Civil olydnad överger protestens trötta oförmåga

Henry David Thoreau menar i sitt traktat från 1849 att problemet inte är politiska makthavare utan de som protesterar men ändå lyder.

”De som, medan de protesterar mot regeringens handlingar, ändå lyder är onekligen dess mest samvetsgranna stöttepelare och ofta det allvarligaste hindret för förändring.” (Thoreau, 1995, s. 14.)

Med utgångspunkt i att lydnaden är det stora problemet uppfinner Thoreau en civil olydnad som överger protestens logik: vara emot, säga nej, uttrycka missnöje, vädja till regeringar. Mohandas Gandhi avslöjar att han ständigt bar med sig Thoreaus traktat om civil olydnad. Inspirerad av Thoreau låter Gandhi ickevåldet bryta sig bort från demonstrationer och protester:

”There is no doubt whatsoever that the deliverance of sixty million human beings from age-long suppression will not be brought about by mere showy demonstrations. There has to be solid and constructive programme” (Gandhi, 1999, volume 57, original 1932).

Konstruktiva programmet bryter den negativa oförmågan

Här upptäcker man att Gandhi inte enbart kritiserar lagliga demonstrationer utan även ensidig olydnad. Civil olydnad får inte fastna i enbart olydnad. Det behöver bli del av vad Gandhi kallar ”det konstruktiva programmet”. Civil olydnad blir på så sätt att skapa och bygga samhällen snarare än att protestera och säga nej.

För att förstå Thoreau och Gandhi får vi ta hjälp av ytterligare filosofer och forskare. Under artonhundratalet är Friedrich Nietzsche (1844–1900) den filosof som främst kritiserar protest och negativitet. Det gäller enligt honom ”att bekämpa en viss, nästan till epidemi stegrad trötthet och tyngd” (Nietzsche, 1994, s. 154). Under det negativas herravälde är det alltid livet som nedvärderas. Nej-sägandet vänder sig mer mot sin egen förmåga än mot det som det protesterar emot. Ifall Nietzsche har rätt skulle protest alltså skapa oförmåga snarare än politisk förändring.

Hundra år senare kritiserar även den franske filosofen Gilles Deleuze protesten. Nej-sägandet ”vill underkasta sig makten, … vill ersätta de egna krafterna med makten som dominerar henne”. Skapandet och bejakandet måste förstöra och förinta nej-sägandet. Annars besegras livet av protestens ovilja att skapa (Deleuze, 2003, s. 282).

Nietzsche och Deleuze analys ger en möjlig förklaring till varför inga av de kända aktionerna som Mohandas Gandhi, Rosa Parks eller Martin Luther King deltog i var protester. Deras kamp handlade inte om att säga nej. Bryta salt och sit-ins var snarare skapande och förverkligande, målet blev medlet.

Även om protest och opposition idag dominerar inom aktivism har skapande civil olydnad inte trängts undan: De jordlösas rörelse i Brasilien ockuperar mark och bygger fungerande samhällen. Queeraktivister går in i homofoba institutioner och queerar dem (gör dem ”onormala”). Ett tidigt exempel är när den mest kända dragqueenen i Bolivia 1975 stegade fram och kysste diktatorn. Efter det förbjöds transvestiter att dansa på karnevaler. Många byar utanför La Paz och Oruro bröt dock mot förbudet. Och en av de mest populära danserna idag skapades av de som på den tiden kallade sig transvestiter. Även inom feminism finns rörelser som betonar konstruktivt ickevåld snarare än protest. Från sjuttiotalet och fram till idag har kvinnofredsläger byggt feministiska och ickevåldsliga samhällen inne på militärbaser. En annan form av civil olydnad som konstruerar är plogbillsaktioner som tagit sitt namn från profetordet ”smida om sina svärd till plogbillar” (Bibeln, Mika 4:3). Plogbillar smider med hammare handgripligen om vapen för att tillverka plogar och odlingsredskap.

Protesten utvinner fetischistisk kraft från motståndaren

Till skillnad från ickevåld får protesten sin kraft från motståndaren istället för ur sitt skapande. Den negativa anden är ”demonen som drar bort människan från alla hennes krafter, som lämnar henne helt utan kraft och helt utan vilja” (Deleuze, 2003, s 283).

Viktigt att påpeka är att Nietzsche och Deleuze talar om det kreativa skapandet, inte om positivt tänkande. Både negativt och positivt tänkande lockar oss bort från förverkligandet. De menar att negativt och positivt tänkande fungerar som flykt från det praktiska skapandet.

Sedan flera år har delar av queer och feminism lagt sig nära ickevåldets praktik. Exempelvis ger Sara Ahmed, som forskar kring queerfeminism och rasifiering, en skarp kritik mot övertron på nej-sägande, att vara emot och att bli ”anti”:

”What we might remember is that to be against something is precisely not to be in a position of transcendence: to be against something is, after all, to be in an intimate relation with that which one is against.” (Ahmed, 2004.)

Anti blir stötta till vad det är anti

Att vända sig mot är att uppmärksamma, vilket innebär att anti-aktivism är med och återupplivar det den vänder sig mot, enligt Ahmed. Att vara ”anti” innebär inte att vi överskrider det vi är motståndare till. Genom att stå emot något blir därmed ”anti” snarare en stötta: ett stöd till det som det står mot.

Att vara emot är att rikta sig mot. Protesten producerar en riktning in mot ett center. Därmed komponerar protesten en huvudperson, den egentliga aktören, den som agerar, den som borde agera annorlunda.

Genom att vända sig mot ett centrum vänder protesten ryggen mot andra aktörer. Protesten skapar en huvudaktör och avsätter därmed andra aktörer.

När anti-något vänder sig mot något inleder protesten därmed en intim relation till sin motståndare, enligt Sara Ahmed. Protesten gör på så sätt sig beroende av det den vänder sig mot. Den utvinner kraft från sin motpart. Makt och förtryck blir protestens kraftkälla.

Abstinens låser protesten vid det negativa

Ifall protesten försöker vända sig i andra riktningar än mot härskarna uppstår en abstinens, och den dras tillbaka mot sina antagonister, mot dem som ger protesten kraft.

”The messy work of ‘againstness’ might even help remind us that the work of critique does not mean the transcendence of the object of our critique; indeed, critique might even be dependent on non-transcendence.” (Ahmed, 2004.)

I dialog och samverkan med queerfeminism bygger ickevåld de ordningar och samhällen man vill leva på ett sådant sätt att det samtidigt ska tränga undan och ersätta förtryckande ordningar (Herngren 2016). Nästa kapitel utvecklar hur mål och medel blir samma sak inom ickevåld.

Per Herngren
2021, version 1.1

Texten är skriven under arbetet med läroboken Känsliga frågor, nödvändiga samtal, antologi utgiven av Studentlitteratur, 2021.

Känsliga frågor nödvändiga samtal (Studentlitteratur, 2021)

Referens

Ahmed, S. (2004). Declarations of whiteness: The non-performativity of anti-racism. Borderlands e-journal, 3 (2).

Butler, J. (2009). Krigets ramar – När är livet sörjbart? Hägersten: Tankekraft förlag.

Butler, J. (2020). The force of nonviolence. London: Verso.

Deleuze, G. Guattari, F. (1987). A thousand plateaus: Capitalism and schizophrenia. Minneapolis, MN: University of Minnesota Press.

Deleuze, G. (1994). Difference and repetition. New York, NY: Columbia University Press, The Athlone Press.

Deleuze, G. (2003). Nietzsche och filosofin. Göteborg: Daidalos.

Foucault, M. (2004). Övervakning och straff : fängelsets födelse. Lund:Arkiv förlag, A-Z förlag.

Foucault, M. (2009). Security, territory, population: Lectures at the Collège de France, 1977-78. New York, NY:Palgrave Macmillan.

Fromm, E. (1984). On disobedience and other essays. New York, NY: Routledge & Kegan Paul.

Gandhi, M. (1985). Non‑violent resistance. New York: Schocken Books.

Gandhi, M. (1999). Collected works of Mahatma Gandhi. (Volym 36, 41, 51, 54, 76). New Delhi: Publications Division Government of India.

Hebert, N. & Jacobsson, K. (1999). Olydiga medborgare, Om flyktinggömmare och djurrättsaktivister, Demokratiutredningens skrift nr 27, Statens Offentliga Utredningar 1999:101. Stockholm: Statens Offentliga Utredningar.

Herngren, P. (1990). Handbok i civil olydnad. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Herngren, P. (1999). Civil olydnad – en dialog. Göteborg: Lindelöws förlag.

Herngren, P. & von Busch, O. (2016). Mode & Motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik. Göteborg: Korpen.

King, M. L. (1964). Letter from Birmingham Jail. Why We can’t wait. New York, NY: New American Library. Översättning av citat Per Herngren.

Pejcic, M. & Rutgersson, T. (2015). Vi har pratat med Per Herngren. Demokratimodellen Gör din förening livskraftig och inkluderande. Stockholm: Trinambai.

Sharp, G. (1980). The method of nonviolent action. Boston, MA: Porter Sar­gent Publishers. (Original publicerad 1973).

Thoreau, H. D. (1977). Om civilt motstånd. Stockholm: Arkturus. (Original publicerad 1849).

Thoreau, H. D. (1995). Civil disobedience and reading. London: Penguin Books. (Original publicerad 1849). Översättning av citat Per Herngren.

Bli kreativ med texten och dela idéer!