I Tusen och en natt äger anden förmågan att genomföra sin vilja utan att behöva samarbeta med andra. En fiskare lurar dock in anden i en flaska och stänger sen locket. Andens magiska förmåga isoleras.
Innan anden blev lurad ägde den makt. Anden var en makt-havare. Sagan berättar om en värld där makt kan ägas och förloras.
I vår värld är makt snarare den förmåga som uppkommer genom samarbete och lydnad. Samarbete skapar en gemensam förmåga. Med lydnad skänks förmågan bort. Mottagaren lyckas dock inte stoppa undan makten i någon låda. Den får bara tillgång till makt så länge den ges. Det går därmed inte att inneha makt.
Makt fungerar på liknande sätt som en hjälpande hand. När hjälpen upphör så upphör den. Den kan dock övergå till att bli ett minne, en färdighet eller ett löfte om framtida hjälp.
Makt mystifieras genom föreställningen om makthavare: att det skulle finnas några som har makt.1 Men utan lydnad och samarbete existerar inte makt.2 I så fall existerar faktiskt inga makt-havare. Tja, förutom anden i Tusen och en natt. Tron på makt som högre kraft ovanför oss är en mystifiering.
Maktmysticism projicerar makthavare som fantomer, skepnader. Vi tycker oss urskilja makthavare. Skepelse är ju ett gammalt begrepp för skepnad. Vi tycker oss faktiskt se skepnaden av någon som har makt. Det hindrar oss dock från att upptäcka hur makten agerar tillsammans med oss. Makt är lydnad och övning i lydnad. Makt är den förmåga som lönearbetare och medborgare tillsammans skapar. Det innebär att makt fungerar mer jämlikt än vi föreställer oss. Detta är ett ständigt hot mot all dominans. Det måste därför kamoufleras. Berättelser, metaforer och ord alstrar en vidskepelse som hindrar oss från att agera jämlikt och demokratiskt. Makthavare är just en sådan föreställning som hjälper oss att skylla på någon högre makt.
Mohandas Gandhi agerar utifrån en mer realistisk förståelse av makt. Han beskriver makt som samarbete och lydnad.3 På ett liknande sätt undersöker Michel Foucault4 makt som medregerande, governmentality. Foucaults och Gandhis ansats betecknar jag som makthavare-ateism. Det existerar ingen som har makt.
John Law översätter denna makthavareateism till sociologi: makt är inte något som en grupp, klass eller ordning har, makt är istället relation5. Makthierarkier och maktkoncentrationer måste därför förklaras på andra sätt än med makthavare.
Per Herngren
13 juni 2026, version 0.2
Fotnötter
1 ”Archaic consciousness, it seems, reifies power into a substance that one can own. But power is a relation.” Byung-Chul Han, What is Power?, Cambridge UK, Medford USA: Polity Press, 2019, s 19,
2 ”When we say of somebody that he is ’in power’ we actually refer to his being empowered by a certain number of people to act in their name. The moment the group, from which the power originated to begin with (potestas in populo, without a people or group there is no power), disappears, ’his power” also vanishes.’ Hannah Arendt, On violence, San Diego, NY, London: Harvest/HBJ Book, 1970, s 44.
3 Gandhi, M. (1999). Collected works of Mahatma Gandhi. (Volym 36, 41, 51, 54, 76). New Delhi: Publications Division Government of India.
4 “But in thinking of the mechanisms of power, I am thinking rather of its capillary form of existence, the point where power reaches into the very grain of individuals, touches their bodies and inserts itself into their actions and attitudes, their discourses, learning processes and everyday lives. The eighteenth century invented, so to speak, a synaptic regime of power, a regime of its exercise within the social body, rather than from above it.” Michel Foucault, Colin Gordon (red), Power/Knowledge Selected Interviews and other Writings 1972-1977, New York: Pantheon Books, 1980, s 39.
5 ” is why (one) doesn’t see power as something that a group, a class or an apparatus might ‘have’. Power isn’t … driving other parts of the system … it is a … relational effect.” John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, s 107.