Deliberativ demokrati bygger demokrati med hjälp av minoriteter medan liberal demokrati bygger demokrati med hjälp av majoriteten (dominans).
Deliberativ demokrati överväger en mångfald av argument genom att lyssna på minoriteters argument. Inget argument får tystas genom makt eller dominans. Deliberativ demokrati behöver därmed innehålla metoder som minoriteter kan använda för att stoppa majoriteten från att dominera och förtrycka.
Två sådana medel är veto och civil olydnad.
Civil olydnad får i liberal demokrati funktionen att demonstrera åsikt och vilja. Genom civil olydnad görs åsikten till politisk påverkan. Civil olydnad blir därmed i den liberala demokratin ett påtryckningsmedel.
I deliberativ demokrati får istället civil olydnad två helt andra funktioner: 1) Experiment med lösningar. 2) Veto mot verksamheter som inte är acceptabla, rättvisa eller demokratiska.
Demokrati som komplexitet av experimenterande
Innehåll
Gandhi föreslog att vi skulle experimentera med att leva det liv och de samhällen vi ville ha. Detta kallade han för ”experiment med sanningen” eller ”det konstruktiva programmet”.
Även civil olydnad såg Gandhi som experiment med lösningar snarare än som negativ protest. Civil olydnad kunde innebära att man gick in i en diktatorisk institution och experimenterade med bättre lösningar, bättre ur både praktisk och demokratisk synvinkel.
Demokrati som experiment blir delvis en kritik mot ett förandligande av demokratin, tron att man genom enbart samtal kan komma fram till acceptabla lösningar. Demokrati måste ständigt materialiseras och testas igen och igen. Testandet blir en avgörande metod för demokrati.
Demokrati som experiment är också en kritik mot övertron på generella lösningar. Demokrati som byggs via experimenterande snarare än generella lösningar kräver mångfaldigande av demokratier. Centralisering av beslut skulle ta död på experimenterandet.
Experimenterandet med många olika praktiska och materiella lösningar blir en förutsättning för att kunna överväga vad som fungerar och inte fungerar, vad som är acceptabelt och vad som inte är acceptabelt.
Deliberativ experimentell demokrati lyfter fram de avvikande experimenten. Vissa experiment kan stoppas direkt för det är uppenbart att de är oacceptabla, de skadar, dödar eller förslavar. Dessa experiment vore oetiska. Men inom vissa ramar krävs experimenterande demokrati mångfaldigande av materialiseringar och experiment. Varje experiment, varje misstag, varje ny lösning behöver övervägas.
Demokrati som materialiserande smitta
Experimentell demokrati bygger på att mängder med olika system och lösningar mångfaldigar sig. Demokratin sprider sig via imiterandet mer som en smitta än genom centrala beslut och institutioner.
Imiterandet av ett annat experiment innebär samtidigt ett nytt experimenterande. Demokrati förnyas genom imitation. Bara imitation kan förnya demokrati.
Demokratier smittar av sig horisontellt åt olika håll istället för att kontrolleras via centrala beslut. Bra demokratier ska smitta av sig. Om inte, så behövs finslipning.
Demokrati blir därmed mångfaldigande av minoriteters olika försök att lösa problem. Experimentell demokrati mångfaldigar därmed minoriteterna.
Veto som rationalitet
I många deliberativa demokratier används veto som formellt verktyg för att tvinga fram bästa beslut. Vetot ska tvinga fram övervägande av det bästa beslutet. Vetot är en demokratisk metod att värja sig mot beslut som vunnit i en maktkamp genom dominans, som i liberala demokratier.
Veto i deliberativ demokrati är inte ett nej i betydelsen opposition eller protest, utan ett sätt att tvinga fram en fortsättning av övervägandet, alltså av det deliberativa samtalet. Vetot sätter därmed igång eller intensifierar demokratier. Ifall vetot bara bromsar används det inte deliberativt.
Vetot ska därmed öppna upp för oförutsägbarhet. Ifall vetot istället bara används taktiskt behöver andra lägga veto mot veto. Veto mot veto innebär formellt en konflikt.
I deliberativa demokratiska processer uppstår konflikten formellt först när det finns veto mot veto. Innan dess finns inte en formell konflikt. Ett enda veto är alltså formellt inte en konflikt, det är snarare accepterat av andra som ett rimligt veto.
Veto mot det oacceptabla
I deliberativ demokrati är veto kopplat till acceptabel eller inte acceptabelt. Acceptabel förstås i deliberativ demokrati inte som åsikt utan som ett argument:
”Detta beslut är oacceptabelt eftersom det gör vissa hemlösa.”
”Detta beslut är inte acceptabelt eftersom det skadar människor.”
Vetot ska därmed göra demokrati till rationalitet snarare än kompromiss och maktkamp. Ifall en liten svag minoritet har ett mer acceptabelt och rationellt förslag än majoriteten ska det rationella förslaget leda till beslut.
Civil olydnad som veto
Inom deliberativ demokrati blir civil olydnad en form av veto. Civil olydnad blir ett formellt demokratiskt verktyg. Olydnaden blir därmed en institutionaliserad del av demokrati.
Civil olydnad är ett sätt att lägga in ett veto mot ett beslut eller en verksamhet. Detta ska göras så att nya demokratiska överväganden sätts igång. Den som använder civil olydnad ska därmed inte använda det för politisk påverkan utan för att tvinga igång demokrati, sätta fart på övervägandet av bästa möjliga beslut.
Civil olydnad inkluderar snarare än exkluderar
Civil olydnad är möten mellan människor, förtryck, våld, maskiner, företag, industrier, ekosystem, växter och djur. I deliberativ demokrati blir civil olydnad därmed också ett sätt att lyssna på, och överväga, andras argument. Civil olydnad blir också ett sätt att låta djur, växter, saker och ting vara med i övervägandet. De får vikt.
Greenpeace använder civil olydnad i samarbete med valar och sälar. Djurrättsaktivister ger instängda hönor och försöksdjur nya hem. Både djuren och ’hemmet’ blir därmed demokratiska aktörer samtidigt som de djurrättsaktivister som låses in gör burarna till aktörer.
Civil olydnad gör mötet med motpart till aktör
Civil olydnad kan förstås som oförutsägbara möten mellan motståndare. Själva mötet blir en demokratisk aktör, en aktör som inte ska kontrolleras av parterna. Mötet gör något med aktivisterna såväl som med motståndarna.
Motpartens argument är viktiga i civil olydnad. Ifall dessa ignoreras används civil olydnad odemokratiskt.
Som en metod att sätta igång demokratiska överväganden blir det begripligt att man vid ickevåldslig civil olydnad ofta bjuder motparten på dryck och fika. För att ha ork att träffas och överväga olika lösningar behövs fika. Fikat blir därmed en demokratisk aktör, fikat skapar demokrati.
Inom liberal demokrati skulle man istället tolka fikat taktiskt, som manipulativa försök att påverka, som försök att få motståndaren mer sympatiskt inställd.
Civil olydnad är demokrati i sig
Deliberativ och ickevåldslig civil olydnad ska inte producera manipulation, maktkamp, opposition eller negation utan just demokrati. Civil olydnad skapar överväganden. Civil olydnad blir därmed demokrati.
Det är vanligt att de som deltar i civil olydnad förstärker och finslipar motpartens argument så att helt nya argument uppstår. Vanligen sker detta i rättegångar genom att pröva brottsbalken eller internationell lag, men det kan även ske under exempelvis förhör, eller i samtal mellan aktivister och arbetare på ett företag.
Civil olydnad handlar inte om att vinna utan om att leva demokrati där demokrati saknas. Civil olydnad sätter igång övervägandet där demokratin misslyckats, där våld och förtryck produceras. Civil olydnad som inte är demokrati måste därför avvisas.
Per Herngren
2012-03-27, version 0.1.1
Referens
Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.
Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.
Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.
Judith Butler, Krigets ramar – När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.
Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.
Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.
Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.
Per Herngrens texter om demokrati och deliberativ demokrati.
Texter om civil olydnad.