, jag menar inte att avrusta vapen. Tänk om alla höll på med civil olydnad.

– Det vore väl bra om alla gjorde civil olydnad för att stoppa våld?

– Nej, du förstår inte vad jag menar. Tänk om de gjorde det för alla möjliga frågor!

– Det vore ju inte så lyckat. Men det är väl ingen som tycker att man ska använda en enda metod för att lösa alla möjliga frågor. Det vore ju konstigt om vi alltid strejkade, alltid var lydiga, alltid var olydiga. När ska någon hinna bygga hus, köra taxi eller passa barn?

Civil olydnad är bara en del av livet i samhällen och organisationer. Men jag tror det är en nödvändig del.

Det är farligt med totala eller totaliserande tendenser. Människor som är totalt lydiga korrumperar oss andra. Vi får för mycket makt över dem. Folkrörelser som är totalt lydiga kor­rum­perar politikerna. De ges för mycket makt.

Vi är alltför lydiga. Men kanske kommer vi att närma oss denna utopi, att olyd­naden blir en del av vårt vardagliga liv. Detta är onekligen en originell vision, ett samhälle med olydnad.

Ett sådant samhälle kan knappast vara harmoniskt. De heliga eller de fridsamma skulle inte trivas där. Kort sagt: Det skulle vara som gjort för oss misslyckade tviv­lare. Vi som varken har frid eller lever i harmoni med våra grannar. Vi som med våra skavanker aldrig kan klara av att leva i ett problemfritt samhälle. Vi skulle då bara bli utpekade som problemen själva.

Jag vill å andra sidan inte leva i ett kaos. Olydnad är inte meningsfullt om det inte finns ordning. Ett samhälle där vi med­borgare tog direkt ansvar och blev myndiga måste vara mycket mer välorganiserat än den kaotiska situation vi har nu.

Men hur väl organiserat det än var så skulle det krävas olydnad. Ingen av oss är perfekt. Hur skulle då våra organi­sationer kunna vara perfekta?

Varje samhälle om det så är en utopi, en parlamentarisk demokrati eller en diktatur för problem med lydnad och makt. Olydnaden är till för att bryta koncentra­tionen av makt och göra dessa samhällen lite mer mänskliga att leva i.

Min vision är en blandning av ett väl utvecklat samarbete och en väl utvecklad olydnad när samarbetet blir förtryckan­de.

Själv har jag inga illusioner om människans innersta god­het. I och för sig har jag inte heller någon föreställning om någon inre ondska. Men misslyckandet är en del av våra liv. Trots våra misslyckanden händer det mycket gott. Ibland händer det att någon kommer fram och säger något vac­kert. Då kan jag inte förneka det goda.

Men jag skulle inte lita ens på mig själv om människor plötsligt började lyda mig. Jag skulle korrumperas. Vem kan garantera att jag kommer fram till bra lösningar? Bra lös­ningar är något man når tillsammans.

Det är bara om man tror på människans opåverkbarhet och absoluta ädla sinne som man skulle våga ge människor så mycket makt som många har nu. Men makten finns inte bara där. Det är inte bara att ta för sig. Det är vi som ska­par makt genom vår lydnad. Det är vi som står bakom korruptionen.

I mina drömmar blir olydnaden en del av brevbärarens och affärsbiträdets vardag. I yrkesutbildningen eller på fack­kurser finns olydnaden på schemat.

Att vara en demokratisk medborgare är att vara myndig, att ta ansvar för varandras handlingar och beslut, inte bara sina egna. Olydnaden skulle då inte bara riktas mot företag eller stat. Kyrkan behöver känna av motstånd. Även fackför­bunden behöver olydnad från sina medlemmar. Ja, jag tror att också plogbillsrörelsen och fristadsrörelsen mår gott av olydnad.

Detta kräver mötesplatser. Platser där vi kan mötas och diskutera oss fram till gemensamma lösningar. Politik är att organisera dessa. Olydnad är att mötas på nytt när en part vägrat samtala och lämnat mötesplatsen.

Hur når vi dit? Är dessa drömmar inte bara en fjärran utopi? Nej, de förverkligas varje gång vi tar ansvar för varandra. De förverkligas när vi arbetar tillsammans för ett bättre liv för alla. Utopin förverkligas varje gång någon väg­rar lyda en order som kan skada en annan.

Men drömmarna skulle behöva förverkligas mycket mer.

För detta krävs att folkrörelserna inte bara gnäller och protesterar mot förmyndarnas ofullkomlighet. Olydnaden och det gemensamma skapandet bör vara de två viktigaste verksamheterna. Det obstinata gnället kan väl fortfarande få vara en del. Men det ska inte dominera så totalt som nu. Vem lyssnar i längden på tjat? Nej, ta en paus i tjatandet. Var i stället lite kreativ!

Olydnaden måste bli en del av vårt arbete, av vårt politiska engagemang, av våra relationer till grannarna. Blotta inte ryggen. Vänd om. Möt makten ansikte mot ansikte.

Tack för hjälpen

Jag vill tacka alla de som hjälpt mig med förslag och synpunkter på texten.

Efter åtskilliga försök kunde jag smuggla in manuset till Annika Spalde, Ann-Britt Sternfeldt och Stellan Vinthagen som satt häktade utanför Liverpool för att de började montera ner plattformen för världens farligaste vapen – tridentubåtar. Deras erfarenheter och synpunkter var mycket värdefulla.

Jag har också fått hjälp av Pelle Strindlund, Lotta Kronlid, Rolf Lindahl och Hans Leander.

Dessutom vill jag tacka mina vänner från skrivarkursen Tag & Skriv Extra samt den norska författaren Gro Harle som hjälpte mig att göra boken mer litterär och lättläst.

Motståndskollektivet Omega, forskargruppen i plogbillsrörelsen, deltagare på kurser och i workshops, samt inlägg i e-postlistor har också haft inflytande på texten.

Till sist vill jag tacka min förläggare Tomas Lindelöw som hjälpte mig med den sista finslipningen. 

Fotnoter

^[1] Henry David Thoreau, Civil disobedience and reading, London: Penguin Books, 1995, s 14, översättning Per Herngren.

^[2] Henry David Thoreau, Om civilt motstånd, Stockholm: Arkturus, 1977, översättning R Ekner, s 18.

^[3] Henry David Thoreau, Om civilt motstånd, Stockholm: Arkturus, 1977, översättning R Ekner, s 24-27.

^[4] Henry David Thoreau, Om civilt motstånd, Stockholm: Arkturus, 1977, översättning R Ekner.

^[5] Henry David Thoreau, Om civilt motstånd, Stockholm: Arkturus, 1977, översättning R Ekner, s 15.

^[6] Mahatma K Gandhi, Non‑violent resistance, New York: Schocken Books, 1985, s 18, översättning Per Herngren.

^[7] Henry David Thoreau, Om civilt motstånd, Stockholm: Arkturus, 1977, översättning R Ekner, s 14.

^[8] Detta är inte en definition utan en beskrivning av Thoreaus och Gandhis syn på civil olydnad.

^[9] Ickevåldsrörelsen kallar jag den rörelse som i tradition från Thoreau och Gandhi arbetar med, eller reflekterar över, frågor om civil olydnad och ickevåld. Gandhi skilde på pacifism, som handlade om att själv inte aktivt delta i våld, och ickevåld, som snarare var att aktivt ingripa vid förtryck och våld.

^[10] Annika Spalde, Pelle Strindlund, I vänliga rebellers sällskap Kristet ickevåld som konfrontation och ömhet, Arcus förlag, 2004.

^[11] Judith Butler, Krigets ramar – När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 32-33.

^[12] Efter andra världskriget fastställdes vissa principer för inter­nationell lag. Den skulle bland annat gälla alla medborgare, inte bara de offentliga representanterna. Om en regering bry­ter mot internationell lag har alltså med­borgarna enligt bland annat Nürnbergprinciperna plikt att lyda internationell lag snarare än regeringen, annars blir medborgarna medskyldiga till regeringens brott.

^[13] Howard Zinn, Disobedience and Democracy, New York: Random House, 1968, s 39-53.

^[14] Biskopsmötet 2 september 1998, sekreterare Klas Han- son, Biskopsmötet, Sysslomansg 4, SE-751 70 Uppsala.

^[15] Vandalism förstås här som urskillningslös eller indirekt förstörelse som går ut över en annan part. Vandalism skiljer sig alltså från sabotage. Ifall förstörelse används under sabotage är den direkt riktad mot något som faktiskt kan stoppa en verksamhet. Vandalism är inte en instrumentell handling så som sabotage. Vandalism är snarare ett sätt att uttrycka sig. Eventuella instrumentella effekter under- ordnas syftet att skada motpartens egendom.

^[16] Aleksander Peczenik, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Stockholm: Fritzes, 1995, s 521-563.

^[17] I en diktatur är det högst relevant att prata om ickevåldsliga demonstrationer. Våld är då ett möjligt hot mot  demonstrationen. Samma sak gäller demonstrationer där man befarar infiltratörer.

^[18] Mahatma K Gandhi, Non‑violent resistance, New York: Schocken Books, 1985, s 38.

^[19] Mahatma K Gandhi, Non‑violent resistance, New York: Schocken Books, 1985, s 6.

^[20] Även en analytisk filosof som Peter Singer använder våld slarvigt: ”men det finns andra sorters våld. Medlemmar av Djurens Befrielsefront har förstört laboratorier, burar och utrustning som används till att spärra in, skada eller döda djur, men de undviker våldsamma handlingar mot varje djur, mänskliga såväl som icke-mänskliga.” Peter Singer, Praktisk etik, Thales, 1996, s 273. Det handlar inte om olika slags våld som Singer tycks uppfatta det utan om att våld och våld inte är samma begrepp i olika språkspel. Begreppen har bara ett avlägset släktskap med varandra. Psykiskt våld, mobbning, misshandel och våldtäkt kan  däremot ses som olika slags våld. (Parallell: Sällskapslekar, leka med dockor och lego hör ihop. Torteraren som leker med sitt offer är inte ytterligare en ny typ av lek utan en helt annan användning av begreppet. Men vi kan ana att det finns ett avlägset släktskap.)

^[21] Gene Sharp, The method of nonviolent action, Boston: Porter Sar­gent Publishers, 1980, (Original publicerat 1973.) Se spe­ciellt Part One och Part Three.

^[22] Förtroende handlar inte om att man håller med varandra. De som annars är ideologiska fiender kan mycket väl ha förtroende för varandra. Skillnaden mellan Sverige och skarpt uppdelade stater som Nordirland är att i de uppdelade staterna finns risken att en ickevåldsgrupps för- troende hos den ena gruppen är omvänt proportionell mot förtroendet hos den andra parten. Dialog och förtroende kan alltså i splittrade samhällen skapa misstänksamhet. I Norden är det snarare så att om förtroende för en motståndsgrupp ökar hos motparten så ökar det också hos fackförbund och allmänhet. Om förtroendet ökar hos all- mänheten ökar det ofta också hos motparten. Detta kan för- klaras med att våra samhällen är komplexa och har komplexa relationer med varandra och att vi därför försöker skapa gemensamma förståelser av vad tillit är. Ökad komplexitet kan öka möjligheten till gemensamhet, medan splittring både skapar enhetlighet och svårigheter att bygga broar mellan dessa enheter. När vänsteraktivister därför hävdar att vi ska bygga upp förtroende hos facket och arbetarklassen inte hos företagsägarna så lever man i en illusion. Våra samhällen fungerar inte så.

^[23] Tyvärr har jag inte hittat någon text där Phil Berrigan utreder detta närmare. Han tar dock upp det i en rad böcker. I diskussioner där jag deltagit har han hävdat att gemenskap både är syftet och metoden för motstånd.

^[24] Mahatma K Gandhi, Non‑violent resistance, New York: Schocken Books, 1985, s 55.

^[25] Mahatma K Gandhi, Non‑violent resistance, New York: Schocken Books, 1985, s 52.

^[26] Mahatma K Gandhi, Non‑violent resistance, New York: Schocken Books, 1985, s 40.

^[27] När jag lyfter fram ett ords ursprung menar jag inte att ursprunget ger en riktigare betydelse av begreppet. Begrepps betydelse förändras historiskt och genom det sammanhang där det används. De som intresserar sig för hur mening kan förändras, förskjutas, dekonstrueras, lyfter ibland upp begrepps ursprung för att visa på spänningar i ett begrepps betydelse (ex Donna Haraway). Ett begrepp har en motsägelsefull men ofta levande barlast av betydelser. Denna barlast finns i dess historia och i andra sammanhang där det används annorlunda. Det öppnar upp för nya kopplingar och tolkningar. En hermeneutiker som Ricoeur förstår meningen utifrån en växelverkan (cirkelrörelse) mellan en textdel och hela texten. Men ex Laclau och Derrida visar att meningen undergrävs av andra meningsmöjligheter som är inbyggda i texten. Dessa meningsmöjligheter är inte något som läsaren hittar på. De finns redan i texten.

^[28] Detta skulle kunna tolkas som paternalism, ett förmynderi, ifall de gamla ska visa de nya vägen. Men det handlar snarare om att en aktion är så komplicerad praktiskt, känslomässigt och socialt att de gamla erfarenheterna är nödvändiga, inte som ett rättesnöre utan som en avstamp för förnyelse. Det är alltså alltid gruppen som bestämmer hur de ska använda de ”gamlas” erfarenheter och misstag i den nya aktionen.

^[29] Samtal med Jo Wilson i Liverpool augusti 1998 två år efter att Seeds of Hopes blev frikända och utsläppta från häktet där de suttit ett halvår.

^[30] Inspelad intervju med Rowan Tilly 980523, under Hope & Resistance i Kiel.

^[31] Åke Ortmark, Ja-sägarna Medlöpare och nickedockor kring Gyllenhammar, Karl XII, Kreuger och andra furstar, Månpocket, 1996. Paul Ricoeur har lanserat begreppet intimitetens konsensus, en känsla av och ett önskemål om att verkligen vara överens. Detta blir ett falskt konsensus. Intimitetens konsensus behöver inte vara kopplat till makt på samma sätt som ja-sägare. Det kan handla om två nära vänner eller en fin gemenskap av till synes likasinnade. En ja-sägare underordnar sig istället entusiastiskt gruppen eller en överordnad.

^[32] 1990 och 1991.

^[33] Stellan Vinthagen, Förberedelse för motstånd Problem och möjligheter i förberedelser av ickevåldsliga motståndsaktioner, Göteborg: Stiftelsen för fredsarbete/Omega Forum, 1998.

^[34] Frågan var en fälla för att se om Orlandos Freezegrupp samarbetade med oss. I så fall skulle de ju troligen ha berättat om hans infiltration. Fällan fungerade inte.

^[35] Jesaja 2:4.

^[36] Mika 4:4.

^[37] Plowshares Newsletter 1, P.O. Box 585, Orlando FL 32802, USA, 1988.

^[38] the Nuclear Resister nr 53-54, P.O. Box 43383, Tucson, AZ 85733, USA, 1988.

^[39] Women’s Encampment for a Future of Peace & Justice, Woman´s Encampment for a Future of Peace & Justice, 5440 Rt. 96, Romulus, NY 14541, USA, 1983.

^[40] C Wellbring, Arbetet, 30 augusti 1984.

^[41] D Foreman, & B Haywood, (Red) Ecodefense, A field Guide to Monkeywrenching, (2 reviderade upplagan.) Kalifor­nien: Ned Ludd Books, P.O. Box 5871, Tucson, AZ 85703, USA, 1987.

^[42] Immanuel Kant, Grundläggning av sedernas metafysik, Lund: Daidalos, 1987, s 73-74, original 1785. Kants ansats kritiseras för att vara andropocentrisk, förutsätta att allt utgår från människan.

^[43] Sanningen som sann fråga eller sant experimenterande blir därmed inte främst det vi vet eller det vi redan klarat av. Sanna handlingar är meningsfulla handlingar, exempelvis språkliga handlingar eller solidariska ingripanden. Att språkligt hävda sanningen skulle vara poänglöst ifall sanningen inte behövde hävdas, ifall vi redan visste eller ifall språkliga handlingar inte kunde intervenera i det sanna. Sanningen fångas inte i subjektivism eller solipsism. Att hävda sanningen brukar förstås som att något också gäller för andra än en själv. Denna åtskillnad mellan sig själv och andra är egentligen motsägelsefull. Att påstå att man själv mår dåligt och behöver hjälp innebär ju att man hävdar att detta är sant även för andra. Detta går sedan att diskutera. ”Hon mår dåligt.” ”Nej, jag tror inte hon mår dåligt. Hon säger bara så.” Sanningen som sanna frågor och sant experimenterande skapar drivkraften att undersöka, söka efter, argumentera, ifrågasätta och även att försöka komma överens. Sanningen blir därmed inte slutgiltig, något som vi vet. Jag tror att många diskussioner om sanning går in i en återvändsgränd som vi kan kalla för entydighet. Detta gör att ytterligheterna relativism och objektivism (i betydelsen att en metods resultat kan representera sanningen) lätt slår över i varandra. Sanningen i Gandhis betydelse: experimenterande med sanningen är dynamisk. Även om Gandhi själv ibland ramlade in i en paranoid syn på sanningen, att den skulle finnas därute någonstans.

^[44] Peter Wright, Spy Catcher ”Spionfångaren” Den nakna sanningen om brittiskt kontraspionage, Stockholm: Norstedts, 1987.

^[45] Per Herngren, Plogbillsaktion nr 8, Kristianstad: Bonniers, 1987.

^[46] Det finns många maktproblem med beslut över mejl eller på sociala forum. Ett sådant är att de som inte har eller använder mejl kan dra sig för att gå med i en grupp där beslut tas via mejl. Sociala forum drivs ofta av privata företag. Genom att logga in på ett privat socialt forum lämnar man offentligheten och börjar ta beslut på ett företags intranet. Ett tredje problem är att stämningsunderlättare och maktingripare inte lika lätt kan upptäcka om människor utesluts eller inte hänger med i diskussionen. Ytterligare ett problem är att så kallade ”troll” kan ta över och sabotera öppna forum som inte är modererade. I ickevåldsrörelsen har det blivit vanligt att moderera mejlinglistor och forum på internet så att det därmed blir omöjligt att kränka deltagarna. Men ibland kan även betrodda deltagare ha svårt att upptäcka att det sätt de uttrycker sig på kan vara kränkande. Igge Olsson berättade att under en fredskurs, som använde mejlinglista för sina diskussioner, så valdes förtrycksobservatörer och stämningsunderlättare. Dessa ringde upp folk, istället för att skicka mejl, när de anade att någon blev illa behandlad av ett mejl.

^[47] Johan Asplund, Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet, Göteborg: Korpen, 1987, s 37-48.

^[48] Paul Ricoeur, The Conflict of Interpretations Essays in Hermeneu­tics, Evanston: Northwestern University Press, 1974, s 12, (Original publicerat 1969).

^[49] Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet, Lund: Arkiv förlag, översättning J. Retzlaff, 1984, s 137.

^[50] Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet, Lund: Arkiv förlag, översättning J. Retzlaff, 1984, s 137.

^[51] Henrik Westander berättade under en kurs för plogbillar om massmedia att Svenska Freds fick en ökad medlemstillströmning efter tv-debatter där de deltagit. Detta behöver inte säga emot våra erfarenheter att antalet aktiva inte ökar. Ökat antal medlemmar behöver inte innebära att de nya aktiverar sig. Den svenska maktutredningen visade att den rörelse som hade minst genomslag i media hade störst aktivitet, frikyrkorörelsen. Fredsrörelsen som när utredningen gjordes hade störst genomslag, hade minst antal aktiva av de rörelser som undersöktes. Kurs med Henrik Westander arrangerad av Brödet Jäser 20 oktober 1998.

^[52]. Min bror, David Herngren, som när jag skriver detta är bildproducent på TV 4 i Göteborg, menar att man alltid måste skicka ett pressmeddelande samma dag som en händelse. De som skickas i förväg läggs ofta på skrivbordet och snart ligger det under en packe av nya meddelanden. Det kan dock vara en poäng att skicka ut ett i förväg för att ge intresserade journalister chansen att göra ett större reportage.

53 Henry David Thoreau, Om civilt motstånd, Stockholm: Arkturus, 1977, översättning R Ekner, s 18‑19.

^[54] Mahatma K Gandhi, Non‑violent resistance, New York: Schocken Books, 1985, s 66.

^[55] Howard Zinn, Disobedience and Democracy, New York: Random House, 1968, s 27-31.

56. Mahatma K Gandhi, Non‑violent resistance, New York: Schocken Books, 1985, s 64‑66.

57. Jesaja 58:6

58. Jo Freeman, Cathy Levine, Untying The Knot Feminism, Anarchism & Organisation, London: Dark Star Press/Rebel Press, 1984, s 5-16.

59. Hope & Resistance konferens december 1995 i England.

60. Morris Nitsun, The anti-group: destructive forces in the group and their creative potential, London: Routledge, 1996.

61. Feminister har analyserat hur patriarkatet tränger sig in även i grupper med bara kvinnor. I tidig existentiell feminism (Simone de Beauvoir) är kvinnan den andre, alltså en negation. Denna negation kan man inte undkomma ens i en helt kvinnlig grupp. Inom viss radikalfeminism förstås kvinnan/kvinnligheten inte skapad för att störta patriarkatet utan för att ge den omsorg som makthavarna, männen, behöver för att kunna utöva sin makt (Anna G Jonasdottir). Kvinnligheten blir då för dessa feminister både en fiende och en möjlighet. Flera poststrukturalistiska feminister undersöker hur kvinnligheten undergrävs eller kan undergrävas (Judith Butler, Marge Piercy, Donna Haraway).

62. Inspelad intervju med Rowan Tilly, 1998 05 23, under Hope & Resistance i Kiel.

63. Peter-Paul Heinemann, Mobbning Gruppvåld bland vuxna och barn, Stockholm: Natur och Kultur, 1972, s 10.

64. ”mobbning”, National Encyklopedin, Höganäs: Bra Böcker, 1994.

65. Psykologtidningen, 1998, nr 8.

66. Avsnittet om mobbning är en utveckling av tre artiklar jag skrev tillsammans med Marie Hedberg, Annika Spalde och Stellan Vinthagen i Hopp & Motstånd, 1998, nr 24.

67. Christine Harrington, Shadow Justice The ideology and institutionalization of alternatives to court, Westport Connecticut: Greenwood Press, 1985.
Laura Nader, ”Civilization and its negotiations”, Pat Caplan (red), Understanding disputes The politics of argument, Oxford: Berg Publishers, 1995.

68. Psykologtidningen, 1998, nr 8.

69. Upprättelse behöver inte alls innebära att man hänger ut förövarna i någon interntidning eller på något stormöte. Då mobbar ju gruppen tillbaka. En styrelse eller en instans kan självklart fastställa vem som gjort fel utan att stuppstocken behöver användas.

70. Sonia Sharp, Peter K Smith (red), Strategier mot mobbning, Lund: Stundentlitteratur, 1996, s 78, Original: Tackling bullying in your school, A practical handbook for teachers, London: Routledge, 1994.

71. Jim Wallis, Ett nytt sätt att leva, Örebro: Libris, 1982, Origi­nal: The Call to Conversion, Washington: Sojournes.

72. De tar dock emot besökare.

73. Uppgifterna om träning i USA har jag tagit från eget deltagande samt från ett tiotal handböcker för aktioner. Det finns också andra traditioner av ickevåldsträning än de jag nämner. Se exempelvis:
Alternatives to Violence Project, Manual Basic Course, Alternatives to Violen­ce Project, 15 Rutherford Place, New York, NY 10003, USA, 1986. Detta är en träningsmanual för träning i fängelser. Träningen hjälper fångar att lära sig reflexer och färdigheter för att undvika våld.
Witness for Peace Training Manual, (tredje upplagan) Witness for Peace, P.O. Box 567, Durham, NC 27702, USA, 1986. Denna handbok var till för de som åkte till Nicaragua för att ställa sig emellan contrasrebellerna och den sandinistiska armén under inbördeskriget på åttiotalet.

74. Donald Broady, Den dolda läroplanen, KRUT-artiklar 1977-80, Stockholm: Symposion Bokförlag, 1981.
Stellan Vinthagen, ”Folkbildningsteori”, www.plowshares.se/texter, stellan/folkbild.htm, 1995.
Paulo Freire, Pedagogik för förtryckta, Stockholm Gummesson 1976.
Paulo Freire, Utbildning för befrielse, Stockholm Gummesson, 1977. 
Paulo Freire, Pedagogik i utveckling: brev till Guinea Bissay, Stockholm: Gummesson, 1978. 
Pierre Bourdieu (tillsammans med Passeron), Reproduction in Education, Society and Culture, London: Sage 1977 (franskt original 1970).
Ivan Illich, Samhälle utan skola: lögnen om skolans nod vändighet, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1972.
Ivan Illich, Imprisoned in the global classroom, London: Writers & Readers Publ, 1976.
Ivan Illich, Deschooling society, London: marion Boyars, 1996.
Ivan Illich, Imprisoned in the global classroom, London: Writers & Readers Publ, 1976.

75. Jag menar naturligtvis att det även kan vara problematiskt att musik eller konstlärare överför hegemoniska konstideal på sina elever.

76. Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s 25.

77. Detta ska inte tolkas som en särskiljande ordnande handlingstypologi. Exempelvis expressiva handlingar, tolkande handlingar eller strategiska handlingar går ofta inte att särskilja helt. De skapar intressanta motsägelser.

78. Dag Österberg Tolkande Sociologi, Uddevalla: Korpen, 1989, s 63.

Innehåll med sidnummer i den tryckta boken

en handbok föds 9
begynnelsen 11
innehållet 12
kronologin 14

Motståndets väg: om civil olydnad 17

Vad är civil olydnad? 19
Olydnadens definition 20
Direkt aktion 22
Etikens väg 25
Etikens trappa 26
Vägens etik 28  
Förutsättning för demok­rati 32
Ickevåld 35  
Varför ickevåld? 38

Motståndets gemenskap: om förberedelse 41

Konflikt och samarbete 43
Lydnad och Rädsla 46  
Vängrupp 47
Vängrupper eller ledarstyrda aktioner 50  
Uppgifter i en vängrupp 53
Fredsbevarare 54
Hur förbereds en aktion? 57
Problem under förberedelserna 62
Söka information 66 
Säkerhet och infiltration 70

Motståndets uttryck: om aktionsformer 75

Handling 77
Stödja flyktingar som gömmer sig 78
Fristadsgruppens ansvar 79
Erfarenheter och misstag 81
Plogbillsaktion 85 Avrustning 87
Blockad 89
Ockupation 92
Aktionsläger 93
Samvetsvägran 95
Värnpliktsvägran 96
Är det sabotage att ha träskor på sig? 98
Ekotage 101

Motståndets röst: om aktionen 105

 Vem vänder sig aktionen till? 107
Motståndsrörelse 108
Massiv olydnad 109
Effektivitet eller samtal om sanning 111
Riktlinjer för civil olydnad 115
Arrestering 120
Förhör 122
Fängelsesolidaritet 127
Kommunikation 127
Symbol 135
Motståndets symbolik 136
Symbolikens motsägelse 139
Maximal symbolik 140
Media 142
Kontakt med massmedia 144
Pressutskick 146
Intervjuer och soffprogram 147

Motståndets dialog: om rättegång 151

Att mötas 153
Rättegångens delar 156

Motståndets kraft: om straff 159

Övervinna rädslan 161
Straffets möjligheter 167
Aktioner kring straffet 171
Överleva fångenskapen 174

Motståndets förutsättning: om demokrati 179

Utveckla demokratin 181
Verktyg för demokrati 182
Underlättare 185
Konsensus 188
Konsensus som metod 191
Strukturlöshetens tyranni 198
Organisation 203 Antigrupp 207
Makt i rörelsen 210
Makttekniker 213
Maktspråk 215
Konflikt eller förtryck 217
Mobbning 219
Mobbningens tre faser 224
Medling eller upprättelse 226
Rituella mord på ledare 229
Vad är då alternativet till rituella mord? 231
Stoppa mobbning 232
Innanför och utanför 234
Ableism 235
Homofobi 237
Elitism 238

Motståndets träning: om utbildning 241

Träningens historia 243
Utbildning i ickevåld 245
Förbereda en kurs 246
Konfliktspel 249
Dilemmaspel 251
Mot pedagogiken 253
Sammansvetsa 255
Frammana känslor 257
Bekräfta lärarens teori 259
Paternalistisk pedagogik 260
Antipedagogik 261 

Motståndets framtid: om möjligheter 263

Tre vägar mot en ickevåldslig revolution 265
En olydig utopi 268

tack för hjälpen 271
personregister 273
noter 277