Varje gång människor möts och samarbetar uppstår möjligheter att förverkliga revolution. Walter Benjamin skjuter inte revolutionerna på framtiden.
Små grupper har möjlighet att genomföra revolution. Eller att avstå. Men en liten organisation är inte ensam i förverkligandet. Gruppen behöver samverka med dem som kämpar på andra sidan jordklotet och med dem som kämpade för länge sedan. Från judisk teologi visar Walter Benjamin hur de som tidigare dödats i kampen återigen bjuds in och blir del av revolutionerna. Revolutioner återupplivar andra revolutioner.
Benjamin skriver sina historiefilosofiska teser under andra världskriget strax innan han blir papperslös flykting. I september 1940 dör han när spanska gränspoliser vägrar släppa in honom i Spanien. ”Mannen har ju inget medborgarskap eller pass.”
Här undersöker jag broar mellan hans teser från 1940 och hans text om ickevåld från 1921.
Revolution är nya lösningar på nya problem
Innehåll
I sina teser definierar Walter Benjamin revolution som nya lösningar på nya problem. Revolution är alltså inte att ta kontroll över den gamla ordningen. Det som vanligen missförstås som revolution är snarare kupp eller maktskifte, alltså nya lösningar på en gammal ordning. Med nytt styre kan den gamla maktordningen till och med stärkas och bevaras.
Hmm, men ifall revolution inte är att ta makten över den gamla ordningen, vad är då revolution?
Revolution är den innovativa verksamheten att finslipa och förverkliga andra ordningar med andra verktyg. Revolution bygger nya ordningar som trängs med dominerande ordningar. Det innebär att gamla och nya ordningar lever sida vid sida. De konkurrerar med varandra. Revolution är ingen tålmodig väntan på att gamla ordningar ska försvinna. “Sen börjar revolutionen!”
En revolution som växer för snabbt riskerar dock att kollapsa eller stagnera. Istället för att bli stora och tröga behöver revolutioner snarare myllra: föröka sig och imiteras, bli myller av små revolutioner.
“In reality, there is not a moment that would not carry with it its revolutionary chance – provided only that it is defined in a specific way, namely as the chance for a completely new resolution of a completely new problem”. (Benjamin Thesis XVIIa, citerat från Löwy, s 97.)
Tes XVIIa innebär att revolutionen är det gruppen startar med. Det erbjuds inga revolutionära medel som senare ska leda till revolution. Revolution är medlet. Så målet är startpunkten – inte slutpunkten. Det här blir en skarp kritik mot instrumentellt handlande där mål och medel separeras.
Tron på utvecklingen hindrar revolution
Tron på framåtskridande är tro på en riktning. Det placerar det politiska målet långt därborta. Progressiva rörelser lever en framtida utopi. Och de gör gärna motstånd mot förverkligandet av de visionära målen i detta nu. Något som föreställs uppstå i framtiden tränger undan förverkligandet.
“Kritiken av föreställningen om detta framåtskridande måste bilda underlaget till kritiken av föreställningen om framåtskridandet över huvud taget.” (Benjamin Tes XIII.)
Tron på utvecklingen passiviserar oss i en lydig väntan på en framtida bättre värld eller en framtida revolution. Progressiva rörelser tenderar därför att legitimera den rådande maktordningen. Förtryck och härskande uppfattas som frön till något bättre.
Ickevåld istället för instrumentellt handlande
Ett annat hinder mot revolutioner uppstår när det instrumentella handlandet splittrar mål och medel. När medlet placerar sig före ställer det sig i vägen för målet. Medlet för revolution blockerar revolutionen.
Paradoxalt nog knuffar även målet bort sig själv från medlet. Det överger praxis. Det ger inte praxis en chans. Målet avlägsnar sig och försvinner bortom horisonten. När revolution förandligar sig hindrar den sig själv från att materialisera.
Istället för att splittra mål och medel lyfter Benjam fram ickevåld som rent medel. Rent läser jag här som rent från målkalkyleringar. Ickevåld är handlingar som inte underordnar sig något avlägset mål. Istället vävs mål och medel ihop och blir ett. Ickevåld behöver, enligt Benjamin, därför göras till ett rent medel som inte splittrar mål och medel och blir instrumentellt. Ett annat sätt att säga det är att målet blir det rena medlet. Målet får bli vår praktik.
”Nonviolent agreement [Einigung] can be found wherever the culture of the heart has placed pure means of accord [Übereinkunft] in human hands. Indeed, nonviolent means may be set apart as pure means from legal and illegal means of all sorts, all of which are without exception […] violence. Heartfelt courtesy, affection, peaceableness, trust, and whatever else might be named here are the subjective preconditions of nonviolent means.” (Walter Benjamin, Toward the Critique of Violence A Critical Edition, Stanford University Press, 1921, s 50.)
Som Walter Benjamin kritiserar även Mohandas Gandhi splittringen mellan mål och medel. “But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end”. (Gandhi’s Collected Works vol 76, s 31, original 1939).
Istället för att skjuta revolutionen på framtiden praktiserar Gandhi en politik där mål och medel är samma sak. Målet görs till medlet. Befrielse är det ickevåld börjar med. Att förverkliga slutmålet på en plats, under en tidpunkt eller i en relation blir kampens startpunkt.
Tron på massan och massaktioner blockerar samhällsförvandling
För att revolution ska bli realistisk, i betydelsen möjlig för oss att förverkliga, behövs Benjamins kritik mot kvantitet och massa. Benjamin kritiserar den borgerliga revolutionens tro på kvantitet samt vänsterns tro på massorna. Benjamins kritik ska inte tolkas som förakt för massorna. Snarare kritiserar Benjamin makttekniken att förvandla människor till kvantitet och göra dem till redskap för nationen eller revolutionen. Massa förstås i så fall som organisationsform, ett sätt att ordna människor.
“Benjamin writes of ’trust in quantitative accumulation’ which ’underlies both the obstinate faith in progress and trust in the ’base in the masses” (Löwy, s 70.)
Massan läser jag alltså inte som en typ av människor utan som tron på kvantitet. Under den borgerliga revolutionen delades människor gärna upp i skapande individer respektive massan. Massan utnyttjades som en stötta för de som leder och härskar.
Massan reducerar människor till kraftkälla. Denna kraftkälla går åt båda hållen. Massan får energi genom att rikta sig mot något. Samtidigt omvandlar massan människor till publik. Politik, kultur och vetenskap organiseras som en uppdelning mellan elit och åskådare.
Revolutioner trängs istället för att ta makten
Med sin kritik mot kvantitet öppnar Benjamin upp för väldigt små revolutioner. Myller av små revolutioner har möjlighet att bli mer verkningsfulla än stora revolutioner som styrs från toppen av någon maktorganisation.
Revolution blir alltså inte att dominera den dominerande ordningen. Revolution är inte att ta makten.
Små revolutioner mångfaldigar sig och smittar av sig. Revolutioner muterar istället för att dominera. Revolutioner fungerar innovativt olika i olika sammanhang och vid olika tidpunkter.
Revolution är att lösa nya problem med nya metoder, alltså att finslipa och reformera andra ordningar än de dominerande. Nya metoder för nya problem tränger på olika platser undan andra ordningar.
Revolution kan på så sätt ta sig ur maskulina föreställningar som klibbat sig fast. Det är inte maskulin styrka som knuffar bort andra maktordningar. Istället konkurrerar revolutioner med att de är jämlikare och mer demokratiska, med att de är roligare och mer kreativa.
Istället för stora, tröga centralstyrda helhetslösningar myllrar revolutioner. Revolution beskrivs bättre som partikel än som högre nivå eller högre sfär.
Ickevåld är partiklar som innehåller helheten
I tes nummer sjutton undersöker Benjamin revolution som monader: revolutionära partiklar, detaljer, enheter. Monad är en del som innehåller helheten. Monader införlivar befrielsen. Varje monad är en hel revolution.
Ifall monader är befrielse praktiserar de inte påverkan som i påverkanspolitik. Monader ska inte leda till förändring. Monader är förändringen. Monader bildar bestående gemenskaper och verksamheter som i sig är revolution. Monader är revolutioner som både förverkligar och förverkligas.
“Den historiske materialisten går ett historiskt objekt inpå livet när och endast när det framträder för honom som monad. I denna struktur igenkänner han tecknet på en messiansk fixering av skeendet, eller med andra ord en revolutionär chans i kampen för det undertryckta förflutna.” (Tes XVII, Walter Benjamin, Historiefilosofiska teser, 1942.)
Monader förskjuter inte revolutionerna till någon avlägsen framtid. Däremot återupplivar monader tidigare kamp. De som fängslats och dött i kampen för en jämlikare värld bjuds in till ny samling. De välkomnas till de revolutionära monaderna. Samtidigt möjliggör de monaderna. Revolutionärer som dödats för länge sedan lever och verkar i den revolutionära monaden. De blir återigen samarbetspartners i kampen.
Denna samverkan med de som förtryckts och dödats i motståndet förverkligar revolutionen.
I sin läsning av Benjamins teser visar Michael Löwy att motsvarande filosofi om att delen innehåller helheten finns i judisk och kristen filosofi: “The messianic time which ’comprises] all of history’ (Benjamin actually uses the word ’zusammenfasst literally ’seizes together’) is reminiscent of the Christian concept of anake-phataiosis that appears in one of Paul’s episdes to the Ephesians: ’He might gather together in one all things in Christ’ (Eph i: 10), which, in Luther’s translation, becomes: ’alle ding zusamen verfasset würde in Christ.” (Löwy, s 100.)
Monader och performativt förverkligande
Monadens införlivande av tidigare kamp kan jämföras med begreppet performativ som används av queerfeminister, som exempelvis Judith Butler, Karen Barad och Sara Ahmed.
Performativ är handlingar som uppnår slutmålet när handlingen är genomförd. Men för att kunna uppnå och förverkliga målet krävs att andra grupper och organisationer har kämpat och kämpar med att göra den performativa handlingen möjlig. Andras kamp legitimerar och understödjer förverkligandet.
Om inte den performativa handlingen aktiverar detta nät av understödjande handlingar riskerar handlingen att misslyckas med att förverkliga målet. Förverkligandet omvandlas i så fall till en låtsashandling: Det var bara en manifestation. Bara performance. Vi tänkte bara skapa uppmärksamhet kring frågan. Det var inte på riktigt.
För att performativa handlingar ska bli performativa – förverkligande – behöver de alltså koppla ihop sig med en väv av understödjande handlingar, vilka också kan vara performativa.
Den performativa handlingen blir dock inte en passiv mottagare av stöd. Beroende på vilka kopplingar som görs aktiverar performativa handlingen olika nät av institutioner och handlingar. En performativ handling aktiverar tusentals, ja miljontals, andra performativa handlingar.
Performativt förverkligande återupplivar alltså andra performativa handlingar. Och de blir själva verkliga med hjälp av andra performativa handlingar. Performativ är ömsesidigt förverkligande.
Performativ får på så sätt ett släktskap till monader vilka, enligt Benjamin, bjuder in tidigare motstånd till att delta i revolutionen.
Hur aktivism hindrar eller möjliggör revolution
I tes nummer tio sammanfattar Walter Benjamin hur aktivism, socialism och folkrörelser frestas att förvandla sig till hinder mot revolution. Han lyfter speciellt fram tre metoder som används för att hindra revolution.
- Tron att samhället automatiskt blir bättre. Tron på progressivitet.
- Tilliten till massan och massorganiserandet.
- Anpassning till kapitalism och kapitalistisk ordning. Aktivism reduceras till att få ordning på kapitalismen. Kamp försöker förverkliga en kapitalism som inte diskriminerar.
Enligt Benjamin bildar dessa tre blockeringar en mäktig enhet. De samverkar med varandra: “den envisa framstegstron hos dessa politiker, deras tilltro till sin ”massförankring” och slutligen deras servila anpassning till en okontrollerbar apparat varit tre sidor av samma sak.” (Tes X, Walter Benjamin, Historiefilosofiska teser, 1942.)
Istället för att vänta på massans kraft, vänta på att makten ska falla och vänta på en framtida revolution behöver i så fall organisationer och grupper direkt börja lösa nya problem med nya medel.
Det skulle dock bli en återvändsgränd om organisationen förvandlar sig till självupptagen aktör. Om organisationen gör sig till individ. Revolution kräver samverkan med de som kämpat långt tidigare och med de som kämpar på andra platser och i andra sammanhang. Revolution söker inte likhet utan skillnad. Den samverkar med dem som löst andra problem med andra medel.
Per Herngren
2022, version 0.1.2
Referens
Walter Benjamin, Toward the Critique of Violence A Critical Edition, Stanford University Press, 1921.
Walter Benjamin, Historiefilosofiska teser, skrivet 1940, publicerat 1942, Översättning: Carl-Henning Wijkmark, https://www.marxists.org/svenska/benjamin/1940/teser.htm (2021-09-19).
Mohandas Gandhi, Gandhis Collected Works, volym 54, 76, New Delhi: Publications Division Government of India, 1999.Michael Löwy, Fire alarm Reading Walter Benjamin’s On the Concept of History, Verso 2005.
Gottfried Wilhelm von Leibniz, The Monadology, original 1714, översättning George MacDonald Ross, 1999.