Här är sju artiklar om Deleuzes och Nietzsches kritik mot det negativa. Samt om möjligheten till skapande motstånd. Motstånd som bygger.
Sjunga, dansa och bejaka – I
Innehåll
Vi behöver skratta, dansa och spela – bejaka och bekräfta livet. Under det negativas herravälde är det alltid livet som nedvärderas[1]. Det gäller, enligt Nietzsche, ”att bekämpa en viss, nästan till epidemi stegrad trötthet och tyngd”[2]. Det negativa vänder sig mot sin egen förmåga mer än mot det den protesterar emot. Detta kan brytas genom uppskattning istället för nedvärderande, genom viljan att skapa istället för protestens ovilja att skapa.
I Sålunda talade Zarathustra visar Nietzsche hur viljan att skapa är beroende av viljan att bejaka och uppskatta[3]. Dansen, leken och skrattet ”omvandlar tungt till lätt, … lidandet till lycka”. Dansen kan dock inte leva sida vid sida med den reaktiva protesten. Skapandet och bejakandet måste förstöra och förinta det negativa[4]. Annars besegras livet av protestens ovilja att skapa[5].
Lever motståndsgruppen det liv den bejakar? Eller vänder sig motståndsgruppen mot det liv den förnekar. Livsbejakande ska inte förstås som att vara allmänt positiv utan som att leva det bejakande livet. Det är inte en attityd eller åsikt utan en vilja, en kraft som förändrar och skapar.
Bejakandet ska inte heller förstås som en orsak till något annat. Det är ingen effektiv taktik för ett framtida mål. Den taktiska handlingen förnekar sig själv. Precis som representationen vill den taktiska handlingen något annat än sig själv. Det är inte detta vi vill, vi vill något annat.
Bejakandet har däremot sig själv som sitt objekt[6]. Bejakandet är sammanvävt med skapandet och blivandet. Bejakandet handlar därmed inte om något färdigt. Bejakandet kan inte vara sig själv nog. Bejakandet är alltid i blivande.
Per Herngren
2008-09-10, version 0.1
Protest som livsförnekelse – II
Det reaktiva ”vill underkasta sig makten, … vill ersätta de egna krafterna med makten som dominerar henne”[7].
Den motståndsgrupp som blir reaktiv underordnar sig. Då behöver den protesten och det negativa för att skapa ett sken av positivitet[8], ett sken av att vilja något positivt. Men för att skapa detta skenbara bejakande krävs en dubbel negation: Genom att peka ut motståndaren som den onde blir protesten det goda.
Det som är emot det som är emot livet måste väl vara gott?
Det som protesterar mot det onda måste väl vara det goda?
Den gode blir därmed den som avhåller sig från att producera och skapa. Den som fått för sig att det räcker med att vara emot det onda. Härmed förstår vi hur Nietzsche kan hävda att det negativa är asketiskt[9]: Det är avhållsamhet, det avhåller sig från det den förmår, det avstår från att producera positiva värden. Det förnekar sin vilja att skapa. Därmed underordnar protesten sig sin motståndare. Protesten tillsätter i sitt protesterande makthavare som sedan pekas ut som de aktiva, som de som borde vara aktiva, som de som borde lösa problemen.
Protesten blir det som avstår, det som avhåller sig.
Asketism och enkel livsstil
Asketism predikar fattigdom, ödmjukhet, andlighet eller kyskhet[10]. Istället för att ägna sig åt att leva och bejaka det liv och de samhällen man vill ha vänder sig asketismen mot det den inte vill ha. Därmed blir asketismen inte revolutionärt skapande. Den blir en förminskning av det samhälle den inte önskar.
Vi vill ha mindre av detta. Och det där vill vi också ha mindre av.
Här anar vi hur antikomsumism, enkel livsstil, andliga rörelser, förvandlar sig själva till nihilism istället för att skapa nya värden, leva nya liv, bygga nya samhällen.
”Asketen behandlar livet som en villoväg”, menar Nietzsche, ”som man till slut måste vandra tillbaka ända dit där den började. Eller som ett misstag som måste vederläggas i handling”[11].
Trots sitt ihärdiga bedyrande om motsatsen faller asketismen in i självcentrerad egofixering. ”Av sin medicinman, den asketiske prästen, får hon en första vink om ’orsaken’ till sitt lidande. Hon skall söka den inom sig själv, i en skuld, i något i sitt förflutna”[12]. Asketen kan inte producera nya värden och nya samhällen eftersom hon måste ägna sig åt sig själv. ”Man måste leva som man lär!” ”Man måste börja med sig själv”
Per Herngren
2008-09-15, version 0.1
Protest blir nihilism – III
Viljan att vara emot och förneka är en vilja till intet. Att bara protestera är att förneka livet, det blir en ovilja gentemot det levande och skapande. Den negerande protesten kallar Nietzsche nihilism[13].
Nihil förstås ibland som icke-vara, men det betecknar snarare värdet av intet, skapandet av intet som värde – att inte skapa värde, att inte vilja.[14] Intet blir därför inte ett vara eller negationen av detta vara. Intet är ej en beskrivning utan snarare ett blivande och en vilja.
Nihilism är aktivitet och handling.
Man kan därmed inte bara vara negativ, bara vara emot eller bara vara passiv. De är alltid aktiviteter.[15] De är aktiviteter som underordnar sig det de vänder sig emot. Protesten får sin kraft från motståndaren istället för att frambringa kraft ur sitt skapande. Nietzsche säger att den negativa anden är ”demonen som drar bort människan från alla hennes krafter, som lämnar henne helt utan kraft och helt utan vilja”[16].
Det reaktiva är passiviserande, fast alltså inte i betydelsen icke-handling. Passivisering och passivitet är alltid handling[17]. Det är handling som inte agerar. Icke-agerar. Det är handlingen att inte gripa in. Passivitet är det reaktivas triumf.
Nietzsches begrepp nihilism är fruktbart för att upptäcka om motståndet producerar negativitet och ickeingripande – skapande av intet. Eller om det producerar värde och bejakande.
Per Herngren
2008-09-18, version 0.1
Paranoid världsbild – IV
Nietzsche avfärdar sökandet efter ett vara eller ett värde bortom. Av samma skäl avfärdar han värden före eller bakom[18]. Vår verklighet är inte en representation av något annat, en högre sanning, en mening bakom, ett värde senare, eller ett vara bortom. ”Begreppet representation förgiftar filosofin”[19]. Varat och sanningen blir snarare än är. Nietzsche vänder sig inte emot värde, vara och sanning, men de ska sökas i blivandet, inte någon annanstans, inte i representerandet av något mer egentligt.
Både politik och vetenskapen söker som hundar efter spår av annanstans-världar: Tolka en mening bakom. Söka en bakomliggande förklaring. Eller söka efter ett framförliggande mål. Leta efter en nytta bortom aktionen. Söka representation av en objektiv verklighet någon annanstans.
Istället för att bejaka begäret efter att skapa tar spårandet över; spårandet efter vara, efter mening, efter värde, efter objektiv kunskap, efter sanning. Föreställningen att saker och ting representerar något annat förvandlar politiken, filosofin och vetenskapen till en flock spårhundar.
Allt detta annanstans mystifierar. I svensk psykologijargong förstås hänsyftningsparanoia som att ständigt läsa in undermeningar hos det som sägs[20]. Hundra år efter Nietzsche betecknar Deleuze och Guattari en representativ världsbild för paranoid[21].
Per Herngren
2008-09-24, version 0.1.1
Repetition och återanvändning – V
Nietzsches eviga återkomst kan jämföras med reproduktion, repetition, kopiering och imitation. Fast jämförelsen är vansklig. Hos Nietzsche finns inget ursprung eller original som kopieras. Dessutom fastnar de olika upprepnings-begreppen alltför ofta i likhet[22], identitet och representation[23].
Upprepnings-begreppen förutsätter vanligen en transport av något gömt vilket förs över genom upprepningen. Denna hemlighet kallas ofta det generella[24] eller det som är likt eller det som är identiskt. Upprepandet blir därmed en representation av det som är lika och generellt; vilket alltså skulle föras vidare genom upprepandet. För Nietzsche är den eviga återkomsten inte en transport utan skapande av värde.
I Difference and repetition från 1968 lanserar Deleuze begreppet simulacra för att visa på hur repetitionen repeteras. Det blir ett återskapande av återskapandet. Det som är lika är själva repeterandet snarare än det som repeteras. Likheten är alltså inte överföring av något liknande. Istället används upprepningen kreativt för att skapa skillnad[25]. Upprepa skillnad. Simulacra blir för Deleuze omstörtande, det stjälper omkull och förstör likheten.
Repetition och simulacra är singularitet vilket motsätter sig det generella och partikulära[26]. Repetitionen är inte instängt i föreställda totaliteter som folk, kulturer eller civilisationer. Simulacra kan inte reduceras till en utsiktspunkt. Repetitionen låses inte fast i totalitetens delar som partikulära intressen eller perspektiv. Simulacra bryter sig ut och tar sig åt olika håll.
Återanvändning av motstånd
Själv laborerar jag med begreppet återanvändning för att inte hamna i identitet och överföring. Återanvändning är att skapa skillnad, skapa något nytt. Återanvändning representerar inte något identiskt som transporteras vidare. Man kan återanvända en pryl, en teknik eller en färdighet på nya sätt. Man kan hamra plogbillar av en missiler.
Även repetitionsbegreppet blir användbart för att bryta med identitetstänkandet. Musiker och dansare repeterar för att klara olika situationer och skapa nytt. Repeteringen breddar alltså repertoaren, den ökar möjligheten att skapa nya saker. Då får vi också införa träning och övning. Även dessa hjälper oss att se hur upprepnings-begreppen mångfaldigar och skapar egna värden snarare än transporterar identitet eller generella värden.
Deleuze tar upp den årliga festivalen och karnevalen för att visa på något som repeteras utan att egentligen återupprepa[27]. Karnevalen vänder inte åter, den firar inte minnet av någon ursprunglig högtid. Karnevalen bär fram den gamla högtiden för att låta den producera ny kraft. På så sätt kan kraften mångfaldigas jämfört med det enskilda evenemanget och den ensamma händelsen.
Vissa former av motstånd fungerar som karnevalen. De återkommer varje hiroshimadag, eller de använder speciella namn och symboler. På så sätt kan kraften i motståndet mångfaldigas jämfört med den enskilda aktionen. Kraft från tidigare aktioner återuppväcks och återanvänds genom repetitionen.
Per Herngren
2008-10-07, version 0.1.1
En filosof lyder inte – VI
Nietzsche är viljans filosof. Vilja ska inte förstås som opinion eller åsikt. Vilja är för honom skapande, vilja är glädje[28]. Viljan befriar.
En filosof är ingen vis kvinna eller man. Hon har ingen speciell insikt i det som är fördolt för oss andra. Hon underordnar sig inte något hemligt, undangömt, bakomliggande värde. Inte heller underordnar hon sig en princip, en logik eller ett framtida mål.
Tänkande är att ”uppfinna nya möjligheter för livet”[29]. Tänkandet ska inte söka det autentiska livet, det sant mänskliga. Istället ska tänkandet överskrida det mänskliga, överskrida livets gränser.
En filosof upphör att lyda[30]. Lydnaden och åskådandet är inget för en filosof. Att lyda för lydnadens skull är ”groteskt, dumt och inskränkt”[31]. “Who still wants to rule? Who obey? Both require too much exertion.”[32]
Per Herngren
2008-10-07, version 0.1
Makt utan makthavare – VII
Befallningen förutsätter att den andre inte är tvingad eller totalt underkuvad. Befallningen är i Deleuzes läsning av Nietzsche ”ett erkännande av att den absoluta makten hos motståndaren inte blivit besegrad, införlivad eller upplöst”[33]. Att befallningen behöver befalla och hävda sig befäster att den andre inte är totalt underkuvad, makten har inte övergått till tvång. Det är möjligt att bli olydig.
Makt och tvång utesluter därmed varandra. De kan kopplas och de kan båda generera varandra. Men de är särskiljande. Tvång används på den man inte har makt över. Man skulle inte spärra in den som lyder. Därmed ska vi inte tro oss upptäcka den största makten i förtrycket eller i härskandet. Dessa visar snarare att makten är begränsad eller håller på att förloras.
Vilja till makt
Deleuze läser Nietzsches ”vilja till makt” som viljan att producera[34]. Inte som en vilja att ha makt[35]. Deleuze preciserar viljan och visar att det handlar om att producera producerande, inte att skapa något statiskt och färdigt. ”Viljan” får en viktig funktion i Nietzsches filosofi. Den blir en filosofi om viljan att producera, inte om viljan till produkten eller resultatet.
Viljan till makt är en process, en kraft[36] inte något som uppnås, innehas eller ägs. Viljan att producera blir aldrig makthavande. Den är en ständig process utan annat mål än det som produceras. Resultatet är alltså skapandet inte något annat som orsakas i en mystisk påverkan-kedja.
Hindrande eller skapande makt
Både det negativa hindrandet och det positiva skapandet är makter. De återproducerar därmed sig själva. De är autopoietiska, självskapande. Blivandet är immanent, inte transcendent. Blivandet kommer från företeelsen själv, det är inte orsakat utifrån. Både det skapande och det negativa är alltså självskapande, och båda ska ses som makt.
Den negativa makten hindrar. Negativa makter ska ses som immanenta. De är inte orsakade utifrån och de är inte en del av en linjär orsaks-kedja. Protesten och hindrandet ska ses som självskapande verksamheter.
Då upptäcker vi en överensstämmelse mellan det hindrande motståndet och den förbjudande lagen. Både det motstånd som hindrar och den härskare och den lag som förbjuder producerar negativ makt. Makt som stryper skapandet. Sittblockaden hindrar en verksamhet, exempelvis en vapentransport. Ett lagförbudet producerar förbud mot skapande[37]. Det finns många skillnader mellan sittblockader och lagförbud, men med hjälp av Nietzsche kan vi se en grundläggande likhet. Det negativa skapar negativitet.
Nietzsche föreslår att vi istället ska övergå till att skapa skapande. Detta innebär inte att vi accepterar det destruktiva och det negativa: att skapandet blir ett komplement till hindrandet, att de skulle kunna försonas. Vi kan inte uppnå balans mellan protest och skapande. Vi får aldrig låta protesten försonas med skapandet. Bejakandet av livet är inte positivt tänkande, bejakandet är en hård och långa kamp[38]. Skapandet innehåller alltid förstörelse. Förstörelse av det negativa. Det negativa måste handgripligt konverteras, omvandlas och bli skapande[39]. Här visar Nietzsche på nödvändigheten av ett handgripligt och skapande motstånd som faktiskt griper in och förstör det negativa. Förstörelsen måste dock vara faktiskt skapande för att inte ramla in i negativitet.
Per Herngren
2008-11-11, version 0.1
Referens
Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, först publicerad 1887.
Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, först publicerad 1962.
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.
Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968.
Manuel De Landa. Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994.
Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.
Fotnoter
[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 257.
[2] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 154.
[3] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 260.
[4] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 261, 264.
[5] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 36.
[6] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 276.
[7] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 282.
[8] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 190.
[9] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 222.
[10] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 127.
[11] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 137.
[12] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 166.
[13] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 102-103.
[14] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 225.
[15] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 256.
[16] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 283.
[17] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 186.
[18] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 61.
[19] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 137.
[20] Paranoia, Nationalencyclopedin, 2000.
[21] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.
[22] Gilles Deleuze, Difference and repetition, London: The Athlone Press, 1994, first published 1968, s XV.
[23] Gilles Deleuze, Difference and repetition, London: The Athlone Press, 1994, first published 1968, s XIX.
[24] Gilles Deleuze, Difference and repetition, London: The Athlone Press, 1994, first published 1968, s 1-2.
[25] Gilles Deleuze, Difference and repetition, London: The Athlone Press, 1994, first published 1968, s XIX- XX.
[26] Gilles Deleuze, Difference and repetition, London: The Athlone Press, 1994, first published 1968, s 2.
[27] Gilles Deleuze, Difference and repetition, London: The Athlone Press, 1994, first published 1968, s 1.
[28] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 141.
[29] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 163.
[30] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 152.
[31] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 206-207.
[32] Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982, s 130
[33] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 85.
[34] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 223.
[35] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 8.
[36] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 98.
[37] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 102-103.
[38] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 261, 265.
[39] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 262.