Nere på torget i Hammarkullen finns Folkets hus. När Chile Lindo har fest uppe på andra våningen går jag dit för att dansa salsa och träffa vänner. Men Folkets Hus används även på vardagarna. Då och då dyker det upp någon föreläsare från vårt grannsamhälle Göteborg. Föreläsaren forskar kanske på universitetet, eller är med i något kommunalt eller statligt projekt. Ofta berättar talaren hur viktigt det är att vi från Hammarkullen integreras i Samhället.
Vi som bor i Hammarkullen sneglar på varandra och undrar vem av oss som borde integreras. Viskande frågar min vän vart det där Samhället ligger, och hur länge man är tvungen att stanna där för att bli integrerad.
– Får man flytta tillbaka sedan?
Jag skrattar.
– Du skojar med mig, va?
– Inte bara, säger hon dystert.
Göras hel
Innehåll
Integration kommer ursprungligen från latinets integrare: något som inte är helt görs helt. De som inte är hela ska integreras och bli en del av det hela.
I Statens Offentliga Utredningar 2005:41 har Paulina de los Reyes och Masoud Kamali gett en suverän kritik av integrationstänkandet:
”Integrationspolitiken vilar på antaganden om människors inneboende olikheter.” ”Integrationens skapande av skillnad” formar majoritetssamhälle och utgår från ”ett vi som ska integrera och ett de som ska integreras.”
Integration kan ses som en bunt makttekniker som packats ihop i ett paket: Den skapar skillnad genom likhet: vi är lika varandra och dom är lika varandra. Och därför blir vi och dom olika.
Kategorisera
Integritet alstrar, enligt Reyes och Kamali, dessutom anonymitet genom kategorier som svenskar och invandrare. Låt oss meditera en stund över invandrarna. De flesta som bor i Hammarkullen har slutat vandra. Och även om föräldrarna kommer från Majorna eller Santiago är många födda här i Hammarkullen. Men gång efter gång jagas de ut på vandring. En välmenande besökare undrar om det fungerar bra i Hammarkullen:
– Alltså när majoriteten är invandrare och så.
– Majoriteten är svenskar här, svarar jag.
Den välmenande besökaren lyfter på ögonbrynen och tittar undrande på mig. Men han vill inte säga emot. Och jag är lite trött på att förklara så jag förklarar inte. Antagligen tror han att om en reser och hälsar på sina föräldrar i Chile för att fira jul så kan man inte vara svensk själv.
Jag är uppväxt i Hammarkullen och har svårt upptäcka invandrarna. Det är inte så att jag är immun mot kategorier. Andra kategorier här i Hammarkullen som fundamentalisterna, veganerna, latinos, ickevåldarna, mopedterroristerna tränger sig på och invaderar mitt tänkande. Och med kategorierna gror fördomar. Men just invandrarna är svåra att upptäcka. Mina grannar är inte tillräckligt anonyma. Vi har ju dansat salsa och kurdisk dans tillsammans. Dessutom är de alldeles för olika varandra. Det går liksom inte att se dem som lika, som en grupp.
Mångkulturella
En särdelning som är svår att värja sig mot är när kulturarbetare kommer hit och ordnar mångkulturella fester. Det blir samma uppdelning som i integrationstänkandet. Personer pekas ut som lika varandra genom att dom är olika andra som är lika varandra. I det mångkulturella idealiseras olikheten. Genom musik, kläder och mat görs folk annorlunda, exotiska och spännande.
Kultur är att mötas, och när vi möts har vi metoder för att hantera våra olikheter. Vi lär oss därför gemensamma sätt att hälsa på varandra och umgås, att ta beslut och samarbeta. Det finns ingen som ingår i en kultur. Kultur är inte ett utbrytningssäkert fängelse. Vi är alla transkulturella. Det finns inget genuint, oberört. Alla deltar vi i flera kulturer med rötter utspridda över stora delar av världen.
Jag älskar att dansa salsa. Den salsa-stil jag lärt mig kallas ibland göteborgs-salsa. Den är inspirerad av salsa från bland annat London, Los Angeles och Havanna. Salsa betyder sås. Sås är en blandning. En sås som inte rörs ihop är inte speciellt god.
Per Herngren
2007 02 14, version 1.0
Artikeln är tidigare publicerad som krönika i Fria Tidningar, 2007.
Referens
Per Herngrens texter om rasifiering och postkolonialism.
Per Herngren Vem ska integreras?, 2007.