Utkast till boken Civilsamhälle och Makt Hur kritik förvandlas till lydnad som ska komma ut 2024.
I Tusen och en natt äger anden förmågan att genomföra sin vilja utan att behöva använda verktyg eller samarbeta med andra. En fiskare lurar dock in anden i en flaska och stänger sen locket. Andens magiska förmåga isoleras.
Innan anden blev lurad hade den makt. Anden var en makt-havare. Sagan berättar om en värld där makt kan ägas och förloras.
I vår värld är makt snarare den förmåga som uppkommer genom samarbete och lydnad. Med lydnad kan makt skänkas bort till någon annan grupp. Mottagaren klarar dock inte av att stoppa undan makten i någon låda eller hylla. Den får bara tillgång till makt så länge den ges. Det går alltså inte att inneha makt.
Makt fungerar på liknande sätt som en hjälpande hand. När hjälpen upphör så upphör den. Den kan dock övergå till att bli ett minne eller ett löfte om framtida hjälp.
Makt mystifieras av föreställningen om makthavare: att det skulle finnas några som har makt. Utan lydnad och samarbete existerar inte makt. Och i så fall finns det inga makt-havare. Tja, förutom anden i Tusen och en natt och i andra myter. Tron på makt som en högre kraft ovanför oss är mysticism.
Maktmysticism projicerar makt som en skepnad. Skepelse är gammalt begrepp för skepnad. Makthavare är vidskepelse. När vi kisar tycker vi oss urskilja makthavare, men det hindrar oss från att upptäcka makt. Hur makt agerar. Vidskepelsen kamouflerar makt som praktisk verksamhet, som samarbete och motstånd.
Mohandas Gandhi1 beskriver makt som samarbete och lydnad. Michel Foucaults2 medregerande, governmentality, hjälper oss att begripa makt på ett liknande sätt som Gandhi3. Foucaults och Gandhis ansats betecknar jag som makthavare-ateism.
Makthierarkier och maktkoncentrationer måste förklaras på andra sätt än med makthavare.
Minne av lydnad
Till skillnad från tvång4 kräver makt att lydiga blir aktörer. Det som bidrar med att förändra något i världen blir aktör5. Enligt queerfeministen och kvantfysikern Karen Barad är aktörer alltid i samverkan med andra, med saker och platser, och med levande varelser6. Det går alltså inte att vara helt ensam aktör. Aktörer samverkar.
Maktordningar upphör i samma ögonblick lydnaden upphör. Makt existerar bara när grupper och organisationer samarbetar eller lyder. Däremellan är den beroende av minnet av hur makt återskapas. Låt oss kalla det för maktminne. Med dess hjälp återskapas ordningen på måndag morgon. Man behöver inte komma ihåg så mycket när man vaknar tidigt på morgonen. Maktminnet är utspritt till väckarklockor och nyckelsystem till dörrar och portar. Klassmarkörer på kläder och fordon påminner hur vi ska följa hierarkier. Makt gestaltas med namnskyltar och stolsplacering. Maktminne byggs in i maskiner och verktyg. Minnet av hur vi ska följa makt skrivs in i scheman, mejlingutskick och protokoll. Och så hjälper personer varandra att komma ihåg ordningen.
Rutiner och färdigheter är sätt att komma ihåg hur man ska ordna sig efter ordningen. Maktminne tränas in som förmåga. Samtidigt produceras intränad oförmåga till andra mer jämlika ordningar.
Möjligen lite oväntat blir intränad oförmåga avgörande för maktminnet. Genom att tränas i oförmåga omgärdas ordningar med ett immunförsvar mot andra ordningar. Oförmågan begränsar grupper så att de inte överskrider sin funktion.
Maktcentrum
Det finns ett myller av maktcentran. Dessa skapas genom att samarbete eller lydnad cirkulerar kring dem. Dessutom samverkar och motverkar centran varandra. De förstärker varandras makt.
Genom att rikta sig mot ett av dessa maktcentran pekar civilsamhället ut just det som centrum. Det är alltså inte i centrum som maktcentrum produceras. Organisationer och grupper behöver rikta sig för att ett centrum ska uppstå.
Protester som riktar sig mot en nationell regering drar med sig andra folkrörelser och grupper. Dessa börjar också rikta sig åt samma håll. Anmärkningsvärt nog gör deras gemensamma, kollektiva agerande att de riktar sig bort från varandra. De som konsekvent riktar sig mot en nationell regering undviker att tillsätta varandra som regerande, som aktörer.
Att vända sig mot och vända sig bort upprättar hierarkier. På så sätt blir det kritiska civilsamhället regerande över regerandet. Det tillsätter regeringen. Inte vart fjärde år. Den nationella regeringen tillsätts flera gånger om dagen.
Maktmetaforer
Över- och underordning verkar inte ensidigt uppifrån och ner. Styrning av fartyg är ett undantag. Men även där behöver styrningen decentraliseras för att riktningen från kommandobryggan ned till rodret ska behållas.
Styrning av fordon har växt fram som en så stark metafor för makt att det kamouflerar hur makt faktiskt fungerar. Till skillnad från fartyg produceras nationalstatlig makt snarare nedifrån och upp.
Dessutom mångfaldigar sig makt lättare horisontellt än vertikalt. Lydnad smittar av sig. Just därför kan ett ganska jämställt civilsamhälle effektivt sprida lydnad i alla riktningar. Ojämlikhet behöver jämställdheten. Ojämlikhet produceras med jämställdhet. Ifall folk bara skakar på huvudet när en chef eller president ger order så existerar det ingen makt där. Maktcentrum produceras decentraliserat.
Bilden av ett centrum för makt lockar även fram metaforen maktpyramid. Pyramid frammanar fler poetiska metaforer, exempelvis att överklassen står på underklassens axlar. Föreställningen om maktpyramid missar hur makt är myller av makthandlingar. Pyramidföreställningen kamouflerar hur makt verkar.
Per Herngren
2024 05 11, version 0.1
Fotnoter
1 Otto von Busch, Per Herngren, Mode och motstånd, Korpen, 2016.
2 “But in thinking of the mechanisms of power, I am thinking rather of its capillary form of existence, the point where power reaches into the very grain of individuals, touches their bodies and inserts itself into their actions and attitudes, their discourses, learning processes and everyday lives. The eighteenth century invented, so to speak, a synaptic regime of power, a regime of its exercise within the social body, rather than from above it.” Michel Foucault, Colin Gordon (red), Power/Knowledge Selected Interviews and other Writings 1972-1977, New York: Pantheon Books, 1980, s 39.
3 Gandhi, M. (1999). Collected works of Mahatma Gandhi. (Volym 36, 41, 51, 54, 76). New Delhi: Publications Division Government of India.
4 Per Herngren om tvång: https://ickevald.net/perherngren/tag/tvang.
5 Aktör är enligt Bruno Latour något som förändrar världen. Aktör är inte något som är orsakat av en annan aktör. Aktör är alltså det som går utöver det kausala. Aktör är det som skapar skillnad: “any thing that does modify a state of affairs by making a difference is an actor, … an actant. … Does it make a difference in the course of some other agent’s action or not?” Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, s 71.
6 Det går, enligt Karen Barad, inte att vara ensam, individuell aktör. Aktör är alltid knutet till den och det som är med och medagerar, och till själva agerandet. Det handlar därmed inte så mycket om att man är författare till sitt liv, att det skulle vara jag som skapat mitt liv. Snarare är vi medaktörer. Vi är med och ändrar i världen. “agency is a matter of intra-acting; it is an enactment, not something that someone or something has.” Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, s 178.
“matter does not refer to a fixed substance; rather, matter is substance in its intra-active becoming – not a thing but a doing, … agency. Matter is a stabilizing and destabilizing process of iterative intra-activity.” Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, s 336.