Aktivister och radikala grupper i nord fokuserar gärna på laglydig aktivism. Civil olydnad används bara undantagsvis. Erich Fromm vänder på detta. Vill vi ha befrielse och politisk förändring behöver fokus ligga på olydnad.
Lydnad och lagligt engagemang blir mer av ett undantag. Lydnad används främst när vi vill bevara normer och ordningar snarare än att skapa befrielse och förändring.
Erich Fromm var del av Frankfurtskolan och kritisk teori. Han använder Marx på psykoanalys och psykoanalys på Marx. På så sätt bygger han en kritisk teori som inte reducerar politisk förändring vare sig till individualism eller till väldiga system.
Laglydiga organisationer hindrar befrielse
Innehåll
Befrielse kräver olydnad, enligt Erich Fromm. Befrielse är en ständig pågående olydnad. Problemet med laglydiga protester är inte bara deras otillräcklig. Nej, problemet är snarare att lydiga aktioner producerar lydnad. De stärker därmed rådande maktordningar.
Här ligger Fromm nära Henry David Thoreau som i sin Civil olydnad från 1849 skriver att problemet inte är regeringen utan de som protesterar mot orättvisa men ändå lyder. Befrielse för Thoreau blir kamp mot organisationers och gruppers lydnad.
Frihet och olydnad är omöjliga att separera. De är både mål och medel.
”But not only is the capacity for disobedience the condition for freedom; freedom is also the condition for disobedience. If” we are ”afraid of freedom,” we ”cannot have the courage to be disobedient. Indeed, freedom and the capacity for disobedience are inseparable”. (Fromm, 1963.)
Laglydnad gör en befrielserörelse falsk
En politisk eller religiös organisation som förkunnar befrielse men utesluter olydnad från sin verksamhet blir, enligt Fromm, osann och falsk. Det som gör den falsk är att den säger sig hävda frihet men genom sin lydnad istället producerar underordning, lydnad och ofrihet i våra samhällen.
”hence any social, political, and religious system which proclaims freedom, yet stamps out disobedience, cannot speak the truth.” (Fromm, 1963.)
Per Herngren
2013 08 11, version 0.1.1
Referens
Erich Fromm, ”Disobedience as a Psychological and Moral Problem”, 1963. Texten blev senare publicerad bland annat i Ed. Larence Behrems and Leonard Rosen, Writing and Reading Across the Curriculum, New York: Pearson, 2009, samt även i Erich Fromm, On Disobedience and Other Essays, Routledge & Kegan Paul, 1984.
Metod
Erich Fromm skapar en social psykologi som undviker ”psykologiska” förklaringar, och han skapar en individualism som undviker individuella förklaringar. Han använder bland annat begreppet ”sociala typer” för att förklara hur gemenskap, makt och ordningar skapar olika personlighetstyper som i sin tur formar gemenskapen. På så sätt undviker han individualistiska förklaringar av individen (individualistisk reduktionism).
Genom att använda Fromms analys på grupper och organisationer men undvika att gå vidare därifrån till sociala typer menar jag att Fromm ger oss intressant teori även om motståndsgrupper, folkrörelser och organisationer. På så sätt låter jag Fromms anti/individualism bli mindre individualistisk.