Nationalstaten blir religion: Rousseau

Jean-Jacques Rousseau

När borgerliga städer etablerade sig som öar i de feodala ordningarna växte utopin om nationalstaten fram. Utopin var att en nationell stat skulle kunna ersätta kungar och feodalherrar.

Redan tidigt lanserades nationalstaten som helig. Denna helighet var nödvändig för att nationalstaten skulle kunna tränga undan andra upphöjda ordningar. 1762 skriver Jean-Jacques Rousseau ”no state has ever been founded without a religious basis”[1] Nationalismen växte fram som en konkurrerande religion till kungaväldet, tron på en härskare med suverän makt.

Tron på staten

Religionsociologins klassiker Émile Durkheim definierar religion som ett system av ”uppfattningar och praktiker som förenar till en sammanhängande moralisk gemenskap”[2]. Tidigare religioner runt hovet och kungaväldet skapade en moralisk gemenskap kring tron på kungen. Tro ska här förstås i religiös mening som tillit, tillit till kungaväldet. Med nationalstaten växte det fram en annorlunda religion än kungaväldet. Den nya bröt sig bort från tron på en suverän diktatur. Borgerliga handelsstäder och begynnande nationalstater önskade bli något mer än organisation och byråkrati. Staten skapade ritualer och föreställningar som skapade en identitet mellan folk, kultur, språk, land och staten. Underordningen till staten fick aldrig bli total, det hade bara blivit en återgång till kungaväldet, dyrkandet av en härskare.

Legitim stat behöver återlegitimeras

Religionen kring staten legitimerade, enligt Rousseau, den regerande ordningen. Men samtidigt gör sig religionen självständig gentemot staten. Staten fråntas ensamrätten att definiera och legitimera sig själv. Religionen markerar vad som är ett legitimt eller ett illegitimt regerande. Den kan mycket väl peka ut en härskare som illegitim. Härskaren avsattes därmed som gud. Den nya guden blir istället den statliga ordning som garanterar identitet, enhet, säkerhet och frihet för de med egendom. Gud förstås, enligt Martin Luther, som det vi ytterst har tillit till[3]. Nationalstaten kan förstås som brytning med en enda upphöjd gud. Det behövs en maktbalans mellan gudarna. Familjen och egendomen växer fram som gudar vilka behöver stå i motsatsställning till staten.

I Stora Katekesen från 1529 definierar Martin Luther en gud. ”Vad betyder det att hava en Gud eller vad är Gud? Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till.” (Martin Luther, Den stora katekesen, Första delen.)

Statens dogmer

Rousseau lyfter fram några få dogmer som han anser är nödvändiga för att en nationalstat ska bli en legitim ordning. De som agerar lydigt och rättvist ska bli lyckliga, de som agerar brottsligt ska straffas och bli olyckliga: ”The dogmas of civil religion ought to be few, simple, and exactly worded, without explanation or commentary. The existence of a mighty, intelligent and beneficent Divinity, possessed of foresight and providence, the life to come, the happiness of the just, the punishment of the wicked, the sanctity of the social contract and the laws: these are its positive dogmas. Its negative dogmas I confine to one, intolerance, which is a part of the cults we have rejected.”[4]

Den nationalistiska religionen måste, enligt Rousseau, vara tolerant mot andra religioner, åtminstone så länge de underordnar sig staten i lydnad. ”Now that there is and can be no longer an exclusive national religion, tolerance should be given to all religions that tolerate others, so long as their dogmas contain nothing contrary to the duties of citizenship.”[5]

Lydnad till staten

Den som inte underordnar sig statens religiösa ordning ska bannlysas eller på annat sätt straffas. ”While it can compel no one to believe them, it can banish from the State whoever does not believe them — it can banish him, not for impiety, but as an anti-social being, incapable of truly loving the laws and justice, and of sacrificing, at need, his life to his duty. If any one, after publicly recognising these dogmas, behaves as if he does not believe them, let him be punished”[6].

Civilsamhället blir en av de borgerliga trosföreställningar som tänktes ersätta tron på den suveräna kungen. Förhoppningen var att civilsamhället skulle skapa bättre lojalitet och enhet än andra religioner. Ifall den kungliga religionen hade försökt skapa enhet kring suveränen så önskade den borgerliga revolutionen istället skapa lydnad, ordning och enhet i mångfalden. Civilsamhället får därmed funktionen att samla ihop organisationer och medborgare som är utanför statens organisation och rikta dem mot staten, få dem att orientera sig i tro till staten.

Per Herngren
2015-08-05, version 0.1.4

Referens

Fotnoter

[1] Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, Book IV, 8 Civil religion, eBooks@Adelaide, The University of Adelaide Library, 2012, original 1762.

[2] Émile Durkheim, The Elementary Forms of the Religious Life, New York: The Free Press, 1995, original 1912.

[3] Per Herngren, ”Gud som sociologiskt begrepp: Martin Luther”, 2014, http://perherngren.blogspot.se/2014/05/i-stora-katekesen-fran-1529-definierar.html

[4] Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, Book IV, 8 Civil religion, eBooks@Adelaide, The University of Adelaide Library, 2012, original 1762.

[5] Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, Book IV, 8 Civil religion, eBooks@Adelaide, The University of Adelaide Library, 2012, original 1762.

[6] Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, Book IV, 8 Civil religion, eBooks@Adelaide, The University of Adelaide Library, 2012, original 1762.

image_pdfimage_print

Bli kreativ med texten och dela funderingar!