Socialistisk kritik mot civil olydnad

Nationalistisk och konservativ kritik mot civil olydnad utgår i traditionen från Locke och Rousseau från att det är allas plikt att underordna sig och lyda den egna staten. Till skillnad mot dem menar en del socialistiska kritiker att civil olydnad istället är alltför lydig mot staten.

Att civil olydnad är öppet och att deltagarna inte smiter undan från straff kritiseras exempelvis av en av de mer produktiva socialistiska författarna i USA, Howard Zinn (1922–2010). Han hävdar att civil olydnad blivit alldeles för liberalt. Enligt honom vore det ofta bättre att göra hemliga aktioner och, ifall man ändå blir fängslad, rymma. Zinn kritiserar också hur ickevåld och civil olydnad vävs samman. Ifall staten deltar i krig och grovt förtryck, behöver folket möta våldet med våld (Zinn, 1968, 1997).

När jag föreläser om hur ickevåld och civil olydnad bryter sig ur protesten och nej-sägandet kan jag möta en marxistisk kritik som utgår från dialektik: att utveckling kommer ur negationen. Fokus behöver vara på det negativa, att vara emot – inte på att börja förverkliga det samhälle man vill ha. Istället för Gandhis konstruktiva program och direkta interventioner i maktordningar vore det mer strategiskt att skapa en maktkamp. (Bartonek, 2018; Leveille, 2018.)

Ett argument jag mött från protestgrupper är att man strategiskt behöver mäta sin styrka genom massaktioner. Kamp handlar enligt dessa röster om att mobilisera och att vinna och det vore alltför långsökt att ett myller av små interventioner skulle kunna sprida sig så att samhällen förändras (Sharp, 2009, 2010, 2013).

I mina böcker om ickevåld och civil olydnad tar jag upp hur förändring sprider sig när nya grupper tränar och imiterar innovativa metoder för samhällsförändring. Och det blir därför svårt att förutsäga vilka riktningar förändring sprider sig. (Herngren, 2016; Tarde, 1903.) Ett socialistiskt argument mot detta är att centralism är den realistiska vägen till förändring. Istället för civil olydnad gäller det att underordna sig majoritetens beslut. Socialister under 1920-talet etablerar begreppet demokratisk centralism för lydnad under majoriteten och dess ledare. (Lenin, 1961.)

Per Herngren
8 februari 2021, version 1.1

Texten är skriven under arbetet med läroboken Känsliga frågor, nödvändiga samtal, antologi utgiven av Studentlitteratur, 2021.

Känsliga frågor nödvändiga samtal (Studentlitteratur, 2021)

Referens

Ahmed, S. (2004). Declarations of whiteness: The non-performativity of anti-racism. Borderlands e-journal, 3 (2).

Austin, J. L. (1962). How to do things with words: The William James Lectures delivered at Harvard University in 1955. Oxford: Clarendon.

Barad, K. (2007). Meeting the universe halfway: Quantum physics and the entanglement of matter and meaning. Durham, NC: Duke University Press.

Bartonek, A. (2018). Kampen om kritiken. Göteborg: Korpen.

Butler, J. (1997). Excitable speech: A politics of the performative. New York, NY: Routledge.

Butler, J. (2006). Gender trouble: feminism and the subversion of identity. New York, NY: Routledge. (Original publicerat 1990).

Butler, J. (2009). Krigets ramar – När är livet sörjbart? Hägersten: Tankekraft förlag.

Butler, J. (2020). The force of nonviolence. London: Verso.

Chafe, W. H. (1981). Civilities and civil rights: Greensboro, North Carolina, and the black struggle for freedom. New York, NY: Oxford University Press.

Deleuze, G. Guattari, F. (1987). A thousand plateaus: Capitalism and schizophrenia. Minneapolis, MN: University of Minnesota Press.

Deleuze, G. (1994). Difference and repetition. New York, NY: Columbia University Press, The Athlone Press.

Deleuze, G. (2003). Nietzsche och filosofin. Göteborg: Daidalos.

Foucault, M. (2004). Övervakning och straff : fängelsets födelse. Lund: Arkiv förlag, A-Z förlag.

Foucault, M. (2009). Security, territory, population: Lectures at the Collège de France, 1977-78. New York, NY: Palgrave Macmillan.

Fromm, E. (1984). On disobedience and other essays. New York, NY: Routledge & Kegan Paul.

Gandhi, M. (1985). Non‑violent resistance. New York: Schocken Books.

Gandhi, M. (1999). Collected works of Mahatma Gandhi. (Volym 36, 41, 51, 54, 76). New Delhi: Publications Division Government of India.

Habermas, J. (2003). Borgerlig offentlighet: kategorierna “privat” och “offentligt” i det moderna samhället. Lund: Arkiv.

Habermas, J. (1996). Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle. Göteborg: Daidalos.

Hebert, N. & Jacobsson, K. (1999). Olydiga medborgare, Om flyktinggömmare och djurrättsaktivister, Demokratiutredningens skrift nr 27, Statens Offentliga Utredningar 1999:101. Stockholm: Statens Offentliga Utredningar.

Herngren, P. (1990). Handbok i civil olydnad. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Herngren, P. (1999). Civil olydnad – en dialog. Göteborg: Lindelöws förlag.

Herngren, P. & von Busch, O. (2016). Mode & Motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik. Göteborg: Korpen.

King, M. L. (1964). Letter from Birmingham Jail. Why We can’t wait. New York, NY: New American Library. Översättning av citat Per Herngren.

Laclau, E. & Mouffe, C. (1985). Hegemony and socialist strategy: Towards a radical democratic politics. London: Verso.

Lenin, V. (1961). What is to be done? Lenin’s Collected Works, Volume 5. Moscow: Foreign Languages Publishing House. (Original publicerad 1902).

Leveille, J. (2018). Searching for Marx in the Occupy Movement. Lanham, MD: Lexington Books.

Locke, J. (1690). Chapter VII, Of political or civil society. The Second Treatise of Civil Government. Från digital faksimil av original.

McAllister, P. (1982). Reweaving the Web of Life. Philadelphia, PA: New Society Publishers.

Nietzsche, F. (1994). Om moralens härstamning. Stockholm: Prisma Magnum. (Original publicerad 1887).

Osborne, P. & Segal, L. (1994). Gender as Performance: An Interview with Judith Butler. Radical Philosophy 67.

Pejcic, M. & Rutgersson, T. (2015). Vi har pratat med Per Herngren. Demokratimodellen Gör din förening livskraftig och inkluderande. Stockholm: Trinambai.

Peczenik, A. (1995). Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation. Stockholm: Fritzes.

Pletcher, K. (2020). Salt march. Encyclopædia Britannica. Hämtad från https://www.britannica.com/event/salt-march.

Premfors, R. Roth, K. (red). (2004). Deliberativ demokrati. Lund: Studentlitteratur.

Rawls, J. (1971). A theory of justice. Cambridge, MA: The Belknap Press.

Rousseau, J-J. (2008). The social contract, Book IV. Adelaide: The University of Adelaide Library. (Original publicerad 1762).

Sharp, G. (1980). The method of nonviolent action. Boston, MA: Porter Sar­gent Publishers. (Original publicerad 1973).

Sharp, G. (2009). Self-Liberation A Guide to Strategic Planning for Action to End a Dictatorship or Other Oppression. East Boston: The Albert Einstein Institution.

Sharp, G. (2010). From dictatorship to democracy A conceptual framework for liberation. East Boston: The Albert Einstein Institution. (Original publicerad 1993).

Sharp, G. (2013). How nonviolent struggle works. East Boston: The Albert Einstein Institution.

Skolverket. (2011). Läroplan, examensmål och gymnasiegemensamma ämnen för gymnasieskolan 2011, Lgy 11. Stockholm: Skolverket.

Tarde, G. (1903). The laws of imitation. New York: Henry Holt and Company. Från facsimile 2007 by Books on Demand UMI. (Original publicerade texter 1882-1888).

Thoreau, H. D. (1977). Om civilt motstånd. Stockholm: Arkturus. (Original publicerad 1849).

Thoreau, H. D. (1995). Civil disobedience and reading. London: Penguin Books. (Original publicerad 1849). Översättning av citat Per Herngren.

Zinn, H. (1968). Disobedience and democracy. New York; NY: Random House.

Zinn, H. (1997). The Zinn reader Writings on disobedience and democracy. New York: Seven Stories Press.

Women’s Encampment for a Future of Peace & Justice. (1983). Women’s encampment for a future of peace & justice. Seneca NY: Författare.

Bli kreativ med texten och dela idéer!