Utkast för boken Mode & Motstånd av Per Herngren och Otto von Busch (Korpen, 2016)
Otto: Även då vi klär oss tänker vi oftast som individualister. Även om vi lägger mycket tid på att likna eller härma andra, en vän, subkultur eller mytisk figur, så tänker vi oftast att vi skulle ha en “egen stil”. Detta är en av modets grundläggande paradoxer. Vi blundar för vårt eget härmande. Skulle du kunna beskriva några hjälpmedel för hur vi förskjuter diskussioner och praktiker från politisk individualism till ett gemenskapstänkande?
Per: Ja, förr i tiden var det ett straff att tvingas leva enskilt. Nu har det blivit ett ideal. Under ickevåldsträning får vi nuförtiden kämpa för att deltagarna inte ska fokusera på att utveckla sig själva och på att lära sig individuella färdigheter. Det är som ifall fotbollstränaren upptäckte att spelarna glömt av laget, som om var och en börjat träna på att spela ensamma. Det är att göra det väldigt lätt för motståndarlaget.
Politik är hur vi lever tillsammans. Politik är hur vi löser gemensamma problem, hur vi fördelar makt och resurser. Politik är gemenskap. Men att leva i gemenskap är inte lätt. Det krävs färdigheter. Barn blir inte myndiga förrän efter 18 år. Det tar tid att lära sig att ta ansvar för varandra. För att genomföra politiska förändringar krävs att tusentals år av erfarenheter, uppfinningar och misstag finns med i vår gemenskap. Annars måste vi uppfinna hjulet på nytt igen och igen.
Politisk förändring är träning
Jag tror politisk förändring till stor del handlar om träning, experiment, uppfinnande, imitation och smitta. Det gäller därmed att utforma politiskt motstånd mer som fotboll än som de mer individuella spelen schack och biljard. Vi behöver träna demokrati tillsammans. Vi behöver träna jämlikhet tillsammans. Vi behöver träna oss på att ingripa vid övergrepp och förtryck. Det handlar inte om medvetande eller insikt utan om hur vi spelar ihop, om hur vi bryter igenom motståndarens motstånd.
Vi tränar inte för att senare någon gång i framtiden skapa en politisk förändring, att träna tillsammans är en politisk skillnad. Mål och medel är sammanvävt. Det gör också att andra kan lära sig skapa just den politiska skillnaden, den kan upprepas igen och igen. Till slut sitter den i våra kroppar. Inte så mycket i våra enskilda kroppar, utan i hur kroppar förhåller sig till varandra. Tillsammans förkroppsligar vi organ-isationer, gemenskaper och samhällen. När vi ändrar våra relationer, när vi agerar på nya sätt med varandra, ändras gemenskapen. Små förändringar i hur vi samarbetar skapar politisk skillnad. Politisk skillnad som kan imiteras. Det politiska målet blir medlet. Politisk skillnad blir både mål och verktyg.
Feminism, och på senare år queer, har gett oss hundratusentals nya övningar, färdigheter och verktyg för att intervenera politiskt både i våra egna organisationer och i andra maktordningar. Exempel är olika verktyg för jämlikare demokrati som förslagsrunda och beslutsrunda, maktingripare och stämningsunderlättare. Några går snabbt att lära sig, andra tar åratal av träning. Mohandas Gandhi menade att ickevåld kräver mer träning än vad soldater behöver för att gå ut i krig.
Sara Ahmed, som bland annat forskar kring kritiska vithetstudier, poängterar att de kritiska verktyg vi använder mot andra maktordningar måste vi också använda mot våra egna. Vi lever i samma värld. Vi kan inte hoppa ur maktordningarna genom att bli duktiga eller medvetna individer. Maktordningar sitter i våra kroppar, i vår hud, i våra prylar, i vårt hem. Maktordningar är på så sätt med och bestämmer hur vi rör oss, vem vi vänder oss till, vem vi vänder oss ifrån, vem vi ignorerar, hur vi tänker, hur vi pratar med varandra, hur vi lyssnar på varandra. Genom gemensam träning kan vi tillsammans skapa nya befriande ordningar som tränger undan auktoritära, förtryckande och våldsamma ordningar. Befrielse är något vi gör ihop.
Per Herngren
2013 03 06, version 0.1
Välkommen på träning i ickevåld, performativt konfliktingripande, feministiska mötestekniker!