Socialistisk kritik mot civil olydnad

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal. Ge gärna synpunkter!

Nationalistisk kritik mot civil olydnad utgår från en plikt att underordna sig och lyda den egna staten. En del vänsterkritik mot civil olydnad hävdar snarare att civil olydnad är alltför lydigt mot staten.

Civil olydnad är öppna handlingar och deltagarna smiter inte undan från straff. En av de mer produktiva vänsterförfattarna i USA, Howard Zinn, menar att det istället ofta vore bättre att göra hemliga aktioner och ifall man ändå blir fängslad rymma.

Zinn kritiserar också hur ickevåld och civil olydnad vävs samman. Ifall staten deltar i krig och grovt förtryck behöver vänstern möta våldet med våld. (Zinn, 1968, 1997.)

När jag föreläser om hur ickevåld och civil olydnad bryter sig ur protesten, nej-sägandet och att vara emot, kan jag möta en marxistisk kritik som utgår från dialektik, att utveckling bara kommer ur negationen. Fokus behöver vara på det negativa, att vara emot – inte på att börja förverkliga det samhälle vi vill ha.

Istället för Gandhis konstruktiva program och direkta interventioner i maktordningar vore det mer strategiskt att skapa en maktkamp. Ett argument som hörs från en del socialdemokrater och demokratiska socialister är att man strategiskt behöver mäta sin styrka genom massaktioner. Kamp handlar om att mobilisera och att vinna (Sharp, 2009, 2010, 2013). Det vore alltför långsökt att ett myller av små interventioner skulle kunna sprida sig så att samhällen förändras.

I mina böcker om ickevåld och civil olydnad tar jag upp hur förändring smittar av sig när nya grupper tränar och imiterar innovativa metoder för samhällsförändring (Herngren, 2016; Tarde, 1903). Ett socialistiskt argument mot detta är att centralism är den realistiska vägen till förändring (Lenin, 1961). Istället för civil olydnad gäller det att underordna sig majoritetens beslut. Socialister under 1920-talet började använda begreppet demokratisk centralism för lydnad under majoriteten.

Per Herngren
20 mars 2020, version 0.1

Referens

Gandhi, M. (1985). Non‑violent resistance. New York: Schocken Books.

Gandhi, M. (1999). Collected works of Mahatma Gandhi. (Volym 36, 41, 51, 54, 76). New Delhi: Publications Division Government of India. 

Herngren, P. (1990). Handbok i civil olydnad. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Herngren, P. (1999). Civil olydnad – en dialog. Göteborg: Lindelöws förlag.

Herngren, P. von Busch, O. (2016). Mode & Motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik. Göteborg: Korpen.

Lenin, V. (1961). What is to be done? Lenin’s Collected Works, Volume 5. Moscow: Foreign Languages Publishing House. (Original publicerad 1902).

Sharp, G. (1980). The method of nonviolent action. Boston, MA: Porter Sar­gent Publishers. (Original publicerad 1973).

Sharp, G. (2009). Self-Liberation A Guide to Strategic Planning for Action to End a Dictatorship or Other Oppression. East Boston: The Albert Einstein Institution.

Sharp, G. (2010). From Dictatorship to Democracy A Conceptual Framework for Liberation. East Boston: The Albert Einstein Institution. (Original publicerad 1993).

Sharp, G. (2013). How Nonviolent Struggle Works. East Boston: The Albert Einstein Institution.

Tarde, G. (1903). The laws of imitation. Henry Holt and Company. Från facsimile 2007 by Books on Demand UMI. (Original, publicerade texter 1882-1888).

Zinn, H. (1968). Disobedience and Democracy. New York: Random House.

Zinn, H. (1997). The Zinn reader Writings on disobedience and democracy. New York: Seven Stories Press.

Bli kreativ med texten och dela idéer!