Lagboken inleds poetiskt: Sveriges rikes lag: gillad och antagen på riksdagen år 1734, stadfäst av Konungen den 23 januari. Det finns flera lagar i lagboken som är kvar från 1700-talet, eller från min barndom på sjuttiotalet, vilka inte gäller idag. Dessa lagar kallas obsoleta.
I juridiken är en lag obsolet om den inte är tillämpbar. Vissa nya lagar som riksdagen instiftar är inte heller tillämpbara. Obsolet är därför ett missvisande ord, det antyder att det bara skulle vara gamla lagar som med tiden blir obsoleta. Men ingen lag blir lag förrän den börjar tillämpas.
Lagen är alltså inte det som står i lagboken. Lagboken är bara en del av tillämpningen av lagen. Lagboken är en aktör bland flera.
Lagen blir till igen och igen
Lagen är performativ: Den förverkligas genom att genomföras. När lagen tillämpas blir lag lag. En lag blir till när poliser, domare och annat folk lyder den.
Lagen är inte en helhet. Lagen är alltså inte exempelvis lagboken eller det juridiska systemet. Det vi kallar lagen är snarare en slarvig beteckning på en svärm. En svärm av laglydiga handlingar. Laglydiga handlingar som dras till varandra, som är beroende av varandra.
Den stora svärmen av laglydnad är inte ett stort mäktigt System. Lagen är istället en liten del av den laglydiga handlingen: Lagen är det i den lydiga handlingen som blir till som lag.
Lagen fungerar i praktiken som de kroppsrörelser, rytmer, pulser och stilar som gör några dansares dans till, tja, salsa. De som dansar gör mycket mer än att dansa salsa, någon funderar kanske på om hen borde åka hem för att inte bli för trött på jobbet.
Lagen är mindre än handlingen
Lagen är alltså mindre än den laglydiga handlingen. Den laglydiga handlingen är mycket mer än att genomföra lagen. Handlingen kan dessutom vara att härmas, eller att ge upp, eller att legitimera förtryck, eller att dölja maktordningar, eller att försöka få upprättelse för en oförrätt.
Det är något i den laglydiga handlingen som genomför lagen. ”Lagen” i handlingen klarar sig inte ensam. Den måste koppla sig till andra ”laghandlingar”. Lagen är en beståndsdel i den enskilda handlingen som legitimerar andra laghandlingar. Lagen är ömsesidigt legitimerande.
Att laghandlingar bildar svärmar är inte en slump. Det finns något i varje laglydig handling som gör att de dras till varandra, att de bildar svärmar. Det är inte bara det att de behöver varandra. De börjar dessutom ändra på varandras egenskaper. Laghandlingar av medborgare, åklagare och domare ändrar egenskapen hos andra laghandlingar.
Varje ämbetsperson, varje polis, varje organisation, varje företag, varje bokföringsprogram är på så sätt lagstiftare. Så fort de dansar lag-dansen ändrar de samtidigt lite på lagen. Bara genom att placera sig i en gammal lag-tradition kan lagen ändra sig. När lagen återigen blir till i en handling så ändras den. Varje laghandling är lagstiftande. Stiftande av något nytt, av ny lag.
Ifall en lag är orätt kan vi inte skylla (hela) ansvaret på en riksdag eller en domstol. Det är de laglydiga som genomför och stiftar lagen. Som Thoreau uttryckte det 1849: Problemet är inte regeringen utan de som protesterar men ändå lyder.
Per Herngren
2014 11 24, version 0.1